Mitt bästa är att jag (ännu så länge) hållit mig frisk trots att många i
min närhet fallit offer för förkylningar och influensa.
Kan det bero på att jag boostar mitt immunförsvar med Omega-3, D-vitamin
och LCHF?
Jag vill tro det!
torsdag 14 januari 2016
Mitt eget bästa ...
Det är inte det ofta det händer att jag kurar under täcket till halv tio, men nu har det hänt!
Underbart var det också.
Sover helt gör jag inte .., nej, man ligger som i nån slags dvala .., smålyssnar till radioprat och en upprörd man som ringer till P1 och tycker att unga töser ska tänka på hormonstinna likaledes unga män (och kanske något äldre) och klä sig mera anständigt.
"Det måste man ju förstå vilka känslor det väcker."
Det var kanske då som jag vaknade till på riktigt.
Fortfarande hes och hostig, men så stor skillnad ändå .., och jag sätter mig i rummet och plitar ner en inköpslista - friherrinnan har ringt och gomorronpratat och då berättat om affärens extrapriser -.
Där är massor av tiokronorsvaror!
Falukorv 400 gram för 10 kronor, det tycker jag är billigt, liksom svenska äpplen och spanska apelsiner till samma pris, fast per kilo!
Det är inte det ofta det händer att jag kurar under täcket till halv tio, men nu har det hänt!
Underbart var det också.
Sover helt gör jag inte .., nej, man ligger som i nån slags dvala .., smålyssnar till radioprat och en upprörd man som ringer till P1 och tycker att unga töser ska tänka på hormonstinna likaledes unga män (och kanske något äldre) och klä sig mera anständigt.
"Det måste man ju förstå vilka känslor det väcker."
Det var kanske då som jag vaknade till på riktigt.
Fortfarande hes och hostig, men så stor skillnad ändå .., och jag sätter mig i rummet och plitar ner en inköpslista - friherrinnan har ringt och gomorronpratat och då berättat om affärens extrapriser -.
Där är massor av tiokronorsvaror!
Falukorv 400 gram för 10 kronor, det tycker jag är billigt, liksom svenska äpplen och spanska apelsiner till samma pris, fast per kilo!
Det bästa för Eva på Frösön ...
Hej!
Vackra vinterdagar, särskilt den på bilden. Vi var nere vid sjön och såg det fantastiska väderfenomenet halo.
Vi har varit på bröllop. Ett storslaget sådant med kör i kyrkan. Middag med trevliga människor vid bordet, god mat och mycket sång och musik.
Kram Eva
Hej!
Vackra vinterdagar, särskilt den på bilden. Vi var nere vid sjön och såg det fantastiska väderfenomenet halo.
Vi har varit på bröllop. Ett storslaget sådant med kör i kyrkan. Middag med trevliga människor vid bordet, god mat och mycket sång och musik.
Kram Eva
Det bästa för Karin i Huddinge ...
Veckans bästa har varit de kvällar då jag läst högt ur Harry Potter för mitt barn. Vi har läst åtminstone ett kapitel per kväll och en del har varit rätt så tjocka och så spännande att vi haft svårt att somna efteråt. En gång var det så spännande att han läste vidare på egen hand fast jag läste samma kapitel högt igen nästa kväll, och han visste att jag skulle det.
Det är så roligt att läsa dessa böcker tillsammans och fundera över hur det ska gå för Harry. Imorgon kväll läser vi de sista kapitlen i den här, nummer 5 i ordningen och det kanske blir en paus innan vi ger oss på nästa. Man vill ju inte äta upp alla karamellerna på en gång.
Jag hoppas att du och Pv kryar på er och framförallt att Pv inte tappar rösten helt igen. Så hoppas jag såklart att vinna den där spännande salvan.
Hälsningar Karin i Huddinge
Veckans bästa har varit de kvällar då jag läst högt ur Harry Potter för mitt barn. Vi har läst åtminstone ett kapitel per kväll och en del har varit rätt så tjocka och så spännande att vi haft svårt att somna efteråt. En gång var det så spännande att han läste vidare på egen hand fast jag läste samma kapitel högt igen nästa kväll, och han visste att jag skulle det.
Det är så roligt att läsa dessa böcker tillsammans och fundera över hur det ska gå för Harry. Imorgon kväll läser vi de sista kapitlen i den här, nummer 5 i ordningen och det kanske blir en paus innan vi ger oss på nästa. Man vill ju inte äta upp alla karamellerna på en gång.
Jag hoppas att du och Pv kryar på er och framförallt att Pv inte tappar rösten helt igen. Så hoppas jag såklart att vinna den där spännande salvan.
Hälsningar Karin i Huddinge
onsdag 13 januari 2016
Om det där tafsandet ....
Det ska jag säga, att detta som det nu vittnats om - hur unga män tafsar och har sig på unga töser - till exempel vid stora utomhuskonserter, det hade jag absolut noll koll på, ja, jag menar att det sker så öppet och att töserna kan känna sig närmast omringade.
Däremot minns jag min egen högstadietid i Malå .., gånger då man kom gående i korridoren och såg några pojkar närma sig och man anade .., jaha, nu skulle man bli föst en trappa ner i källaren och där skulle dom försöka dra upp ens jumper för att kontrollera hur stora (eller små) bröst man hade.
Den där f a s a n!
Och hur jag slogs och kämpade och v ä g r a d e, jag som var så blyg.
Men aldrig att jag kände någon rädsla vid stora uppträdanden (hur stora dom nu var på Malåborg .., Sven-Ingvars show på utomshusscenen väckte kanske inte såna heta känslor ...?), ja, tanken fanns helt enkelt inte att det skulle kunna hända.
I tv och radio diskuteras detta nu livligt, ja, inte mina upplevelser, men andras.
Jo, jag tror verkligen att detta med vilken kultur man vuxit upp i har betydelse.
Och ja, jag tror (och vet) också att det finns svenska män som gör samma sak.
Jag minns mannen som ibland hälsade på hemma hos oss och som - när inte mamma var hemma -, brukade jaga mig runt, runt för att få "känna på brösten" .., ja, han låtsades att det var på skoj, men det var inte ett dugg skojigt och jag bara avskydde det.
Så utsatt man var!
Vad är det som gör att somliga män tar sig dom här friheterna?
Jag minns annat .., jag minns dagarna i London tillsammans med en då femtonårig Emma och hur männen nästan d r e g l a d e när dom såg henne .., män i alla åldrar .., män i min egen ålder!
Och med "dreglade" menar jag .., män som nästan slickade sig om munnen och verkade tro att en femtonårig tös skulle falla i farstun av glädje för deras uppmuntran, det var ju knappt att hon kunde möta blicken hos en vanlig man för att det skulle bli så där.
Fy, jag var nästan spysjuk och hade god lust att ta en käpp och slå till dem!
(Det var väl mormors-beskyddarkänslan kanske ...?).
Vad är era erfarenheter?
Och hur få bukt med detta oskick?
En - i mina ögon - intressant diskussion om detta, fördes i morse i Gomorron Sverige.
Ungefär 21 minuter in i programmet börjar det.
Gulan Avci (Liberala kvinnor) och Svente Tidholm (projektledare för "Fatta man") tar sig an problemet.
Det ska jag säga, att detta som det nu vittnats om - hur unga män tafsar och har sig på unga töser - till exempel vid stora utomhuskonserter, det hade jag absolut noll koll på, ja, jag menar att det sker så öppet och att töserna kan känna sig närmast omringade.
Däremot minns jag min egen högstadietid i Malå .., gånger då man kom gående i korridoren och såg några pojkar närma sig och man anade .., jaha, nu skulle man bli föst en trappa ner i källaren och där skulle dom försöka dra upp ens jumper för att kontrollera hur stora (eller små) bröst man hade.
Den där f a s a n!
Och hur jag slogs och kämpade och v ä g r a d e, jag som var så blyg.
Men aldrig att jag kände någon rädsla vid stora uppträdanden (hur stora dom nu var på Malåborg .., Sven-Ingvars show på utomshusscenen väckte kanske inte såna heta känslor ...?), ja, tanken fanns helt enkelt inte att det skulle kunna hända.
I tv och radio diskuteras detta nu livligt, ja, inte mina upplevelser, men andras.
Jo, jag tror verkligen att detta med vilken kultur man vuxit upp i har betydelse.
Och ja, jag tror (och vet) också att det finns svenska män som gör samma sak.
Jag minns mannen som ibland hälsade på hemma hos oss och som - när inte mamma var hemma -, brukade jaga mig runt, runt för att få "känna på brösten" .., ja, han låtsades att det var på skoj, men det var inte ett dugg skojigt och jag bara avskydde det.
Så utsatt man var!
Vad är det som gör att somliga män tar sig dom här friheterna?
Jag minns annat .., jag minns dagarna i London tillsammans med en då femtonårig Emma och hur männen nästan d r e g l a d e när dom såg henne .., män i alla åldrar .., män i min egen ålder!
Och med "dreglade" menar jag .., män som nästan slickade sig om munnen och verkade tro att en femtonårig tös skulle falla i farstun av glädje för deras uppmuntran, det var ju knappt att hon kunde möta blicken hos en vanlig man för att det skulle bli så där.
Fy, jag var nästan spysjuk och hade god lust att ta en käpp och slå till dem!
(Det var väl mormors-beskyddarkänslan kanske ...?).
Vad är era erfarenheter?
Och hur få bukt med detta oskick?
En - i mina ögon - intressant diskussion om detta, fördes i morse i Gomorron Sverige.
Ungefär 21 minuter in i programmet börjar det.
Gulan Avci (Liberala kvinnor) och Svente Tidholm (projektledare för "Fatta man") tar sig an problemet.
Mitt på dagen ...
Och så ringer friherrinnan - den mest fantastiska hemtjänstpersonal som kan finnas - och frågar om det är okej att hon svänger förbi med nystekta pannbiffar och lite annat?
Det är det.
"Lite annat" visar sig - förutom pannbiffarna - vara hennes egenhändigt tillagade grönkål, ett hembakat bröd, samt en liten glassbytta med pepparkakor, bondkakor och en sort till, en som som ska visa sig smaka citron.
Nelly blir över-sig-av-glädje när hon upptäcker vem som kommit!
Åååå, hon springer runt, runt, runt och hon till och med låter sig tas upp och smågosas med. och det ska jag säga, att det är inte många som får den äran!
Så sitter vi där är en stund och dricker kaffe och pratar och livet känns nästan som vanligt.
"Det här är första dagen som du inte är kritvit i ansiktet Bettan!" konstaterar friherrinnan.
I rottingfåtöljen, den som står nära elementet och västerfönstret (varifrån man har en ypperlig utsikt mot fröuatomerna och alla fåglarna ...) ligger sigge nilsson och sover.
Numera struntar han helt i sin lägenhet i pannrummet, den som är högt belägen och med nästan som en säng där på toppen.
Nej, nu är rottingfåtöljen hans eget revir.
Det händer ibland att Nelly passerar, men då tittar hon åt sidan, så där som om han inte finns och sigge sover vidare.
På köksbordet upptäcker friherrinnan den lilla tändsticksasken där pv har sparat tomatfrön från årets inte alltför storslagna skörd.
Hon ler.
Det gör jag med.
Ja, är man sambo med en smålänning, så är man.
Här köps inga fröpåsar i onödan.
Och så ringer friherrinnan - den mest fantastiska hemtjänstpersonal som kan finnas - och frågar om det är okej att hon svänger förbi med nystekta pannbiffar och lite annat?
Det är det.
"Lite annat" visar sig - förutom pannbiffarna - vara hennes egenhändigt tillagade grönkål, ett hembakat bröd, samt en liten glassbytta med pepparkakor, bondkakor och en sort till, en som som ska visa sig smaka citron.
Nelly blir över-sig-av-glädje när hon upptäcker vem som kommit!
Åååå, hon springer runt, runt, runt och hon till och med låter sig tas upp och smågosas med. och det ska jag säga, att det är inte många som får den äran!
Så sitter vi där är en stund och dricker kaffe och pratar och livet känns nästan som vanligt.
"Det här är första dagen som du inte är kritvit i ansiktet Bettan!" konstaterar friherrinnan.
 |
| "Lilla vännen,ligger du här och sover, så skönt att du vågar vara inne!" säger hon. |
I rottingfåtöljen, den som står nära elementet och västerfönstret (varifrån man har en ypperlig utsikt mot fröuatomerna och alla fåglarna ...) ligger sigge nilsson och sover.
Numera struntar han helt i sin lägenhet i pannrummet, den som är högt belägen och med nästan som en säng där på toppen.
Nej, nu är rottingfåtöljen hans eget revir.
Det händer ibland att Nelly passerar, men då tittar hon åt sidan, så där som om han inte finns och sigge sover vidare.
På köksbordet upptäcker friherrinnan den lilla tändsticksasken där pv har sparat tomatfrön från årets inte alltför storslagna skörd.
Hon ler.
Det gör jag med.
Ja, är man sambo med en smålänning, så är man.
Här köps inga fröpåsar i onödan.
Man får trösta sig med Lars ....
Eländet med hostan bara fortsätter.
Igårkväll var det dags igen för den där nu-kvävs-jag-känslan och jag satte mig upprätt i sängen och gull-bad pv att dunka hårt på min rygg; ja, jag kände mig som en flämtande fisk på land och det är inte långt ifrån att paniken kommer krypande.
Till sist tog jag minsta dosen av hostmedicinen; den gjorde verkan men framkallade hemska drömmar. Vaknade kallsvettig och förskräckt.
När jag för tretton år sedan låg opererad på Ystad lasarett, hade jag som sängkamrat en kvinna som då var i den ålder jag är i nu och hon hade svår astma. Flera gånger per dag blev hon dålig och personalen kom inrusande och försökte hjälpa henne på alla sätt och vis och det var så ångestfyllt så det var inte sant, ja, bara detta att ligga i en säng intill och höra en medmänniska ropa på l u f t!
S o m jag har tänkt på henne och på andra människor som har det här problemet!
Pv:s pappa var under många år storrökare - från tonårstiden och kanske till sjuttioårsåldern - och drabbades då av KOL och fick ha syrgasapparat hemma. Hur mycket ångest (eller ånger) ska man inte ha då?
Och Bente i Norge (f.d. rökare med svår astma ...) om du läser här, lycka till!
Nu blir det frukost och sen ska jag gå runt på gräsmattan och försöka få så mycket frisk luft som möjligt i kropp och knopp. Det är isgata nere på Ejdervägen. Och pv är sämre än igår.
Nåja, det kan förhoppningsvis bara bli bättre och ikväll väntar ju detta.
// Ps. Idag på morgonen upptäckte pv post från igår som låg och väntade i lådan. Tack rara Eva på Frösön och Mian i Falköping! Vilka fina kort ni har gjort!!!! Ds.
Eländet med hostan bara fortsätter.
Igårkväll var det dags igen för den där nu-kvävs-jag-känslan och jag satte mig upprätt i sängen och gull-bad pv att dunka hårt på min rygg; ja, jag kände mig som en flämtande fisk på land och det är inte långt ifrån att paniken kommer krypande.
Till sist tog jag minsta dosen av hostmedicinen; den gjorde verkan men framkallade hemska drömmar. Vaknade kallsvettig och förskräckt.
När jag för tretton år sedan låg opererad på Ystad lasarett, hade jag som sängkamrat en kvinna som då var i den ålder jag är i nu och hon hade svår astma. Flera gånger per dag blev hon dålig och personalen kom inrusande och försökte hjälpa henne på alla sätt och vis och det var så ångestfyllt så det var inte sant, ja, bara detta att ligga i en säng intill och höra en medmänniska ropa på l u f t!
S o m jag har tänkt på henne och på andra människor som har det här problemet!
Pv:s pappa var under många år storrökare - från tonårstiden och kanske till sjuttioårsåldern - och drabbades då av KOL och fick ha syrgasapparat hemma. Hur mycket ångest (eller ånger) ska man inte ha då?
Och Bente i Norge (f.d. rökare med svår astma ...) om du läser här, lycka till!
Nu blir det frukost och sen ska jag gå runt på gräsmattan och försöka få så mycket frisk luft som möjligt i kropp och knopp. Det är isgata nere på Ejdervägen. Och pv är sämre än igår.
Nåja, det kan förhoppningsvis bara bli bättre och ikväll väntar ju detta.
// Ps. Idag på morgonen upptäckte pv post från igår som låg och väntade i lådan. Tack rara Eva på Frösön och Mian i Falköping! Vilka fina kort ni har gjort!!!! Ds.
tisdag 12 januari 2016
Det bästa för ellem i Skellefteå ...
Hej!
Det bästa denna vecka var i söndags då vi var bjudna på KAFFEREP! En av
vännerna brukar ha sån tur att hon på en av församlingens marknader brukar vinna
ett julbak med 5 sorter. Tror det var fjärde gången nu. Men hon köper massor av
lotter också! Så ordnar hon kafferep tillsammans med en av vännerna och bjuder
in en massa trevliga människor. I år var vi 20 st och de flesta kände varandra
sen förr. De år det inte funnits vunna kakor blir det knytkalas. Då tar alla med
sig de sista kakorna som skramlar i kakburken och det räcker och blir över. En
trevlig söndagseftermiddag när julkalasen är över och alla barn och barnbarn åkt
hem till sitt.
Så måste jag också räkna till det bästa att jag lyckats få igång det
trådlösa nätverket ikväll. Köpte en ny router och fick noggranna instruktioner
på affären. Det var inte så svårt men jag blir svettig och stressad av
sånt!
Nu ska jag dricka en kopp té och sen plocka undan julsakerna. Det brukar
också kännas bra efteråt! Även om det som känns gruvsamt just nu är att gå ut i
snöyran och hämta in lådorna som grejorna bor i.
ellem
Mitt eget bästa ...
Vi sitter i vardagsrummet och gör absolut ingenting, när en duns hörs mot västerfönstret.
Det visar sig vara en liten fågel (grönfink ...?) som navigerat lite eller mycket galet och nu ligger alldeles stilla på snötäckta marken.
Pv skyndar sig ut och agerar Räddningspatrull och en stund senare kommer han in med den lilla pippin som får vila i mörkret och värmen mot mitt bröst .., jag virar sjalen om mig .., allt medan jag försiktigt, försiktigt stryker med fingret över fågelns huvud och säger snällord, så där som "lilla, lilla pippi .., hoppas att du klarar livhanken" .., och jag andas så lugnt jag bara kan och tänker att jag får inte hosta så den blir rädd.
I kanske en kvart, tjugo minuter får den lilla krabaten vila där inne mörkret.
Mellan varven tittar jag till den .., jo, den tycks leva .., och så småningom börjar den blinka lite och röra på spindeltunna benen.
Då tänker jag att nu har den nog piggnat på sig.
Och sen kommer Räddningspatrullen igen, tar den återuppståndne i sin hand, öppnar ytterdörren och så flyger den lilla pippin sin väg.
Vi sitter i vardagsrummet och gör absolut ingenting, när en duns hörs mot västerfönstret.
Det visar sig vara en liten fågel (grönfink ...?) som navigerat lite eller mycket galet och nu ligger alldeles stilla på snötäckta marken.
Pv skyndar sig ut och agerar Räddningspatrull och en stund senare kommer han in med den lilla pippin som får vila i mörkret och värmen mot mitt bröst .., jag virar sjalen om mig .., allt medan jag försiktigt, försiktigt stryker med fingret över fågelns huvud och säger snällord, så där som "lilla, lilla pippi .., hoppas att du klarar livhanken" .., och jag andas så lugnt jag bara kan och tänker att jag får inte hosta så den blir rädd.
I kanske en kvart, tjugo minuter får den lilla krabaten vila där inne mörkret.
Mellan varven tittar jag till den .., jo, den tycks leva .., och så småningom börjar den blinka lite och röra på spindeltunna benen.
Då tänker jag att nu har den nog piggnat på sig.
Och sen kommer Räddningspatrullen igen, tar den återuppståndne i sin hand, öppnar ytterdörren och så flyger den lilla pippin sin väg.
En tisdag ...
Vårdcentralen i Slöinge - den jag bytte till då deras väntrum visade sig vara så ombonat - har ett system som innebär att alla vardagar mellan klockan nio och tio på morgonen, ja, då får man komma och ställa (om man är snäll kan man få sitta också) sig i kö för ett kortare möte med en av läkarna.
Är man där i god tid - jag kommer dit redan kvart över åtta - och har man tur (vilket jag har) behöver man inte vänta så länge och tänk, för mig räcker det med en kvart!
Igår hade jag bestämt mig för att arbeta på torsdag, men hela kvällen hostade jag nåt så förfärligt och sent på kvällen fick jag ingen luft (arma människor som har KOL eller astma!) och Bodil på jobbet hade tidigare på dagen sms:at och tyckt att även jag borde kolla upp mig, så just därför körde jag till Slöinge.
Samma läkare som förra gången.
Kvinna i 35-årsåldern, rar och vänlig, iskalla händer.
Samma fråga ..., "jaha Elisabet, vad kan jag göra för dig?"
Och det lyssnas på hjärta, tas blodtryck, snabbsänka och det blir ny väntan och jag hostar mig nästan sönder och samman och går till patienttoaletten för att dricka vatten .., möter mig själv i spegeln och tänker att ..."är detta jag???, jag har ju åldrats hur mycket som helst på den här veckan!"), får så träffa den vänliga läkaren igen som meddelar att någon lunginflammation har jag inte, men förhöjda värden och att arbeta på torsdag tycker hon inte är en bra idé, inte lördag och söndag heller för den delen, så det blir sjukskrivning veckan ut.
På väg hem igen tänker jag på jobbet och att jag måste ringa och berätta detta och jag har sån ångest så det är inte klokt.
Ja, jag vet, det behöver man inte ha, men om man nu råkar vara skapad på det viset, så har man det.
Det hjälper inte med logiskt prat.
Och jag kommer hem och berättar för pv som är så snäll och rar och pressar juice av blodgrape (bara till mig, sånt är alldeles för surt tycker han ) och jag sätter mig i soffan och suckar rakt av.
Och så tar jag mobilen, tänker att det är lika bra att få det gjort .., och sms:ar så jobbet.
Nu är det avklarat.
Vårdcentralen i Slöinge - den jag bytte till då deras väntrum visade sig vara så ombonat - har ett system som innebär att alla vardagar mellan klockan nio och tio på morgonen, ja, då får man komma och ställa (om man är snäll kan man få sitta också) sig i kö för ett kortare möte med en av läkarna.
Är man där i god tid - jag kommer dit redan kvart över åtta - och har man tur (vilket jag har) behöver man inte vänta så länge och tänk, för mig räcker det med en kvart!
Igår hade jag bestämt mig för att arbeta på torsdag, men hela kvällen hostade jag nåt så förfärligt och sent på kvällen fick jag ingen luft (arma människor som har KOL eller astma!) och Bodil på jobbet hade tidigare på dagen sms:at och tyckt att även jag borde kolla upp mig, så just därför körde jag till Slöinge.
Samma läkare som förra gången.
Kvinna i 35-årsåldern, rar och vänlig, iskalla händer.
Samma fråga ..., "jaha Elisabet, vad kan jag göra för dig?"
Och det lyssnas på hjärta, tas blodtryck, snabbsänka och det blir ny väntan och jag hostar mig nästan sönder och samman och går till patienttoaletten för att dricka vatten .., möter mig själv i spegeln och tänker att ..."är detta jag???, jag har ju åldrats hur mycket som helst på den här veckan!"), får så träffa den vänliga läkaren igen som meddelar att någon lunginflammation har jag inte, men förhöjda värden och att arbeta på torsdag tycker hon inte är en bra idé, inte lördag och söndag heller för den delen, så det blir sjukskrivning veckan ut.
På väg hem igen tänker jag på jobbet och att jag måste ringa och berätta detta och jag har sån ångest så det är inte klokt.
Ja, jag vet, det behöver man inte ha, men om man nu råkar vara skapad på det viset, så har man det.
Det hjälper inte med logiskt prat.
Och jag kommer hem och berättar för pv som är så snäll och rar och pressar juice av blodgrape (bara till mig, sånt är alldeles för surt tycker han ) och jag sätter mig i soffan och suckar rakt av.
Och så tar jag mobilen, tänker att det är lika bra att få det gjort .., och sms:ar så jobbet.
Nu är det avklarat.
Tisdagsfönstret och lite till ...
Ena dagen ett fönster från Gideå.
Nästa ett från norra Tyskland.
Och idag ett från .., Jämtland!
Nej, det är inte Eva på Frösön, det är Lena i Östersund som tagit fram fönsterhåven!
Så här skriver hon:
Hej Elisabet!
Ena dagen ett fönster från Gideå.
Nästa ett från norra Tyskland.
Och idag ett från .., Jämtland!
Nej, det är inte Eva på Frösön, det är Lena i Östersund som tagit fram fönsterhåven!
Så här skriver hon:
Hej Elisabet!
Läser att ni är krassliga, sänder många krya på er tankar till både dej och din man!
Vi
har haft några dagar här med isande kyla. Trots att termometern hölls
sej runt -25 så var jag ute på några korta promenader. Jag tog några
snabba bilder med min mobil. Vackra men kalla vyer som kanske gör sej
bäst att ses på mobilen. Tror du kommer att tycka att de är oskarpa och
med ett trist blåstick.
Fönsterbilden är tagen genom fönstret
intill mitt arbetsbord här hemma. Det framgår nog inte hur mycket snö
som kommit i natt men ca 30 cm är det. Kanske lite mer för det har
fortsatt att snöa hela dagen , dock inte lika intensivt som inatt.
Jaja, vädret kan jag ju inte göra så mycket åt men nog längtar jag efter barmark och plusgrader, det är mer praktiskt då.
Glada hälsningar från Lena i Östersund
// Tack Lena! Jag gör så här, eftersom det är dragning på ringblommesalvan och dom vackra konstkorten nu i veckan, så får du vara med av bara farten. Vi säger att det här var ditt bästa.
Kram på dig!
måndag 11 januari 2016
Att vara hemma ....
Att vara hemma när man är ledig från jobbet, det är en sak.
Då bara njuter man!
Eller jag.
Men när man är hemma för att man helt enkelt måste, då blir det annorlunda.
Och det blir så enbarmligt långsamt.
När krafterna sedan börjar återvända, är det som att man vaknar upp till en vardag igen.
Man upptäcker att blommorna under en veckas tid närapå förtvinat.
Några sätts i diskhon och får akutvård.
En ser döende ut - under flera timmar - men repar mod och blir grön och fin igen.
Och bladen sträcker på sig!
Och man står i västerfönstret och tittar ut på småfåglarna .., på mesar, talgoxar, domherrar och nötväckor .., på hackspett och koltrastar och fyra skygga fasanhönor.
Fröautomaten till vänster bilden inhandlades i höstas hos Lantmännen.
Den var betydligt dyrare än den till höger och så oändligt mycket mer opraktisk!
För att fylla på frö måste man skruva av taket och ställa ifrån sig själva automaten; dessutom blir skålen längst ner för djup, så där samlas vatten. Ingen fågel äter nåt därifrån.
Den gamla, till höger, där lyfter man bara på locket och fyller man på!
Hur enkelt som helst och där är alltid fåglar på besök.
Förutom den här goda köttfärsgratängen som friherrinnan kom med, så har vi intet ätit ett enda rejält middagsmål sedan influensaeländet kom insvepande. Det har mest varit fil eller ingenting alls.
I kylskåpet hittar jag nu på morgonen ett paket jäst .., och av det lilla vetemjöl som finns kvar, bakar jag lite frukostbröd.
Alldeles darrrrig är man efteråt, men ändå .., det känns skönt.
Radion är påslagen.
Idag handlar det mesta om David Bowies bortgång.
Nej, han var aldrig min favorit, men han fanns där ju.
Liksom en del av ens liv, om än aldrig så liten del.
Som en bit av en tapet.
Och man tänker att det är många nu som har försvunnit.
Kön framför blir kortare.
Jo, så är det, det är inte alls nåt eländigt, så är det ju bara.
I DN:s dödsannonser verkar dom flesta numera tacka för sig vid väldigt hög ålder.
Det märks tydligt att vi människor lever allt längre.
Men med kända artister är det liksom annorlunda.
Där går datumet ut fortare.
Sånt kan man tänka på en måndag i januari när man inte har just nånting att göra och mest hostar.
Att vara hemma när man är ledig från jobbet, det är en sak.
Då bara njuter man!
Eller jag.
Men när man är hemma för att man helt enkelt måste, då blir det annorlunda.
Och det blir så enbarmligt långsamt.
När krafterna sedan börjar återvända, är det som att man vaknar upp till en vardag igen.
Man upptäcker att blommorna under en veckas tid närapå förtvinat.
Några sätts i diskhon och får akutvård.
En ser döende ut - under flera timmar - men repar mod och blir grön och fin igen.
Och bladen sträcker på sig!
Och man står i västerfönstret och tittar ut på småfåglarna .., på mesar, talgoxar, domherrar och nötväckor .., på hackspett och koltrastar och fyra skygga fasanhönor.
Fröautomaten till vänster bilden inhandlades i höstas hos Lantmännen.
Den var betydligt dyrare än den till höger och så oändligt mycket mer opraktisk!
För att fylla på frö måste man skruva av taket och ställa ifrån sig själva automaten; dessutom blir skålen längst ner för djup, så där samlas vatten. Ingen fågel äter nåt därifrån.
Den gamla, till höger, där lyfter man bara på locket och fyller man på!
Hur enkelt som helst och där är alltid fåglar på besök.
Förutom den här goda köttfärsgratängen som friherrinnan kom med, så har vi intet ätit ett enda rejält middagsmål sedan influensaeländet kom insvepande. Det har mest varit fil eller ingenting alls.
I kylskåpet hittar jag nu på morgonen ett paket jäst .., och av det lilla vetemjöl som finns kvar, bakar jag lite frukostbröd.
Alldeles darrrrig är man efteråt, men ändå .., det känns skönt.
Radion är påslagen.
Idag handlar det mesta om David Bowies bortgång.
Nej, han var aldrig min favorit, men han fanns där ju.
Liksom en del av ens liv, om än aldrig så liten del.
Som en bit av en tapet.
Och man tänker att det är många nu som har försvunnit.
Kön framför blir kortare.
Jo, så är det, det är inte alls nåt eländigt, så är det ju bara.
I DN:s dödsannonser verkar dom flesta numera tacka för sig vid väldigt hög ålder.
Det märks tydligt att vi människor lever allt längre.
Men med kända artister är det liksom annorlunda.
Där går datumet ut fortare.
Sånt kan man tänka på en måndag i januari när man inte har just nånting att göra och mest hostar.
Dagens fönster ...
.... kommer även det från tyska Haselünne i Niedersachsen och fångades av AP.
Tack snälla!
Och jag googlade på just Haselünne och fann en liten (så liten är den inte, men efter nån minut ser man vad det handlar om) film som fick mig att le.
Är det detta vi kanske ska satsa på friherrinnan?
Här är den, filmen.
Och här en mer turistigt välkomnande film om Haselünne.
.... kommer även det från tyska Haselünne i Niedersachsen och fångades av AP.
Tack snälla!
Och jag googlade på just Haselünne och fann en liten (så liten är den inte, men efter nån minut ser man vad det handlar om) film som fick mig att le.
Är det detta vi kanske ska satsa på friherrinnan?
Här är den, filmen.
Och här en mer turistigt välkomnande film om Haselünne.
söndag 10 januari 2016
Livet, ja ....
Detta är femte dagen vi tillbringar inomhus och allra mest i viloläge.
Ibland - när man känner sig lite piggare - orkar man diska bort och göra lite finare i vardagsrummet, men oftast orkar man ingenting.
Vi tittar på skidåkning, förundras över norrmännen som är så ofattbart duktiga och vinner allting .., dricker kaffe bara en gång per dag .., letar Alvedonpillren .., pv går ut med harry .., jag matar småfåglarna .., sen är det Horace Engdahl på SVT och U2 på tvåan och jag kommer ihåg en resa till södra Spanien och vi hyrde en radhuslägenhet och i poolen som var gemensam med andra hyresgäster, där badade U2:s livvakt, en stor och kraftig man.
Vi tyckte att han var himla trevlig.
Och jag sms:ar Bodil på jobbet och berättar om dagsläget.
Inget jobb i morgon.
Frågar hur hon har löst det?
Hon tror att det ska ordna sig.
Om man arbetar på en stor arbetsplats, då kanske det känns mindre, det här att stanna hemma, men när man vet hur ens arbetskamrater också längtar efter lediga dagar och att inte behöva jobba extra hur mycket som helst .., då blir det ångestfyllt att inte vara på plats.
Nej, det handlar inte om att tro sig vara oumbärlig, men man vill inte krångla till det.
Och värst av allt är att pv har börjat förlora rösten.
Minns ni?
Hela december i fjol och en bra bit in i januari, var han i det närmaste stum.
Nu kan det vara på gång igen.
När man känner sig dödens less på att stirra rakt ut i tomma luften (eller på kristallkronelampan med dom eleganta skärmarna ...) skrollar man sig fram på Facebook.
På malåsidan har någon skrivit om doften i gamla mejeriet, det som var beläget bara ett par hundra meter från vårt hus. Vi är flera stycken som kommer ihåg det där med doften .., doften av ost och ..,. en slags syrlighet i luften.
Och plinget från dörren när man öppnade den.
Där inne stod tant Maddy Lindgren och öste upp mjölk i hinken som man hade med sig .., det var en härlig miljö, jag tyckte så mycket om den!
Och på Instagram diskuteras detta med hur man får i småttingar penicillin och jag minns det själv med fasa .., hur svårt det var och hur förfärligt äckligt den smakade, åtminstone Kåvepin i flytande form!
Andra tipsar om konton värda att läsa och det är alla hem som är så fantastiskt fina och perfekt sammansatta och jag tänker att ibland ser alla likadana ut.
Ett enda verkligt superpersonligt hem har jag besökt och det var under ett kort besök hos Anna-Lena och hennes man i Tumba!
Så h e l t annorlunda än allt som visas upp på olika sajter!
Inte lika modernt, men så ... ombonat och tryggt.
Ja, sånt ..., vardagligheter bara .., kan man fundera på en söndag i mitten av januari, när orken är på upphällningen.
"Men skriva orkar hon minsann!" tänker nån.
Ja, men att skriva det här tog inte mer än tio minuter och min hjärna skulle väl sprängas och flyga i små bitar, om man inte fick skriva av sig lite.
Hoppas att ni har det bra, alla ni vänner där ute i världen!
Detta är femte dagen vi tillbringar inomhus och allra mest i viloläge.
Ibland - när man känner sig lite piggare - orkar man diska bort och göra lite finare i vardagsrummet, men oftast orkar man ingenting.
Vi tittar på skidåkning, förundras över norrmännen som är så ofattbart duktiga och vinner allting .., dricker kaffe bara en gång per dag .., letar Alvedonpillren .., pv går ut med harry .., jag matar småfåglarna .., sen är det Horace Engdahl på SVT och U2 på tvåan och jag kommer ihåg en resa till södra Spanien och vi hyrde en radhuslägenhet och i poolen som var gemensam med andra hyresgäster, där badade U2:s livvakt, en stor och kraftig man.
Vi tyckte att han var himla trevlig.
Och jag sms:ar Bodil på jobbet och berättar om dagsläget.
Inget jobb i morgon.
Frågar hur hon har löst det?
Hon tror att det ska ordna sig.
Om man arbetar på en stor arbetsplats, då kanske det känns mindre, det här att stanna hemma, men när man vet hur ens arbetskamrater också längtar efter lediga dagar och att inte behöva jobba extra hur mycket som helst .., då blir det ångestfyllt att inte vara på plats.
Nej, det handlar inte om att tro sig vara oumbärlig, men man vill inte krångla till det.
Och värst av allt är att pv har börjat förlora rösten.
Minns ni?
Hela december i fjol och en bra bit in i januari, var han i det närmaste stum.
Nu kan det vara på gång igen.
När man känner sig dödens less på att stirra rakt ut i tomma luften (eller på kristallkronelampan med dom eleganta skärmarna ...) skrollar man sig fram på Facebook.
På malåsidan har någon skrivit om doften i gamla mejeriet, det som var beläget bara ett par hundra meter från vårt hus. Vi är flera stycken som kommer ihåg det där med doften .., doften av ost och ..,. en slags syrlighet i luften.
Och plinget från dörren när man öppnade den.
Där inne stod tant Maddy Lindgren och öste upp mjölk i hinken som man hade med sig .., det var en härlig miljö, jag tyckte så mycket om den!
Och på Instagram diskuteras detta med hur man får i småttingar penicillin och jag minns det själv med fasa .., hur svårt det var och hur förfärligt äckligt den smakade, åtminstone Kåvepin i flytande form!
Andra tipsar om konton värda att läsa och det är alla hem som är så fantastiskt fina och perfekt sammansatta och jag tänker att ibland ser alla likadana ut.
Ett enda verkligt superpersonligt hem har jag besökt och det var under ett kort besök hos Anna-Lena och hennes man i Tumba!
Så h e l t annorlunda än allt som visas upp på olika sajter!
Inte lika modernt, men så ... ombonat och tryggt.
Ja, sånt ..., vardagligheter bara .., kan man fundera på en söndag i mitten av januari, när orken är på upphällningen.
"Men skriva orkar hon minsann!" tänker nån.
Ja, men att skriva det här tog inte mer än tio minuter och min hjärna skulle väl sprängas och flyga i små bitar, om man inte fick skriva av sig lite.
Hoppas att ni har det bra, alla ni vänner där ute i världen!
Söndagsfönstret ...
Ååå, vilket vackert, vintrigt fönster som fångats av Cecilia N!
Kanske är det här hon arbetar, i Gideå kyrka/församling?
Ååå, vilket vackert, vintrigt fönster som fångats av Cecilia N!
Kanske är det här hon arbetar, i Gideå kyrka/församling?
En söndag ...
... ser det ut så här i det gula husets vardagsrum.
En säng har burits ner från övervåningen och nu behöver vi inte längre trängas i soffan.
Eländet fortsätter.
Ena dagen har hostat tackat för sig, sen kommer en natt fylld med inget annat än hosta och man vaknar dyblöt i svett och ligger i mörkret och lyssnar till olika program i P1.
Ett av dem är detta.
Så himla bra gjort!
Pv tar harry på promenad och nelly, som är livrädd när vi hostar, ligger för sig själv i Gunnars Rum.
Och så bestämmer jag mig för att städa lite i vardagsrummet och efteråt är jag skakig i benen och får lägga mig på sängen och dra djupa andetag.
Man tänker på alla gamla som bor ensamma i småbyar utan grannar .,. man tänker på dom som är svårt sjuka och inte ser nån utväg .., man tänker på dom som har drabbats av Guineamask som växer och frodas och kan bli två meter lång och till slut kommer ut - oftast via foten eller benet - och det lär göra helvetiskt ont och då tänker man att fy farao, influensa kan man stå ut med, men inte Guineamask!
Så kan det också vara.
... ser det ut så här i det gula husets vardagsrum.
En säng har burits ner från övervåningen och nu behöver vi inte längre trängas i soffan.
Eländet fortsätter.
Ena dagen har hostat tackat för sig, sen kommer en natt fylld med inget annat än hosta och man vaknar dyblöt i svett och ligger i mörkret och lyssnar till olika program i P1.
Ett av dem är detta.
Så himla bra gjort!
Pv tar harry på promenad och nelly, som är livrädd när vi hostar, ligger för sig själv i Gunnars Rum.
Och så bestämmer jag mig för att städa lite i vardagsrummet och efteråt är jag skakig i benen och får lägga mig på sängen och dra djupa andetag.
Man tänker på alla gamla som bor ensamma i småbyar utan grannar .,. man tänker på dom som är svårt sjuka och inte ser nån utväg .., man tänker på dom som har drabbats av Guineamask som växer och frodas och kan bli två meter lång och till slut kommer ut - oftast via foten eller benet - och det lär göra helvetiskt ont och då tänker man att fy farao, influensa kan man stå ut med, men inte Guineamask!
Så kan det också vara.
lördag 9 januari 2016
Och så ett lördagsfönster ...
... fångat av AP som just nu befinner sig i tyska Haselünne, beläget i Niedersachsen.
I ett annat liv bodde mina barns pappa och jag själv på ett alldeles underbart hotell i Egestorf, en liten korsvirkesidyll och där, på en badplats, fanns en skylt där det stod nånting om ekar som växer just i det vackra Nidersachsen, men det var förstås på tyska och rimmade.
Tänk, att sånt kan man komma ihåg.
... fångat av AP som just nu befinner sig i tyska Haselünne, beläget i Niedersachsen.
I ett annat liv bodde mina barns pappa och jag själv på ett alldeles underbart hotell i Egestorf, en liten korsvirkesidyll och där, på en badplats, fanns en skylt där det stod nånting om ekar som växer just i det vackra Nidersachsen, men det var förstås på tyska och rimmade.
Tänk, att sånt kan man komma ihåg.
Det bästa för Anne i Mantorp ...
Hej på dej och dom andra i din flock!
Hej på dej och dom andra i din flock!
Nu har jag
klurat och klurat och kommit fram till att det bästa för mig var både
jul- och nyårshelgerna. Julen var helt underbart livlig med umgänge med familjen.
Nyårshelgen var också helt underbar fast lite tvärtom. Tillbringade den som ensam människa
Nyårshelgen var också helt underbar fast lite tvärtom. Tillbringade den som ensam människa
med katt och hundar ute på vischan. Ja så olika såg helgerna ut för mig och jag tyckte som sagt väldigt mycket om båda sätten att fira.
Nu
är det vardag i Mantorp och svinkallt och lite snö på backen och helt
underbart vacker rimfrost på allt däröver. Det är ju också något av det bästa.
God fortsättning önskar jag nu till er och alla här i bloggflocken.
Anne i Mantorp
In i dimman ...
Bara en liten hälsning så där i all hast, särskilt till den som skickat in ett DBV-bidrag - jag ska lägga in det när vi piggnat på oss -.
Här har vi kört rakt in i influensaväggen, med hög feber, illamående (drabbade bara mig), hosta och total orkeslöshet.
Igårkväll tänkte jag att nu vänder det .., vaknade inatt och var sjöblöt av svett och kunde konstatera att termometern visade på 39.2.
Tack för alla tips på Instagram och här.
Hostan är det minsta problemet.
För mig är det värsta att översköljas av illamående och inte kunna kräkas.
Over and out!
Elisabet
Bara en liten hälsning så där i all hast, särskilt till den som skickat in ett DBV-bidrag - jag ska lägga in det när vi piggnat på oss -.
Här har vi kört rakt in i influensaväggen, med hög feber, illamående (drabbade bara mig), hosta och total orkeslöshet.
Igårkväll tänkte jag att nu vänder det .., vaknade inatt och var sjöblöt av svett och kunde konstatera att termometern visade på 39.2.
Tack för alla tips på Instagram och här.
Hostan är det minsta problemet.
För mig är det värsta att översköljas av illamående och inte kunna kräkas.
Over and out!
Elisabet
torsdag 7 januari 2016
En torsdag ...
Gråmulet och kyligt ute.
Här hemma råder vila.
En trappa upp ligger pv och harry nära varandra; ingen är mer trofast än harry när nånting är på tok.
Nelly har kurat ihop sig på sängen i Gunnars rum och själv ligger jag mellan varven på soffan.
En av oss vill ha varmt i huset när febern slår till, den andra (jag själv) vill ha svalt.
En virar om sig med filtar, en duschar kallt.
En eldar frenetiskt i kaminen, en vill ställa fönstret på glänt.
En tar Alvedon, en tar så gott som aldrig tabletter (pv).
Alltså håller vi oss på var sitt våningsplan.
Vad gör vi?
Pratar med barnen .., (en har haft magsjuka, en legat däckad i två veckor men börjar nu - äntligen - känna sig pigg, den tredje är över sig av lycka över att åter kunna vara i stallet) jag skickar och får ett sms från Bodil på jobbet som - tack och lov - ordnat med ersättare för mitt fredagspass (ära vare Erik!) .., slötittar på ett program om Elvis, letar asken med Alvedontabletter och läser Hallandsposten och ett mail från Cornwall.
Natten mot idag lyssnade jag till programmet "Medierna" i P1, där bland annat det här med maktspråk togs upp. Sååå intressant det var! Och så var där ett program om lyckliga skilsmässor, eller hur man skiljs åt utan att slita håret av varandra och det var i och för sig också intressant.
Ja, ja.
I rottingfåtöljen ligger sigge ihopkurad och sover så gott.
Lille, fine sigge!
Sex år han nu .., borde ha många år kvar och äntligen fungerar alla djuren tillsammans.
Gråmulet och kyligt ute.
Här hemma råder vila.
En trappa upp ligger pv och harry nära varandra; ingen är mer trofast än harry när nånting är på tok.
Nelly har kurat ihop sig på sängen i Gunnars rum och själv ligger jag mellan varven på soffan.
En av oss vill ha varmt i huset när febern slår till, den andra (jag själv) vill ha svalt.
En virar om sig med filtar, en duschar kallt.
En eldar frenetiskt i kaminen, en vill ställa fönstret på glänt.
En tar Alvedon, en tar så gott som aldrig tabletter (pv).
Alltså håller vi oss på var sitt våningsplan.
Vad gör vi?
Pratar med barnen .., (en har haft magsjuka, en legat däckad i två veckor men börjar nu - äntligen - känna sig pigg, den tredje är över sig av lycka över att åter kunna vara i stallet) jag skickar och får ett sms från Bodil på jobbet som - tack och lov - ordnat med ersättare för mitt fredagspass (ära vare Erik!) .., slötittar på ett program om Elvis, letar asken med Alvedontabletter och läser Hallandsposten och ett mail från Cornwall.
Natten mot idag lyssnade jag till programmet "Medierna" i P1, där bland annat det här med maktspråk togs upp. Sååå intressant det var! Och så var där ett program om lyckliga skilsmässor, eller hur man skiljs åt utan att slita håret av varandra och det var i och för sig också intressant.
Ja, ja.
I rottingfåtöljen ligger sigge ihopkurad och sover så gott.
Lille, fine sigge!
Sex år han nu .., borde ha många år kvar och äntligen fungerar alla djuren tillsammans.
Dagens fönster ....
.... är egentligen en dörr som tillhör växthuset.
Och det är kyligt ute .., jag gick ut vid sjutiden och gav fåglarna mat .., kokade fisk till sigge, tog mig två Alvedon av den starkare sorten ..., stööööp därefter i säng och där ligger nu även husets herre, däckad av samma elände.
(Jag tror att skillnaden mellan män och kvinnor är den att en sjuk man, han går inte ut och fyller på frön till hungriga småfåglar, nej, den sjuke mannen ligger kvar under täcket. Å andra sidan tog han ut harry och nelly, så det jämnar nog ut sig).
Nu gäller det att få ner febern och hämta nya krafter.
.... är egentligen en dörr som tillhör växthuset.
Och det är kyligt ute .., jag gick ut vid sjutiden och gav fåglarna mat .., kokade fisk till sigge, tog mig två Alvedon av den starkare sorten ..., stööööp därefter i säng och där ligger nu även husets herre, däckad av samma elände.
(Jag tror att skillnaden mellan män och kvinnor är den att en sjuk man, han går inte ut och fyller på frön till hungriga småfåglar, nej, den sjuke mannen ligger kvar under täcket. Å andra sidan tog han ut harry och nelly, så det jämnar nog ut sig).
Nu gäller det att få ner febern och hämta nya krafter.
onsdag 6 januari 2016
Kvällstankar ....
Går till sängs vid femtiden och sover rakt av i tre timmar.
Fryser och svettas.
Lyssnar till nerifrånljud.
Fredriksdalsteatern och Eva Rydberg.
Skratt och mera skratt.
Hämtar Alvedon och Vick Honung Frisk.
Och vatten.
Trettioåttaochfem i feber.
Lyssnar till Land och Sjöväder i P1, uppläst av Jonatan Kvernby.
Hans röst är perfekt i sammanhanget, lugn och saklig .., och att följa med på rapporten är som att åka runt till olika platser i världen.
Malaga.
New York.
Bjuröklubb.
Kallgrader och kuling.
Nederbörd i upplöst form.
Dålig sikt.
Pratar med sonen som nu varit liggande i fjorton dagar rakt av.
Och jag hostar och hostar och Nelly blir rädd och vägrar att ligga intill mig, hon väljer Gunnars rum.
Gömmer sig under fleecefiltar och min ljusblå sjal.
Pv gör sig redo för sängen.
"Men herregud vad du är blek, du är ju vit i ansiktet!" säger han som ska arbeta i morgon.
Själv ska jag vara hemma.
Lyssnar till P4, ett program om sångaren Kjell Höglund.
Alldeles tysta ligger vi - pensionatsvärden och jag - intill varandra (harry mellan oss) och fascineras av denne krumelurige jämtlänning. Det blir prat om livet och döden och olika åldrar.
Jag tycker om hans tankar.
Accepterandet rakt av.
Ickerädslan.
Nån slags stillsam tillförsikt.
"Jag har ett par skivor med honom ...", säger pv som ännu inte somnat.
Själv ligger jag vaken länge till.
Går till sängs vid femtiden och sover rakt av i tre timmar.
Fryser och svettas.
Lyssnar till nerifrånljud.
Fredriksdalsteatern och Eva Rydberg.
Skratt och mera skratt.
Hämtar Alvedon och Vick Honung Frisk.
Och vatten.
Trettioåttaochfem i feber.
Lyssnar till Land och Sjöväder i P1, uppläst av Jonatan Kvernby.
Hans röst är perfekt i sammanhanget, lugn och saklig .., och att följa med på rapporten är som att åka runt till olika platser i världen.
Malaga.
New York.
Bjuröklubb.
Kallgrader och kuling.
Nederbörd i upplöst form.
Dålig sikt.
Pratar med sonen som nu varit liggande i fjorton dagar rakt av.
Och jag hostar och hostar och Nelly blir rädd och vägrar att ligga intill mig, hon väljer Gunnars rum.
Gömmer sig under fleecefiltar och min ljusblå sjal.
Pv gör sig redo för sängen.
"Men herregud vad du är blek, du är ju vit i ansiktet!" säger han som ska arbeta i morgon.
Själv ska jag vara hemma.
Lyssnar till P4, ett program om sångaren Kjell Höglund.
Alldeles tysta ligger vi - pensionatsvärden och jag - intill varandra (harry mellan oss) och fascineras av denne krumelurige jämtlänning. Det blir prat om livet och döden och olika åldrar.
Jag tycker om hans tankar.
Accepterandet rakt av.
Ickerädslan.
Nån slags stillsam tillförsikt.
"Jag har ett par skivor med honom ...", säger pv som ännu inte somnat.
Själv ligger jag vaken länge till.
Mitt eget bästa ...
... är också mitt sämsta.
Att ligga på soffan Ektorp och frysa så man nästan skakar .., Tour de Ski på SVT .., pv som har varit och handlat och ett glas vatten och en Alvedon eller två på bordet.
Allt är relativt.
Vanlig influensa eller snuva är inget att beklaga sig över, men idag hade jag mer än gärna varit nere vid havet och i morgonförmiddag är bästa-dagen-att-jobba, då har jag kamrater i fikarummet och någon att surra med och roligt är det att ta hand om sin egen beställning.
Ett tv-program som handlade om Monica Zetterlund förgyllde dagen.
Tack Tom Alandh.
Du är bäst, som alltid.
... är också mitt sämsta.
Att ligga på soffan Ektorp och frysa så man nästan skakar .., Tour de Ski på SVT .., pv som har varit och handlat och ett glas vatten och en Alvedon eller två på bordet.
Allt är relativt.
Vanlig influensa eller snuva är inget att beklaga sig över, men idag hade jag mer än gärna varit nere vid havet och i morgonförmiddag är bästa-dagen-att-jobba, då har jag kamrater i fikarummet och någon att surra med och roligt är det att ta hand om sin egen beställning.
Ett tv-program som handlade om Monica Zetterlund förgyllde dagen.
Tack Tom Alandh.
Du är bäst, som alltid.
Det bästa - årets första - ...
Den här gången blir det ett riktigt värmlandslotteri!
Först dom fina konstkorten som Turtlan skickat.
Underbara är dom!
Och så igår kom med posten ett litet paket med för mig obekant handstil.
Jo, men det visade sig vara min namne i Torsby (eller lite utanför), hon är gift eller sambo med min barndoms lekkamrat Eilert (som i ett mejl påminde mig om att vi faktiskt gifte oss någon gång på 60-talet, jag var väl kanske sex, sju år då ...) och denna Elisabeth hade råkat läsa min blogg och så gav det ena det andra. Helt sanslöst!
Om ni läser brevet (ni som har lite större skärm kanske ser ..?), så i den fina burken finns ringblomssalva, made by denna Elisabeth.
En innehållsförteckning finns med också.
Ett vackert bokmärke följde också med ..., man skulle kunna tro att det är mian i Falköping som varit framme med kameran, men så är det nog inte.
Men bokmärket får bli vinst i nästa omgång.
Nu säger jag s t o r t tack till såväl madame Turtlan/Annica i Karlstad som Elisabeth utanför Torsby! Vilka änglar ni är!
Vill ni vara med?
Mejla då glädjen till bisse151@gmail.com.
Idag är det den sjätte januari .., onsdag .., då säger vi att det blir dragning nästan torsdag.
Den här gången blir det ett riktigt värmlandslotteri!
Först dom fina konstkorten som Turtlan skickat.
Underbara är dom!
Och så igår kom med posten ett litet paket med för mig obekant handstil.
Jo, men det visade sig vara min namne i Torsby (eller lite utanför), hon är gift eller sambo med min barndoms lekkamrat Eilert (som i ett mejl påminde mig om att vi faktiskt gifte oss någon gång på 60-talet, jag var väl kanske sex, sju år då ...) och denna Elisabeth hade råkat läsa min blogg och så gav det ena det andra. Helt sanslöst!
Om ni läser brevet (ni som har lite större skärm kanske ser ..?), så i den fina burken finns ringblomssalva, made by denna Elisabeth.
 |
| Förutom till allt annat, kan den här salvan användas som borttagningsmedel av make up. Det ni. |
En innehållsförteckning finns med också.
Ett vackert bokmärke följde också med ..., man skulle kunna tro att det är mian i Falköping som varit framme med kameran, men så är det nog inte.
Men bokmärket får bli vinst i nästa omgång.
Nu säger jag s t o r t tack till såväl madame Turtlan/Annica i Karlstad som Elisabeth utanför Torsby! Vilka änglar ni är!
Vill ni vara med?
Mejla då glädjen till bisse151@gmail.com.
Idag är det den sjätte januari .., onsdag .., då säger vi att det blir dragning nästan torsdag.
tisdag 5 januari 2016
Tur och retur .....
Det är inte mer än tolv, tretton mil från Stensjö till Hässleholm, men det känns som hundra.
En stor del av vägen är det max 80 km/h och vägen är smal och slingrig och där vimlar av små och större byar eller samhällen. Lägg därtill fartkameror i parti och minut. Mest parti.
Otaliga gånger har jag passerat kyrkan i Hörja och tänkt stanna till och ta en bild, men det har alltid varit ont om tid. Idag hade vi tämligen gott om den varan - tid, alltså - och jag bad pv vända och så blev det då äntligen av.
Nej, jag är verkligen ingen vän av stora, pråliga kyrkor .., det här är precis vad jag tycker om!
Så alldeles oerhört enkel och fin!
Mötet med ortopedteknikern Paul gick utmärkt och där var också en representant för det företag som ska göra "bandaget" - det tillverkas i USA - och mitt högra ben är nu alldeles fullklottrat med svarta tuschstreck och det har fotograferats och mätts och hela rubbet.
Allt handlar om att protesen har glidit iväg och under sex års tid har jag hävdat att det är nånting fel på själva protesen och nu - ä n t l i g e n - sägs det rent ut.
Eller .., det kanske inte är fel på själva protesen, men den sitter inte där den ska i alla fall.
Nu är det bara att invänta den färdiga produkten som ska användas under två-tre månader och så blir det ett särskilt träningsprogram för att kompensera det hela.
Sen hemåt.
Harry och Nelly gjorde oss sällskap och det blev hundrastning några mil väster om Hässleholm.
Jag ringde min syster och sa att något besök i Västerstad skulle det inte bli, jag mådde illa och hostade nåt hemskt och hon sa att det var lika bra det, där v r ä k t e snön ner!
Och så hemma.
Vila på soffan .., sen till jobbet och fixa mejeribeställningen till på torsdag och tur att chefen uppenbarade sig, för jag hade skrivit in fel datum i den där apparaten där man knappar in allting, så hade det inte upptäckts, hade den levereansen kommit i mars!
Nu är det eftermiddag, mörkt ute efter en helt ljuvligt vacker dag .., jag hostar vidare och känner mig allmänt bedrövlig (men inte värre än värst) och är säkert pigg i morgon och pv tittar på hockey och med posten idag kom den allra finaste vinst till lotteriet, så i morgon ska jag ta bild och så får det bli två vinster den här gången! Jag säger redan nu: tack Elisabet i Värmland! Och ni kan väl ta och fundera ut vad som gjorde er lite varma i hjärtat?
(Då blir det alltså enbart värmlandsvinster! Kul!)
Det är inte mer än tolv, tretton mil från Stensjö till Hässleholm, men det känns som hundra.
En stor del av vägen är det max 80 km/h och vägen är smal och slingrig och där vimlar av små och större byar eller samhällen. Lägg därtill fartkameror i parti och minut. Mest parti.
Otaliga gånger har jag passerat kyrkan i Hörja och tänkt stanna till och ta en bild, men det har alltid varit ont om tid. Idag hade vi tämligen gott om den varan - tid, alltså - och jag bad pv vända och så blev det då äntligen av.
Nej, jag är verkligen ingen vän av stora, pråliga kyrkor .., det här är precis vad jag tycker om!
Så alldeles oerhört enkel och fin!
Mötet med ortopedteknikern Paul gick utmärkt och där var också en representant för det företag som ska göra "bandaget" - det tillverkas i USA - och mitt högra ben är nu alldeles fullklottrat med svarta tuschstreck och det har fotograferats och mätts och hela rubbet.
Allt handlar om att protesen har glidit iväg och under sex års tid har jag hävdat att det är nånting fel på själva protesen och nu - ä n t l i g e n - sägs det rent ut.
Eller .., det kanske inte är fel på själva protesen, men den sitter inte där den ska i alla fall.
Nu är det bara att invänta den färdiga produkten som ska användas under två-tre månader och så blir det ett särskilt träningsprogram för att kompensera det hela.
Sen hemåt.
Harry och Nelly gjorde oss sällskap och det blev hundrastning några mil väster om Hässleholm.
Jag ringde min syster och sa att något besök i Västerstad skulle det inte bli, jag mådde illa och hostade nåt hemskt och hon sa att det var lika bra det, där v r ä k t e snön ner!
Och så hemma.
Vila på soffan .., sen till jobbet och fixa mejeribeställningen till på torsdag och tur att chefen uppenbarade sig, för jag hade skrivit in fel datum i den där apparaten där man knappar in allting, så hade det inte upptäckts, hade den levereansen kommit i mars!
Nu är det eftermiddag, mörkt ute efter en helt ljuvligt vacker dag .., jag hostar vidare och känner mig allmänt bedrövlig (men inte värre än värst) och är säkert pigg i morgon och pv tittar på hockey och med posten idag kom den allra finaste vinst till lotteriet, så i morgon ska jag ta bild och så får det bli två vinster den här gången! Jag säger redan nu: tack Elisabet i Värmland! Och ni kan väl ta och fundera ut vad som gjorde er lite varma i hjärtat?
(Då blir det alltså enbart värmlandsvinster! Kul!)
Dagens fönster ...
... finns här i det gula huset.
Idag är det Hässleholm och ett besök hos ortopedteknikern Paul som gäller.
Och jag är sååå risig - nu har väl alla baciller från arbetskamrater och kunder intagit även mig -, och helst skulle jag bara vilja ligga rakt ner i sängen hela dagen!
Tack och lov att pv ska köra.
... finns här i det gula huset.
Idag är det Hässleholm och ett besök hos ortopedteknikern Paul som gäller.
Och jag är sååå risig - nu har väl alla baciller från arbetskamrater och kunder intagit även mig -, och helst skulle jag bara vilja ligga rakt ner i sängen hela dagen!
Tack och lov att pv ska köra.
måndag 4 januari 2016
Sånt som gör gott för själen ...
Å, detta att ta hundarna och gå ner i reservatet .., gömma små korvbitar i ljungen.., vinden mot kinden .., solen i ansiktet! Och så, där det finns lite lä, att slå sig ned och pv har fixat kaffe och var sin giffel (t.om med glasyr på!) och där sitter vi och tittar ut över havet och den här bit av världen där vi råkat hamna (pv har inte "råkat", han valde den .., ja, det gjorde väl jag med kanske, i alla fall valde jag att bryta upp från Skåne och flytta tjugo mil norrut) och Nelly håller sig nära oss, medan Harry skuttar runt lite.
Som så ofta vid högtryck, blir det lågvatten. Plötsligt ser man små skär som tidigare legat dolda.
Två svanar ser vi .., och hör gässen flyga ovanför oss.
"Det lär ha kommit tranor till Hornborgasjön .., ja, dom lär nog ångra sig, det kostar på att ligga i framkant ...", säger pv.
Jag hör en kråka kraxa.
För mig är det vårljud, men jo, jag vet, det är långt kvar dit än.
Om man är nästan-stel i ett av benen, är det svårt att gå avslappnat.
Framför allt är det nästan hopplöst när det blir lite brantare.
Och man får akta sig för isfläckar.
Pv är snäll och räcker ofta fram en hand.
Tänk, vad sånt betyder!
Lycka för en liten jack-russel: att få slicka byttan där gifflarna hållit hus.
Och små lortar nästan överallt!
När vi kommit hit, då har vi bara den där sista krångliga stättan kvar och då brukar Nelly sakta ner lite på farten .., - den gillar hon inte -, fast när pv är med går det bättre.
Då lyfter vi lätt som en plätt över henne.
Så vackert här är idag!
Och en stund senare möter vi harrys bästa kompisar Elsa och Alice med sin matte och hon är lite orolig för hur hennes dalmatiner ska hantera Nelly, men alla är lösa och Nelly bara viftar på svansen och är ju dessutom äldst av dem alla .., det blir bara lite nosande och så går vi åt var sitt håll, ja, sen harry och dom andra två har busat klart.
Och nu är klockan snart två och om en halvtimme kör jag till jobbet.
Någon (en icke-troende) sitter vid pianot och spelar "Jag har hört om en stad ovan molnen" och för mig känns det ju hemtamt. Ungefär som när man var liten och satt vid mammas sida i Filadelfia och fick en liten slant i handen att lägga i kollektbössan. I smyg. Man skulle inte förhäva sig.
Ha det så gott nu ni som tittat in här!
Å, detta att ta hundarna och gå ner i reservatet .., gömma små korvbitar i ljungen.., vinden mot kinden .., solen i ansiktet! Och så, där det finns lite lä, att slå sig ned och pv har fixat kaffe och var sin giffel (t.om med glasyr på!) och där sitter vi och tittar ut över havet och den här bit av världen där vi råkat hamna (pv har inte "råkat", han valde den .., ja, det gjorde väl jag med kanske, i alla fall valde jag att bryta upp från Skåne och flytta tjugo mil norrut) och Nelly håller sig nära oss, medan Harry skuttar runt lite.
Som så ofta vid högtryck, blir det lågvatten. Plötsligt ser man små skär som tidigare legat dolda.
Två svanar ser vi .., och hör gässen flyga ovanför oss.
"Det lär ha kommit tranor till Hornborgasjön .., ja, dom lär nog ångra sig, det kostar på att ligga i framkant ...", säger pv.
Jag hör en kråka kraxa.
För mig är det vårljud, men jo, jag vet, det är långt kvar dit än.
Om man är nästan-stel i ett av benen, är det svårt att gå avslappnat.
Framför allt är det nästan hopplöst när det blir lite brantare.
Och man får akta sig för isfläckar.
Pv är snäll och räcker ofta fram en hand.
Tänk, vad sånt betyder!
Lycka för en liten jack-russel: att få slicka byttan där gifflarna hållit hus.
Och små lortar nästan överallt!
När vi kommit hit, då har vi bara den där sista krångliga stättan kvar och då brukar Nelly sakta ner lite på farten .., - den gillar hon inte -, fast när pv är med går det bättre.
Då lyfter vi lätt som en plätt över henne.
Så vackert här är idag!
Och en stund senare möter vi harrys bästa kompisar Elsa och Alice med sin matte och hon är lite orolig för hur hennes dalmatiner ska hantera Nelly, men alla är lösa och Nelly bara viftar på svansen och är ju dessutom äldst av dem alla .., det blir bara lite nosande och så går vi åt var sitt håll, ja, sen harry och dom andra två har busat klart.
Och nu är klockan snart två och om en halvtimme kör jag till jobbet.
Någon (en icke-troende) sitter vid pianot och spelar "Jag har hört om en stad ovan molnen" och för mig känns det ju hemtamt. Ungefär som när man var liten och satt vid mammas sida i Filadelfia och fick en liten slant i handen att lägga i kollektbössan. I smyg. Man skulle inte förhäva sig.
Ha det så gott nu ni som tittat in här!
Måndag ....
Och jag är helt borta med dagarna nu, särskilt som den lediga söndagen förvandlades till en arbetsdag och att den kommande helgen blir den andra lediga på raken.
För en pensionatsvärd som varit ledig sedan dagarna innan jul och börjar arbeta nu på torsdag, blir det till att sätta fart med att rätta matteproven.
I morgon vankas ett besök i Hässleholm för att prova ut det som läkaren kallar för "bandage", men som jag kallar för skena eller nåt sånt.
Och vi är inne på den fjärde dagen av det nya året.
Rut har namnsdag.
Det är inte många Rutor jag känner .., min f.d. svärfars sambo, hon hette Rut .., och där var Rut Eriksson som i min barndom bodde på Ringvägen i Malå och alltid var så prydlig .., och Rut Lindgren som arbetade på sjukstugan och bodde intill Burwalls Bok & Pappershandel.
År 1900 konstaterades att Rut fanns på 12:e plats över de mest populära kvinnonamnen i Sverige.
Jag antar att det kanske ser lite annorlunda ut numera.
De mest populära namnen nu bland småttingar är Alice och William.
Ja, nu vet ni det.
Och jag är helt borta med dagarna nu, särskilt som den lediga söndagen förvandlades till en arbetsdag och att den kommande helgen blir den andra lediga på raken.
För en pensionatsvärd som varit ledig sedan dagarna innan jul och börjar arbeta nu på torsdag, blir det till att sätta fart med att rätta matteproven.
I morgon vankas ett besök i Hässleholm för att prova ut det som läkaren kallar för "bandage", men som jag kallar för skena eller nåt sånt.
Och vi är inne på den fjärde dagen av det nya året.
Rut har namnsdag.
Det är inte många Rutor jag känner .., min f.d. svärfars sambo, hon hette Rut .., och där var Rut Eriksson som i min barndom bodde på Ringvägen i Malå och alltid var så prydlig .., och Rut Lindgren som arbetade på sjukstugan och bodde intill Burwalls Bok & Pappershandel.
År 1900 konstaterades att Rut fanns på 12:e plats över de mest populära kvinnonamnen i Sverige.
Jag antar att det kanske ser lite annorlunda ut numera.
De mest populära namnen nu bland småttingar är Alice och William.
Ja, nu vet ni det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)