Elisabet

Fredag i augusti ....

Först lunch hos Britt och Ecke nere i gula huset.
Grannen Birgitta är också bjuden och det blir nån timme eller två tillsammans vid det enormt stora matbordet; det som en gång fungerat som bakbord och som följde med huset.
Britt bjuder på ugnskokt lax med underbar potatis från eget land och likaså bönor och sockerärtor, allt från egen odling.
Härliga människor allesammans!
En är nästan blind .., en hör dåligt (egentligen tre) .., en är änka sedan två år tillbaka .., och så är det vi då. Det blir mycket surr om gamla tider .,. om hungersnöd och vad som hänt här i Stensjö under ett par hundra år och längre än så tillbaka.
Vi får låna en bok om Eftras historia. Eftra ligger kanske en mil härifrån - knappt - och den församlingen tillhör vi. Skulle vi en gång jordbegravas, så blev det väl där på kyrkogården med vacker utsikt över dalgången, vad vi nu skulle ha utsikten till.
Britt föreslår att vi ska spela kubb, men det vill inte Ecke.
"Nej, nej, nej!" säger han.

Flera timmar senare kör vi till Skallkrokens hamn där jag simmar längsta sträckan hittills i sommar; från den där lilla "bryggan" och snett över till stranden där jag brukar sitta. Vattnet är betydligt svalare än tidigare och senare ska vi få veta att det var arton grader i havet; själv gissade jag på nitton.
Halvvägs till land snärjs jag in av nån slags sjögräs och det är inte alldeles angenämt.

Innan jag kommer till stranden är jag rejält nedkyld, mest om armarna ..., och jag är glad att tjocka ullsjalen är med.

Solen kommer och går.

Medan jag simmar, håller pv koll på en segelbåt som han tycker irrar omkring och inte håller sig till sjökortet. "Där ute finns flera grund .., jag förstår inte riktigt vad dom gör ..?" säger han om och om igen. Ibland tycks den gå mot hamnen och så ändrar den plötsligt kurs och vänder åt andra hållet.
Och himlen blir allt mörkare.

Åt andra hållet ser det ut så här.
Upptäcker bilen där till höger och kommer osökt att tänka på Mian och deras lilla bil, den som dom tycker så vansinnigt mycket om.

Så åker vi till affären och handlar kvällsfika - leverpastej, smörgåsgurka och bröd - och jag föreslår att vi svänger förbi hos Eva från Tyresö och hennes halvlånge man och det gör vi - utan att vara inbjudna -. Det blir hur trevligt som helst! Eva fixar kaffe och vi håller fikat och Harry jagar en katt rödgul katt (som tidigare i veckan tagit en gråsparv, just som Eva gav den lite mat) och vi blir sittande där nån timme eller kanske lite mera.

Frånsett dosetten med piller, märks det tydligt att barnbarnet lill-karin har varit på besök.
Där är kritor och gosedjur och harry skulle väldigt gärna vilja norpa sig en nalle som liknar en skata eller en sjöfågel, men får inte. Han lägger sig på soffan och sover.

Vad pratar vi om ?
Jo .., om att skolan börjat och att det därmed är slut på pv:s sötebrödsdagar .., vi pratar om Vilhelm Moberg och den över sjuhundra sidor tjocka boken, den som syns på bilden .., och även Alex Schulmans roman "Bränn alla mina brev" hamnar i blickpunkten och vi låter Ulf göra testet i Svenska Dagbladet, det där testet där man ska se hur bra man är på att stava rätt till femton olika städer eller länder runt om i världen och det är många z, x och c:n i dom frågorna och det är spännande att se hans resultat.
Vi - pv och jag själv - har gjort samma test och jag svimmade nästan av lycka när jag hade ett mer rätt än pv. Ulf i sin tur hade två fler rätt än undertecknad och Eva och jag hade samma poäng.
Jag kan säga att ingen av oss hade full pott.

Jag ÄLSKAR sånt här!
Ja, alltså bladet i boken om Vilhelm Moberg där man ser hur han själv antecknat och tänkt sig hur det ska vara. Så intressant att se andra människors handstil Den boken ska jag låna på biblioteket!

Och jag berättar om programmet från en BBC-kanal som jag råkade hamna på igår; det handlade om hur människor dömda för sexualbrott döms i USA och hur deras tillvaro blir. Har du våldtagit någon så hamnar du i ett register och där blir du kvar livet ut. Du får inte bosätta dig inom en radie av sexhundra meter från daghem, skolor eller parker där barn vistas och den kvinna som haft ett förhållande med en fjortonårig pojke (hon var lärarinna) bor nu i ett litet hus, har fotboja och får inte på några år träffa sina barn.
Journalisten som intervjuade och gjort reportaget heter Louis Theroux och var helt suverän i sitt sätt att ställa frågor och ännu mera frågor. Han vågade stå kvar. Släppte inte frågorna.
Ja, han var så bra!

Nu är vi hemma.
Pv tittar på friidrott .., jag känner mig ännu lite frusen i kroppen av simturen, men är glad att jag gjorde det. Jag börjar känna mig starkare, rent fysiskt.

Hälsningar Elisabet.

(Nöjd nu Anne i Mantorp ...?).