onsdag 11 december 2013

Vad man kan längta efter .... 


Vad jag själv saknar ...., den där stunden med en liten Anders och mamma.

En av kunderna i affären där jag arbetar, det är en ung tös från Kassel i Tyskland som arbetar som au-pair här i Halland, ja, inte långt härifrån.

Den tösen är så rar och fin .., mjuk och försiktig .., och jag brukar försöka hinna småprata lite med henne, så där när vi möts i kassan. Jag har frågat henne om var hon kommer ifrån, om hon trivs bra i vårt land .., om hon har några syskon (jo, en bror) och om hon ska åka hem nu i jul?
Inte bara för att jag är så förfärligt vetgirig, utan mest kanske för att det kanske inte är så enkelt att komma till ett annat land och ibland känna sig lite ensam och jag minns när AP var i Australien eller när Maria var i England, då hade jag gärna önskat att någon hade småpratat lite med dem, eller helt enkelt sett dem.
Det är nog lika mycket därför.

Jo, åka hem, det ska hon.
Den nittonde december lämnar hon landet Halland, men återvänder efter nyår.

Vad längtar hon efter ...? frågar jag.

Hennes svenska är ännu inte flytande ("men när jag pratar med mina föräldrar, då blandar jag ihop svenska och tyska ord och då skrattar min mamma ....", säger hon) , men hon förklarar att jaaaa, det hon saknar mest är kanske maten.

"Maten ...?" säger jag.

Ja, hon tycker nog att vår mathållning är lite underlig .., så där som falukorv, t.ex, säger hon och smajlar lite förläget.

Bratwurst och surkål. Lånad bild från Wikipedia.

Och allra mest, förutom familjen, längtar hon efter .., nu ska ni få veta det: en riktig bratwurst!

Det hade jag inte förväntat mig.

Och om jag inte har sagt det tidigare, så säger jag det nu: ååå, vad jag tycker om henne!

3 kommentarer:

Ulrika sa...

Men rara! :-)
Fast det går ju att få tag på riktig bratwurst i Sverige med. Inte så enkelt för henne dock kanske.

Vad härligt för henne att ha en vänlig själ som du som ser och tar sig tid!

AP sa...

Och nu tänker jag på när jag åkte till Austrailen. Var nervös och hade migrän. På Heathrow blev det riktigt illa. Ett äldre par satt med mig på planet, kvinnan gav mig bästa platsen så jag skulle kunna vila ordentligt, ha nära till toaletten och när vi efter hundra timmar (kändes det som) var framme fick jag deras kontaktuppgifter. Jag var varmt välkommen att bo hos dem om jag ville hälsa på i den staden de bodde och jag fick ta med mig hur många vänner jag ville. Gulliga människor som garanterat inte ens kommer ihåg mig nu, men de två är de enda jag minns från flygresan. Deras snällhet.

Elisabet. sa...

Ulrika: det är nog helt alltet runt den där bratwursten som hon längtar efter, tror jag ,-)

AP: åå, det minns jag nu att du berättade om .., inte om dom här människorna som var så vänliga och omtänksamma, men din migrän! Stackars liten, så hemskt.