tisdag 6 september 2011

På turistbyrån - eller en solskenshistoria -.
Eller både-och.

Apropå minidebatten om kunder som kommer i sista minuten, eller rättare sagt, dom som har satt det i system, så får jag ett mejl från sportigajenny, hon som i sommar har arbetat på turistbyrå i Gränna.

Så här skriver hon.

"Hej Elisabet!

Jag måste bara delge en händelse, av många som inträffat kring "fem i..."

Det var näst sista jobblördagen på sommarjobbet och kl. var 17.50, vi stänger kl. 18.00.

In kommer ett lite äldre tyskt par lätt stressade/skärrade.

De berättar delvis på svenska att de varit på SJ i Stockholm och köpt tågbiljetter samt boende i Köpenhamn till dagen därpå och tre nätter framåt.
De fick dock aldrig någon bekräftelse på detta utan hade enbart sina tågbiljetter och ett kassakvitto, och de visste nu inte vart i Köpenhamn de skulle bo.
Och de undrade således om jag kunde hitta hotellet åt dem!

Första tanken är: men hallå, HUR ska jag hitta hotellet som ni bokat in?
Kvinnan visste dock att hon skulle känna igen hotellet om hon fick se det på bild och att entrén på hotellet liksom var i hörnet på huset!
Ingen vidare hjälp för min del!

Jag tänkte att jag går självklart in på SJ:s hemsida, där bör ju info och bild finnas.

Men, självklart så drabbas den sidan av nåt tekniskt fel så jag kommer inte åt hotellen i Köpenhamn.

Då ringer jag till SJ, men utrikesförsäljningen har självklart stängt.

Nästa tanke är då att gå in på visitcopenhagen.se och se om jag kan hitta något hotell där som kvinnan känner igen?
Och se det gör hon!
Så jag ringer hotellet, har tur som får prata med en svenska.

Men det finns ingen bokning på namnen jag fått eller via SJ.
Kvinnan var dock fortfarande säker på att det var detta hotell.

Ca 18.20 inser vi att vi inte kommer något längre denna dag, så vi kommer fram till att jag tar en kopia på kassakvittot, där jag hittat en säljarkod, och så återkommer paret kl. 10 på söndag morgon!

Kl. 09.40 på söndagen ringer jag till SJ i hopp om att utrikesförsäljningen öppnat, och det har den, efter en liten telefonkö är det äntligen min tur.

Men att ha en säljarkod det hjälpte inte.
Vad hon i andra änden behöver är ett bokningsnummer, Men något sådant har jag inte sett!

Men så helt plötsligt hittar jag det där bokningsnumret på kassakvittot, och vi lokaliserar hotellet.
Inte det hotell som kvinnan var bombsäker på, utan ett helt annat...

Kl. 10.02 kommer det tyska paret in, och jag kan tala om för dem att jag hittat deras hotell i Köpenhamn! Jag behöver väl knappast berätta om lättnaden och glädjen hos dem?

Och jag drog faktiskt en lättnadens suck för mig själv, eller jag gjorde kanske en liten segergest när jag lokaliserat deras hotell, för det var en liten seger även för mig.

Och jag förstår dem.

Tänk själv att ha bokat hotell men inte vet vilket det är!
Men just i det ögonblicket när de klev innanför dörrarna på jobbet och de började berätta om sitt problem önskade jag att de inte kommit in. Och rent mentalt var jag redan hemma! ;)

Att börja leta efter nålen i höstacken var det allra minsta jag ville göra precis innan stängning.

Självklart visar man inte detta utåt utan man sitter där med ett leende på läpparna och lovar att göra allt man kan för att hitta hotellet åt dem!

Detta par bad dock om ursäkt för att de orsakat att vi kom hem senare än planerat, och då känns det lite lättare!

Och som den servicemänniska man är så svarar man: "That's absolutely not a problem! I will call SJ the first thing tomorrow morning, and hopefully I have an answer for you then. See you tomorrow, and I hope you have a nice evening. Well, as nice as it can be... Bye bye!"

Och med det berömda leendet på läpparna!"

4 kommentarer:

Anitha sa...

Kunder som kommer i sista minuten...
Men kunder som inte lämnar en i fred ens när man kommit hem. Det var ett gissel medan vi hade radioaffären. Eftersom byn var liten så visste ju alla vem tv-reparatören var. Otaliga är de samtal vi fick efter stängningstid, helger, jul, semester...
De fick inte igång TV'n, parabolen krånglade, en det ena och en det andra och alla räknade med att M skulle rycka ut. (Vilket han ju oftast gjorde - snäll som han var.) Oftast var det ju bara småfel - som t.ex kunder som inte stoppat in strömkabeln och inte kunde förstå varför TV'n inte startade. Det hela slutade med att vi fick skaffa hemligt telefonnummer.
Inte blev det nåt bättre efter M dog, då blev till mig dom ringde istället.
Även efter vi sålde affären fick jag fortfarande samtal.

Anitha sa...

Ibland ville man göra som denna supportkille.....

Supporterns värsta mardröm

Elisabet. sa...

Anitha: det där påminner mig om när vi bodde i Malå och exet var enda polis i samhället (som bodde där, alltså). Alltid ringde telefonen och till slut skrev jag ett öppet brev till polismästaren i Skellefteå och bad att få bli entledigad från tjänsten som vik. polis i Malå!

Exet var då, som så många andra poliser, kommenderad till Sthlm eller Göteborg och hem till mig ringde då folk och frågade om vikt på släpvagn .., husvagn .., nån hade hittat en död älg i en tjärn ..., någon annan ville anmäla nånting annat ,-))

Anonym sa...

Att vara sambo en föreståndare på ICA i det lilla samhället var inte heller så lätt. På den tiden när affären var stängd söndagar så hände det att kunder ringde på eftermiddagen för att de glömt att köpa diskmedel t ex och undrade om han kunde komma ner till affären så att de kunde köpa det. En lördagnatt ringde telefonen kl 02.00 på natten, det var en kund som undrade om han kunde komma till affären för de behövde köpa lite frukosttillbehör, de hade träffa några på hotellet på kvällen och bjudit hem dem till frukost dan därpå men där gick gränsen, han åkte inte till affären mitt i natten. Erbjöd dem att återkomma morgonen därpå men de dök aldrig upp./Agnetha