Dagens fönster och lite till ...
När fönsterbilden togs - det var 2015 - strålade tydligen solen. Undrar just vad jag ville visa med den rosa pilen?
Våta fötter mot cement.
Solsken.
På sjukhuset började jag gråta när jag - bakom ett blått munskydd - upptäckte Lina, f.d. arbetskamrat som läst till läkare i Polen och nu gör sin AT-tjänstgöring på Halmstad sjukhus. Och ja, kakorna smakade bra.
Vecka 17, den 24:e ... det måste ha varit på våren, halkade jag på en plastbit i affären (Ica i Ystad), det var sjuksköterskestrejk och jag fick skjuts till Malmö där handen gipsades. Uppenbarligen hade jag planer på att besöka alltid så rara Annika Engström i Kävlinge dagen därpå, men det besöket fick skrinläggas.
Och så hade jag varit på promenad i omgivningarna och passade då på att ta upp kameran.
Det här var kanske innan mobilen alltid låg i fickan?
Sex år senare .., idag alltså, ser jag inte skymten av någon sol, men det kanske är fint ändå ute? Jag ska ta en lång promenad .., pv gräver ett 40 cm djupt och flera meter långt dike, där elkabeln till laddaren ska ligga. Till bilen, alltså.
Och så har Sigge i skrivande stund varit borta i tre veckor och nu ger jag upp.
Lockar var gång jag är ute, men av den katten syns inte ett spår.
Undrar just om räven har tagit honom?
Eller så kommer han väl idag, så där som om ingenting har hänt .?
10 kommentarer:
Fy så tråkigt med Sigge😥
Och hur är det med din hand idag? Du hade ju så vansinnigt ont och skulle till ortopeden?
Hemma hos min pappa dyker det upp nya katter då och då. En del tillfälliga besökare, en del mer långvariga. Jag har alltid tänkt att det är sommarkatter som blivit lämnade. Men nu börjar jag undra om det kan vara Sigge Nilsson katter som på eget bevåg gör så. Hos pappa får de mat i stallet, fast det är vatten och billigt torrfoder, så någon fest är det inte. Men det kanske är bra jaktmarker och skön halm att sova i, eller vad det nu är som kan locka katter.
Babsan: ja, det är trist och aldrig gjorde pElle på det här viset, men alla kan ju inte vara som pElle. Detta att han ibland kommer hem och sen är borta .. nånstans har han det ju beviljat, eftersom han inte är mager när han dyker upp. Skulle han enbart leva på möss och kaniner, borde han få mask och se lite mer luggsliten ut. Tycker man. (Eller jag).
Monet: jo, det ska jag berätta för dig. Jag har fortfarande så ont. Kan inte ligga på sidan och hålla i en bok längre, då sprängvärker det i handleden. Kontaktade ju sjukgymnasten som hörde av sig och sedan ringde upp och sa att hon i sin tur pratat med läkaren som opererade mig och nu skulle den kvinnan höra av sig till mig! Jag blev så glad och tacksam, så jag fick svårt med orden. Men det här att höra av sig .., det är kanske nånting man säger och från ortopedläkarens håll har det varit tyst. Min äldsta dotter är på mig nästan var gång vi pratas med - hon har i sin tur talat med en läkare på KS som absolut tyckte att det var helt galet att man ska ont så pass långt efteråt - men jag har sagt att nu struntar jag i det. Fy fasen, så besviken jag är på just det här bemötandet.
annannan: om nu inte räven tagit honom, eller att det hänt nånting annat i den vägen, så tror jag mycket väl att det kan vara som hos din pappa. Sigge är väl en riktig nomad .., en som vill göra som han vill ,-).
Funderar på katter och tidsuppfattning. Har de ngn uppfattning på hur länge de är borta? Ja man kan fundera. Tror han är ute på långtur. När man minst anar….
Handen… ring du sjukgymnasten eller skriv till henne via 1177 och hur det gått? Vården är trög…
Jösses, vad med inlägg du skriver! 1287 st under 2015, men den som är lite enveten och söker skola finna!
22 augusti 2015:
"Två dunsar hördes mot fönstret - ett mindre och ett tyngre -.
Jag tittade ut men såg ingenting.
Lite senare, efter promenaden med hundarna, upptäckte jag en död liten blåmes (?) på altangolvet.
Då förstod jag.
Det var den större fågeln som förstås försökte få fatt i den mindre.
Nu ligger den lilla blåmesen på lit de parade på altanbordet."
Orkar du inte med att tjata om handen? Sen vi kom tillbaka till Sverige (och man kan inte skylla allt på pandemin), har vi upplevt att vi konsekvent faller mellan stolar och själva måste kontrollera och följa upp. När man får vård är den i regel god men tider glöms bort, det slarvas och skrivs fel i journaler, mediciner skrivs inte ut korrekt, man får en enda gång träffa samma läkare. Detta gäller på primärvårdsnivå, lite högre upp fungerar det något bättre.
Det är bara att bita ihop, sätta sig i telefonköerna och inte ge upp. Du bara måste göra som din dotter och Babsan säger. Smärta av det slaget är dessutom extremt stressframkallande och inte alls bra för dig just nu med hjärtat. Läker det fel måste det rättas så fort det går…..
Rexxie: ja, det är väl nån slags sjukdom, men utan namn ännu ,-) Skrivklådan.
Inte en enda gång ska det vara. Bokstavligen så för oss.
Monet: nej, just det. Jag vet att det är hur dumt som helst, men jag känner mig enbart till besvär när jag ringer. Och så tänker jag så här .., kanske får jag leva i tio år till? Ja, men herremin, det finns ju så mycket värre saker här i världen när det gäller sjukdomar och jag har redan tagit upp så mycket tid, det är inte hela världen.
Skicka en kommentar