Elisabet

Torsdag ....

Ja, idag är det verkligen torsdag och solen  f l ö d a r  och det blir nog en alldeles underbart fin oktoberdag! Ingen av oss har fått något sms-meddelande om att rycka ut (eller in), så vi rår oss själva. Och natten mot idag kom sömnen tillbaka, i alla fall till klockan fyra på morgonen, men så är det nästan jämt.

Valde då att lyssna till USA-podden, avsnitt 155. 
Ginna Lindberg och Sara Stenholm Pihl håller ihop det hela på ett så bra sätt, ja, jag har ju sagt (eller skrivit) det tusen gånger, hur mycket jag tycker om det här sättet att beskriva eller sammanfatta ett historiskt skeende.
Men jag var fortfarande pigg när programmet var tillända, ja, då fortsatte jag med Europapodden, men se där blev det godnatt  - eller godmorgon - där får jag allt börja om från början och lyssna klart.

Kanske någon som läser här minns att jag - jag tror att det var i vintras eller möjligen i våras - drömde om att få göra nån slags studiebesök hos bloggvänner med andra yrken än mitt eget. Varför det, kan man fråga sig? Jo, hur intressant är det inte att få ta del av andras vardag på jobbet ., att få se dem själva i ett annat sammanhang än det vardagliga.
Helt enkelt få en inblick i nånting annat!

I förrgår kom med posten ett tjockt kuvert och framför mitt namn stod det "praktikanten" och jag fattade absolut ingenting! Jo, då visade det sig (ständigt detta hur det-visade-sig) att Annika i Kävlinge skrivit ned ett antal datum framöver då jag kunde komma på besök och se hur hon har det sitt värv .., och en dagbok; en slags kyrkoalmanacka följde också med.
Annika arbetar ju inom - och utom - kyrkan på alla möjliga sätt och vis.

Jag slog till direkt och meddelade att nu på söndag kan jag komma, är det okej?
Jo, det var det!!
Hurra!
Då är det lovsångsmässa med gospelskören och tänk, så intressant att se vad Annika sysslar med två timmar innan gudstjänsten tar sin början!

För så här är det ju, att vi människor har ju liksom olika roller.
När mamma var hemma var det alltid full fart. Aldrig en sekund av att bara göra-ingenting.
Städade hon inte, så var det andra hushållsgöromål, hon knöt ryamattor, stickade koftor enligt löpande-band-principen ..,plockade bär .., målade källarens alla utrymmen ...,ja, hon var i princip aldrig stilla.

Mamma längst till höger. Kaffestund med arbetskamrater.

Men när pappa och jag själv hälsade på mamma på sjukstugan, särskilt på söndagar när det var tämligen lugnt och vi satt i personalköket, då var mamma liksom annorlunda. Gladare! Och hon hade en liksom t i d  över och kunde sitta ner en stund och kanske var det därför det var så fascinerande att se hur hon liksom förändrades i och att med sköterskerollen tog vid.

Ibland fick jag vara där alldeles själv hos mamma.
Då kunde jag få sitta på en stol och rulla ihop gasbindor som kokats och rengjorts och sedan lägga dem prydligt i lådor .. och jag fick följa mamma till "pol" (tfn 86) och se när hon plockade med sänka-rören som satt i en ställning på väggen och jag fick ta blodprov på mamma och sätta på plåsterlapp och jag fick följa henne in i röntgenrummet och se hur hon framkallade bilder av någon bruten arm och det var på det hela taget så vanvettigt spännande och  i n t r e s s a n t.
Det var som om hon hade ett liv hemma och ett på jobbet.
(Huset längst t.v. på bilden var läkarbostad. Nästa är gamla sjukstugan med vårdavdelningar och så småningom tillkom den nya delen med personalvåning och ny mottagning. Längst till höger var - och kanske ännu är - folktandvården. Berget bakom heter Tjamstan och från sjukstsugan hördes ibland berguven hoa.)

Och samma sak med pappa.
En slags pappa hemma, men på jobbet - på Domänverkets kontor - eller ute i skogen vid elden bland skogshuggarna, en annan pappa. Och samspelet mellan pappa och hans arbetskamrater .., hur han skojade med kontoristerna Aina Lundmark eller Kerstin Granwall och min kamrats mamma som en gång viskade till mig att ..."å, Elisabet, Ivar är så manlig!" och plötsligt insåg jag att man kan se människor med helt olika ögon! Hon sa det liksom drömmande.

Och denna Margareta (kamratens mamma) som var på ett sätt hemma och som blev en helt annan människa när hon arbetade på biblioteket. Så roligt det var att se hur social hon då blev .., hur hon gav förslag på böcker att låna och hur hon växte där hon satt bakom disken! Hon, som alltid, alltid hade ytterdörren låst och persiennerna neddragna.

Allt det jag nu skrivit om, det handlar ju mest om våra roller, men lika roligt var det ju att se HUR deras arbete var. Och det är det jag ska göra på söndag, i Veberöds kyrka, hos Annika!
Ååå, så roligt det ska bli!!
(Ja, det tog lång tid att ta sig hit ner ...., men jag har ju varnat i presentationen).