Dagen idag ...

Bilden togs innan han upptäckte herr Jösse ....

Visst är det underligt, att vissa morgnar när man vaknar känns allt fel och inte förstår man varför och kanske försöker man tänka efter om man har drömt nånting underligt eller nåt som väcker oro, men ofta hittar man ingen orsak alls.

Och lika förunderligt är det ju att man kan vakna och känna att allt är bara så himla bra!

En sån dag var det idag.
Är det.

Här någonstans bland alla tjusiga bröder, sitter Lenas pappa.

En stor del av glädjen ska jag tacka den för mig helt okända Lena Engebrand Nikou för.
Hon råkade en gång - av en slump, som så mycket annat - hamna på min blogg när hon googlat på sin pappas namn (allt finns här, det är i mina ögon så fantastiskt hur det kan slumpa sig!) och så läste hon igår att jag - om exakt två veckor - ska resa till London med Emma, 15 år .., och då kom hon med ett förslag på vad vi kunde göra.
(Den första kvällen ska vi titta på detta ...).

I många avseenden är jag en slow starter .., men när det gäller andra saker kan jag bestämma mig bums!
Så jag kämpade med att boka biljetter till detta som hon tipsat om (som jag inte skriver ut här, för det ska bli en överraskning ), men det bara strulade sig .., jag var tvungen att verifiera mitt visakort och inte förrän igårkväll kunde jag till sist klicka på bokningknappen och nu är det klart; på lördagkväll den 7:e september ska vi besöka en teater i London och se nåt häftigt!

Åååå, så glad jag blev över Lenas förslag!

Och nu känns det så nära .., bara två veckor kvar och tänk, att få dela rum med ett älskat barnbarn i tre nätter och få vara tillsammans i fyra hela dagar .., gå ut äta tillsammans och skriva minnen tillsammans.

Det finns inte ord för den glädjen!

Och kanske var det allt detta som gjorde att det skvimpade över .., att det liksom räcker även till idag.

Att det dessutom är helt sensommarljuvligt ute - på ett höstigt vis - jag hade anoraken på mig när harry och jag gick på promenad och han jagade en harpalt kors och tvärs över åkern och brydde sig inte det minsta i mattes protester .., och kom sedan tillbaka, flåsande och med svansen lite mellan benen, men lycklig.

Min pappa - harjägaren -skulle ha tyckt att han skött sig kanonbra!

Och jag loooog åt harrys glädje.

Just en sån dag är det.