Elisabet

Nittio minuter ....

... mer behövs inte för att själen ska må som allra, allra bäst.

Vi möts på parkeringen i Steninge, friherrinnan och jag själv .., och sen slår vi oss ner på stranden som är mycket vitare än på bilden .., den är nästan alldeles vit.

Vi pratar länge .., om resor där det mesta gått på tok .., om en bussresa till Luxenburg, t.ex .., och en krånglande flygplansfåtölj med bolaget Jugoslavenski Aerotransporti ..., allt medan slöjmoln seglar förbi .., tjockare moln visar sig .., människor kommer och går .., och himlen blir klarblå och vi går i och tar oss ett låååångt dopp!

Inte långt ifrån oss springer en liten kille fram och tillbaka och plockar upp maneter från vattnet .., maneter som läggs i en hink en bit därifrån.

Så här ser dom ut - helt ofarliga - och numera törs till och med hon som är uppvuxen i norra norrlands inland och fjälltrakter hålla i såna här maneter.

"Hur många år ..? Ja, jag är sex år ..", säger lillkillen.

Fram och tillbaka springer han med maneterna, allt medan farfar eller morfar sitter på en filt och pratar i sin mobiltelefon.

Sen säger vi hej och tack och friherrinnan åker hem till sig och till Disa, den nya katten som fått lämna katthemmet och nu ska acklimatisera sig bland ännu en katt och en lite ettrig hund, men det blir säkert bra. 

Själv tänker jag hänga tvätt.