Dag 6 .. tillbaka till Edinburgh.

Nu är det alltså fredagen den 1:a juli och vi lämnar Rafford och tar sikte nästan rakt söderut.

Och ute på vischan kommer en man på sin fyrhjuling susande emot oss och strax efteråt ser vi en hel skock med kor som kommer lullande och dom är så härligt nyfikna och vi står stilla med bilen och bara väntar och en av korna stannar till och har nog god lust att titta in genom den nervevade rutan

Vi har en bestämd tid att lämna igen hyrbilen - nämligen klockan två - och själva hyrbilsstället ligger alldeles vid flygfältet, på som en  e n o r m   parkeringsplats med hundratals bilar överallt!

Den här gången känner jag ingen panik, vi håller bara mot "Airport"-skylten, men sen blir det ju ett kringelikrånglande för att hitta rätt och vi kör fel flera gånger och blir bortschasad av en surpul till man som viftar med en svart sopsäck, ungefär som vore vi flygfän ..., (vi har då svängt in på en infart för att kolla kartan, ja, ja ..., det är säkert narkotikatillverkning där inne, säger pv ...) och vi hamnar i ett p-hus och får lösa ut oss med 1 pund .., parkerar sedan vid en annan byggnad där ett högt stängsel skiljer oss från vad som ser ut som en jättelikparkering och pv försöker tänja sig och titta in och säger att "men det måste vara dit vi ska!" och så snurrar vi vidare och pv hittar rätt och då är klockan tio minuter i två när vi kör in och bommen till himmelriket, dvs, till biluthyrningsfirman, lyfts upp.
Halleluja! 

Hur gör vi sen?
Jo, vi tar spårvagn in till city och därifrån taxi till vårt Airbnb-boende, som ligger i en lugn stadsdel med mest villor i grannskapet.

Och vi tas emot av värdinnan som har legat och sovit, (hon är trött, detta var hennes sista arbetsdag innan semestern) och hon ger oss ett häfte med information och vårt rum ligger på bottenvåningen och det här (bilden ovanför) är utsikten.

I två nätter ska vi bo här.

Det är ett modernt hus och i köket (på samma plan) står allt uppdukat; fem olika plastbyttor med olika sorters müsli, där är tekoppar, marmelad och i kylskåpet finns juice, smör och mjölk.
Överallt sitter komihåglistor .., det är till barnens aktiviteter ..(flickans schema är fullklottrat .., det är balett, simning, matematik och annat), men barnen själva är hos sina mor, - eller farföräldrar och det är alldeles tyst i huset.

Alldeles bakom där pv sitter hänger ytterkläder på miljoners krokar.
Pojkens kläder på en avdelning, tösens på den andra och mitt emot pappan och mammans.
Det känns som om att hela huset är en enda stor förvaringsplats, eller att någon är mästare på just den förmågan.

Och liiite knepigt är det, ty när man lämnat boendet och rest vidare, då vill Airbnb att man ska ge ett skriftligt omdöme och berätta vad som varit bra och vad som kanske varit mindre lyckat och därefter publiceras ens tyckande, till allmänt beskådande.
Sånt är svårt när man bor hos en familj. 
Då känns det som om man kritiserar familjen i sig.

Nåja, till busshållplatsen är det inte långt - fem minuters promenad kanske - och vi tar bussen in till centrum och kommer snart att lära oss vilka bussar som är just "våra".
Nu har mitt knä börjat krångla igen och jag får ideligen stanna och låtsas knyta skorna och då fixar det till sig.

Helt ärligt trodde jag inte att det ens var möjligt att vädret kunde slå om så otroligt ofta!
Det är precis vad det gör här i Edinburgh!

Fem minuter hällregn, trettio minuter solsken och så börjar allt om igen!
Och vi ser turister med täckjackor (såg ut att vara långväga turister, kanske från Kina eller Japan) och andra i korta kjolar eller tights och bara t-shirts.

Där är gott om parker och ännu mera gott om bänkar och vi säger att ååå, vilken härlig stad!

Och någon har glömt en hatt, som någon vänlig själ satt upp på spjutiga staketet.

Den här första kvällen är åtminstone jag hysteriskt trött - mest mentalt -, jag har oroat mig så hemskt för trafiken i Edinburgh, även om vi nu visste att vi skulle bara hålla mot flygplatsen.

En veckas bilkörning på svindlande, slingriga, smala-smala vägar och alla intryck som liksom bara har susat in i skallen och snurrar runt .., nej, jag blir toktrött och vi går inte ut och svirar eller dansar hela natten och inte dricker vi oss rusiga på en pub .., nej, vi tar bussen hem till boendet .., duschar och faller ihop på dubbelsängen .., tittar på fotboll och somnar ganska tidigt.

Under tiden, hemma i Sverige, har Maria tagit med sig sin lillebror till fjälls - en slags för-tidig-födelsedagspresent - och där, hos släkt till mina barns pappa - får dom vara med och delta i kalvmärkning uppe på fjället. Och dom får ligga på renskinn och sova i en stor kåta, tillsammans med delar av släkten och så upp mitt i natten och hjälpa till.

Och där i Edinburgh, dagen innan sonen ska fylla trettio, ligger vi i sängen och tittar på instagrambilder från fjället ..., med lyriska texter och vi får veta att en äldre same-gubbe sagt till Anders att "jo, men det syns att du är same på sättet du rör dig".

Det finns sameblod på min mammas sida - uppifrån fjällvärlden - men att det skulle slå igenom på det viset, det hade vi ingen aning om :)

Sen slocknar vi!

Dagen därpå ska vi ge oss ut tidigt och verkligen göra stan.
I alla fall "göra stan".
Har vi tänkt.

Dagens fönster ...

Ett misstag som kostade oss dryga tusenlappen gjorde vi under resans gång - den till Skottland och Cornwall -. Jag hade bokat tur-och-returbiljett med buss från London till Plymouth, där vi sedan skulle hämta ut en hyrbil och när vi kommer till London från Edinburgh säger jag till pv att det är lika bra att vi kollar upp biljetterna på en gång, eftersom vi skulle ha ont om tid morgonen därpå, då, när vi skulle iväg med bussen.

När pv sen söker biljettautomaterna och knappar in det enda nummer vi har fått, så finns det inga biljetter och när han söker upp National Express för att höra vad som hänt, så hittar dom inte heller några biljetter. Pengarna är dragna från kontot, men bokningsnumret stämmer inte.

Jaha, vad göra?
Det blir till att köpa nya biljetter .., med helst samma ankomsttid som dom förra - vi skulle hämta hyrbilen klockan 16.00 - och biljetter fanns, men ..., den bussresan gick rakt norrut till Bristol och därefter rakt österut till Victoria Station i London!  Samma restid, men lite galet kändes det ju.

Nåja, man får vara flexibel .., nu fick jag - genom bussfönstret - fånga några fönster i farten i just Bristol!

Och om ni tycker .... 

... att ni har mycket omkring er just nu, så rekommenderar jag några minuters läsning här.

Då inser man att det trots allt är rätt lugnt och skönt.

Heja dig, hemifrån-Ingela!

Och så ett torsdagsfönster från Odense ...

Och det är Kerstin i Trelleborg (numera gift med en herre med rötter i Danmark) som hade håven redo.

Tack snälla! säger jag.

Dag 5, från Poolewe till Rafford ....

Hotellet i Poolewe tycker vi verkligen om!
Vi har var sin säng, där är vettiga sänglampor, fin utsikt och ett härligt badrum!
På den nedre våningen (sedvanlig ganska brant trappa till övervåningen där vi har vårt rum) står frukosten uppdukad. Jag hade sett bild på den i annonsen och tyckte att det såg så fint ut och ja .., jag inser att man inte kan välja boende enbart på bilder, men det är väl i princip så jag gjorde.
(Pv överlät hela den biten till mig).

Och efter frukosten tar vi fram kartan och beslutar oss för att åka rakt norrut

Vi passerar den minsta kyrkogård jag någonsin har sett ..

Och jag faller nästan baklänges - för plötsligt upptäcker vi en  b e a c h, men att ta sig dit är krångligt och så är det förstås ebb och det tycks vara vårt öde att allt vatten ska ha tappats ur karet när man är badsugen.

Vi kör till Ullapool och tittar in i en  turistig butik som säljer miljoner rutiga plädar, stickade koftor och tröjor och tweedkavajer som påminner om min lärare i tyska hemma i Malå - Carl-Olof Sjölund -, men här finns även kepsar!

Ullapool. Här längs gatan parkerade vi .., köpte kepsen och drack kaffe i bilen.

Nu, äntligen .., hittar pv en keps som han blir nöjd med och jag säger att men åååå, du får den som present av mig! Det är inte den som är på bilden, den provade han i S:t Andrews, men det såg ut ungefär likadant i affären.

Bilden här ovanför har jag lånat från en sida som handlar om Ullapool och den vänliga Alison svarade snabbt och skrev så här, ja, när jag frågade om det var okej.

"Hello Elisabet,

So lovely to hear that you had a wonderful holiday in Scotland. All the pictures on the Cruise Scotland Web Page are “rights Free” so you are more than welcome to use one of the photo’s.  I thank you very much for asking.

Kindest regards

ALISON

Market Development Manager".

Nej, det är den här kepsen som han köpte. 
Eller förärades.

En keps gjord av Harris-tweed och den är bara så fin!

En sak är vi rörande eniga om: sicken tur att vi inte hyrde en större bil i Edinburgh - eller i Cornwall - för den delen.Var hundrade, tvåhundrade meter fanns mötesplatser som sannerligen inte var stora, men det funkade ändå.

När vi svänger av österut, ändras landskapet helt.
Borta är nu dom höga bergen och dalgångarna, nu är det slättmarker ., och tistlar i mängder!
Vackert, men på ett annorlunda sätt.

Ungefär så här såg resrutten ut.
Frågade pv hur många mil det kan ha rört sig om.
Vi började i Edinburgh och den rosa rutten gick sedan norrut.
Den blå pilen visar tillbakavägen.

"Kanske .., tja, sjuttio, nittio mil kanske ...?" säger han.

Innan vi svänger av mot Inverness och vidare österut, stannar vi till i Bonar Bridge.
Å, där är så vackert och ute i älven står fiskare och väntar på fin fångst ..., och här, i Bonar Bridge, händer nåt så fantastiskt!

Jag hade dittills, under hela resan, haft sååå krångligt med mitt gamla protesknä som ideligen låste sig och så fick jag gå strakbent. Oerhört jobbigt var det och det kunde hugga till så där så jag skrek högt. Och hur trött blev man inte - rent mentalt - på att inte veta när det skulle hända.

Men här .., jag skulle böja mig ner och knyta skon, satte foten på bilens fotstöd där man kliver in, böjde mig ner och så hörde jag hur det "klickade till"! Tänk, det kändes på en gång hur allt kom i rätt läge! Helt plötsligt kunde jag gå PRECIS som en vanlig människa och vi hade sett en rastplats på andra sidan bron, nu gick jag själv över bron och hela tiden tänkte jag ..."det är inte sant!!, jag går precis som man ska!"

Vilken outsäglig lycka och resten av resan kunde jag själv göra just så här; böja mig ner, få tryck på knäet uppifrån och vänta på "klicket"! Underbart!

Sen bär det iväg österut, mot boendet Sourbank House i Rafford.
Nog hade jag läst på informationen att "transfer kunde ordnas", men att det skulle vara så himla svårt att hitta stället, det hade vi aldrig kunnat drömma om!

S o m  vi letar .., vi kör längs slingriga småvägar och passerar pyttebyar .., kommer till sist helt fel och hamnar i staden Elgin där vi parkerar och äter god indisk mat och just då ringer värden på boendet och frågar hur det går..., och vi anar nog hans leende genom luren och han säger att han ska möta oss i Rafford .., ja, det är bara att vi slår en signal när vi är där.

Det gör vi också - vi stannar utanför den gamla stenkyrkan och så kommer då värden körande - och det ska visa sig vara stört omöjligt att hitta till deras hus, om man nu inte redan känner till det.
Ingen skylt vid vägen (någon kilometer bort), ingenting som talar om att här är det.

Nåväl, det går ju bra ändå och vi förstår varför det där med "transfer till boendet" står med på beskrivningen.

Värdparet  - Victoria och Paul - visar sig vara i 30-årsåldern och där bor även Victorias mamma. Ingen av dem är från trakten, från Manchester, tror jag.

"Kom ska ni få se hönsen ...!" säger Victoria.

Huset är stoooort och där finns en jättelik trädgård med höns och katt och liten kattunge och en bäck porlar utanför eller på tomten. Det är som en tropisk regnskog! Sååå fint!

Bilden från deras hemsida ...

Och på morgonen bjuds vi in det stora köket och får sitta vid ett rustikt bord, allt medan Victoria står och steker ägg bacon och gör i ordning frukosten. Hon har joggingbyxor och en kort tröja och går omkring i nån slags tofflor och vi får veta att hon väntar barn - på självaste julaftonen - och denna rara Victoria påminner så oerhört mycket om min f.d. arbetskamrat Mattias sambo Madelene (en sååå rar och mjuk människa) och kanske är det därför jag tycker så mycket om henne?

Nelson, familjens jätte till hund, hälsar gärna på i vårt rum.
Och åååå, så roligt att få hämta en boll!
Vi säger att det ska bli roligt att få träffa harry och nelly igen, även om det dröjer en vecka.
Såklart är det heltäckningsmattor överallt och man tänker på tidigare gäster som varit där och vilka spår man själv lämnar efter sig.

Wi-fi:n fungerar perfekt i huset och vi har även här var sin säng och jag ligger närmast fönstret och tror - när jag vaknar på natten - att det ösregnar, men det är porlandet från bäcken bara en bit ifrån huset som förvillar mig..

Och pv .., han kollar sin I-pad och tycker att livet med keps är som bäst.
Jag tror att han börjar känna sig som en riktig skotte.

Nästa dag ..., ska vi ta sikte på Edinburgh igen .., och försöka hitta biluthyrningsfirman och nästan få krupp av stress.

Onsdagsfönstret .....

"Hej!

Ett fönsterbidrag från Skåne kommer här.

För några år sedan bodde vi en natt på ett härligt B&B utanför Borrby på Österlen. Villa Sandby är namnet. När vi nu var i krokarna på tur så valde vi såklart stanna där igen.

På så vis fångades det här fönstret in inklusive härliga vita rosor.

Turtlan".

//Och jag ler för mig själv .., för pv brukar skratta lite åt mig, då, när jag lätt kan tänka mig att bo på ett ställe där jag tidigare bott och varit nöjd - ja, men vi kan ju testa nånting annat, menar han -. 
Nu ser jag i alla fall att jag inte är ensam om det här beteendet. Tack för fönstret, Turtlan!

Fjärde dagen ..., på väg mot Poolewe.

På puben kvällen innan säger Dale att om vi vill se nånting fantastiskt, då ska vi köra någon mil bort bara, till Plockton. Han påstår att det är som ett microklimat där, nästan tropiskt.

Så det gör vi.

Är vägarna slingriga i vanliga fall, är dom nu än mer krumeluriga. 

När vi till sist kommer ner till själva byn som ligger i som en gryta, bara gapar vi!
Så fint!!

Och vi går ner till stranden och har picknick, sittandes mot en mur.
Andra väntar på en båt.
Hummertinor väntar på att slängas i havet.
Och det är förstås lågvatten som alltid när vi är ute dagtid.

En vallhund leker på stranden .., och när hon ser att vi plockar upp lunchen, lägger hon sig platt.
Just det beteendet har även harry, men bara när vi möter andra hundar, ja, hans mamma är vallhund och såg ut ungefär så här.

Och jodå, vi får lite mer närgånget besök ..., men inte länge, för sen upptäcker hon några småttingar och ger sig iväg, för se, hummus på en brödbit tycker hon ändå inte är någon höjdare för en hund.

I ett fönster upptäcker jag ett pussel.




Och det är här, i Plockton, som jag träffar den underbare Danny McFee.
Sen åker vi norrut .., femton, sexton mil kanske.
Stannar till där det är vackert eller finns en liten affär.

Liten rast.
Jag tittar in i en pyttebutik där det säljs allt från fiskedrag till prydnadssaker.
Bakom disken promenerar en hund som heter Molly.
Och pv köper glass.

Utsikten från hotellrummet.

Fjärde övernattningen - det blir alltså i Poolewe - på nåt som heter Corriness House.
Ett toppenboende och lätt att hitta, men den som söker uteliv får välja nånting annat ..., en enda pub finns där vi bor och där äter vi middag.

Läser på Wikipedia att i Poolewe råder tempererat klimat, med en årsmedeltemperatur på plus fem grader. Den varmaste månaden är augusti, med ett snitt på plus tio. Ja, det låter ju härligt ,-)

Under resans gång har jag frågat kanske tio, elva personer om dom kan tänka sig att prata in grattishälsning till Anders och när vi går ut från puben där vi ätit middag, upptäcker jag den här polisen. Jag plockar upp lite mod och frågar om han tid nån minut?
Jo, det har han.
Och så förklarar jag.

Med vissa människor är det så att man genast märker vilken inre trygghet dom har .., den här glade konstapeln, han bara babblar på och gör det med ett så varmt leende. (Dessutom påminner han om en annan polis som under sin skoltid gick i Malå, nämligen Börje Öhman från Adak).

Så trygg verkar han vara!
Han avslutar med att önska Anders "happy return" och jag tänker att nu har han missuppfattat det hela, han tror att Anders ska komma till England och bara är i Sverige på visit.
Så är det inte alls och det får jag veta från Monet, som har koll. 
Tack som berättade!
  

Oj, oj, oj ..., nu får bettankax blunda .., det här var frukosten och den var så himla god!
Vem hade kunnat drömma om att en skiva blodpudding skulle smaka så ljuvligt? Ja, inte jag.
Och jysses, vad man stod sig på den frukosten!

Nästkommande dag tar vi sikte på lilla byn Rafford - egentligen rakt österut - och det blir minsann ett äventyr som heter duga.
Vi hittar inte stället.

Dagens fönster ....

Kerstin i Trelleborg har varit - eller är ännu - på vift i Danmark.
På Fyn, närmare bestämt.

Och det var  där, i "Den Fynske Landsby" i Odense, ett friluftsmuseum med gamla byggnader som flyttats dit och byggts upp, som hon tog fram håven.

Tack snälla Kerstin!

Nu har vi fått veta!

Det vi så naivt trodde var ginst i Skottland - det som växte precis överallt - det heter Ärttörne.

Och dom här otroligt vackra buskarna som fanns nära golfbanan i S:t Andrews, det är "Blå säckbuske" (Ceanothus thyrsiflorus .., ceanothus, kan det ha cyanotisk att göra .., nja, kanske inte?).

Den skönheten kan man läsa om här. 

Tack till dig som berättade!

Dag 3 ...  Kyle of Lochalsh ...

Då lämnar vi halvön Ardgour/Corran och ger oss av mer norrut, men inte så värst långt bort.
Vi ska till Kyle of Lochalsh (som jag aldrig lär mig att uttala) och det ska visa sig att det boendet, det blir det klart sämsta under hela resan.

Hotellet ligger i centrum; det är lätt att bära in väskorna och personalen är vänlig, men det är väl också allt. Det  s t i n k e r  mögel i rummet och jag ställer upp fönstret så mycket det går ..., wifi fungerar bara i en slags danslokal där stolar står längs väggen och på det hela taget är det ingen höjdare.

På kvällen går vi ner till puben i samma hus för att äta middag och vi hittar ett bord i ena hörnet och där sitter Scott och hans pappa Dale; dom har seglat hit (och säg var Dale  i n t e  har seglat!) och det är pratglada herrar som bjuder oss på var sin drink och morgonen därpå går vi ner till hamnen och ser deras båt och lite senare, när vi ger oss av, är båten borta.

Scott bor i Aberdeen och pappan i Inverness och det blir en trivsam kväll där tillsammans.

På morgonen beslutar vi oss för att åka över bron till ön Skye.
Lite tidigare har jag ringt till Bert i Luleå - har fått för mig att han rekommenderat ett särskilt bageri i Kyle, men så var det inte alls - och på Skye tar superlativen slut, ja, några ligger väl och skräpar längst ner i superlativhögen.

Bilderna tas i farten, vägarna är så smala att man kan inte stanna så där hur som helst och ge sig ut och fotografera ... och på var femtionde meter finns små luckor vid sidan om, så där så att man kan mötas, om än inte alldeles smidigt.

Kunde n ä s t a n  ha varit hemma i Västerbotten.

Det här var en stor ..., ja, nästan som en rastplats intill ett hotell och vi såg människor trava iväg med stavar och rejäla skor på fötterna och det var bara såååå fint! 

Stenmurar överallt!
På så sätt kände vi oss hemma.

Och skiffertak på alla hus - även på dom nya -!
Såååå vackert!

Frukosten består alltid av samma sak: äggröra eller stekta ägg, bacon av julskinke-tjocklek, nån slags himla god liten korv, en bit blodpudding (jättesmarrig!), stekta tomater och så bönor i sås.
Gissa, om man står sig länge!
Ja, sen finns ju förstås rostat bröd och kaffe/te.

När pv inför resan packade ner termosen och torrkaffe, log jag.
Men oj, så bra det visade sig vara!
På varje rum finns vattenkokare och så var det bara att ta fram termosen så där vid tvåtiden och bröd köpte vi och hummus som jag ju älskar och så grönsaker ovanpå.

Och detta hade vi som mellanmål.
Bra mycket billigare än i Sverige och så fräscha frukter och bär!

Oj, jag glömde ju dom här ...

Vallmo såg vi överallt .., ibland hela fält eller ängar med röda vallmo!
Underbart var det!

Brev från Viktväktarna ..

Eller från en mig närstående madame i Upplands Väsby.

Så här är det: under resans gång i Skottland och Cornwall fanns på somliga hotell något så osympatiskt som helfigursspeglar. Tänk efter, hur roligt är det att kliva direkt ut ur duschkabinen och det första man då skådar är sin egen lekamen.

Jag kan säga så här: det finns angenämare saker att vila ögonen på och man kan få en chock för mindre.

Så jag beslöt mig för att nu fick det vara nog och sa till äldsta dottern att nä, nu blir det Viktväktarna där jag en gång för länge sedan debuterade och raskt tappade omkring femton kilo. Det var till och med så att jag upptäckte att jag faktiskt var innehavare av något som kallas revben! Och midja! Halleluja, vilken lycka.

Och så plingade det till i mobilen i morse och så här stod det:

"Välkommen som medlem i Viktväktarna! Vi önskar dig all lycka till.
Här kommer dagens program.

Frukost: havregrynsgröt med 3-procentig mjölk, 1 kokt ägg och 2 st av pv:s gifflar.
Träning: promenad med Nelly, cirka 30 meter.
Efter träningspasset är det viktigt med återhämtning.
Vila på soffan, alternativt fika tillsammans med friherrinnan.

Lunch: pv:s fläskpannkaka med smör och hjortronsylt.
Träningspass: hämta in posten.

Middag: räkgryta med vitlöksbröd.
Kvällsfika: pv:s gifflar och kaffe, gärna ett glas rödvin.

Summa: 4500 kalorier, vilket innebär vatten och sallad resten av veckan."

Skrivet av någon som känner sina får på gången.

Människor som man kommer att minnas ...



På väg hem från Stockholm där vi hämtat bil och hundar, pratar vi om vad vi kommer att minnas allra mest från den här resan.

Efter en stunds betänketid säger pv att det var nog besöket i lilla Plockton, bara någon slingrig mil från Kyle of Lochalsh .., den där oerhörda överraskningen att komma till som ett helt annat klimat - ett annat land, nästan -.

Och jag säger Danny Mc Fee.
Det var också i Plockton, där vägen tog slut .., pv gick för att titta på havet eller om det var båtar och i ett slags skjul ser jag en skäggig man prata med en lite luggsliten herre och jag tänkte att den där skäggige figuren, ååå, så vänlig han tycktes vara!

Redan innan vi åkte på semester, hade jag föresatt mig att spela in grattishälsningar till Anders, han som då skulle fylla trettio under vår frånvaro. Ni må tro att jag tyckte att detta var roligt! Tanken var att han skulle få ett mms en gång i timmen, alternativt att jag skulle lägga in det på hans facebooksida, men se det gick inte, för alltid under dagarna hade vi ju noll anslutning till internet och att skicka mms ville sig aldrig!

Det fick bli på Instagram (där susade mängder med följare iväg :), men för mig var det så viktigt.

Och efter att ha suttit en stund i bilen och  t v e k a t .., vågade jag mig fram till den skäggige mannen och förklarade hur det låg till och han sa att "javisst, inga problem!"

Den som vill lyssna till härlig skotsk dialekt: varsågoda, här är Danny Mc Fee.