Innan vi åker ...

... blir det långprommis - ja, såklart den vanliga rundan -.
Det eviga regnandet har upphört och plötsligt blir det solsken och klarblå himmel!
Ååå, det känns som en enda stor gåva!
I som en liten "ö" av högt gräs ute på åkern, där fullkomligt "våldkvittrar" det.
Mängder med småfåglar som flyger just dit och blir osynliga.
Men dom hörs ...


Vid "polska ambassaden" är gräset lika grönt .., nja, kanske att det börjar ljusna en aning?

Min kamera är totalt värdelös när det gäller motljusbilder, himlen blir kritvit.

Det är väl så här det blir förstås, när lågtrycken har stått i kö för att komma inseglande från väster och sedan landar så där effektivt i trakten av Halland.
Inte undra på att det är grönt på Irland!


Väldigt glad hund.

Och harry - denne vår lille glädjespridare -, han lullar på lite som han vill.
Nu utökas svängarna ..., han gör stora lovar runt åkern .., jagar sädesärlor .., ramlar i en dypöl .., och så börjar allt om igen.

Men han kommer när man säger till och han sätter sig fint på min vänstra sida.


Nere vid båthamnen är det lugnt och fridfullt.
En äldre man spankulerar omkring, rökandes en cigarett.
Det "klingar" av kedjor.
Båtljud.
Inga hästar ser vi till och jag tänker att nu kanske det är slut på säsongen .., nu är dom nog hemma i sina stall ..?


Men inte då!

Alldeles vid parkeringen, just där den där lilla bäcken rinner, där står dom i klunga.

Harry sätter sig en bit ifrån och tittar åt ett annat håll.
(Om man inte ser dom, så finns dom inte ...).

Själv river jag loss lite gräs och bjuder pållarna att smaka.

Efteråt känns det så här: om man tänker sig en luggsliten och trött liten själ som man hänger ut på tork eller i alla fall i friska luften .., och där hänger den i vinden och plötsligt kommer ett stilla vårregn och själen blir alldeles som ny och lycklig blir den också .., ja, precis så känns det när jag har gått på såna här promenader.

Det är som att man får ett nytt liv.

Och när vi kommer hem sätter jag på LP-skivan där Jussi Björling sjunger, men det blir inte långvarigt, ty harry blir förfärad och sitter och stirrar - närapå skräckslaget -, mot högtalaren .., och han gnyr och gnäller.

Jaså, det duger inte med Jussi?

Då spelar jag den här i stället och tänk, då somnar han bums.

(Och ja, jag inser att detta är så smörigt så det är inte sant, men det struntar jag i. Då är jag smörig.)