I min tidiga ungdom läste jag ofta min storasysters bok "Boken till dig", skriven av Kerstin Thorwall.
Det var en så annorlunda bok och författaren verkade ta ungdomar på allvar.
Kanske var det därför som jag kom att tycka så mycket om Kerstin Thorwall.
Lite äldre såg jag hennes illustrationer i olika tidningar, jag köpte några av hennes böcker, såg och hörde henne på ett kulturcafé i aulan hemma i Malå .., och då hade vi förstås redan kunnat ta ta del av hennes eskapader och hennes helt olika-alla-andra-tanters-liv.
Hon blev en massmedial följetong.
 |
| Tant Sylvia, en av alla tanterna hemma på Ringvägen. |
Och det var väl det att hon var så annorlunda?
På Ringvägen i Malå fanns kvinnor som tant Margareta som visserligen ofta sa att "ååå, visst är han manlig Elisabet!"(ibland var dom "sensuella" eller karlaaktiga, då var det lite mera sting i det hela) när vi sett nånting på tv .., och där fanns tant Sylvia som kokade mormorssaft och odlade ärtskidor och tant Marianne som arbetade på Apoteket; där var tant Elsy som drev barservering och tant Ebba och tant Mary och alla var mer som vanliga.
I mammas dagbok från 1967 när hon besöker världsutställningen i Montreal och ska kliva på en buss, säger en man att mamma får gå in före honom i bussen, själv får han då ta nästa.
"Det var nog tur det, han hade Henning-Sjöström-sug-i-blicken", skrev mamma och jag, som trettonåring, trodde knappt mina ögon.
Lade mamma märke till sånt?!
Vad jag visste hade ingen av tanterna hemma någon älskare och ingen åkte till Gambia och älskade med tjusiga unga män, nej, kvinnorna hemma tog upp nät och rensade abborrar, odlade potatis, stickade och virkade och allt var som det skulle.
Som man i alla fall trodde att det skulle vara.
Men så fanns ju Kerstin Thorwall som bröt mot allt det där.
Som var precis tvärtom.
Som en exotisk fågel som vägrar sjunga i bur, utan vill flyga fritt.
När SVT nyligen visade serien om hennes liv - eller delar av det - med fullkomligt fantastiska Cilla Thorell som Kerstin Thorwall, såg jag den förstås. Så intressant det skulle bli!
Jo, det var intressant, men också ..., på gränsen till skrämmande!
Helt ärligt mådde jag fysiskt illa över hur otroligt egocentrisk huvudpersonen var, men så tänkte jag att .. ja, men är man psykiskt sjuk, så rår man ju inte för allting.
Ändå .., ville jag mellan varven ropa högt att: "men skärp dig människa!"
Och jag tänkte på hennes söner .., hur var deras tillvaro?
Tittade dom på tv-serien?
Hur kändes det?
Allt det där kom över mig när jag igårkväll läste en krönika i Svenska Dagbladet.
Margit Richert (för mig helt obekant) heter skribenten.
Om någon är intresserad att läsa den, så finns den här.
Jag tycker att den var såååå läsvärd.
// Ruta Ett - Ann i Göteborg - tipsar om den här boken som handlar om just Kerstin Thorwall.
9 kommentarer:
Jag har precis läst klart en biografi över Kerstin Thorvall, som jag tyckte så mycket om! Boken hittade jag på bokrean och den förklarade en hel del om Kerstin och hennes ångest! Den var sååå bra!
Den heter "Uppror i skärt och svart" och är skriven av Beata Arnborg! DEN skulle du tycka om!
Då ska jag läsa den, Ruta Ett! Tack för tipset!
Jag läste nog Boken till dig tre eller fyra gånger. Kanske fem... Sen läste jag några av hennes ungdomsböcker, älskade dem. Men tyckte som ung när jag såg henne på tv att hon var pladdrig och gapig, kunde inte förstå alls att några karlar gillade henne. Jag läste någon av hennes "skandalsböcker" men det var som att läsa om en annan konstig värld. I min värld var tanterna som dina hemma i Malå.
När jag läste Fleicia försvann, av Anna W:s dotter, tyckte jag att det dels var fruktansvärt om allt var sant som mamman gjorde. Dels fruktansvärt att lämna ut henne offentligt.
Jag såg serien om KT, men tror ändå att de hade tonat ner henne lite. Tänkte också på hur det skulle kännas att få sin mamma uthängd som ett fnask. (Pappor som lever med en massa kvinnor har vi i allmänhet en annan syn på... De skriver bara en ny låt och blir dyrkade för sina one night stands...)
Vilken välskriven recension om boken du hittade! Den sa allt!
Träffade Kerstin under en helg på nittiotalet. Och jo, hon var oerhört egoistisk och anklagande men också hur rolig som på kvällarna. Vi var ett helt gäng som skulle lära oss kroppsterapi men hon krävde all tid.
Men någon favorit blev hon aldrig. Dessutom vart hon förnärmad när jag aldrig läst något av henne men efter helgen läste jag något men blev inte förtjust. Tror att hon med sitt sätt färgat min åsikt.
Bra skrivet Elisabet!
Kerstin skrev bra ungdomsböcker också som jag läste högt i skolan.
Särskilt minns jag böckerna om pojken som hade en pappa i fängelse.
Jättebra!
Men annars tyckte jag hon var för mycket på något sätt!!! Särskilt i livet.
Vi var ju mycket konventionella i år familj.....
Ruta Ett: Så bra!
christel: oj, du har ju verkligen varit nära! Intressant.
Eva i Tyresö: ja, det var väl så i min uppväxt också. Fast mamma var egentligen inte konventionell - hon gick ju verkligen sin egen väg -.
Instämmer. Mycket läsvärd krönika.
Narcissisters barn har det icke lätt. En annan kan ju undvika dem så gott det går i detta livet.
Har du läst den här intervjun? http://www.vi-tidningen.se/nar-som-helst-kunde-trygghet-bli-till-kaos/
Jag fylls med mycket blandade känslor när jag läser den. Så oerhört sorgligt att denne snart pensionsmässige man fortfarande bär på en sådan obearbetad bitterhet, han är liksom fem år och svart i sinnet inför sin mor fortfarande. Det är hjärtskärande och jag blir också förbannad på omgivningen som enligt mig agerade med det man kallar medberoende inför Thorvalls sjukdom och destruktiva personlighet. De finns där och stöttar, som jag har förstått det, men de borde givetvis ha tagit barnen därifrån, även om det låter hårt. Nu lappar och lagar de och underlättar och möjliggör faktiskt på så vis för Thorvall att smita från ansvar.
Nu tror jag inte att hon hade förmågan att skärpa sig, annat än stundvis och tydligen i förhållande till sitt arbete. Mycket svårt.
Det låter kanske som om jag dömer henne väldigt hårt, men det gör jag inte, inte som människa. Jag blir helt iskall vid blotta tanken på att leva ett helt liv med sådan ångest och önskar att de hade kunnat bli hjälpta på ett annat sätt, hela familjen.
Skicka en kommentar