Eller: skiljer människorna åt.
Hur intressant som helst är det!
Monet berättar ofta om hur artiga och vänliga fransmännen är och Anna i Sheffield vittnar om en slags mänsklig värme mellan människorna som hon möter här och där .,. på bussen eller annorstädes.
I dagens DN hittar jag den här lilla artikeln - den som finns på bilden -.
Och jag läser och förundras och tänker .., är det verkligen så illa ställt?
Det händer ibland att jag på promenader med harry möter människor och nio av tio hälsar alltid.
I Ystad var jag så förvånad över hur artiga människor var .., det hände ofta att ungdomar önskade kassörskan "trevlig helg", nåt jag aldrig hade varit med om i Malå!
Häromdagen läste jag följande rader hos Steel City Anna, som då har varit på hemmabesök i Stockholm.
"På Wayne's Coffee står jag ordentligt i kö och väntar på att affärsbiträdet, eller baristan kanske, ska titta på mej när hon är färdig med den förra kunden (i England skulle det vara extremt oartigt att bryta sej in med sin egen beställning innan det är ens tur, och orsaka stress för alla inblandade) och hälsa och kanske säga välkommen, vad vill du ha. På Starbucks i Sheffield brukar de fråga how are you today och skriva ens namn på brickan så att man säkert får rätt kaffe och fråga vilken sorts mjölk man vill ha, så någon form av kommunikation hade jag väntat mej även i Stockholm. Hon tittar till på mej, irriterat, ungefär varför står du här. Jag tittar tillbaka. Hon ser besvärad ut, och så säger hon inte vad vill du ha, hon säger "jaha?" mycket snipigt. Detta påminner mej om sketchen med Ulla Skoog som får lingonkaffe av Reuter och jag ler stort. Då får jag en blick som att jag är en dåre. Jag förstår senare att det snabba irriterade ögonkastet samtidigt som hon betjänar kunden före (det ska tilläggas att det är totalt tre personer i kön och mycket lugnt) är Stockholms motsvarighet till välkommen, what would you like today. Jag har betett mej utanför ramarna, missförstått en kod."
Så skrev Anna i Sheffield efter ett besök hemma i Sverige nyligen.
När jag själv besökte London för något år sedan, frågade jag ett flertal människor om vägen och möttes av idel vänlighet! Precis likadant var det på Irland!
Och det är då, när jag har läst den lilla artikeln, som jag funderar över detta .,. är det verkligen så illa ställt i vårt land?
Är vi så ohyfsade?
Och vad beror det i så fall på?
Det kan man fundera på.
Intressant vore det ju också att klura ut om det skiljer något mellan våra grannar i öster och väster?
Är norrmännen artigare än svenskar?
Hur är det med danskarna?
Och finländarna?
Någon som har en teori ...?
5 kommentarer:
Nix. Det tror jag inte. Vad som alltid brukar framhållas av turisterna är ju att stockholmarna är så vänliga och visar och förklarar.
Däremot hälsar de inte.
Skönt tycker jag.
Mina norska kontakter begränsar sig till utanför huvudstaden, men alla norrmän (och kvinnor) jag känner är mycket "varmare" än svenskarna tycker jag. Svenskarna är liksom så beräknande.
Finnar är väl inte direkt berömda för sitt småprat :) Var det inte i nåt Lindström-program som alla länder beskrivit svenskar som blyga förutom Finand som beskrev oss som babbliga.
Jag tror att Stockholm har ett unikt syndrom av kommunikationssvårigheter som liksom avtar något runt om i landet. Trevligast bemötande fick vi i förorten av svenskar födda långt härifrån, särskilt när min man var med och pratade engelska, det var liksom hej kompis, var kommer du ifrån, vill du ha mera hjälp, jag fixar :)
Jag hade gjort precis som Steel City Anna. I godan ro väntat på min tur och förväntat mig trevligt bemötande.
För sisådär 30 år sen hände en sak som min man brukar tycka är så rolig. En korridorkompis i Umeå, från Stockholm, hade ett ärende på posten. Litet intimt kontor som de ju var på den tiden. Med en kö vid varje lucka. Han stod tvåa. Och kassörskan och den som stod framför inte bara utförde de moment som skulle utföras utan hade också mage att utväxla fraser som "och hur är det med barna?"
Han höll på att få spunk och återvände tydligen efter någon termin till 08. Där går det minsann rationellt till!
Ett tips är att prata engelska i Stockholm;-) och ha engelsk outfit:-), säga sorry när man vill försöka ta sig fram, då flyttar folk på sig, inte annars. Ursäkta verkar ingen begripa.
Sist på Pressbyrån på T-centralen kom en karl med en megastor barnvagn med stadsjeephjul, körde rakt på folk bakifrån och snett från sidan på de som stod i kön, och in där, liksom mejade sig fram med vagnen, sa ojojoj, jag ska fram! Honom tittade jag en stund på men tror inte att han brydde sig det minsta.
Dinah: jag läste också en rapport från något turistinstitut där just detta hade varit svaret från många turister, men det är ju trist ändå att andra upplever det annorlunda.
Jaså, du vill inte att folk hälsar om man möts på en väg, bara två?
Det vill jag ,-)
Steel City Anna: jag minns en engelsman som arbetade åt ett finskt stålföretag, han bor i Sheffield förresten och är gift med en norrbottniska .., och han vittnade om det du säger, att finländare var helt klart svårast att få kontakt med.
Cecilia N: det är nog många sommarturister hos oss som upplever samma sak ,-)
Och många bara går förbi en kö, tränger sig in och säger "ursäkta, kan jag få betala en cigarettask och gå före kön?"
Monica: ja, det var kanske ett bra tips ,-)
Skicka en kommentar