På min gata i stan ....

... har det, medan jag befunnit mig utomlands, ja, i landet Halland, dykt upp ännu ett bageri!

Söderberg & Sara.

Läckert namn, tycker jag.

Och när jag har postat vykorten som vilar i min kappficka, beslutar jag mig för att titta in i bageriet.



Ååå, där är så härligt!

Från disken med bakverk ser man rakt in till en av bagarna, - det visar sig vara Söderberg som kommer från Stockholm -, men även expediten är bagare och det är förstås Sara det.

Sara kommer från Vadstena.

Ingen skånska här inte.



Jag köper två minibaguetter för 8 kronor stycket och så blir det lite småprat.



Och vilket mod, att våga utmana anrika Möllers på samma gata!



I skyltfönstret där det förut satt discoannonser, där finns nu bakplåtspapper.
Ååå, så finurligt!



Huset där bageriet ligger, tillhörde tidigare diskoteket Starshine.

Ni kan tro att det finns hyresgäster längs gatan (bloggmadamen är en av dem ...) som tackar högre makter att diskolivet nu har ersatts med färskt bröd.



I skyltfönstret ligger vackra bröd och lockar och pockar.



Det är en solig morgon det här, och när jag går till Rådhusets postlåda .,.stannar till vid bageriet .., tar några bilder - som denna till exempel, det gröna huset som en gång tillhörde Gustaf Persson -, blir det ideliga hejanden och vinkanden till och från människor som cyklar eller promenerar förbi.



Och när jag passerar Möllers, träffar jag Berit som är kund i affären.
Småprat och mera småprat

Och jag fylls av en sådan inutiglädje och värme, så det går inte att förklara i ord.

Dom här femton veckorna som återstår för mig i Ystad, ja, jag har på förhand bestämt att dom ska bli så bra .., ja, den här tiden ska få bli ett vackert paket med minnen och jag ska, när tiden är inne i mitten av juli, knyta ett glansigt snöre runt paketet och där inne ska allt småpratet .. alla vinkningar och hejanden och all värme jag har mött under sjutton år här i stan .., få kura tillsammans.

Och någon gång i framtiden när jag sitter på stentrappan i landet Halland och kanske känner mig lite ensam .., då ska jag ta fram paketet och öppna så där väldigt försiktigt och bara titta på allt det där som har betytt så mycket för mig.

Just så.



Så länge har jag min egen trappa av sten.
I sju år har den varit "min".

Igår satte jag ut vårblommorna.



Och stockrosorna - frön från LindaLotta, tror jag - är på väg upp.

"Men du inser väl att du måste ta bort alltsammans när du flyttar, hur skulle det se ut om alla hyresgäster börjar plantera blommor ut mot gatan ..?" säger förvaltaren myndigt.

Ja, hur skulle det se ut ...!


(Och brödet var ... himmelskt!)

Till akuten ....


Resultatet: 1 påse fylld med 5 cocosprickar .., 5 pollyvarianter .., 2 gröna gelégrodor .., samt 3 rosa pepskulor.

Liiiite mer än jag hade tänkt mig, men okej, det får gå.

Godast var dom gröna grodorna.

Pris totalt: 9 kronor.


Ja, akuten är förstås godisaffären.

Från vännen Bente i Norge ...

... kommer en sån härlig bild.

Den symboliserar väl vad själva livet handlar om; detta att våga öppna stängda dörrar .., att våga språnget .., att ställa grinden på glänt och verkligen förmå sig att ta klivet - vad det nu än handlar om - och om det är det man har längtat efter.

Helt enkelt (eller svårt) att hysa tillit till sina känslor.

Ungefär som bloggvännerna berättade om i ett tidigare inlägg.

Det är deras kommentarer jag tänker på.

Litet möte ..

Bilden påminner mig om Hattstugan.
Tomtemor som ror sin eka.


Nere vid havet upptäcker jag Gustaf Persson.

Han har just varit ute med sin båt och lagt ut nät och nu är han på väg in mot land.

I ett ärtgrönt hus av sten, beläget inte långt från min lägenhet, drev Gustaf Persson en butik med försäljning av skriv, - och räknemaskiner.

Det var på 90-talet det.

Till honom gick jag varje vecka och fick fotostatkopior på mina kåserier, vilka därefter faxades till hemtidningens kulturredaktör.



Gustaf var och är en ytterst prydlig man (under dom gula galon-hängselbyxorna skymtar jag skjorta och slips ...) och han har varit kund i såväl lilla kvartersbutiken, som i den större, där jag nu arbetar.

Han är Tvilling (fel av mig, jag gissade på Stenbock ...), har höger tumme upp (rätt gissat) och är lillebror (också rätt).

Gustaf berättar att han i förra veckan fick fyra laxar.

"Ja, du .., dom ska vi ha till påsk ....", säger han leende.

Hela tiden medan vi står där och pratar (Gustaf - sedan länge pensionär - inte bara pratar. han spelar upp sin båt som är fästad i en vajer och så berättar han att hodda nummer 13, det är hans det. En "hodda" är en slags fiskestuga, modell mindre ...) har vi sällskap av en svartvit katt som kunde vara bror till min pElle.

"Det är Sigges katt, ja, du vet, han tar hand om vildkatter och ger dom fisk och sånt ..", förklarar Gustaf.

Sen säger jag hejdå och cyklar hemåt.

Nästan framme hör jag den: herr koltrast som sitter på en tv-antenn och flöjtar.



(Filmerna som först lades in här, blev för stora och gick inte att klicka upp. Så var det med den saken.)

På den lediga dagen ...

... gör jag just ingenting.

Kör en omgång tvätt ., plockar undan lite i den 31 kvm stora eller lilla lägenheten.

Och tar en tur på stan.

Upptäcker att vi har fått ännu ett bageri här på gatan .., och att en blomsteraffär har uppenbarat sig intill pappershandeln på gågatan.

Fint arrangerat är det .., påminner lite om hur det ser ut i Danmark.



Men jag handlar - min vana trogen - på torget.

Köper små violer och en kruka med påskliljor och en bukett videkissar.


Fr.v. Marie, Eva-Lena och Lotten.
Mamma dog tidigt på morgonen, den 5:e april 2008-
Samma kväll översköljs jag av våldsam och absolut okontrollerbar sorg och jag säger till pv att jag uthärdar inte, jag måste tillbaka till Ejdern och jag cyklar som en galning och tårarna rinner och väl framme går jag raka spåret till mammas rum ., slänger mig på hennes säng och jag ser att det är grop i hennes kudde .., men mamma är förstås borta.
Hon ligger i ett kylrum någonstans i stan och det känns som om jag inte ska uthärda.
Hela tiden, medan jag ligger där och gråter hejdlöst, sitter Eva-Lena i en fåtölj intill.
Alldeles tyst är hon.
Men hon finns där.
Jag glömmer det aldrig.


Sist av allt ett besök på Ejdern.

Nu, när inte mamma längre finns, ringer jag på dörren .., står där och väntar och minns.

Eva-Lena, Lotten och hon som förut arbetade natt, är på plats.

En lång stund blir vi stående i köket och pratar om allt och inget.

En massa glädje blir det också.

Plötsligt utbrister Lotten: "Men ååå Elisabet, du blir bara mer och mer lik din mamma!"

Om det, att vi börjar likna våra mammor, pratar vi också.

Jag säger att jag märker det mest på låren.

Plötsligt, vid femtiosex års ålder, är mina lår som mammas och det är inte direkt så att man slår volter av glädje vid insikten att så är det.

Och om hit-och-dit-livet ..., och att börja om och att avsluta, fast kanske i omvänd ordning, pratar vi.

Det känns bra.

Alltsammans känns bra.

Vardagsglädje ...

Morgonchatt på Facebook med Emma Elisabet.



En ofattbar glädje.

Just så.

Den där brickan ..

... från Ikea, som jag lovade att visa en bild på, här är den.

Och gissa två gånger hur glad man blir av dom här färgglada fåglarna, som sprätter omkring bland kaffekopp och Milanokaka.

Lediga-dags-fönstret ...

... finns på min innergård.

Och där, bakom fönsterglaset, ligger en morgontrött liten katt och orkar knappt titta upp.

"Jaha .., det är du igen ..?", tycks den tänka, där jag balanserar i rabatten med herr Canon i högerhanden.

Vid sjutiden ....

På innergården i dag onsdag.


... ringer telefonen.

Det är pensionatsvärden.

"Nu har det hänt, dom har kommit!" säger han nästan med en gång.

Han låter lycklig.

"Jo, jag såg dem sitta på tv-antennen .., fyra stycken .., kanske är en av dem den jag räddade .." fortsätter herr pv glatt.

Det var för två år sedan.

Kommer ni ihåg ..?

Mästarnas mästare ....


... blir nog en mästarinna!

Heja Louise!

Idag hade nog ...

..... hårfrisören lite bråttom när det var dags att göra nyhetsuppläserskan tjusig i håret.

Tror jag bestämt.

Dagens utsikt ....

"Hej Elisabet!

Här kommer några bilder!

Genom fönstret från ett engelskt tåg i början av veckan.

Linjen Stansted Airport - Cambridge - Leicester, närmare bestämt.




Det är mycket mörkmurrigt tegel och det var marsgrått, men i Stamford var stenarna ljusa och solen sken.



Och så utsikten från mitt hotellrum i Nottingham klockan halv sju på morgonen i tisdags.

Snart är det vårdagjämning och dagarna är lika långa på hela jorden.

All lycka med det nya livet!

Hälsningar annannan."

Det var just annannan som skrev den här kommentaren, den som handlade om hennes skånske far och hans katt.

En kommentar som seglade rakt in i mitt hjärta!

"Mellan min pappa och katten L har det pågått en tyst kamp om en av köksstolarna i minst fem år. Stolen mitt emot fönstret är där pappa vill sitta så att han kan se ut över ägorna.

Varför katten L vill ligga på den vet jag inte.

Var gång pappa ska äta något (och det är ju rätt ofta med den matordning en skånsk hedersman håller sig med) har han tagit stolen och liksom hällt över katten L på stolen bredvid.

Men härom veckan rapporterade han en revolution.

Han hade kommit fram till att han ser ännu mer av ägorna från stolen bredvid, så nu sätter han sig alltid där.

Katten L fortsätter att ligga på den stol hon alltid valt.

Oklart vem av dem som vann.

Kanske win-win, som man säger nu för tiden."

Och med posten ....

... kommer ett litet brev från ingen mindre än sigge nilsson!



Blir man lycklig?

Svar: absolut!

Och jag undrar jag om inte sigges sekreterare bor i Norrbotten ...?

Jominsann.

Nehepp, inte det nej.



Men har man varit gift med en polis i tjugosju år, blir man lite av en detektiv.

Hmmmm.

Känns inte handstilen igen ...?

Lite bekant från ett annat vykort ..?

Och så börjar Jakten på det Försvunna Vykortet ...

Ahaaaa .., då vet jag nog vem det är.

Solbritt!

Denna rara kund i affären som jag mötte igår!

Å, har sigge anställt dig som sekreterare ...,-)

Pling i inkorgen ....!

"Hej Elisabet!

Tänkte du skulle få foton av årets uteblommor:-)


Det är med stooort risktagande som de står där ute, men jag tycker att vintern här i södra delen av Stockholm måste trotsas på något sätt.

Kram Monica."
(Annas mamma).


// Är det nånting jag saknar här i Ystad, så är det en balkong! Ååå, sicken lycka att ha en egen balkong .., att få sätta ut blommor så där som Annas mamma gör och att få sitta där och lyssna till tornsvalor och fiskmåsar och höra mistluren från hamnen eller tornväktarens lurblåsande!

För mig vore det en alldeles ofattbar lycka .., hälsar bloggmadamen.

Och tack för blommorna, Monica!

Just nu ...

Vid havet.


Jobb från sju till tre.

Varm kram av underbart rar kund.

Och all kraft totalt förbrukad när arbetsdagen är tillända.

Hemåt.

En cykel mot husväggen.

Fönstret öppet.

Bilar som kör förbi.

Rullgardinsfladder.


Jag längtar efter varm korv med bröd.

På agendan ...

Ikväll är det soffan Ektorp som gäller.

Först detta .., sedan detta .., och sist av allt det här.

Tre på raken!

Och i morgon stundar ledig dag!

Halleluuuuja!

Dagens fönster ...

"Om jag inte missminner mig har du någon gång skrivit om att folk åkte till Gallejaur på logdans.

Idag var jag tillsammans med Ellis på fotoutflykt till byn och där hittade vi en loge med en utbyggnad som kan ha använts som servering.

Fönstren tillhör serveringen som sett sina bästa dagar.
Den lutar betänkligt och slyskogen håller på att dölja allt.

Hälsningar Jom."



Och det här fönstret fångades av ellis.

Avtryck ...

Idag hade jag en liten tös och hennes mamma i kassan.

Lillflickan viskade nånting till sin mamma som just då packade sina varor och mamman viskade tillbaka och sa "näää, inte idag .., det är ju bara måndag."

Efter en liten, liten stund lämnade tösen sin mamma och gick in i affären igen och jag såg henne gå till Maggan i kassan mitt emot för att betala, ja, själv höll jag just på att kånka med kundkorgarna.

Då tittar tösen på mig och ler med hela ansiktet.

Hur gammal kan hon vara?

Sex år, kanske?

Och hon är så innerligt glad och håller upp tre askar med Läkerol.

"Jaså du .., du har fått köpa Läkerol ..?" säger jag och tar henne om axeln.

Då ler flickan ännu mera och tittar mig rakt i ögonen och så säger hon ..."ja, för vi ska åka till New York på torsdag och då ska jag ha med mig Läkerol."

Ååå, sicken lycka för en liten glitterögd madame.

Insikt nr 229 ...


Ja, jag vet att jag brukar säga att det här med kungahuset är förlegat och allt sånt.

Men .., när jag tittar på det här programmet som sänds ikväll och visar Victoria på resa till Grönland .. (tillsammans med de till synes ytterst sympatiska kronprinsarna Fredrik och Haakon), då är det på vippen att jag ångrar mig.

På vippen, alltså.

Ja, faktiskt kanske jag ångrar mig helt och hållet.

En alldeles underbar kommentar ...


Ellem sa:

En liten flicka som var på semester i Turkiet sa konstaterande till sin mamma:"Vad många asylsökande det bor här!"

Själv bor hon (den lilla flickan) på en liten ort med flyktingförläggning.

Kväller ...

Varför just den här bilden?
Jo, för att den glade mannen påminner mig om att tillvaron är så oändligt mycket större än just mitt lilla pjuttliv.
Och om femtio år .., är man ju ändå inte här.
Det finns helt enkelt ingen anledning att oroa sig.
Man får ta emot livet som det är.
Bilden togs av Kapten Kjelle i Söderhavet.


När man väl har meddelat arbetskamraterna att man tänker börja ett nytt liv, om än inte just nu, blir allt annorlunda.

Eller: det känns annorlunda.

På måndagsmötet funderar jag över om jag alls ska vara med?

Kanske borde hon som ska ta över mina arbetsuppgifter redan nu ta hand om alltsammans?

Det är ungefär som om man plötsligt står bredvid.

En annorlundakänsla är det, så där som när man efter lång betänketid bestämmer sig för att bli ensamseglare och så står man där - utan kompass - och vet inte riktigt hur det ska bli.
(Eller så har man en kompass, men nålen snurrar hysteriskt åt alla håll och man vet varken ut eller in ...).

Fast nu är det annorlunda.

Nu vet jag åt vilket håll kompassnålen visar.

Norrut.

Nordväst.

Mot havet till och mot ett gult hus på en kulle i ett annat land.

Det som heter Halland.

Och jag har beslutat mig för att dom sexton veckorna som återstår, ska bli bra veckor.

Allt det jag tycker om med Skåne i allmänhet och Ystad i synnerhet, ska jag ta vara på.

Har jag tänkt mig.

Just så.

Jaha .., på det viset!

Det var tredje raden uppifrån som jag funderade på ....


När jag idag har fru Grå framför mig i kassan, blir jag full i skratt och berättar att jag för mitt liv inte helt ut kunde tyda hennes inköpslista, den som jag hade här på sidan igår.

Då ler fru Grå.

Och när jag nu i eftermiddag kommer hem, finns i min inkorg ett brev från samma madame.

Så här skriver hon:

"Hej Elisabet!

Kul att du inte kunde läsa min handstil, jag har fått "lida" för det hela livet - det är så illa att jag själv ibland inte kan se vad det står.

Toppnotering var förra veckan när jag på lappen hade skrivit soppa, o G o jag stod länge o valde vid sopporna men bestämde att vi behöver ingen.

Väl ute i bilen säger jag - jag glömde ju soya.

Skrev du inte upp det?, säger G.

Jo - det var det som tyddes till soppa.

Ojoj, o inte blir det bättre med åren.

Tack o lov för dataskrivande.

Nåväl, här är receptet på det du inte kunde tyda.


*Tarte flambée.*

Rätten görs främst i Alsace, Frankrike.

Jag har förenklat o försvenskat ett recept som vi tycker om.
Du kan ju testa på pv.

Börja med att sätta ugnen på 250 gr o lämna en plan plåt kvar som ska vara het vid tillagningen.

Ingredienser:

1 rulle färdig rund pajdeg
creme fraiche
gul lök
tärnad bacon

Lägg pajdegen på ett bakplåtspapper
Bred på ganska rikligt med creme fraiche
Förstek bacon i sitt fett och lökringar eller tärnad lök i baconfettet
Lägg blandningen uppe på creme fraichelagret

Dags för tillagning - ta ut den heta plåten, lägg på bakugnspappret med godsakerna o in i ugnen.

Tid: 5 - 7 minuter eller kolla att degen fått färg
Gärna ett glas rött till
Smaklig

Kram från Fru Grå."

Dagens fynd ...

Å, den här listan vet jag nog vem den tillhör.
Det är han som sonen bodde granne med, inte långt från min lägenhet.
En glad och trevlig man.



Och det är olika på listorna.
Själv har jag stor bokstav i början på det som ska köpas.
Här, är det konsekvent små.



Och här är det någon som gärna vill ha livet behåll.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Nu har vi nog liiite vår i Uppsala med!



Skickar fönster från Domkyrkan, Upplands museet där Fanny och Alexander spelades in - en favorit vy för mig - och ett annat hus som ligger nedanför denna vackra kyrka.

Har gjort staden idag och druckit årets första "uteöl" omsvept i filtar men soligt och skönt.



Nu är det bara att invänta blommor och blader som ska förevigas med den
nya systemkameran.

Kram Babsan."

Bild: Christer Nilsson ..., ni vet, "Björkäng ligger vid ...".


Halleluja för SVT!

Har ikväll tittat på först ett program från Sankt Görans sjukhus, det handlade om en avdelning för psykiskt sjuka människor.

Hur intressant som helst!

Och nu .., ett solstråleprogram från Afghanistan!

En dokumentär som så småningom ska visas i sin helhet och som handlar om den afghanska versionen av Idol .., och om faran att ställa upp och sjunga .., ty detta är syndigt värre enligt talibanerna som nattetid utför razzior och genomsöker medborgarnas bostäder på jakt efter tv-apparater och datorer.

Tv-programmet Idol en tittarsuccé i Afghanistan - trots att deltagarna hotas till livet när de utmanar talibanerna.

Även i SVT2 22/3, SVT1 22/3 och SVT2 24/3

Tips till vännen i norr ...

Skriv ett meddelande!

Dagens i-landsproblem ....


"Nu tycker jag att ni får skärpa er .., se till att ni får hem färgade Wettex-trasor !" säger kunden.

Uppbragt.

Insikt nr 228 ....


"Men lägg dig och sov en stund ..!"säger pv när jag på lördagen kommer hem från jobbet och faller ihop likt en urvriden trasa.

"Nä, nä .. jag somnar aldrig mitt på dagen ...!" svarar jag tvärsäkert.

Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

Och det är precis vad jag har gjort idag.

Ändrat mig.

Tre på en gång ...

Champix ., handlar om rökavvänjning.

Det finns dagar när jag älskar mitt arbete nåt så alldeles ofattbart.
Idag var en sån.

Då står nämligen herr Doktor framför mig och jag skymtar hans inköpslista och frågar om han möjligen skulle kunna tänka sig ..?

Det kan han.

Det är den som är här ovanför och titta noga på den, för där är som en liten diskussion mellan vad jag tror är herr Doktorn och hans fru?



Och att vi har världens underbaraste kunder, det är ett som är säkert!

För utan att jag ens ber om det, så räcker nästa kund fram sin lista.

"Ja, fast den här är väl inget att ha ...?" säger hon lite försiktigt.

Jodå, det är det visst!

Kunden är den rara Fru Grå, som ofta brukar kommentera här.

Intill henne står Herr Grå och ler.

Han tänker nog att kassörskan Nilsson är alldeles tjollrig.


Observera att någon har visat hur osten ska se ut!

Och i andra kassan, mitt emot, där står Jennys pappa och packar i sina varor.

Det var Jenny som jag fick efterträda som kassaledare och denna rara och snabbfotade tös, hon är numera frisörska här på gatan.

Och när jag nu gullber herr Doktorn, då ser jag hur Jennys pappa smajlar filurigt och så kommer han med sin lista!

Det är det här .., dom här gullestunderna med kunderna, som jag tycker så mycket om!



Här är hon .., Jenny.

Å, så jag tyckte om att arbeta med henne.
Alltid rar och fin mot kunderna .., snabb och effektiv och GLAD.


Och titta här!

Eftermiddag ...

... och det har varit fullt upp i affären.

Jag är så trött och slut på, så jag orkar knappt sitta på stolen.

Och knäet ser ut som en vattenfylld ballong.

Dagens fönster ....

"Hejsan!

I Hyde Park i London fanns detta fönster.

Det satt på en liten stuga,den såg ut som en sagostuga man bara väntade att det skulle komma en liten gumma med en katt ut på trappan.

Och det växte fullt med snödroppar utanför och ingen snö fanns det , hur underbart som helst.

London är en härlig stad.

Hälsningar Gunbritt."

Lördagkväll ...

Och jag sitter i soffan Ektorp och tragglar Afrikas alla länder.

Eller inte alla, men Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Västsahara, Mauretanien, Mali, Niger, Tchad, Sudan, Etiopien, Eritrea, Somalia, Kenya, Tanzania och Mocambique.

Kongo också.

Nu återstår rad tre.

Det är alla småpjuttländerna som är som ett gytter; Elfenbenskusten, Togo, Benin, Kamerun, Liberia, Gambia och Senegal och säkert någon fler.

Det ska gå.

Sist av allt blir det södra delen.

Sa jag att jag älskar att sitta med en atlas i mitt knä?

Bilden visar vare sig Togo eller Benin, utan landet Halland.

Det kunde lika gärna vara Skottland.

På andra sidan gatan ....


... står ett mindre sällskap och väntar på skjuts.

På en buss.

Några av dem finns med på det här inlägget, andra stannar hemma.

Och ingen sol i sikte.

Här är regn och dis och grått.

Men det kan ju ändå bli en bra kväll.

Slump eller öde ... 5.

smulan sa...

Det största steget jag tagit är när jag vid 40 års ålder lämnade storstan, familj, vänner och ett intressant och roligt arbete för att bosätta mig i en liten by i Ångermanland.

Allt för kärleken.

Men det var inte svårt alls.

Egentligen!

Slump eller öde .. 4.

annannan sa...

Jag antar att jag tog ett stort steg och släppte taget när jag flyttade till Porto.

Men jag tog det steget i små steg och i en ålder då det fortfarande var ett steg efter det andra av utmaningar och tagsläppande.
Och inte alltför mycket eftertänkande.

Det är stort att ta sådana steg när man har kommit in i eftertänkaråldern - men så vitt jag kan utläsa av din mammas historia så har du en föregångare!