Jag tittar ut genom fönstret och upptäcker att södra Sveriges mest energiska människor, dvs, Gun och Göran, städar bilen.
Klockan är kring halv 9 på morgonen och då har dom säkert hunnit promenera någon mil innan städandet tog sin början.
Imponerande!
Själv har jag just ätit frukost och diskat bort.
Och under gårdagkvällens jakt efter passet, rotar jag igenom diverse flyttlådor.
En glad mamma, fylld av sprittig energi, tjoppar upp och ramlar på golvet.
"Men hej på dig du, mamma!" säger jag.
Bilden togs i Bolivia.
Och de allra första vykorten från hennes tid i Sydamerika ligger bland div.bilder.
"Här sitter pussen" .....
Gustav Sandström.
Närmaste granne när barnen var små.
Ingen var så snäll som farbror Gustav.
Och en liten Anna - som bara var halvåret när hennes morfar dog - brukade sitta intill Gustav på trappan där ute mot gatan och Gustav stoppade sin pipa, rökte och filurade .., och Anna hängde honom troget i hälarna.
Det var Gustav som lärde henne snickra med riktig kniv.
På ett annat vykort skriver hon följande:
"Kära Lilla Anna!
Hjärtevarmt tack för de fina korten och för gratulationskortet med kissekatten.
Så duktig Du är att skriva och teckna! Här är så kallt att mormor är stelfrusen ända in i själen.
Hoppas att Ni har riktig sommarvärme därhemma i Malå, så Du kan bada och ha det skönt nere vid sjön.
Så hjälper Du väl farbror Gustav med att sköta om blommorna, och att sitta och hålla honom sällskap på trappen.
Hälsa till tant Ann-Britt och farbror Gustav.
Kramar i mängd från Mormor."
Och när allt annat försvinner, så är det ju närmast att betrakta som ett mirakel att två avlånga vykort från 1979 ännu finns kvar.
Småtöserna Gunvor och Lisbet i likadana klänningar och skor.
Och bland brev och diabilder ramlar det här ut.
Åååå, där är min mormor Anna Fransiska Elisabet, allmänt kallad Betty Bergman.
Längst bak står barnen i första giftet: Margit (som var synsk), Ivan (som dog i 20-årsåldern, blind och den som nog bidrog till att mamma kom att satsa alldeles extra mycket på blinda bolivianare ..) och så en allvarsam mamma Ann-Gerd i sjutton, artonårsåldern.
Och så småttingarna i främre raden: morbror Olaf i mormors knä .., moster Gunvor (som skulle bli så kreativ och konstnärlig, glad i blommor och djur och mamma till bland annat den här synnerligen energiska bloggmadamen ..) och längst till höger lilla goa Lisbet som sitter i Haqwins knä.
Under hela min uppväxt trodde jag att denne snälle man även var min riktige morfar.
"Den bäste styvfar man kunde få!" sa alltid mamma om denne Haqwin.
Några år senare ser det ut så här.
Då är den övre raden betydligt gladare än den nedre och Ivan tittar fortfarande åt fel håll och morbror Olaf vill hellre sitta hos pappa än hos mamma.
Och mamma Ann-Gerd har tydligen återfått aptiten.
Och tänk, så det kan bli!
Den här bilden upptäckte jag i en kalender vilken inhandlades i Dikanäs i fjolsomras.
Vilken underbar bild!
Längst till vänster står - som jag har förstått det - min riktige morfar, Erhard Westerlund, som skulle leva i ytterligare några år (han dog 30 år ung ...) och till höger om honom, Haqwin Bergman, just det, han som skulle gifta sig med änkan Betty Westerlund.
Så litet man vet om man som väntar här i livet!
Och tänk, en sån härlig släktträff en helt vanlig fredagmorgon!
