Nej, det bästa var inte promenaden tillsammans med harry nere vid havet, då, när jag räknade till sammanlagt ett tiotal svanar (däribland flera fjolårsungar), även om det var bra det med.
Nej, det bästa var i morse.
Det var när jag iklädd vita nattlinnet (som verkligen är av linne), tog på mig kappan och så gick jag ut i mina sandaler och fyllde på med frön till fåglarna.
Solen hade kommit upp .., jag hörde småfåglarna kvittra och mina ben var skelettvita och nästan äckligt självlysande .., men ändå .., det var en sån känsla av att .., ja, men snart kan jag sätta mig ute på stentrappan på morgonen och dricka kaffe och möta solen.
Märkvärdigare än så var det inte.
2 kommentarer:
Härlig känsla! Det är höjden av närvaro i nuet att glädjas åt det lilla som sker. Jag tränar mig ständigt på det.
Men... idag får mina sparvar vänta tills posten kommer innan de får brunch!
Ljuvligt med känslan mot vår.
Skicka en kommentar