Elisabet

Juni 2021 .... 

I juni månad kan den som för första gången tittar in på min blogg få för sig att jag är en ganska normal människa. Ingen månad har färre inlägg än i juni. 

Och robiniaträdet hos Ecke och Britt blommar och doftar övermåttan ljuvligt! 

Britt har skaffat nya glasögon och nu kommer dom (inte glasögonen, men herrskapet Bengtsson) upp och dricker kaffe med oss och jag undrar just vad som fanns i dom gröna skålarna? Glass? Färska bär?

Även Sonja hälsar på. Det har då gått nästan ett helt år sedan hon ramlade på väg upp från tvättstugan och bröt höftbenet, men nu först vågar hon gå med bara en krycka.

Själv ramlar jag och tappar en supertung kruka av stengods och riktigt hur jag bär mig åt vet jag inte, annat än att det blir besök på akuten och efter några dagar visar det sig att nej, det fungerade inte att dra handen i rätt läge och sedan gipsa, den är så felställd som den kan bli och det bestäms att en ortopedkirurg ska ta sig an den, åtta dagar efter fallet. 

Vad som var värst?

Att med endast en hand försöka sätta upp håret. 

Pv - med två friska händer - lyckas aldrig lära sig den konsten och jag funderar allvarligt på att kortklippa mig, men har ju redan tappat halva kalufsen efter covid-eländet. 

Det är bara att kämpa på.  

Från Skåne dyker en minsting med mor och far upp och minstingens faster AP ansluter från Ekerö. Det fångas krabbor i såväl solsken som ösregn. 

I juni hämtas båten från Vindön och ur mjukt och lent är det inte att tassa omkring på däcket av teak. Innan sommaren är tillända ska däcket ha blivit grånat och mycket finare. 

Vi seglar till Torekov, får övernattningsgäster av skånefamiljen och livet känns som bäst. På hemväg tackar den fyrtiosexåriga motorn för sig. Själv vill jag bara säga tack och hej till allt vad båtar heter. (Den känslan har numera gått över. Ganska mycket i alla fall.).

Mera juni. 

Äldsta dottern tar med sig dom två hundarna (far och son) och kör hem till Malå på en tio dagar lång semester. Är Malå "hemma" för mig, så är det om möjligt ännu mera hemma för henne. 

På väg upp i den ljusa sommarnatten stannar hon till och rastar hundarna. Jag får ett sms där hon vittnar om hur underbart det är med ljusa nätter. 

Det var då hon tog den här bilden.  

Det blir ideliga besök hos arbetsterapeuten på Halmstad sjukhus. Hon säger att det är fantastiskt så rörlig min hand har blivit. Vad vi inte vet då, är hur lång tid - nästan ett halvt år - det ska ta innan den hemska värken försvinner. 

Men ett vackert väntrum finns på terapin. 

På en affisch får patienterna veta att Becel är något vi borde satsa på och då skriver annannan i en kommentar att hennes mamma - hemkunskapsläraren om jag minns rätt - hade gått i atomer om hon sett att landstinget "sponsrar" enskilda företag, eller kanske ännu mera; gör reklam för Becel?

Själva håller vi oss till Bregott.