måndag 5 september 2011

Fem i ..., om att komma sent.



Bert sa...

Även i min bransch känner vi igen det där fenomenet.
(Detta att kunder kommer precis i sista minuten. / Elisabet.)

Och saken är den att våra "produkter" inte kan hämtas på hyllan, utan måste tillverkas i stunden.

Kunden lämnar alltså uppdraget och förutsätter att vi ska sitta på övertid och göra klart så att hon eller han ska ha en bekräftelse på mejlen senare på kvällen (då h*n förmodligen sitter hemma och äter middag, eller är på bio.)

Vi har också ett annat fenomen.
Jag jobbar uteslutande med tjänsteresor.

Det vi tycker är märkligt är att våra kunder inte får beställa sina tjänsteresor under tjänstetid. Näe - de tar kontakt och är skärrade under lunchen (då vi av naturliga orsaker har något decimerad styrka, ty sådana är vi att vi behöver mat) och vill ha än det ena än det andra utfört.

- Kan jag återkomma när det är klart.

- Men jag är ju på lunch och sen ska jag på möte... (???!!!)

Samma fenomen sker kvart i fem.

Idag satt jag i telefon med en knepig grej vid 1650-tiden, då en kund ringer till en kollega och säger: "Säg åt Bert att mejla mig ett förslag snabbt, för jag ska gå hem om ett par minuter."

Han fick sitt förslag.

Men det tog nog trekvart, dvs långt utöver min arbetsdags slut.

Sen finns ju de där andra, förstås.

De som ser människor.


5 kommentarer:

Jenny sa...

Och varför är det alltid de "krångliga" som kommer in/ringer fem minuter i?

Elisabet. sa...

Nu ska jag berätta om nånting annat som alla affärsanställda säkert känner igen: om en kund ska köpa enbart en ask cigaretter, kan kunden ifråga passera hela kön eller bara komma in från andra hållet och gå rakt till mig och strunta i övriga kunder ..,. "jag ska bara ha!"

Eller om en kund vill byta en vara eller har ångrat sig .., vips bara, så kommer dom nästan alltid direkt till kassan - oavsett hur många andra som köar -, man räknar liksom med att få gå före av någon anledning.

Rutan sa...

Jaa, vore det inte för att en massa kunder kom och var i vägen, betedde sig som människor gör, pratade en massa, plockade bort varor från hyllorna och utnyttjade ens tjänster - tänk så lugnt och trevligt det skulle vara på jobbet! Allt skulle stå i fina rader efter man frontat, man behövde inte svara på konstiga frågor, man behövde inte vara serviceinriktad och trevlig mot folk man irriterade sig på.

Jag har haft egen livsmedelsaffär och jobbat med människor och service på andra sätt också i mitt yrkesliv. Jag har också suckat över detta. Men det hör till, trots att man ibland har leendet lite påklistrat.

Så länge de inte ser ner på en som man vore en mindre vetande uppassare, så anser jag att det hör till serviceyrket att hantera detta.

Elisabet. sa...

Rutan: men det är ju det man gör också, hanterar det, utom kanske när man kommer hem.

sportigajenny: fast riktigt så är det inte hos oss, men kanske i din bransch?

Elisabet. sa...

Ps. Jag fick i morse ett långt mail från just sportigajenny som i sommar har arbetat på en turistinformation och det brevet hoppas jag att hon publicerar på sin sida, så ser man hur oerhört proffsigt någon kan agera (hon själv9, trots alla inutikänslor av ..., tja, kanske ilska eller frustration! Ds.