lördag 9 december 2023

Natten mot idag ....

.. hade jag svårt att somna. 

Jag var så otroligt pigg och låg och snurrade hit och dit i sängen. Harry hade dessutom - klart och tydligt - markerat att "nä, i natt tänker jag sova hos husse!", vilket gjorde att det det kändes aningen ensamt. 

Funderade på vad jag kunde tänkas lyssna till och valde till sist "Känsligt läge" i P1. Där är Ujje Brandelius programledare och jag tycker att han är bra i sin roll! 

Nu tänker ni kanske .., "ååå, Elisabet, hon är då så deppig av sig, nu ska hon lyssna till såna här dystra historier", men jag upplever det inte alls som enbart deppigt .., det är ju så här livet är. 

Den här serien handlar om minnet - på olika sätt - och ja, den ligger som en liten våt filt över mig, denna rädsla att drabbas av samma elände som mamma. 

Lyssnade på tre avsnitt rakt av .., och tänkte på hur olika människors liv är.  Jag tänkte också på hur modig U.B är .., han vågar ställa även ..., ganska obekväma frågor. Och i det här avsnittet "Jag förlorar mig själv", avslutar han på ett sätt som .., ja, det är sååååååå fint.

Här en länk till programmet om någon är intresserad. 

T a c k  Ujje Brandelius och tack även till producenten Emmy Bergkvist på Munck Studios.


Annat som fick mig att nästan trilla ur sängen!!!


Detta! 

Trodde först att det var en gammal notis .., ja, från flera år tillbaka! Frsökte hitta ett datum, men det står ju "Idag", vilket var igår. Det är alltså så det är. 


9 kommentarer:

Bloggblad sa...

Jag lyssnar ofta på Känsligt läge när jag är ute och går, och även Allvarligt talat. Och Språket i P1.

Jag har nu skickat efter ett "hårband" med hörlurar i som går på Bluetooth, förut hade jag med sladd, men den sladden funkar inte på nya iPaden. Radion från mobilen har jag normalt direkt i hörapparaterna, men dem kan jag inte sova med.

Det är inte så ofta jag ligger sömnlös, men när det händer, behöver jag nåt att lyssna på.

Gunnel sa...

Blev också chockad över det höga antalet döda i covid just nu. Att covid fortfarande är dödlig för många människor skrivs det väldigt lite om då vi har så mycket annat elände som skrämmer oss.

Monet sa...

Jag är också klart oroad av covidspridningen och antalet döda. Och att det inte ens finns på dagordningen trots att folk faller som furor, åtminstone runt oss! Tur i vårt flyttelände att on-line-handling är så etableratd att man man får det mesta till dörren om man vill.

Funderar också på ditt svar till annan bloggare om varför du lämnade Malå. Vi är ju många som vuxit upp och haft tryggheten på ett ställe som format oss som barn och unga vuxna. Normalt lämnar man ju sedan hemorten (kanske inte lika ofta förr i norr?) men behåller förstås både minnen och kanske annat som håller en kvar upp i åren. Men jag vet INGEN, absolut ingen, som så ofta refererar till sin första hemort som du. Du talar hela tiden om Malå, du kan varenda gata, varenda hemmafru och snäll farbror, varenda grannfamilj, klasskamrat och lärare och allt som hände under dina första levnadsår och kanske till och med som ung vuxen med egen familj? Och dina drömmar är nästan alltid med Malå som bas, du skriver det ju själv.

Jag har genom åren varit helt fascinerad över detta och då och då googlat på Malå för att bekanta mig med denna ort som gjort så stort avtryck för dig i ditt liv. Själv växte jag upp på det idylliska femtiotalet i småstaden Eslöv (som då t o m enbart var en köping och inte stad) och visst har jag väldigt starka minnesbilder precis som du. Men du är ju fenomenal på att minnas detaljer och händelser - Malå är ju ditt ”hemma” och kommer nog alltid att vara? Och så blir du hängiven Ystadbo och skåning, vilken kontrast!

Anonym sa...

Både min manick jag fick Covid i början på november. Jag fick feber en dag tidigare än M. För mig blev det som en rejälare förkylning som var över på en vecka. För M blev det betydligt värre eftersom han har medicinskt nedsatt immunförsvar pga en transplanterad njure. Han blev sämre och sämre och till slut blev han inlagd på Covidsal där han låg i fem dagar. Han var slut och ganska förvirrad, så ett tag undrade jag om han skulle klara det. Men sakta men säkert repade han sig och nu känner han sig frisk och tycker det är gott att äta igen. De var fyra karlar i salen. Jag var också ganska trött och det var skönt att få vila några dagar och inte behöva ha ansvar för M och hans mående. ellem

Anonym sa...

Min man och jag, ingen manick! ellem

Elisabet. sa...

Bloggblad: Senaste tiden har jag sovit som en stock och det är ju som att få ett nytt liv! Eftersom jag ligger i eget sovrum, lyssnar jag på mobilen .., utan hörlurar, då jag har så trånga öron.

Elisabet. sa...

Gunnel: Visserligen har äldsta dottern vittnat om många coviddrabbade som kommit in till akuten, men då av andra orsaker och så har det vid provtagning visat sig att dom även haft covid. Men att det var så här .., det trodde jag INTE.

Elisabet. sa...

Monet: Men det jag finner förunderligt, det är att jag på inga villkors vis kan tänka mig att flytta hem! Vi pratar tämligen ofta om vad skulle hända om den ena dör,, ja, så blir det ju till slut. Visserligen är det billigare att bo i Malå, men skulle jag kunna bo där för jämnan? Nej. Alla dom som rara människorna som liksom har ett bo i mitt hjärta, ja, nästan alla är ju döda sedan länge.
Min äldsta dotter, hon är precis tvärtom. Hon skulle hur lätt som helst kunna flytta hem och åker hem varje sommar ett par veckor! AP och sonen har väl knappt varit hemma sedan vi flyttade söderut!Tänk, så olika det kan vara.

Elisabet. sa...

Monet igen: Det är inte Malå som själva samhälle ..., det är nog helt och hållet människorna som ger mig känslan av sån oändlig trygghet. När vi var uppe, Thomas och jag, kom vi promenerande längs en av gatorna och så tvärstannade en bil och ut hoppade Sture Ohlin, en gång granne till mamma och pappa på Ringvägen. Han kom springande och gav mig en sån varm kram och vi hade egentligen aldrig umgåtts innan vi flyttade till Ystad, det var ju bara som kund i affären han var. Men sånt betyder så oändligt mycket för mig.
Eller Vega, hon som var dagmamma till Anders när han var bara året. Vi hade hyrt rum på hotellet hemma och var på väg dit, då kommer Vega cyklande och hoppar plötsligt av sin cykel!
"Men Elisabet, jag hörde att duvar hemma och har letat dig runt byn!" sa hon och kom och kramade om.

All möda i världen hade jag att inte börja gråta. Jag tänkte att det var som att befinna sig i en stor, varm famn! Så tror jag att det är.