fredag 3 november 2017

Snart helg ....


Och mina tre-på-raken-lediga-dagar är snart tillända, men på något helt mirakulöst vis har det känts som om jag haft tre veckors semester! Helt ofattbart!
Det har varit fina dagar med höstigt blå himmel, idag gråmulet men milt och pv är ju höstlovsledig och ägnar dagarna åt den inglasade altanen och att dra plaströr där elen ska få bo och kanske att vi snart får upp innerpanelen och framför allt utebelysningen, så kanske vi - under mörka kvällar - kan ta oss helskinnade från bilen till ytterdörren.

Snart är alla träden avlövade.
Boken längst till höger tappade sina i blåsten, den till vänster (som är så vacker!) är ännu inte helt naken .., kvar är eken och syrénerna.


Dessa eklöv som kan göra att man nästan får spatt.
På trappan vid altanen (där pv byggde ett slags stag som Gösta kunde hålla sig i) ligger allt detta.



Alldeles i korsningen mellan Ejdervägen och Kustvägen står några jättelika ekar.
"Ja .., den här måste nog vara ett par hundra år ...?" säger pv när vi står där och tittar uppåt mot grenverket som sträcker sig nästan över vägen.
Ekar .., nog är det nånting alldeles särskilt med dem, eller ..?


När vi inte går på promenader och när jag har fixat lunch eller middag, läser jag av och till i boken "Jag minns". Ju mer jag läser, desto mer minns jag.
Och längst upp på en sida från 80-talet minns Tina K Persson luffandet i Spanien, tillsammans med sin konstnärsvän Kerstin. Och tänk .., denna Kerstin är gift med pv:s kusin Mats - för övrigt son till Gösta och Sonja -.


Och jag läser Johanna Elisabeth Fredrikssons minne och kommer ihåg vår resa till Spanien - i mitt "förra liv" - då vi badade i samma pool som U2:s livvakt, en stor och robust bjässe från Irland.


Och jag läser och ler för mig själv när jag tänker på fru Sädesärla som byggt bo under Yvonne Hellstens mammas bil; på en avsats vid höger främre hjulhus.

Annat.
På Instagram följer jag ett antal olika sjukhus där personalen berättar om sitt arbete och ofta presenteras avdelning för avdelning. Väldigt intressant är det - enligt mitt sätt att se det -, men ibland undrar man vem dom skriver för? Mängder med fackuttryck som rimligen bara dom närmast sörjande har koll på och då faller ju lite vitsen, tycker jag.
Igår var det ett sjukhus som hade tagit en bild på "beredskapssamordnaren Peter" som satt på huk med en låda intill sig och texten löd: Beredskapssamordnare P kollar beredskapsförrådet av antidoter". 
Och ...?
Ställde frågan vad antidoter (säkerligen ett bekant uttryck för människor inom vården, men inte för mig) är och fick svaret att jag skulle ta kontakt med herr samordnaren, så skulle han svara.

Nu ville jag inte besvära honom, utan googlade rakt av (vilket jag ju kunde ha gjort från början) och nu vet jag: antidoter är olika sorters motgift. Tänk, vad man får lära sig!

Det är som nåt demensförbund som på sin sida berättade vilken butik i landet som vunnit när det gällde att ha tänkt på detta med dementa kunder och hur man kan underlätta för den gruppen.
Ställde då frågan vilka kriterier det rörde sig om .., ja, helt enkelt bad dem beskriva hur en sån butik bör vara utformad på bästa sätt?
Inget svar.
Och inget svar igen. 
Så synd! Det hade varit intressant att kanske få lite förslag på det området.


Och mera?
Nja.
Kanske inget.
Lyssnar till Rodrigo Leao med en våg-krumelur över a:et i Leao.
Ljuvlig musik.



Med ojämna mellanrum flyttar jag om tavlorna på fotoväggen i hallen.
Såna väggar har jag haft i åratal och motiven ändras allt eftersom.

Igår åkte den här upp .., ett maskinskrivet brev från AP till sin mormor i Argentina och i brevet berättar AP om precis allt som händer - just i stunden -.
Och mormor får allt berättat för sig.
Att det blåser ... att "nu kom mamma och läste" och "nu kom pappa" och att vår stövare silva har fått ett "jete fint pris de är som hund på hon har fot et med en hare på som guld de åkså mormor de är jätefint" och "nu lyser solen mormor fast nu ärde mindre sol mormorhördude nu sunger dom"och på slutet "ja ha skrivit alt sälv mormor på ändag" och sist av allt berättar hon att dom har fått plantera en slingärväxt", förmodligen i skolan.

Det finns inte ord för hur glad jag är att just det här papperet inte har kommit bort i alla flyttröror!

Nu ropar pv på hjälp från altanen!
Adios!

3 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Så roligt det är med gamla brev och kort - ja, det där att läsa dem om och om igen och minnas...

mossfolk sa...

Jag älskar ekar men blir tokig på alla eklöv som inte förmultnar. Vi har två relativt, relativt två och hemskt beskurna, på tomten och så ytterligare några i trädstråket alldeles utanför tomtgräns. Det blir en del löv...
Kul idé att sätta upp brevet på väggen!

Elisabet. sa...

Ruta Ett och mossfolk: ja, jag läser ofta mammas brev från tiden i Sydamerika om ohc om igen, och även mina egna, som var MÅNGA .., och ju nu är som en dagbok från då jag var småbarnsmamma.