Elisabet

Pling i min inkorg!

Det var ju inte länge sedan min svåger Janne i Australien gick bort och i ett huj blev det begravning; knappt så man hann tänka tanken, det tog nog bara en vecka kanske?
På min fråga om det skulle bli en kyrklig begravning, svarade Birgitta att "nej, är du galen, Janne var ju klart uttalad ateist!" så det blev en borgerlig variant.

I dag på morgonen fick jag dels bilder från det hela, men även sonen Fredriks tal sin pappa, plus flera bilder som väckte såna minnen till liv!

Jo, men visst minns jag att Birgitta berättade om vespa-turer runt Europa, här står han, en ung herr Nittsjö och spänner musklerna, redo att ge sig av! Och den älskade vespan fick även den emigrera till Australien och användes också. I skick som ny, skriver Fredrik.

När jag i min tidiga ungdom smygläste Birgittas dagböcker, då minns jag särskilt hur hon på en sida hade tecknat och berättat om hur hennes blivande man skulle se ut. Långt senare, när Janne verkligen dök upp, såg han ut precis som på hennes teckning, men det kunde jag ju inte säga högt!
En glad skit var han.
Skrattade ofta.
Låg på soffan hemma i Malå och sov djupt efter hela dagar i slalombacken.
Han hade delvis vuxit upp i hovstallet i Stockholm, där hans pappa då hade arbetat som chaufför åt gamle kungen, Gustav den VI:e Adolf. Jag tror mig minnas att hans pappa egentligen var skåning; född i Helsingborg och det var väl förmodligen där som chaufförsjobbet tog sin början, via Sofiero?

Och här är Janne lite äldre.
Spjuverblick.

Och så tillsammans med min syster Birgitta, med vilken han var gift med i fyrtiosju år.
Båda två var skorpioner och jag minns hur dom sommartid i Sverige tillbringade hela semestrarna ute till havs och återvände hem, svarta i skinnet som vore dom födda på södra halvklotet!

Väl komna till Australien började han genast söka arbete och fick napp nästan bums; han kom att bli reparatör på stora bulldozers och det höll han på med tills det var dags för pension.

Janne och Birgitta fick ett barn, nämligen Fredrik, som föddes året efter vår Anna, 1977 och han var två år när flytten gick från Sverige.
Fredrik är så himla kreativ och idag fick jag det tal som han höll till sin pappa på begravningen och det var helt ljuvligt! Så på  p r i c k e n  hade han fått med det som åtminstone jag själv förknippade med Janne!

Han hade skrivit upp det hela i punktform och här är nånting av vad som kom fram:
Janne var ..: en båtyggare (byggde egen segelbåt), han hade varit egen företagare (hade p-garage på Kungsholmen), han var bilmekaniker, vespaentusiast, en upptäckare, utförsåkare .., han var "a handyman" ..., älskade rött vin och rökte alldeles för mycket, han var en passionerad svensk, men även en aussie, han hade överlevt en svår cancersjukdom, han var expert på att sova djupt (när blixten slog ner och blåste iväg hustaket, sov Janne gott!) .., han var en tänkare ..,  han var Kristers storebror .., han var Nisse och Gretas förstfödde .., han var Birgittas make och så .., Fredriks pappa, förstås".

Så platt kistan ser ut att vara, mer som ett gitarrfodral! Det måste vara bildvinkeln.

Och så hade Fredrik berättat om tre minnen som etsat sig fast, ja, när det gällde hans pappa och jag rördes till tårar när jag läste dom raderna.

På slutet av sitt liv drabbades Janne av cancer i munhålan och det var en tuff tid som följde och slutade med att han under ett par år - och fram till slutet - inte kunde inta annan föda än det som var flytande, eller egentligen mest kaffe. Han hade en sond eller en slang till magen där han fick nån slags näringslösning.

Han, som alltid varit så matglad och med en fru som älskade att laga mat, gjorde väl han kunde för att förgylla sin tillvaro, ja, varje förmiddag tog han sin vespa och körde till ett café där han drack espresso och läste svenska nyheter på sin Ipad. Om detta med den ständiga espresson, skojades det om en hel del i familjen.

När alla talen och sångerna och videofilmen som Fredrik gjort var tillända, då fick alla begravningsgästerna ta med sig kaffebönor och gå och lägga dem på kistan, så där som en allra sista varm hälsning till en kär vän!
Jag tyckte att det lät helt underbart!

Så var det med min svåger Janne.
Han blev sjuttiosex år.

Eftersom Birgitta efter krångel med sin höftoperation inte får belasta benet och just nu sitter i rullstol, var det Fredrik som kom hem från Portland (längre söderut i Australien) och tog hand om det mesta runt begravningen.
Så här ser han ut som vuxen och hans golden heter Luna.
Jag tycker att han är lite lik Jesus på bilden.
(Jaså, har ni inte träffat honom? Det har jag.)