Och pv har sin helt fria dag och ägnar den åt det lilla förrådet som sitter ihop med garaget. Det läggs golv och gipsskivor ska upp på väggarna.
Själv går jag ut och fyller på med frön till småfåglarna och upptäcker att tunga trädgårdsmöbler under natten blåst omkull och huller om buller ligger dom på gräsmattan!
Så Morgonstudion som vanligt.
Corona-corona-corona.
Pratar med äldsta dottern som arbetat tolvtimmarspass och är på väg hem efter nattens värv. Hur slut på ska sjukhuspersonalen inte vara innan detta är över?
Klockan nio börjar norska "Födestuen" och numera känner jag mig helt hemma när det gäller förlossningar och jag önskar att jag kände någon barnmorska här i närheten, för inte begriper jag hur små nyfödda klarar livhanken när dom kommer ut och är alldeles lilafärgade i hela kroppen, då, när navelsträngen virat sig runt halsen eller än värre; när ett barn närapå fastnat och det är knappt att barnmorskan lyckas dra ut den lille/lilla!!
Och när barnmorskan säger "Pust! Pust!" då sitter jag i fåtöljen och andas jag med.
Jo, tillvaron är minsann inte mer spännande än man gör den till.
Kanske ska jag ringa till Karin Ehde i Ystad; hon den rara barnmorskan som var kund i affären?
Karin bodde - och bor ännu - på Regementsgatan och inte långt ifrån min lilla lägenhet och på hennes gräsmatta växte mängder med vintergäck och ibland såg man henne där ute, pysslandes i trädgården.
Jo, nu har jag ringt henne och vi pratade i tjugo minuter rakt av!
Om allt.
Om själva livet ., om tillvaron som pensionär .., om att vara förälder och allt möjligt annat.
Och hon sa att det här att nyfödda är blålilafärgade, det är inte alls farligt, tvärtom .., om dom föds och är bleka och slappa, då blir man mer förskräckt.
Ja, allt möjligt pratade vi om.
Att hon inte var född i Östergötland som jag trodde, utan i Västergötland och hon berättade om sina söner (alla i Skåne), varav en av dem ju var (och ännu är) jämnårig med Anders och hon berättade också om hur hennes dagar ser ut - många promenader, bokläsning och annat - och om hon inte hade blivit barnmorska, ja, då hade hon gärna arbetat som journalist och där på slutet kom jag på att Karin påminner väldigt mycket om Hildas mamma Mymmel!
Ja, det var ett trivsamt samtal.
Tack Karin!
Nu kom pv in och frågade om jag kände för elvakaffe och det gjorde jag ju och medan jag skriver dom här raderna sjunger Bo Kaspers om detta och precis så måste det förstås vara.
6 kommentarer:
Hej Elisabet, det var härlig att se dig idag :-)
Du är en sådan underbar människa som sprider genuin glädje! Tack <3
Och jag älskar din blogg.
Varma kramar på avstånd ;-)
strandskatan: tack! Du gjorde min kväll rakt av! Kram på dig!
Lillebror var mörkblå-lila när han föddes, men det gick alldeles uppenbarligen rätt bra ändå. Han hade ju också jobbigt med andningen i början och lyckades liksom sätta saliven i halsen så att han flera gånger fäktade och blev absolut blå innan han började andas igen. Första gången var medan vi ännu var på förlossningen och pappan fick absolut panik, rusade ut i korridoren med bebisen i famnen och ropade som jag aldrig hört honom ropa. De kom förstås inrusandes och vände på honom, lillebror alltså inte pappan ;), sådär som man lägger små barn som satt bitar i halsen och masserade ryggen och plötsligt fick han åter luft och började då skrika i högan sky. Det blev vardag under spädbarnsperioden, men skedde sedan alltmer sällan. Kanske var det ändå pga det jag tog det hyfsat lugnt när han var runt året och fick rejäl förkylningsastma första gången. Då blev han ju blå om läpparna och vi ringde 1177 för att höra om vi skulle åka till akuten eller jourvårdcentralen, och fick prata med en kvinna som beordrade oss omedelbums in till akuten. I stressen som då uppstod, jag hade högtalartelefon på, tryckte jag inte av samtalet när vi pratat klart och det gjorde minsann inte hon heller. Om man säger som så, hade hon starka åsikter om vårt föräldraskap som hon upprört diskuterade med en förmodad kollega.
Apropå... ja just det, bebisar som föds lila ;)
Jaja.
mossfolk: Anders blev inte blå, men hade precis så där med andningen när han föddes och två dagar till. Jag var LIVRÄDD! Det blev röntgen av honom och jag vågade knappt lämna barnsalen där han låg, i skräck att han skulle kvävas. Det antogs att han svalt en hel del fostervatten och att det var detta som var orsaken, men fy, så skrämmande det var!
Ler åt telefonsamtalet och vad som hände ...., jo, jo. Kunde ni hålla er från att inte säga nånting?
Men så dålig stil av 1177!!!!
En sak man vet i området Rådgivni g är att långt ifrån alla agerar ”rätt” i dylika situationer. Om och när det händer något allvarligt så kan manga svårt ta in det tex som förälder och reagerar inte då alltid så som förväntas i situationen.
Eller tex folk med kraftiga bröstsmärtor kliver in på vårdcentralen istället för att åka till akuten för att åka till akuten kan man ju inte bara göra!!
Tycker din fråga till 1177 var helt relevant. Det hade inte behövts kommenterats.
Ja ja! Skönt att allt gick bra och det var ju bra att de inte vände på pappan ;-)
Turtlan: jag håller med!!!
Skicka en kommentar