Elisabet

Mitt eget bästa ....

Idag den 15:e oktober.
Jag kom till stranden en bra stund före friherrinnan och slog mig ner ute vid piren.
Det blåste kyliga vindar och trots vinterkappa, yllehalsduk och fingervantar gick vinden rakt genom märg och ben. Bestämde mig för att avstå dopp.

Men så kom friherrinnan och badade på sedvanligt vis och sen blev det varm svartvinbärssaft och Solhaga-baguetter (och hembakade pepparkakor!) och solen visade sig och det blev varmt och skönt.
Då bestämde jag mig.
Jo, jag skulle också ta ett dopp.
För första gången på säkert 2 veckor kunde jag gå helt som vanligt .., inget haltande .., och jag vände mig om och ropade till friherrinnan som satt kvar på stranden ..."ser du! jag haltar inte!"! och samtidigt översköljdes jag av en nästan obeskrivlig glädje, så där så att gråten stockade sig i halsen.

Alla ni som bara promenerar på som vanligt .., vet ni hur lyckliga ni är? 
Alla ni som kan gå nerför en trappa utan att ta ett-och-ett-steg .., anar ni hur lyckliga ni är?
Och nu gick jag rakt ut på piren som en alldeles vanlig människa .., det kändes så lätt och så enkelt!
Ååå, sicken glädje!

Ett snabbt dopp och så upp igen.
Gick barfota i ljummen sand! 

Och slog mig ner på stranden ..., där vi satt och småpratade om allt möjligt .., om f:s födelsedag som närmar sig (i november) och att hennes inkomst då kommer att påverkas rejält till det sämre och vi surrade om hur man som "riktig pensionär" kan leva billigt och vad man kan avstå från och ja, lite sånt. Har man råd att ha kvar sin bil? Till exempel.

Och sen åkte vi åt var sitt håll och jag möttes av två glada hundar och ska nu dammsuga och plocka bort lite. Tänk .., så rikt livet kan vara!