Ledig dag ...

Efter frukosten blir det långprommis.

Samma runda som alltid.
(Lika så gott att förvarna eventuella läsare.., detta är verkligen en enjängd blogg!
Det mest förunderliga är ju att för mig är det här livet nästan tillräckligt.
Så mycket mera behöver inte hända. Inte alltid.
Och blodtrycket håller sig på perfekt nivå.)

Nåväl.
Vid det gula, lilla huset nere vid vägen, försvinner harry plötsligt.


Jaha, ja ..., han har känt vittringen av Ecke som är i färd med att försöka få loss en rostig skruv från dörrkarmen.

"Jaså, du harry, du kommer och hälsar på mig .., ja, ja, du blir nog en fin hund bara du lär dig att lyda matte ...", säger Ecke, som för övrigt är uppvuxen i Ystad.


Alldeles intill det gula huset rinner en porlande bäck.

"Mjaaaaauuuuu!" hörs från rhododendronbuskaget intill.

Men se där, där kommer ju en liten kelsjuk sigge!!


Men sigge springer hemåt och vi fortsätter längs den vanliga vägen.
Till vänster "polska ambassaden".

Uppe på en balkong står en man och målar vitt runt ett fönster.

"Hej, hej!" säger jag och får en nick till svar.


Just här .., är grönskan obegripligt illgrön!

Kanske är det ljuset eller det ihärdiga regnandet eller någon särskild sorts gräsmattegödsel?


Och så går vi längs åkern (vid den där blommande hortensian träffar vi kunder från affären och det blir en stunds småprat ..."få se .., visst brukar du sitta i kassan på Ankaret?" frågar mannen och så är pratet igång ...) och därefter ner mot havet och nästan framme vid båthamnen blir det tvärstopp; då känner harry vittringen av hästarna.

Långt borta till vänster går en hop .., men alldeles vid grinden står fem hästar.

Harry v ä g r a r att gå förbi, så vi tar en omväg - närmare havet - ja, går liksom en runda och kommer in i båthamnen mer västerifrån.

Det går det med.


Sist av allt stranden.

Jag kastar pinnar ut i havet och harry springer glatt i och hämtar .., ja, om det inte för långt ute förstås, och han tycks glad och sprallig - fylld av livsglädje! - och ligger där på en bädd av tång och gnager på träpinnen.

Från sydväst kommer en ljummen vind.

Dagens fönster ...

"Du kan tro att jag är glad över min nya kamera med zoom. Så jag kan fånga vackra franska fönster till dig.

De här fanns i romarstaden Arles för en vecka sedan och var egentligen det mest intressanta vi såg där!

Kram från Monet!"

Tack snälla, säger jag.

Och är ni sugna på en resa till Arles och vill boka hotell?

Klicka här då.



Och inte visste jag att Vincent van Goghs tavla visar hans sovrum i just Arles.

Men se, det vet jag nu.

Mer om denne konstnär finns att läsa här.

Nästan ofattbart ....

... tycker jag att det är, den här rent ut otroliga sommargrönskan som finns vid huset som jag kallar för Polska Ambassaden.

Inte nånting har jag gjort med bilden, bara knäppt den rakt av vid fyratiden!

Idag, den elfte september.

Och efter jämtarna ...

... kommer min arbetskamrat Mattias och hans flickvän på besök.

Med sig har dom Elvis, en labradorvalp på 9 månader.

Ååååå, så det leks nere vid havet!

Och ååå, så harry vågar sig ut i vattnet alldeles på egen hand, ja, utan husse och matte!

Så här såg det ut.

Ännu flera möten ...

Bengt och Ingrid bor i ett litet hus i Steninge under semestern och nu undrar dom vad det är för ett stort träd som finns på gården och jag hämtar ett ekblad och ett ollon .., "jo, just det, ett sånt är det!" säger dom unisont.

Kommer ni ihåg att jag berättade om dom trevliga kunderna som tittade in i affären, ja, dom som var från Jämtland? Dom som jag bjöd hem på kaffe, när det nu skulle passa dem?

Jodå, idag knackade det på ytterdörren och där stod Ingrid och Bengt och såg så glada ut!

Det blev nygräddade våfflor med grädde och sylt och en väldig massa prat om allt möjligt!

Varma och vänliga människor .., jag tycker verkligen att det är något speciellt med jämtlänningar.


Det här är Ingrids vänstra hand.

Ingrid är storasyster och Kräfta.

När jag frågar vad hon arbetar med, är det nästan som om hon urskuldar sig.

"Tja .., jag städar på en hälsocentral i Brunflo", förklarar hon.

Detta, att städpersonal - som är en sån otrolig viktig yrkesgrupp - ofta förringar sitt eget yrke, pratar vi ganska mycket om.

När jag frågar hennes man vad han tycker är Ingrids mest typiska egenskap, så ler han lite och säger att ..."ja, hon är duktig på att laga mat och baka och så blir hon sur och grinig om inte får som hon vill ..", och så blinkar han lite filurigt.

Ingrid, vars föräldrar hade ett litet jordbruk (hennes mamma hade sex syskon som alla emigrerade till Amerika, den äldsta systern åkte först och så kom de övriga efter, men Ingrids mamma blev kvar hemma i Jämtland ...!) har höger tumme upp och om hon skulle börja om på nytt och utbilda sig, hade hon nog gärna blivit hårfrisörska.


Och det här är Bengts hand.

Bengt är sjuttio år och har varit busschaufför och har - tre gånger per dag -, kört sträckan från Brunflo till Bräcke och jo, han har verkligen trivts med jobbet, även om det mot slutet blev allt mer stressigt.

"Ja, man ligger sen och har hela tiden klockan emot sig ...", förklarar han.

Bengt är nummer fem av sex syskon och även hans föräldrar var jämtländska småbrukare.

"Min pappa arbetade förstås också i skogen, ja, för att få det att gå ihop ...", säger han.

På min fråga vad som är mest typiskt för Bengt .., säger hans hustru efter en stunds funderande att ..."han är snäll och trevlig, väldigt gladlynt, helt enkelt".

Den forne busschauffören har vänster tumme upp och det gissade jag också.

Se, det var ett trivsamt besök!

Elfte september ...

Fossil på operahusets vägg i Köpenhamn.


Jag stod bakom kassan i lilla Fridhems Livs i Ystad och bakom ryggen fanns min miniradio och nu skulle det bli nyheter.

Några äldre damer i kön.

Och just då får vi höra om flygplanet som har kört rakt in i ett av tornen i New York och efter en stund kommer nästa plan och den kvinnliga radioreportern låter förfärad och just då lämnar en av tanterna sina varor .., hon ställer helt sonika ner den röda kundkorgen på golvet och varorna får vara kvar och så börjar hon gråta och säger att "nu blir det världskrig igen!" och kvinnan skyndar sig - så gott hon kan -, ut ur affären.

Hon vill komma hem.

Och ingenting förstår vi av vad som händer.

Och du ...?

Vad gjorde du?

Om du vill och har lust, får du gärna berätta.

Yvonne skrev:

Jag satt på jobbet o lyssnade på nyheterna....dan efter skulle jag o mina systrar flyga till mor och Arvid i Dikanäs.., stor säkerhetskontroll på Arlanda och jag hade en säkerhetsnål som gjorde att jag kollades extra.

Ulrika i England sa...

Jag var hemma i London med min bäbis. Satte på BBC:s 18-nyheter och kunde inte tro mina ögon. Hade så väldigt svårt att ta in det hemska som hade hänt.

Trodde att världen skulle gå under.
Efter många år med IRA-hot i London fick vi nu ett nytt hot.

Tyckte det var otäckt att resa in till centrala London i början. Efter några år, den 7:e juli 2005 blev ju sen även London attackerat.

Jenny Karlsson

‎"Alla" verkar minnas vad vi gjorde just då för 10 år sedan... Alla utom jag då.
Jag minns mycket väl att vi hade bortamatch, och att vi diskuterade det som hänt på vägen till och förmodligen även på vägen hem från matchen.

Men, vad jag gjorde när jag fick höra de hemska nyheterna det kan jag faktiskt inte erinra mej...

Marianne Bokblad

Jag minns också - satt i köket med en av mina kompositörer och planerade.
Hans son ringde på mobilen och sa att ett flygplan kört in i ett hus...
"Oj, så hemskt, men det var nog ett misstag..." klick klick.
Så fortsatte vi att planera...

Dinah

Jag minns inte vad jag gjorde, och jag lider inte av det.
Jag tycker det är märkligt att stora dagstidningar har som förstasidesnyhet nånting som hände för 10 år sen. Men en tröst är det förstås att det inte kan ha hänt så mycket i världen

Anita Berglund

Jag råkade sätta på TV:n och såg en direktrapport om kraschen. Skakande.
Jag tror jag ringde Kenneth som var i älgjakt.
Blev sittande framför nyheterna resten av kvällen... Overkligt.

Hervor Johansson, Malå.

Jag minns - arbetade som vanligt och TVn stod på i väntrummet, gick förbi och sa "jaha, nu har dom gjort en ny film igen.
Sedan ringde Norran och ville veta min dotter Monas telefonnummer (arbetar i New York).
Tänkte inte mer på det! Kom hem och maken sa har du sett vad som hänt? Nej!
Han berättade och jag fick panik, var var Mona?

LindaLotta sa...

Jag låg hemma i feberfrossa och trodde att jag vaknatt till en film på teve.
Det tog en bra stund innan jag fattade att det var på riktigt.
Eftersom jag var ensam hemma så kändes det ännu mer overkligt i feberdimmorna.

PV sa ...

Jag fick reda på det när jag var på ICA MAXI för att handla och passerade avdelningen med TV-apparater.

Om jag minns rätt så såg jag där hur det andra planet flög in, jag blev stående där länge och tittade, tillsammans med många andra.

En totalt overklig känsla som förstärktes när man sen kom hem och såg hur tornen rasade.
Min första tanke var att det hade något att göra med kuppen i Chile som ju också hade varit den 11 september.

Bert sa...

Jag var på jobbet, när en medarbetare kom och berättade att ett flyplan hade kraschat in i WTC. Jag (och vi) trodde då att det var något litet sportplan som förirrat sig, och vi fäste inte något större intresse till händelsen förrän någon timme senare.

Då minns jag att allt arbete avstannade och någon konstaterar: "Det här innebär världskrig."

Riktigt så illa blev det ju inte, men vi lever ännu med konsekvenserna

Margareta Lundgren sa...

Jag kommer ihåg den dagen som en alldeles vanlig onsdag.

Jag är lärare så jag hade lektioner och efter dem skyndade vi oss för det var konferens.

När klockan gick mot 17 skulle jag åka hem. Då ringde min son på mobilen och berättade.
Det var tungt på hans arbetsplats: en av kamraterna hade varit där veckan innan.

Sen hem, se TV och morgonen efter läsa tidningar. Prata med eleverna om det som hänt.
2 elever var ilskna. De hade födelsedag dagen före och sa att nu var inte den dagen lika fin längre. Jag har just skickat ett grattis till dem via Facebook.

Tuvstarr sa...

Ett år efter murens fall i Tyskland, när vi var fria och fick resa vart vi ville, tog min syster och jag tillfället att resa till New York. Det var då för tiden ännu inte vanligt att två unga tjejer skulle så långt bort och våra föräldrar var ganska rädda om oss. Men slutligen satt vi i flygplanen och det var ett riktigt stort äventyr.

Det blev en riktigt kul vecka i New York och när det var dags att lämna Big Apple då fick vi faktiskt tårar i ögonen.

Och självklart var vi bl.a. uppe på tornet på WTC och jag kommer aldrig glömmer utsikten. Vi älskade staden, det var som om man kommit till en annan planet.

När jag kom hem från jobbet den elfte september 2001 hittade jag min mama i vardagsrummet framför teven och hon bara pekade på rutan, utan ett ord.
Det jag kände i första sekund var nog det som alla andra kände med. Det kunde ju bara vara en dålig skämt och snart skulle komma upplösningen. Sen kom insikten att det var en stor olycka som hände och jag vet inte hur länge jag behövde för att erkänna att det faktiskt var terror.

Det var allt, från rädsla, skräck, vanmakt, smärta och ursinne till sorg, som kom upp inom mig, och tanken på alla som blev offer samt deras anhöriga var bara fruktansvärt.

New York var så mäktig och stark och nu fanns det någon som förstörde staden, där jag hade en bit av mitt hjärta. Det var som ett slag mot mig själv.
Hela situationen var helt obegriplig för mig.

När jag vaknade dagen därpå tänkte jag att jag bara hade en dålig dröm, men så var det tyvärr inte.

Steel City Anna sa...

Jag var på universitetet och dröjde mej kvar med mina kurskamrater i entren när någon berättade om tornen. Jag trodde att det inte kunde vara riktigt sant. Jag åkte hem och satte på TV:n. Jag kommer ihåg att Göran Persson sa att det kändes som en film, en dröm.

Ingen hade egentligen nåt vettigt att säga där i början. Jag ringde till min kompis Karin och vi tittade tysta på TV tillsammans. Då och då sa vi igen i luren, att det kan inte vara sant.

Jag minns att jag tittade på text-TV, tänk det gör man nästan aldrig nuförtiden, och såg hur dödssiffran tickade uppåt. Det var lättare att ta in den där neongröna texten än bilderna.

Elisabet säger: En av de allra mest magiska filmer jag har sett, heter Meantime in Grez och är gjord av filmaren Ylva Floreman från Skåne. Det är en kortfilm som handlar om när hon är i Grez och där hyr ett rum och så kommer en sms-signal från Sverige. Nånting förfärligt har hänt i USA. Och så går sms:en fram och åter, allt medan livet fortgår som vanligt på det lilla torget i Grez. Jag ä l s k a r den filmen! Den är så ömsint och så mänsklig. Om det är någon av er som vill låna den, så mejla mig bara, så skickar jag den gärna.
Mejladressen är: bisse151@gmail.com

Monet sa...

Jag var ensam hemma och satt och tittade på Oprah Winfrey då sändningarna bröts för nyhetsinslag. Jag var med från allra första början alltså och såg det andra planet köra in och sen när först det ena och sen det andra tornet rasade.

Det var helt overkligt, som på film. Jag ringde min man som inte fattade alls vad det handlade om. Inte på hela dagen förstod han vidden av detta eftersom han bara hörde på radio.

Min äldste son var hemma i förkylning och vi pratade med varande framför varsin tv och såg tillsammans när tornen störtade - som sagt fruktansvärt overkligt.

Detta var en av mitt livs värsta upplevelser, det kändes som jordens undergång och varje gång jag ser de här scenerna är det med samma känsla. Min bästa väninnas son bodde precis i närheten och oron för honom var ju också stor. Han och hans flickvän fick fly undan det stora dammolnet som kom men klarade sig.

Att det är tio år sen fattar man inte heller, det är scener som känns som igår!

Turtlan sa...

Jag var ute på patientbesök i jobbet och satte på radion i bilen ganska precis kl 15.

Jag vet precis var jag var då och varje gång jag åker där vid just den lilla sjön så tänker jag på nyheten.

På nyheterna nämner de att ett litet(!) flygplan åkt in i ett av tornen.
Oj då, tänkte jag.
Såg lite bilden framför mig om ett litet plan som kört i ett av tornen.

Tänkte på när jag var där 1990 tillsammans med två vänner som var au pairs´i USA då.
På det roliga samtalet med en amerikansk kille i kön till hissen upp.

Strax därefter har jag mitt nästa besök som tar ungefär en timma. Där i lägenheten var ingen TV eller radio på.

Väl ute i bilen igen så står någon reklamkanal på men jag kommer ju på det där om planet så jag byter över till P4 ifall några nyheter var på gång.

Fattar först liksom ingenting vad de pratar om. Vaddå... störtat in i World Trade center???

Efter en stund där i bilen på motorvägen så går det upp för mig vad som hänt.

Kommer ihåg att jag tänkte att vet dom andra som åker här på vägen att detta har hänt? Gör de det? Vet de att det kan bli krig nu?
Konstiga tankar.

Ringer till Resevännen som redan kommit hem från jobbet och sitter framför TV:n och mitt i samtalet säger han "-Herre gud det rasar! - DET RASAR!!!

"-Vadå rasar, säg vad som händer försöker jag få ur honom?"

Ringer till mina föräldrar och jag tror vi sa att nu blir det världskrig.
Känner mig rädd där i bilen.
Parkerar jobbilen och ilar in på jobbet. Inte en själ där och nu är klockan ca 1645. Alla har gått hem. Ingen att prata med om vad som hänt. Tomt och lite otäckt ödsligt.

Sen tror jag att jag cyklade hem till resevännen och vi satt länge framför Tv:n innan jag åkte hem till mitt eget.

Det var inget litet plan....

Lena sa...

Jag och några samåkningskompisar skulle just åka hem, då en elev kommer inrusande och säger att ett flygplan kraschat i New York.

Vi slår på närmsta teve och den tystnaden som infann sig, den glömmer jag aldrig.
Vi for sedan hem och lyssnade hela vägen koncentrerat och rätt tagna på radion.

baratradgard sa...

Mina söner hade precis börjat högstadiet, den ene kom förtvivlad hem från skolan och meddelade att nya cykeln blivit stulen på skolans cykelparkering.

Arg som ett bi ringde jag sambon på hans jobb och medan vi pratade blev det ett himla ståhej kring honom.
Flygplan och torn och tonen blev allt allvarligare.
Jag satte på TV'n och fick se det hemska.

Men jag var fortfarande arg på det där med cykeln och gav mig ut i omgivningarna kring skolan och letade ett par timmar och det var alldeles folktomt för alla satt hemma och tittade och lyssnade på nyheterna.

Fourmum sa...

Jag var på jobbet och någon ropade att vi skulle slå på TV´n. Först trodde jag att det var en olycka, ett plan som kommit fel. Jag kollade ävan på CNN på nätet och såg när det andra planet körde in i det andra tornet, då insåg man att det troligen var med flit..

När första tornet rasade, helt overkligt!

När sedan andra tornet rasade ihop som ett korthus så kände jag en fruktansvärd förtvivlan. Att se prickarna som var folk som hoppade, helt overkligt.. Sen kom nyheten om att ett plan hade kraschat in i Pentagon och att ett annat plan saknades..

Någon sa att ibland överträffar verkligheten filmen, istället för tvärt om..
Jag kramade om barnen extra mycket den kvällen..

Men det värsta var nog på morgonen dagen efter.
Jag jobbade med datanätssupport och det ringde en större finanskund som hade sin data avdelning och ett avdelningskontor i World Trade Center.

Just då visste de inte om någon av kollegorna hade klarat sig, men de tvivlade på det för det låg på våningar ovanför träffpunkterna.
Han var helt chockad och visste inte vad de skulle göra för ingen datatrafik fungerade.. Då blev det väldigt verkligt..

Vi lyckades hjälpa dem, men hörde sedan att ingen som jobbade på kontoret i World Trade Center hade överlevt..

Härs och Tvärs sa...

Jag var på väg hem från jobbet, maken ringde och frågade om jag hört vad som hänt.
Det hade varit stora översvämningar i älvdalen där vi bodde då under sommaren, broar och hus hade tagits av älvvattnet, så jag trodde att det var nytt regn på gång
"Åååh nej, stiger Ljungan igen?"

Vår sommar med mycket vatten blev med ens ett mikroskopiskt bekymmer, och jag blev verkligt chockad över att någon människa med berått mod kan flyga ett helt flygplan in i ett hus för att åstadkomma död och förtvivlan.

Jag är fortfarande tagen av händelsen, speciellt när jag tänker mig in i hur det måste kännas för de människor som var med om det hela. Hur rädda de måste ha varit.

Lilla B sa...

"Jag har ett glasklart minne av vad jag gjorde.
Hade varit i Lindesberg på mammografi och var på väg hem.
Radion var på och jag lyssnade på något som liknade nyhertsuppläsning där man pratade om flygplan som kraschat in i WT-center.

Och nu får vi meddelande om ytterligare ett plan, säger nyhetsuppläsaren.
Då blev jag lite förbannad på den som haft bilen före mig: jag vill ovillkorligen att P1 ska vara inställd, favoritkanalen.

Vem i helvete har ändrat till en fjompkanal med hittepåinslag var min tanke.
Då kollade jag inställningen extra och insåg att det var på riktigt. En overklig känsla."

Söndagsfönstret ...

"Fönster ovanför ett apotek i staden Luang Prabang i Laos ...", skriver fönsterfångaren, ja, så där norrländskt korthugget.

Det var Guy från Arvidsjaur som tog bilden.

Tack! säger jag.

Och så några kvällsfönster ...

... från Visby Domkyrka.

I Visby befinner sig mellandottern, som, när hon senast besökte Gotland, var tio år och nybliven storasyster till en liten Anders.

Tjugofem år har gått sedan dess.

Återseendet är mer än positivt.

"Ååå, så fint här är, det är som Ystad men ännu bättre!" utbrister hon lyriskt i telefonen.

SoF sa...

"Jag har besökt Gotland en enda gång för ca 15-20 år sedan och jag var precis som din dotter, l y r i s k.

Vi var där 10 dagar på försommaren och då var det sparsamt med turister och ett fantastiskt solskensväder.
Minns att vi var i stort sett ensamma blad raukarna på Fårö t.ex.

Vi bilade runt och besökte varje vrå av ön.

Att anlända första dagen och sedan komma gående in mot Visby längs med havet, och med en molnfri blå himmel som bakgrund till ringmuren och byggnaderna....
Det var då lyrisk-heten började. :)

Varma och regniga hälsningar!"

Små och större möten ...

Igår berättade jag om hortensian som växer så där fint i det som liknar ett "stenskravel".
Eller ett slags röse.


Ingrids stövel.
"Den köpte jag på Netto i Heberg", säger hon.

Där, vid hortensian, träffar vi en kvinna som är ute och promenerar lite.
Hon rör sig f ö r s i k t i g t.

Det visar sig att kvinnan är nästan blind - det är nånting med gula fläcken - och efter en stunds småprat berättar hon om en tillvaro som har blivit så annorlunda.

Att läsa tidningar eller böcker går inte längre och ska hon titta på tv, ja, då får hon nästan krypa in i tv-rutan, säger hon aningen sorgset.

Kvinnan, som heter Ingrid och har arbetat som lågstadielärare, bor i sommarstugan nere i slänten.

"Ja, inte permanent som förut, vi har skaffat lägenhet i stan, det är för tungt för oss numera här ute .., vi - eller egentligen maken - har planterat massor av fruktträd, ett för varje barnbarn, och ja, just det, det är nog honom du menar ...?" säger hon, när jag frågar om det är på deras tomt det finns en hel del träkonst.

Det är alltså maken som har varit så kreativ.


Så här, till exempel.
Så enkelt, så enkelt.
Så fint, så fint.


Drivved .., några stenar .., ett rep.
(När jag tar på mig läsglasögonen ser jag att det inte alls är ett rep! Det är en gren av nåt slag.)

Och sommarblommor.


Ingrids mittemotgranne har det så här.
Massor av sten .., och kattmynta som har vuxit sig jättestor!
Vackert det också.
Strax intill är grinden och ljungheden ner mot havet.


"Vi bor också på landet, men brukar åka hit .., det är så vackert här vid havet och man blir så rofylld!" säger Zeldas farmor som har arbetat på en statlig myndighet men gick i pension vid 63 års ålder, då arbetet blivit så ..., ja, mycket mer datoriserat.
Och krångligt.
"Du förstår, jag fick sömnproblem och mådde inte alls bra .., nej, pengar är inte allt här i världen!" tillägger hon.

Nästan hemma möter vi en farfar och farmor som är på utflykt med barnbarnet Zelda.

Åååå, så den lilla tösen tycker om hundar och nu vill hon klappa harry - om hon får alltså - och han i sin tur vill gärna noooosa och helst pussa lite också.

"Vilket ovanligt namn .., Zelda ..?" säger jag.

Det visar sig att tösens pappa i sin barndom ägnade mycket tid åt ett tv-spel, och där fanns en flicka som hette just Zelda, och aldrig hade väl den då unge gossen sett nånting så vackert.

Och just därför fick hans dotter det namnet.

Så var det.

Lite harryfilm till mian ...

Så gott som var gång när pv går ner till lilla hamnen för att ösa båten, gör harry honom sällskap.

Vid det här laget vet harry exakt vilken båt som tillhör familjen och pv brukar leende berätta hur enkelt det är för den svansviftande krabaten att ta sig ombord och hur han - glatt och skuttigt -, tar sig därifrån.

Det är så långt ifrån hans matte som man kan komma.
(Ni minns väl att pv en gång uttryckte det som att jag, vid ombordstigning på segelbåten, hade gett kassaskåpet ett ansikte .., då förstår ni!)

Idag skulle jag filma det här äventyret.

Och ja, jag är en mes.
Men det beror, i alla fall till viss del, på att jag har sån livlig fantasi.

För min inre syn ser jag vad som skulle kunna hända; att harry snavar när han ska hoppa ombord och hur ena benet fastnar i nåt stag och han blir hängande upp-och-ner och kanske bryts benet eller höftkulan åker ur sitt läge, eller så ramlar han i vattnet och tar sig inte upp och pv måste hoppa i och plötsligt får då pv hjärtflimmer och båda slutar sina dagar bland maneter och tång.

Sånt.

Så ..., snälla .., ha förbarmande över min harighet.



Att harry har påbrå från stövare, dvs, jakthundar, är lätt att se.

Plötsligt får han vittring på nånting under ljungen .., kanske en mus?


En mallig harry bär på det torra ormskinnet.

Efteråt: pv har nästan skrattat på sig när han sett filmen och hört mina "nej! nej, harry!"

Nåja, om jag hade varit av den elaka sorten, då hade jag ju kunnat berätta om den där upphittade ormen (död sedan länge) som låg på vägen och som jag tog upp och i värsta fall hade jag också berättat om hur rädd någon blev att jag skulle komma ens i minsta lilla närheten med det där torra skinnet som harry sedan sprang och lekte med .., men nu är jag ju inte sån, ååå, nej, jag är tålmodig, mild och god och skulle aldrig drömma om att berätta nåt sånt.

Ja, apropå rädsla.

Nutidstestet v.36.

5 rätt av 10 möjliga.

Av de 13408 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 3373 (25%)

Ja, jag ser ju att gårdagens test enbart gällde stockholmsbaserade frågor.

Detta var väl medelmåttigt, men det är inte det sämsta att vara en sådan ,-)

Här är nutidstestet.

Och nu är det pv:s tur.

Nutidstestet v.36.

9 rätt av 10 möjliga.

Av de 13464 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 12613 (93%)

Aj, aj, aj ..., så bra han fick!

Dagens fönster ..

... finns på en veranda, eller kanske en balkong, allt ute i Hamar i systerlandet Norge.

Det var Bente - som tycker så mycket om blått och turkos -, som höll i håven.

Tack och bock! säger jag.

Stockholmstestet ...

2 rätt av 7 möjliga.

Av de 2898 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 591 (20%)

Enbart frågor som rör huvudstaden den här gången och det KAN ju förklara det rent av urusla resultatet.

Nu blir det skamvrån igen.

Någon som vill göra mig sällskap där i vrån?

Klicka här.

mossfolk sa...

Ha, ja och här kommer en som hade TUREN på sin sida och denna vecka inte alls platsar iskamvrån ;)

"6 rätt av 7 möjliga.

Av de 2922 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 2650 (90%)"

(borde kanske gå och köpa mig en lott..?)

Förra veckan var det Guy som briljerade, nu är det den rara mossfolk (ja, du Guy är också rar).

Och även om du "hade turen på din sida", så njaaaa .., bara tur är det nog inte.

Ska bli spännande att se vad pv får.

Ett kvällsfönster från Gotland ...

Hon (AP) vet precis på pricken vad mamman tycker om för slags fönster!

Och så fångar hon det!

Tack du älskade dotter!

Anna har förresten - på sin Equipageblogg -, vittnat om Nellys nya uppdrag som ..., ja, det kan ni gissa vad det är.

Efter jobbet ..

.... kör jag moppe hem och solen flödar och det är inte alls lika kyligt som igår!

På soffan i vardagsrummet ligger harry och pElle - inte nödvändigtvis nära varandra -, men ändå .., och jag tar en överlycklig harry med mig och går ner till stranden.

I ett av sommarhusen, fast nere vid vägrenen, står två män och plockar slånbär från taggiga buskar. Tio liter har dom snart plockat!

"Ja du, det ska bli likör .., slånbärslikör ...", förklarar en av männen.

Den andre böjer sig ner och klappar harry och småpratar med honom.

Sen går vi ner mot ängen och passerar husen som ligger allra närmast havet, och se där, där är ju en kund från affären, jaha, bor hon där .., i det där vackra röda huset!

Jodå, det gör hon och vi står och pratar ganska länge, mest om detta att ha hund (familjen hade tidigare en Norwich-terrier) och om hennes onda knän ..., och jag får veta att på deras tomt fanns tidigare en liten fiskarstuga, det var allt.

Ja, innan dom byggde sitt hus, alltså.

Så lite man vet.

Och harry springer ner mot havet och tar samma stig som vanligt och hela tiden håller han noga koll var matte är, och om och om igen slänger jag träpinnar som han hämtar .., och sen sitter jag en stund i sanden och bara njuter.

På hemväg är det är inte långt ifrån att jag snubblar över en orm som kanske är två-pekfingrar i tjocklek - måhända en hasselsnok ? - och jag står länge och tittar på ormen och harry hålls kopplad, fast han så förfääärligt gärna vill sätta fart efter den där slingrande saken!
(Har nu googlat på hasselsnok, nej, en sådan var det inte!
Det liknade mycket mer än huggorm, kanske en tonårig huggorm?)


Efteråt: sååå skönt att sova på en solstråle ...

Väl hemkommen tar jag moppen och återvänder till affären för att handla.

En av arbetskamraterna frågar hur det kommer sig att jag slutar klockan ett en fredag och är det verkligen frivilligt, eller har jag kanske förlorat lite tid?

"Nej, det bara blev så, det är ju helt underbart!" säger jag, som har skrivit "halleluja" intill dagens datum på schemat.

Och så pratar vi lite om detta .., att man väljer att arbeta färre timmar, men då givetvis också får mindre i lönekuvertet (som inte längre är ett kuvert, när hände det senast ...?) och för henne väger pengarna mera.

På det funderar jag en hel del när jag kör hemåt igen.

Allt handlar kanske om att prioritera.

Det är två år sedan jag var utomlands; jag som tidigare reste till Grekland nästan varje år.


Just så här var det: jag bara längtade och längtade till semestern.
Och arbetspassen var långa, 7 -17 eller 11 - 20.
Det är dom i och för sig nu också, men enbart på helgerna och varannan måndag.

Men det går det med.

Och jag vill verkligen hinna l e v a.

Inte bara arbeta och ständigt längta efter några veckors ledighet.

Nu ska jag ta in tvätten som hänger ute i solen.

Bilden togs vid tretiden.

Mer om naturen här vid Stensjöstrand finns att läsa här.

Tidig morgon ...

... blir det långpromenad tillsammans med den svansviftande och evigt skuttande harry och det blåser lika friskt som igår, men ännu går jag barfota i sandaler och får sand mellan tårna.

Jag ser svalor.
Och en sädesärla.

På stranden ligger en bit av fågelvinge och ett rött rep.



// Bild: Emmas 10-års fötter på promenad i Grekland.

Dagens fönster ...

Om man går rakt ner mot havet och sedan tar höger och går rakt fram, dvs, norrut .., då ser man - vid klart väder - några silos i Falkenberg .., och rakt ut i havet - men osynligt förstås - ligger Danmark ..., och så går man vidare förbi lilla båthamnen och man stänger noga grinden så inte hästarna kommer in just där .., och så blir det ny grind in till ljungheden som är enorm och där är mängder med stickiga björnbärssnår och där finns också som en liten tjärn vilken påminner om norra norrlands inland och fjälltrakter .., sen bär det uppåt och så stundar en A-formad stege och sen är man ute på en grusväg där det på ömse sidor ligger några sommarstugor.

När man passerat dom två första, då har man på vänster sida ett litet rött hus (det växer blå hortensia vid ett stenröse just där) och intill det röda huset finns en lada och det är där fönstret sitter.

Fönstret på bilden.

Det som sitter längst upp på husgaveln.

Och det var där jag tog bilden.

Snart ....

... stundar lååång helgledighet och det känns så härligt!

Och på lördag kommer trelleborg-kerstin och kanske tittar det jämtländska paret in också och har vi tur strålar solen i alla någon timme och jag ska absolut in till stan och till biblioteket och hyra film ska jag också göra.

Härligt är att sigge nilsson nu inte längre är hysteriskt rädd för harry, nej, nu vågar han sig in och går försiktigt - försiktig in till köket och äter sin mat där.

pElle, han är ju Kung och bryr sig inte ett skvatt i en skällande hundvalp.

Nej, han sover gott i loppisfåtöljen.

Fem i stängningsdags ....

Och så här blev det för Jenny.

Mindre modiga .....

Och så blir det långprommis med harry, ja, innan det är dags att åka till jobbet.

Idag ska det nämligen "brainstormas" angående kassarutiner och någon hjärnstormning har jag aldrig tidigare varit med om, mer lätta sjöbrisar, men nu ska det tydligen bli andra bullar av.

För att vederkvicka själ och huvud tar vi långrundan, fast nu omvänd ordning.

Först havet och stranden och nu är det helt annorlunda mot för gårdagens oväder .., nu är det soligt och fint och v a r m t!

Allehanda "rat" har flutit iland .., plastpåsar, flaskor, en bräda .,. rep och burkar!


"Neeeej! Där står en sån där hemsk en ..!" kanske han tänker, harry nilsson.
En bit därifrån står ytterligare tio hästar.

Vi har hört hästarna gnägga och harry har spanat lite oroligt .., och när vi nu har stängt grinden om oss till lilla båthamnen och är på väg upp längs ljungheden, då ser vi dem plötsligt.

Och den där - i vanliga fall glatt svansviftande krabaten -, blir väldigt spak och tittar genast åt sidan.

Det blir till att krångla sig förbi, men hästen följer oss i hasorna och jag halkar i lervällingen och smutsar ner min anorak.



Än värre blir det när vi är på toppen och ska över den A-formade stegen.

Nu v ä g r a r harry att gå en meter till!

Det slutar med att jag helt enkelt får bära honom, och andra hästen från vänster, den vill prompt nosa på det där svarta byltet som dinglar i min famn och sen vill den eskortera oss ända fram till stegen, ja, men det var ju väldigt schangdobelt!

När vi sen kommer hem, släpper all spänning.

Då börjar harry jaga pElle - han vill väl ta ut all rädsla ur kroppen - och nu skäller och hoppar han runt den lojt vilande pElle som ligger på altanen och inte bryr sig ett dyft.

"Ja, ja .., härja på du ...", är det som om han tänker.

Och nu har harry krupit ihop under bordet där jag sitter .., han sover tungt och jag ska göra mig klar för att moppa till mitt livs första "brainstorming".

Ungefär så.

September ...

Den inte alltid så lydige hunden harry nilsson ..., har bitit sönder sladden till högtalaren, så när jag försökte lyssna till detta, så gick det inte.

Ack, så snopet.

Men ni kanske kan?

Vackert är det i alla fall.

Ett torsdagsfönster ...

... från det fagra Ångermanland!

Jag behöver väl inte säga vem som tog bilden ...?

Ja, det börjar på U och slutar på a.

Och det är inte Ulla,.

Om det blåser ute ..?

Ja, det kan man lugnt säga.

"Det är efterdyningarna av Irene ...", förklarar pv som har koll.

Och det är knappt man kan stå upprätt nere vid havet.

Om Ingrid, Bengt och en rödhårig dam.

I kassan idag - världens underbaraste kunder -!

Där är ett äldre par från Jämtland, vilka nu är här på två veckors semester och paret bor i Steninge, alltså bara några kilometer härifrån, och dom är så himla trevliga och pratar glatt var gång det är besök i kassan!

Jag får veta att dom blir kvar här veckan ut.


Kartan.

"Men kom och drick kaffe hos oss, så roligt att träffa människor som är nästan-hemifrån!" säger jag och ritar som hastigast en vägskrivning på baksidan av ett kvitto och segelbåten är med också, då blir det enkelt att hitta.

"Men jättegärna!" säger kvinnan, som visar sig (någon frågar) heta Ingrid.

Och sen kommer en rödhårig madame med färgstarka kläder och vill betala sina varor.

Jag frågar vad hon arbetar med?

"Åå, jag är dramalärare i Getinge", säger hon leende och lite förvånat.

Och så pratar vi om våra arbeten och vad man kanske har drömt om att arbeta med (jag berättar om det där att ha sitt värv i en reception på en vårdcentral och kvinnan, som har gått i pension sedan ett par år tillbaka, säger ..."men är det verkligen för sent för dig?" och jag säger att det är det nog) och vi pratar om mänskliga möten och lite annat.

Men det är inte slut där.


Baksidan av en inköpslista.
På framsidan kan man läsa följande: "Blöjor, bindor, mandlar, spaghetti, frukt, leverpastej, ostkaka och kaffe."

En annan kund, en kvinna i ungefär samma ålder som dramaläraren, har köpt två vackra Cyklamen och jag ler för mig själv och berättar om den där unga kvinnan som låg på öron-näsa-hals i Umeå samtidigt som jag själv (den våldsamma bilolyckan 1970) och hur jag minns när flickans pojkvän kom och hälsade på henne, ja, han satt vid hennes sida och med sig hade han en bukett med små, rosaröda cyklamen!

Tänk, att man kan minnas sånt!

Och kvinnan framför mig, hon säger att för henne är Cyklamen likvärdigt med hennes mamma.

"Det var min mors älsklingsblomma, hon hade den i brudbuketten när hon gifte sig och det berodde nog på att dom var så fattiga och min mormor hade en Cyklamen och där fick mor ta blommorna ....", säger kvinnan.

"Vad hette din mamma?" frågar jag.

"Inga ..., hon dog vid sextio års ålder ...", säger kvinnan.

Och då blir det lite prat om sorg och saknad och detta att man verkligen tänker så ofta på sina döda föräldrar, i alla fall om man har haft ett gott förhållande till dem.

Så var min dag i kassan och just såna här dagar bara ä l s k a r jag mitt jobb!

"Kunden framför allt ....., eller ..?"

Här kommer ännu ett inlägg (man tror knappt sina ögon!) när det gäller kunder kontra personal.

Det är Agnetha, före detta malåbo, som skriver så här:

"Att vara sambo till en föreståndare (J) på ICA i det lilla samhället var inte heller så lätt.

På den tiden när affären var stängd söndagar så hände det att kunder ringde på eftermiddagen för att de glömt att köpa diskmedel t ex och undrade om han kunde komma ner till affären så att de kunde köpa det.

En lördagnatt ringde telefonen kl 02.00 på natten.

Det var en kund som undrade om J kunde komma till affären för de behövde köpa lite frukosttillbehör, de hade träffat några på hotellet på kvällen och bjudit hem dem till frukost dan därpå, men där gick gränsen, han åkte inte till affären mitt i natten.
J erbjöd dem att återkomma morgonen därpå men de dök aldrig upp.

/Agnetha"



Och själv minns när jag min före detta man - som ende polis boende i samhället -, var kommenderad till Stockholm eller Göteborg och jag en sommarnatt vaknade av att ett antal unga män stod och bultade på vår ytterdörr!

Så våldsamt eftertraktad har jag tyvärr aldrig trott mig vara, ja, så att det bildas kö utanför ytterdörren .., och det visade sig att ett annat pojkgäng hade idkat biljakt efter dom på-dörren-bultande-grabbarna och nu ville dom senare - dom jagade - ha hjälp av polisen, men han var ju borta!

Till närmaste bemannade polisstation var det tretton mil.

Enkel väg.

Och mitt i natten var det och jag ringde mina "kollegor" hos polisen i Skellefteå och innan jag visste ordet av hade jag köket fullt med unga män och någon begärde dryckjom och fick besviket bara ett glas vatten och som inte detta vore tillräckligt, passade vår stövare på att smita ut genom ytterdörren och när hon kom hem, ja, då hade hon rullat sig i människodynga .., och barnen var inte alltför stora och undrade vad som stod på.

Dagen därpå, när jag var trött och slut på efter detta kaotiska äventyr, satte jag mig vid skrivmaskinen och författade ett öppet brev till polismästaren i Skellefteå polisdistrikt, ja, jag sade helt enkelt upp mig som vikarierande polis.

Det är därifrån bilden kommer.

Teckningen stod Norra Västerbottens "Tecknar-Olle" för.

Enjängda Elisabet ....

Till dig som frågade vad "enjängd" betyder .., jag hittar inte inlägget bara, vill jag säga så här:

Enjängd är lika med ensidig. Tjatig. En som alltid gör på samma sätt.

Sån är jag i mångt och mycket.

Hos Sven ...

Bilden tog jag för flera år sedan, under ett besök på äldsta dotterns arbetsplats.


... ni vet, Promenader och Utflykter, läser jag ett som vanligt krumelurigt blogginlägg, ja, det handlar om japaner.

Just då är jag nyvaken och minnets byrålåda står på glänt .., inget är i vägen och plötsligt sköljer minnena över mig! Som en stor våg, är det .., och jag skriver ner kommentaren, som egentligen inte har så mycket med inlägget att göra, annat än att det handlar om en man från Japan.

Det var detta jag skrev och det kan lika gärna få bli ett eget inlägg, ty snart ska jag ta mopeden och åka till jobbet och det är närapå storm ute!

I min ungdom hade vi en japan boende hos oss under några månader; en skidåkare som var i Sverige för att träna och i Arjeplog - på en skidtävling - frågade speakern om det fanns någon som kunde tänka sig att ha denne japan inneboende ett tag?

Min pappa, som inte kunde ett ord engelska - förutom "yes box allright" - han sa väl just det till speakern och med oss i bilen hem till Malå, satt japanen som hette Takashi.

Takashi kom att bo i min systers rum och ägnade sig åt gymnastiska övningar var morgon - ute på Ringvägen -, vilket grannarna fann oerhört förvånande.

Och så lärde han sig att äta långfil med rökt fläsk och tunnbröd och kom på mig när jag kysste kudden i sängkammaren, ja, jag låtsades att det var någon pojke förstås, förmodligen Lars-Gunnar?

I garderoben hade Takashi ett stort svartvitt porträtt av sin syster som hade valts till Miss Tokyo och så småningom hamnade han i Dalarna och kom att gifta sig med en av Vasaloppets kranskullor.

Varje jul fick vi julkort med hälsning på japanska.

Vi tyckte att det var oerhört exotiskt och jag minns det hur väl som helst!

När jag nu googlar på hans namn, ser jag att han bor i Mora och tydligen ännu är gift med kranskullan Kerstin.

Och döm om min förvåning, när jag även hittar detta.

Och så några fönster ...

... från Nora, i Västmanland.

Just det.

Ulrika svingade håven.

Genom rymden ...

... kommer ett "nattfönster" susande och landar i min dator!

"Jag ääälskar att bo här!" skriver den omåttligt lyckliga världsmästarinnan i stickning.

Och så ett kvällsfönster ...

... från landet Halland, där det i skrivande stund blåser kuling.

Ja, och så regnar det förstås.

Letar en annan bild ...

... men hittar något helt annat!

Åå, vår cocker Linte ...., på stranden i Ystad.

En av alla hundar som så till den milda grad har förgyllt ens liv!

En bohuslänning som 1993 hamnade hos oss i Skåne.

Sista två åren i hans liv levde han tillsammans med mig - i stan ., i den där lilla 1:an.

Det gick det med.

Och han lärde sig att åka pågatåg till och från Helsingborg och varje kväll hoppade han upp i sängen och låg längst nere, vid mina fötter.

En riktigt fin kompis var han!

På turistbyrån - eller en solskenshistoria -.
Eller både-och.

Apropå minidebatten om kunder som kommer i sista minuten, eller rättare sagt, dom som har satt det i system, så får jag ett mejl från sportigajenny, hon som i sommar har arbetat på turistbyrå i Gränna.

Så här skriver hon.

"Hej Elisabet!

Jag måste bara delge en händelse, av många som inträffat kring "fem i..."

Det var näst sista jobblördagen på sommarjobbet och kl. var 17.50, vi stänger kl. 18.00.

In kommer ett lite äldre tyskt par lätt stressade/skärrade.

De berättar delvis på svenska att de varit på SJ i Stockholm och köpt tågbiljetter samt boende i Köpenhamn till dagen därpå och tre nätter framåt.
De fick dock aldrig någon bekräftelse på detta utan hade enbart sina tågbiljetter och ett kassakvitto, och de visste nu inte vart i Köpenhamn de skulle bo.
Och de undrade således om jag kunde hitta hotellet åt dem!

Första tanken är: men hallå, HUR ska jag hitta hotellet som ni bokat in?
Kvinnan visste dock att hon skulle känna igen hotellet om hon fick se det på bild och att entrén på hotellet liksom var i hörnet på huset!
Ingen vidare hjälp för min del!

Jag tänkte att jag går självklart in på SJ:s hemsida, där bör ju info och bild finnas.

Men, självklart så drabbas den sidan av nåt tekniskt fel så jag kommer inte åt hotellen i Köpenhamn.

Då ringer jag till SJ, men utrikesförsäljningen har självklart stängt.

Nästa tanke är då att gå in på visitcopenhagen.se och se om jag kan hitta något hotell där som kvinnan känner igen?
Och se det gör hon!
Så jag ringer hotellet, har tur som får prata med en svenska.

Men det finns ingen bokning på namnen jag fått eller via SJ.
Kvinnan var dock fortfarande säker på att det var detta hotell.

Ca 18.20 inser vi att vi inte kommer något längre denna dag, så vi kommer fram till att jag tar en kopia på kassakvittot, där jag hittat en säljarkod, och så återkommer paret kl. 10 på söndag morgon!

Kl. 09.40 på söndagen ringer jag till SJ i hopp om att utrikesförsäljningen öppnat, och det har den, efter en liten telefonkö är det äntligen min tur.

Men att ha en säljarkod det hjälpte inte.
Vad hon i andra änden behöver är ett bokningsnummer, Men något sådant har jag inte sett!

Men så helt plötsligt hittar jag det där bokningsnumret på kassakvittot, och vi lokaliserar hotellet.
Inte det hotell som kvinnan var bombsäker på, utan ett helt annat...

Kl. 10.02 kommer det tyska paret in, och jag kan tala om för dem att jag hittat deras hotell i Köpenhamn! Jag behöver väl knappast berätta om lättnaden och glädjen hos dem?

Och jag drog faktiskt en lättnadens suck för mig själv, eller jag gjorde kanske en liten segergest när jag lokaliserat deras hotell, för det var en liten seger även för mig.

Och jag förstår dem.

Tänk själv att ha bokat hotell men inte vet vilket det är!
Men just i det ögonblicket när de klev innanför dörrarna på jobbet och de började berätta om sitt problem önskade jag att de inte kommit in. Och rent mentalt var jag redan hemma! ;)

Att börja leta efter nålen i höstacken var det allra minsta jag ville göra precis innan stängning.

Självklart visar man inte detta utåt utan man sitter där med ett leende på läpparna och lovar att göra allt man kan för att hitta hotellet åt dem!

Detta par bad dock om ursäkt för att de orsakat att vi kom hem senare än planerat, och då känns det lite lättare!

Och som den servicemänniska man är så svarar man: "That's absolutely not a problem! I will call SJ the first thing tomorrow morning, and hopefully I have an answer for you then. See you tomorrow, and I hope you have a nice evening. Well, as nice as it can be... Bye bye!"

Och med det berömda leendet på läpparna!"

Akut längtan ...

I väntan på grönt ljus.
Då riktas kameran åt höger.

Det finns människor som kan äta samma sorts bröd år ut och år in, ja, det bakas ju nytt förstås, men själva grundstommen är exakt densamma.

Till den gruppen hör inte undertecknad.

Idag, helt plötsligt bara, drabbas jag av akut längtan efter mjukt tunnbröd med bredbar leverpastej och smörgåsgurka som pålägg!

Det där våldsamma längtandet kommer exakt i den stund jag sätter igång kaffebryggaren och utan att tveka avbryter jag bryggandet .., tar på mig jacka och halsduk, hämtar hjälm och mopednyckel och så susar jag iväg till affären!

Nu, - i vägomläggningstider -, (det byggs cykelbana, gissa om pv är glad!) tar det aningen längre tid och där är stoppljus och periodvis ont om plats på vägen och det blåser kuling och är svårt med balansen.

Det tar kanske tolv minuter enkel väg?

Men hjälp, så underbart det är!




På tillbakavägen, just vid Backalyckan, är det rött ljus.

Precis så där så jag hinner ta fram kameran och fånga fölet som alltid håller sig nära-nära sin mamma och sedan åker jag sista biten hemåt, genom Steninge där det doftar tång och vidare mot Skipås där en liten ekorre ligger ihjälkörd på ena sidan av vägen och där ett sällskap skator nu har kalas.

Då är jag nästan hemma.

Det är den sjätte september och tänk, jag är barfota i sandalerna och luften är ljummen.

Fabrikör Göransson ...

Och varför drog jag inte ut sladden där uppe till höger för?
Och varför tog jag bilden i så skarpt motljus?
Nåja.
Nu ska jag läsa DN och har inte tid att ta ännu en bild.


Oj, oj, oj ..., så många pl.marm - 11 vi kommer att ha i vinter!!

Detta är bara en b r å k d e l av vad som producerats av den idoge pensionatsvärden.


Och den är u n d e r b a r t god!!

H a v ....