Jo, man anar ju att det kommer att bli fint ikväll .., så jag tar hundarna med mig och går till toppen av hästhagen och lilla kameran vilar i fickan.
Men inte länge.
Inte kan man tro att vi står ganska högt uppe, men det gör vi.
Lite fjällikt är det.
Kanske är det helt naturligt att jag känner mig så hemma här?
Min mammas morfar växte upp i Kittelfjäll.
Finns såna gener kvar i generationer?
Bidrar det till den där känslan att man tycker sig ha kommit hem?
Vänd mot söder.
Sommarhusen blir till små guldpluttar där mot skogskanten.
Och plötsligt ser vi pv komma cyklande och jag släpper hundarna som springer som tokiga nerför branten .., skuttar och hoppar och tar emot honom med den allra största glädje.
6 kommentarer:
En så fin rapport! Du har rätt - det påminner om kalfjället! Dessutom kan du se långt! Att se långt behöver vi norrifrån ...
"långt borta ...Solveig"
Åh såvackert! Jag älskar ju solnedgångar.
Vi gick och mötte maken idag och när jag fick syn på honom långt borta släppte jag Cosmos och sa att ja var så god och spring. Jag hade dock missat den lilla detaljen att någon hade slängt pommes frites vid vägkanten. Det hade inte hunden som inte visste till sig av lycka över att matten faktiskt sa varsågod...
Underbara foton. Du måste ha underlag till en alldeles fantastisk fotobok med dina texter som kompletterar. Om inte förr så när du blir pensionär kan du väl sätta igång.
Fast en gång sade du att du får ångest av fjällbilder i en kommentar hos mig.
Hm!!??
;-)
Ja - jag är vääääldigt långsint!
;-)
Solveig: visst gör det!
mossfolk: hoppas det inte var från någons mage ,-)
bettankax: ja, till dig då!
Bert Bodin: jo, men stora fjäll, det blir jag lite ångestfylld inför .., jag har ju ingen sån fjällvana, förstår du ...,-)
Skicka en kommentar