Elisabet

Då ....

Midsommar på hembygdsgården hemma i Malå. 

Sextiotal. 

Bilar parkerade på lägdan och längs vägen.

Människor som kommer cyklande eller promenerar. 

Fiskedamm och lotterier.

Och midsommarstången som reses.

Valborg Sjöberg leder dansen och jag vill inte alls, men pappa tycker att jag ska skutta omkring och sjunga om små grodorna och räven som raskar över isen.

Och han anmäler sig till tävlingar och jag skäms nästan ihjäl mig.

Säckhoppning och annat. 

Man vill bara dö.

Några år senare.
Allt är sig likt.
Midsommarstången, fiskedammen och tant Valborg.
Ingen tjatar längre om att man ska leka små grodorna.
Och där är mygg och knott så man nästan blir galen!

Senare på kvällen - eller om aftonen - blir det dans på logen.

Jag är tretton år eller kanske fjorton.

Plötsligt kommer pappa fram och bjuder upp mig. 

Han står framför mig som en alldeles obekant, men ändå bekant farbror och säger "får jag lov?"

Och vi dansar - det är vals - och pappa säger 

- förvånat - 

"men Elisabet, du dansar ju bra!"

Det är första och enda gången i mitt liv som jag dansar med min pappa.
Alldeles varm i hjärtat är jag.

Knappt tio år senare är han död, men det vet jag förstås inte då, den där gången.