Själslig tröst ...

Det här blev den mörkaste morgonen hittills.
Inte tillstymmelse till ljus och regnet har öst ner!
Då tänker jag tillbaka till den där dagen i Bohuslän när vi låg på klipphällen och läste var sin bok.
Vindarna var ljumma, nästan varma.
Vågskvalp mot klipporna.
Fiskmåseskrin.
Vita segel mot himlen.

Eller den där kvällen efter stafettvasan ..., glädjen över att det var överstökat (titta, så glad och lycklig pv är!) och god mat och plötsligt säger mågen Micke att han ska åka hela Vasaloppet nästa år och då tar Anders i hand och säger att okej, då ska minsann han också.

I fredags kom ett meddelande på min Iphone.
Det var från sonen.
Han hade nämligen fått en påminnelse om vad som väntar i början av mars.
"Lågt att skicka ut sånt här en fredagkväll ...", skrev han.

Jo, jo.
Nu börjar nog ångesten komma krypande och inte har han tränat som han ska heller.
I alla fall inte på rullskidor.
Men mamman, hon loooog.

Och så tröstar jag mig med att det - i alla fall högst troligt - blir vår igen.
Tänk, vilken glädje!

Och nu blir det morgonkaffe!