"Swedegate" .....
På Twitter - och kanske annorstädes - har det i någon veckas tid pågått en debatt kallad "Swedegate" och det senaste handlade om hur snåla vi svenskar är. Fokus har varit på om vi bjuder in andra barn till middag; ja, till exempel om Pelle har med sig kompisen Kalle hem efter skolan och så är maten klar och hur gör vi då? Jo, enligt mängder av debattörer så har det hur länge som helst varit så att kamraten får vänta i Pelles rum, medan själva familjen gottar sig i middagsmaten.
Sååå många upprörda röster!
Så hemskt!
Det är väl bara i vårt land det är så bedrövligt!
Man får skämmas ögonen ur sig, annat är på det andra ställen i världen!
Ungefär så har det låtit.
Det fick mig att tänka efter. Hur var det när jag själv växte upp? Helt ärligt minns jag inte att jag åt middag hos bästa kompisarna; förmodligen för att det var mer eller mindre självklart att vi åt samtidigt hemma. Gemensam middag, helt enkelt.
Skulle min kamrat äta middag, satt jag ofta i hennes rum och väntade och det var inga som helst problem .., aldrig kände jag mig utanför eller f ö r v ä n t a d e mig att bli bjuden.
Däremot .., minns jag mycket väl hur det var när äldsta dottern växte upp. En av hennes bästa vänner var grannen Daniel - yngst av tre bröder - och klasskamrat till dottern.
Det var hopplöst när jag ringde 10141 till Sandlunds för att få hem Maria till middag och då svarade alltid Solveig (mamma i familjen) att "Maria har redan ätit hos oss". Jag undrar hur många hundra gånger dom bjöd henne på middag?
Torgny var pastor i Missionsförsamlingen, - uppvuxen i Piteå -, Solveig distriktssköterska och från Värmland och mer gästfria människor tror jag mig aldrig ha mött.
Likadant var det med Anna. Hur ofta blev inte hon bjuden på mat hos Björn och Gunilla? Där fanns två barn i familjen och kanske var det roligare att vara där och med en mamma som var hemmafru (är det möjligt ..., på åttiotalet?) ? Dessutom var Anna dagbarn där under en period .., kanske var det därför?
Men nu undrar jag: hur det var hos dig när du växte upp?
Om du vill: berätta gärna!
19 kommentarer:
Det hände kanske någon enstaka gång att jag åt hos en kompis. Och v.v.
Men i praktiken var det väl så att man gick hem till sin egen familj och middag, som stod på bordet samma tid på dagen i de flesta hem.
Bert Bodin: precis så upplevde jag det också! Däremot att man bjöds på saft och bullar - och likadant hemma hos oss - det var ju en självklarhet.
Kan inte minnas att jag åt hos någon kompis. Mina söners kompisar gick hem till sin middag när vi skulle äta. Det var ingen snålhet, man åt hemma hos sig och vid ungefär samma tid.
Gunnel: precis så!
Åt alltid hemma kl 17.00. Kamrater gick hem för de hade också mattid att passa. Kan inte minnas att jag någonsin åt hemma hos någon kamrat. Med fika var det nåt annat.
Det var som för er Bertoch Elisabet men huset fullt på fikande ungar var det men när våra barn växte upp visste man aldrig hur många det blev till middag.Alltid lika kul.
Minns heller inte att jag åt hos nån annan. Alla åt middag ungefär samtidigt och då gick man hem. Om jag satt och väntade hos nån hade jag i regel ätit innan. Torgny har varit pastor här i Skellefteå också. Träffade honom i ekumeniska ungdomssammanhang. ellem
Instämmer i tidigare kommentarer. Under min uppväxt (född i mitten på 50-talet) åt man middag hemma och likadant var det hos alla. Antingen väntade man på kompisens rum eller så gick man hem för det var majdags hos oss också. Fika gjorde vi däremot flitigt hos varandra.
När mina egna barn växte upp var det annorlunda. De barn som befann sig i huset när det var dags att äta bjöds att äta med oss. Våra barn blev i sin tur bjudna när de var hemma hos kompisar.
Det är nog en förändring som skett över tid mellan vår och våra barns uppväxt.
Hur det förhåller sig idag vet jag faktiskt inte.
Hedgrenskan
* matdags
Jag är också fundersam över varför det är så snålt och hemskt att låta någon vänta medan kompisarna äter. Det hände väldigt ofta när jag var barn. Förmodligen fick någon äta också hos oss, olika beroende på om de bodde nära eller längre ifrån. Det var aldrig något problem eller att man kände sig utestängd - bara mysigt att få vara ensam med kompisens grejer.
Någon gång fick jag äta med... Det var olika helt enkelt. Och som sagt, middagen var nog mycket oftare en helig stund förr än nu. Hämtpizza och mat i tv-soffan förekom inte - pizzan hade inte hittat till Sverige och tv hade vi ingen...
Saft och bullar var det förstås annorlunda med!
En gång hos en kompis fick vi mosa potatisen i sås, förmodligen var det lite magert med köttet ... sen ville jag göra så när jag kom hem. Det fick jag ABSOLUT inte göra... Bordskicket var det noga med!
Det var lite både och. Kan ju vara så att man redan hade ätit. Hos vissa kompisar blev man som oftast tillfrågad. Olika om jag tackade Ja eller Nej. Ibland kanske det bjöds på fisk och det trodde jag var livsfarligt att äta när jag var yngre….
Hos vissa kompisar bjöds det alltid på ”saft och bullar” oavsett hur många ungar som ramlade in. Hos någon annan blev man aldrig tillfrågad för där lagades maten exakt i de portioner familjen behövde.
Så underbart med så många som delat med sig! Det tycks ju som om vi alla har haft det ungefär likadant. Pratade med pv - det var likadant där - och ingen av oss deppade av att vänta medan kompisen åt middag.
Tack ni underbara ..: Bert, Gunnel, bettan i Lund, Babsan, ellem, Hedgrenskan, Bloggblad och Turtlan! Vi tycks ju ha överlevt och ingen frustration över brist på inbjudningar.
Det hände nån gång kanske att man väntade på kompisens rum. Men oftast gick man väl hem?
Fast när jag var hos kompisen på andra sidan samhället, dit man kom med bilskjuts, eller vice versa, så åt man ju där.
Jag vill minnas det som att jag ringde hem barnen när det var dags att äta. (Om de inte var på skjutsavstånd, minns inte hur det var med mathållningen då.)
Det är intressant att läsa om det här fenomenet hos instakonton som har invandrarbakgrund. Det får mig att tänka på beskrivningar tidigare om hur mysigt det var att bli inbjuden till invandrarkompisarnas middagsbord. Hur "osvenskt" det var. Men där brukade reflektionerna stanna. Ingen som reflekterade över hur det svenska sättet kunde uppfattas.
Nu finns det en fnissighet över den svenska indignationen över att inte vara bäst/mest rätt i en jämförelse. Ja, det får vi ta, tycker jag.
Nånstans läste jag om att det kunde komma sig av att vi var ängsliga för att kompisarna kunde vara allergiska. Men det "fanns" ju knappt några allergier när vi var små. Inte bland mina kompisar i alla fall. Bara pälsdjursallergier och hösnuva och sånt.
Minns aldrig att jag inte bjudits med vid bordet hos någon under min uppväxt på 70/80talet i Skåne, på landet. Men det var nog sällan att lekbesöken varade fram till kvällsmat som jag är van vid åts vid sex-halv sju. Hos en kompis åt de halv fem (mycket märkligt tyckte jag) och där åt jag definitivt med. Och på lov var vi ofta en hel dag hos varandra och då åt man förstås med värdfamiljen.
Hade man hantverkare på plats skulle de också bjudas. På kaffe om inte annat.
Jag har verkligen svårt att känna igen något alls i beskrivningen av ”det svenska sättet”.
Cecilia N: några invandrare fanns mig veterligt inte i Malå när jag växte upp och bästa kamraterna bodde inom hundra meters avstånd. Det som fascinerade mig mest i hela den här historien, är väl att vi människor upplever det så olika.
Annannan: intressant! Undrar om det var annorlunda ute på landet; på mindre orter? Kaffe bjöds det ALLTID på - eller BJUDS det alltid på - men då gällde/gäller det ju vuxna människor.
Det finns en lång landsbygdstradition av att man hjälper varandra i arbete, framför allt skörden, och då hör det till att man ska hålla med maten. Jag vet inte om det gör skillnad.
Annannan: mycket möjligt. Kan det inte vara så också att på landsbygden är - eller var - man mer beroende av varandra; det var liksom en nödvändighet. Hos mormor som hade lagård och allt annat, tyckte jag alltid att det var mycket folk runt matbordet.
Skicka en kommentar