Elisabet

Hejdå Meja! 

Idag var det tack och adjö för alla åren tillsammans med Tommy och Karins hund Meja.
Ja, hon var Anders hund också.
Det är Meja som ligger intill pv på bilden .., hon tyckte om honom också,.

Hon har varit sjuk länge, men nu blev det ohållbart och det är ju det som är det svåra när man har djur, en dag tar det slut.

Meja var som släktens hundmormor.
Lugn och stillsam och med pondus.
Världens snällaste.
Och ingen tyckte hon väl så mycket om som Emil.

Eftersom Meja massor av gånger tillbringat ett par veckor här i Halland när husse och matte åkt på semester utomlands, så blev hon liksom en i familjen här också. Harry var  s a l i g  när Meja kom på besök! Bilden här ovanför visar när hon hade med sig sin sköna bädd och till sin förvåning upptäckte att ojdå, den har Harry redan norpat!

Att vi hade katt - som pElle på bilden - bekymrade henne inte, men jag minns hur förvånad han blev när han hoppade upp i soffan och upptäckte att oj då .., det där var ju inte Harry!
Men pElle var stolt och låg kvar. Meja sov vidare.

Hon var fruktansvärt galen i mat och jag vet ingen som tömde matskålen så snabbt!
Drack hon vatten, var det som en sjö på golvet efteråt.
En riktig sölmaja var hon ,-)

Och hon plockade ner äpplen från äppelträdet och hon tyckte om att hämta bollar som man kastade och alldeles hopplös var hon på att ta plats i sängen.
Sista gångerna hon var här, fick hon ligga nere i soffan - ja, ingen av oss kunde sova när hon bredde ut sig - hon var som ett betongblock.

Vid tretiden på nätterna kunde man höra ett svagt voffande nerifrån lillhallen .,. ett voffande som stegrades allt eftersom, tills man till slut inte stod ut och helt enkelt lät henne komma upp.
Då blev det tyst.
Då var hon nöjd och belåten.

Ja, Meja .., du hann bli en gammal dam och om det nu finns någon hundhimmel - eller kanske djurhimmel - så hoppas jag att du får träffa Nelly och kanske finns där några människor som kan ta emot dig, det får vi hoppas på.

Vi säger  t a c k  att vi fick vara med om dig!