I snart fyra års tid har jag arbetat i stort sett enbart eftermiddagar.
Det innebär att mina pass börjar vid två eller tre och någon väckarklocka behöver aldrig ställas.
Å andra sidan vaknar jag alltid när pv ger sig av (har för övrigt aldrig någonsin behövt väckarklocka!), men jag stiger inte upp klockan sex .., utan ligger kanske kvar till halv åtta och njuter alldeles omåttligt av denna långsamhetens lov om morgnarna.
Två gånger per månad finns på mitt schema ett morgonpass.
Och tänk, det slår aldrig fel .., när den dagen vankas, då kan jag omöjligen somna kvällen innan!
I natt har det kanske blivit två timmars sömn - som mest -.
Nu brukar det - detta till trots - gå väldigt bra att jobba, men det är ändå omåttligt irriterande!
Att jag i det stora hela är en vanemänniska, det är ju ingen nyhet, men att en så liten förändring kan krångla till det så till den milda grad .., det är ju bedrövligt!
Och nu ska jag snart ge mig av.
Det är mycket som står på schemat idag och det är också enda gången jag får äta frukost tillsammans med övriga arbetskamrater, men det kan hända att jag överlåter den biten till Therese i stället.
En bra dag önskar jag er alla och så ska det bli spännande att få veta vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur! hälsar den på det området tämligen obildade madamen i landet Halland.
7 kommentarer:
Jag hoppas som vanligt på Andree Brink. Men det har inte hjälpt under de kanske 20 år som jag hoppats.
PV
Du är skärrad för att inte komma upp som du ska, kanske? Jag sover aldrig bra natten innan en tidig avresa utan ligger "på aga" som vi sa hemma.
Å nu som pensionär får man oftast välja. Somna om eller inte. Vänta bara så får du känna....
Så gör jag också. Det är stressen över att inte vakna och komma försent den enda gången.
Det där hade jag arbetskamrater som vittnade om. Hur svårt det var att sova när de skulle vara först på plats, larma av och släppa in första barnet tio i sex på morgonen. Rädslan för att försova sig.
Själv älskade jag de tidiga dagarna men tyckte att det var rktigt jobbigt med "sena" turen, som i vårt fall innebar 9-18.30. Heeela dagen försvann ju då!
Och jag har lovat mig själv att stiga upp samma tid nu när jag blivit så gravt medelålders att pensionen börjat beralas ut. Äter frukost med sambon kvarti sju.
Annars blir dagarna alldeles för korta.
Anonym: och det blev fel ..., för dig, alltså, pv.
cruella och Ruta Ett: det underliga är att jag har aldrig försovit mig .., det är mer nån slags inre oro som jag inte begriper mig på. Det är precis likadant när vi ska resa bort. Hemma i Västerbotten säger man att man ligger på "ohåga".
Eva i Tyresö: lyckans ost!
mossfolk: men jag är inte ens först på plats, då hade jag kunnat förstå det :) Jag var tvåa.
Bert: skönt att farbror har vissa principer :)
Skicka en kommentar