Så här blev det ...

Tisdagmorgon.

Uppstigning i ottan .., ordna kaffetermosar och stekta-ägg-mackor .., och så iväg, i två bilar.

Jag sitter i baksätet hos Micke och AP och har lilla Nelly i mitt knä.

Ååå, så hon undrar vad som är på gång!

Vägen till Oxberg ser - helt obegripligt - annorlunda idag, mot för bara någon dag sedan .., och jag blir osäker om vi verkligen är på rätt väg?

Börjar tänka på hur det skulle se ut om dottern missar starten .., ack och ve! 

Nåja, vi kommer fram i god tid och som alltid är det fenomenalt bra ordnat med parkeringsplatser.

Mot snödrivor står hur många män som helst och pinkar helt öppet.

Kvinnorna får vackert köa till uppställda bajamajor.

Så även AP.

 

Alldeles innan det är dags att ge sig iväg, värmer hon upp och viftar ihärdigt med armarna.

 

"Så här sa alltid pappa att man skulle göra och så vifta med dom åt olika håll, ja, det var när han följde mig på skidtävlingar!" säger hon smajlande.

Kvart över tio går starten ..., och vi åker genast vidare till Oxberg där vi tar emot och hejar och lilla koskällan gör nytta .., pv är på hugget och hejar och springer jämsides med somliga åkare .., vi klappar händer och möts av varma - men ibland rätt trötta - leenden.

I Hökberg blir det ännu mera hejande! 

Ett norskt par i min ålder står och väntar på sin dotter och jag frågar vilket startnummer hon har  - 2395 - säger pappan och vi får veta att tösen heter Gina (uttals med g som i gott) och att familjen kommer från Lilleström.

Så vi lovar att heja på Gina när hon kommer och dom i sin tur ska heja på AP. 

Ååå, vilken glädje att se denna Ginas min när vi - en eldig pv .., Anders, Micke, Patrik, Hilda och jag själv - hejar alldeles våldsamt och ropar "heja Gina, heja Gina!"

Mellan varven tar Anders - via mobilen - fram namnen på de olika åkarna, via startnumret förstås - och då blir det samma effekt .., många förvånade miner när vi gör vågen och hejar på Lars, Sonja, Annika och alla de övriga.

En äldre farbror blir så till sig, så när han ska till att vinka och tacka och viftar med staven, håller han nästan på att tappa balansen.

Ååå, alla leenden värmer hjärtat!

Efter tre timmar och fyrtiofem minuter är AP i mål.

Bra gjort! tycker lagledaren och kramar om henne efter målgången.

"Och bara tolv kilometers träning på snö i år, tänk nästa år .., då kan du köra hela sträckan!" säger pv leende.

Kanske är det så att det här med att rida, mocka, kånka på hö,- och halmbalar och foderhinkar .., det gör sitt till.

På kvällen blir det sång - förstås -, med text skriven av PV.

Så här gick den sista versen, som sjöngs solo av AP:s lillebror.

"Idag är jag för syrran min, så extra mycket stolt,

hon åkte som ett batteri på hundratusen volt.

Fast kroppens alla muskler värkte, var det inget gnäll, 

hon jobba på och slet likt en kanin från Duracell."

Jag kan säga att skidåkerskan var kritvit i ansiktet mest hela kvällen, så slut på var hon, men nu är det ny dag och såväl hon (nu pigg som en lärka!),som pv har givit sig ut på en träningsrunda.

Ja, så var det.