Elisabet

Måndag ....

En bra dag. Ingen vind, bara en sån sak, det händer nästan aldrig. 

Jag har mest energi morgon och förmiddag (och borde alltså inte ha arbetat eftermiddag/kväll) och det kändes bra; att vara pigg. 

Har av och till norpat mig en tomat av sorten Ponderosa, det var dessa jag fick som små, små, små frön av min namne i Helgerum. 

Jag har nu plockat in alla små skönheter och oj, oj, oj såna mängder! De på bilden är bara en bråkdel. 

Hoppas nu att dom mognar här inomhus, ja, man har ju sett hur det ser ut hos vår sympatiske talman, Andreas Norlén, vilka mängder med tomater han och hustrun skördar. Eller: det är väl hon som odlar. 

 

Så här såg det ut när dessa små frön anlände till landet Halland. Tack du omtänksamma Elisabeth!

Mitt på dagen ringde jag upp I som bor i Falun. Jag hann knappt säga ett pip, förrän hon berättade att på köksbordet låg ett handskrivet brev som hon ännu inte hade postat och det var till mig och där hade hon tackat för alla år som vi har känt varandra.

Jag tänkte att hon kanske hade fått ett väldigt negativt cancerbesked, men så var det inte. 

"Nej, jag känner bara hur det går utför, att jag är inne på sluttampen,  ä n t l i g e n!" svarade hon.

Om detta pratade vi ganska länge .., om det här med rätten till ens egen död, då, när allt känns meningslöst och tomt. 

När man inte har något körkort längre, när någon annan - i all välmening - har hand om ens ekonomi,  känslan att inte längre klara av den dator man under så många år har använt sig av .., synen som tackar för sig och det kroppsliga förfallet rent allmänt. Allt som inte längre fungerar som det ska. Hur allt krackelerar. 

Och inte minst: beroendet av andra. 

Aldrig så vänlig och omtänksam hemtjänstpersonal och barn som ställer upp och hjälper till .., men när man en gång har varit en så stark personlighet, älskat sitt arbete, rest världen runt, varit (och är) beläst, men nu finns inte en chans att sitta och läsa en bok och inte är det enklare med tv:n. 

Det bästa, säger hon, vore att kunna ta ett piller och sedan få somna in. Ja, det var därför brevet var skrivet, så där för att säga tack och hej Elisabet, utifall att hon skulle bli bönhörd och äntligen få somna in även utan piller.

Har även pratat med min systerdotter Rita, som på onsdag tar Snälltåget till Berlin. 

Hon log genom luren när jag tipsade om den där indiska restaurangen på Immanuelkirchstrasse där vi föll pladask för allt det goda och det vänliga bemötandet ., och där vi åt tre kvällar på raken, då, när vi i fjol i april besökte Berlin. 

Och på familjechatten kommer bilder från Kroatien, där exet med sina två bröder och en kusin tillbringar veckan. 

Tjugotre grader i havet, skriver han.

Men det är inte så dumt här heller. Sol och blå himmel .., en kylig morgon som blev till en fin dag. 

Upptäckte blommande gulmåra och blev lycklig. 

(Ja, jag vet att bilden visar renfana, men det tänkte jag inte på.).