onsdag 13 januari 2021

Som att repa upp en stickning ...


Får telefonsamtal från f.d. svägerskans son i Alingsås. Han är på besök hos sin mamma som nu fått ett nytt boende och jag har bett honom att ringa upp mig, så får jag göra ett försök att prata med E; hon som alltid varit så oändligt snäll mot mig, ja, från allra första början, den där sommaren, då för en evighet sedan. 

Det vill säga om en evighet är femtio år. 
Då var jag sjutton år och sommarjobbade i en konsumbutik på Hisingen i Göteborg .., bodde hos denna E och delade rum med den unge mannen, han som några år senare skulle bli pappa till mina barn. Hennes bror, närmast henne i ålder.


Vilken underbar svägerska hon har varit! 
Vi har firat semestrar tillsammans .., sommarveckor på Tjörn i Bohuslän och i Grekland. Och i norra Tyskland, när hon fyllde femtio år. 
Och vi har spelat plump miljoner gånger!

Från allra första början har hon varit så lojal .., och hon överöste barnen med kärlek och när hennes lillebror och jag själv långt, långt senare gick skilda vägar - när jag blev ensamseglare på livets ocean - fanns hon där. Vi ringde ofta till varandra; flera gånger i veckan. Småprat bara, om ingenting och om viktigheter. Och om hennes arbete på banken, det som hon tyckte blev så krångligt; då, när allt skulle datoriseras.


Nu är allt annorlunda. 
Med hennes minne är det alldeles bedrövligt, men jag tänker att kanske, kanske att jag kan locka fram några minnesglimtar när vi pratar. Så jag börjar med att förklara vem jag är .., att jag var gift med hennes bror .., om våra barn .., och jag går baklänges till resorna till Rhodos då hennes man ännu levde .., och jag säger att "jag minns hur goda mackor du alltid gjorde, så fint dekorerade, när vi hälsade på och du hade kokat kaffe på morgonen!" 
En gång i världen arbetade hon som kallskänka.

"Men Bettan ...! Men Bettan!" säger hon om och om igen. 
Inte en susning har jag om hon verkligen förstår, eller kommer ihåg. 
Det spelar heller ingen större roll, i själva nuet tycks hon glad och det är ju, till syvende och sist, det enda som betyder nånting.

5 kommentarer:

Turtlan sa...

Tänker att oavsett om hon förstod vem du var eller inte så värmde nog samtalet för henne.
Det är det viktigaste.

Elisabet. sa...

Turtlan: så tänker jag också. Minns ju min mamma som ofta fick besök av min syster som tog henne på bilturer med fika ute Österlen. Det var så otroligt omtänksamt av henne och mamma var så glad. Fem minuter efter att min syster återvänt hem till sig, kunde mamma säga ”ja .., tänk att man aldrig får träffa Rigmor, hon kommer aldrig och hälsar på!” Det var väl efter ett antal såna tillfällen som vi ändrade tankesätt; att mamma var lycklig just när det hände, ja, det var tillräckligt.

Bloggblad sa...

Det är så oändligt sorgligt när någon glider bort ifrån en - men ändå finns kvar. För henne gjorde det säkert gott just i stunden.

Vi har ett roligt minne från min mamma, som också var dement på slutet och bara levde i stunden. Hon var medveten om det, och sa ofta "nu är det bäst ni går innan jag har glömt att ni har varit här". Och så skrattade vi tillsammans.

Turtlan sa...

Har ni lyssnat på Lisa Nilssons vinterprat i P1? Honorerade bla om sin dementa mamma. Rörande och bra beskrivet.

Bloggblad: - Så fint och klokt sagt av din mamma.

Elisabet. sa...

Bloggblad: hon måtte ha haft humor - och självdistans - din mamma! Det sorgliga med E är att hon bara är tio år äldre än mig. (Jag .., heter det, men känns så fel).

Turtlan: ja, jag lyssnade och det var så mycket igenkänning! Och kändes ömsint och ärligt, på samma gång.