Snopet ...

"Moraklockan" i Old Struan, Skottland.

Den första av tre lediga dagar.
Bästa-veckan, utan tvekan.

Men jag hinner bara in i affären, så får jag veta att M är sjuk och kan jag möjligen ta kvällspasset?
Jo, det kan jag, även om jag inte är sugen.
Det måste ju lösas, det är ju bara så.

Fram till dess ämnar jag klippa gräset som växer värre än värst .., kanske hinner jag bada lite .., hänga tvätt och köra nåt varv med dammsugaren?

Tittar på nyheterna och inser att man bor på rätt ställe här i världen.
Jordskalv i Italien.
Raserade hus .., och människor som klämts fast och inte längre har nåt liv.
Vilken fasa!

En stund senare läser jag hos mossfolk att lille Hugo nu har kommit till världen!
Så underbart roligt! 

Jo, så är det verkligen .., hullerombullerlivet.

Såg förresten igårkväll programmet "Kumbh Mela, hinduernas vallfärd" i kanalen Axess (för övrigt suveränt bra kanal!)
För hinduer är Kumbh Mela deras viktigaste vallfärd. Miljontals människor samlas då längs floden Ganges för att renas. När Kumbh Mela firades i Allahabad besöktes staden av 70 miljoner människor under en två månader lång festival. 

Jag, som likt pv, närapå fick panik under en sommardag i London när världen tycktes översvämmas av turister (där vi såklart ingick) bara  g a p a d e  när jag i programmet såg den vettlösa trängseln när alla dessa horder av människor trängdes för att kunna bada i floden Ganges!
Och inte bara det! 
Alla ritualer innan .., munkar som smorde in sig i aska .., ja, det var så ofattbart annorlunda!

Programmet sänds för övrigt kl. 13:50 idag, tisdag.

Snopet ...

"Moraklockan" i Old Struan, Skottland.

Den första av tre lediga dagar.
Bästa-veckan, utan tvekan.

Men jag hinner bara in i affären, så får jag veta att M är sjuk och kan jag möjligen ta kvällspasset?
Jo, det kan jag, även om jag inte är sugen.
Det måste ju lösas, det är ju bara så.

Fram till dess ämnar jag klippa gräset som växer värre än värst .., kanske hinner jag bada lite .., hänga tvätt och köra nåt varv med dammsugaren?

Tittar på nyheterna och inser att man bor på rätt ställe här i världen.
Jordskalv i Italien.
Raserade hus .., och människor som klämts fast och inte längre har nåt liv.
Vilken fasa!

En stund senare läser jag hos mossfolk att lille Hugo nu har kommit till världen!
Så underbart roligt! 

Jo, så är det verkligen .., hullerombullerlivet.

Såg förresten igårkväll programmet "Kumbh Mela, hinduernas vallfärd" i kanalen Axess (för övrigt suveränt bra kanal!)
För hinduer är Kumbh Mela deras viktigaste vallfärd. Miljontals människor samlas då längs floden Ganges för att renas. När Kumbh Mela firades i Allahabad besöktes staden av 70 miljoner människor under en två månader lång festival. 

Jag, som likt pv, närapå fick panik under en sommardag i London när världen tycktes översvämmas av turister (där vi såklart ingick) bara  g a p a d e  när jag i programmet såg den vettlösa trängseln när alla dessa horder av människor trängdes för att kunna bada i floden Ganges!
Och inte bara det! 
Alla ritualer innan .., munkar som smorde in sig i aska .., ja, det var så ofattbart annorlunda!

Dagens fönster ....

... kommer från ett hus i skogen och den som höll i håven var Ulrika.

Tack snälla!

Lilla huset på .....

Promenad med hundarna.
Nelly lullar som vanligt på lååååångt efter oss och vi väntar och väntar och lockar och lockar.
Alltid hittar hon nånting! Små, små pinnar som måste undersökas .., en död liten humla .., och var är hästarna förresten?

Vid korsningen till grusvägen, den som går antingen till ljungheden och ner till havet, eller rakt mot kustvägen, möter vi en glatt vinkande man som har vevat ned (vevar man öht ner någon bilruta längre ...?)  bilrutan. Det är Pjotr, mannen från Polen som nu har återvänt efter tre veckors semester hemmavid.
Pjotr arbetar åt Erland som äger åkrarna, hästhagarna och mycket av marken här intill.
Jag frågar om han vet vilket sädesslag som såddes häromdagen, mot Lilla Stensjö till?
Nej, han förstår inte frågan och säger att "Erland, you go Erland".

Denne man från Polen som tillbringar mesta delen av året långt från fru och barn, ja, det var han som en gång hjälpte mig att kicka igång mopeden. Han ser så glad ut; som ett solsken!
Och jag tänker på hur oändligt mycket det betyder, det där att en människa stannar till och pratar lite .., frågar hur man mår och om allt är okej

Till vänster om det lilla fallfärdiga huset på bilden, rinner en bäck som mynnar i havet.
På andra sidan bäcken, där bor Britt och Ecke.

När vi är på väg hem igen, kommer Ecke försiktigt gående mot soptunnan.
Det är inte mycket till syn som han har kvar, men han märker att harry närmar sig och Nelly, som vet att Ecke brukar ha hundgodis i ena shortsfickan, börjar vifta på svansen.

Det var Ecke som en gång i sin ungdom lade gatsten i New York.
Och det är Eckes fru Britt som är en av de vackraste kvinnor jag vet.

Dagens fönster ....

Kanske någon undrar hur herr och fru Undulat framlever sina dagar i ett annat land?
Ja, från livet i en brun pappkartong i Skottland, till en fönsterbräda i landet Halland.

Jo, tack .., det går bra.
Dom har acklimatiserat sig över förväntan och har nu, tack vare KFIF - kvitter för invandrade fåglar -
lärt sig en hel del svenska uttryck. Jag är djupt imponerad.

När hemlängtan blir för svår - för så är det förstås, att ibland drömmer dom om regniga dagar i Skottland - låter jag dem titta på brittiska Antikrundan, så där så dom i alla fall får höra lite välbekant prat. Ibland hörs till och med lite kvitter.

Nu vet ni.

Efteråt ....

Först middag i Haverdal hos Eva från Tyresö och hennes Långe Make.
Renskavsgryta som var himmelskt god och ett lika gott vin till - Cycliste - vilket ju var passande med tanke på pv.
Mycket prat blev det; om allt möjligt.
Om halländska och östgötska ., om västerbottniska .., om naturkunskap och om Sven Gillsäter.
Och Eva var lyrisk över Skärfläckan som hon läst om, men aldrig vet sig ha träffat.

Efteråt svänger vi ner längs Båtsmannenns väg, rakt mot havet.
Jag badar i ett kristallklart vatten, pv väntar på land,.

Snäll är han som hämtar min lilla Canon som vilar i baksätet.
Bra skärpedjup blir det inte, men bättre än med mobilen.
Som ni ser har små sädesärlor tagit paus .., kanske sover dom på ännu solvarma stenar?

Se hemåt.
Ser en get med två kid ..., och nästan hemma ännu en, med ett mindre kid.

Det är varmt och skönt ute; nästan ofattbart ljuvligt så här i slutet av augusti.

Idag ....

Kanske två timmar på stranden i Särdal.

För övrigt kan inga ord beskriva vad jag känner just där.

Dagens fönster ...

Ulrikas fönster känns igen .., jag ser det direkt när dom kommer!

Tack snälla! säger jag.

"Vad då ...skulle jag ...?"

"Nej .., jag bara hittade den här förpackningen på golvet, tro inte att jag hade tänkt ta om det verkligen hade varit bacon i den ..., nej, jag ville bara ta upp den från golvet .., ja, men vad tror ni om mig egentligen ...?!"

Dagens fönster ...

Det här är mitt barndomshem.
Här bodde jag dom första sjutton åren och hit återvände jag efter fem år i Kungsängen och här bodde vi i totalt femton år, mina barns pappa, jag själv och barnen. Maria var sex år när vi flyttade hem till Malå, Anna var två och Anders var sju när vi sedan flyttade till Ystad.

Från vardagsrummet kunde vi se solen gå ned över bergen på andra sidan ån .., sommartid simmade jag i solstrålarna.

Det tog - och tar - bara några sekunder att gå ner till sjön .Där hade pappa båten .., där försökte vi småungar fånga fiskyngel och lyckades aldrig. I vassen simmade storgäddan.

Inte är det underligt att man vill bo i närheten av vatten - om det så är hav eller insjöar eller som här en å -.

När vi för några år sedan besökte Malå och allt detta, förmådde jag knappt ta en enda bild.
Jag gick nerför slänten - pv stod kvar på gräsmattan och pratade med dom nuvarande ägarna - och när jag gick upp igen och hade allt detta bakom ryggen, kunde jag inte prata. Å, jag grät hejdlöst!

Varför ...?
Förmodligen för att alla känslor från förr fullkomligt övermannade mig.
Alla minnen .., somrar som lillflicka .., pappa och mamma .., och sen .., åren med egen familj .., barnen som växte upp och blev tonåringar och grannar som inte längre var i livet.

Nu kom bilder från dom som nu är på besök och Karin skriver: "jag hörde av nuvarande ägarna att du hade svårt med känslorna Elisabet.., därför tog jag några bilder till dig."

Just så var det.

Tack Karin!

Lättnad .....

Häromdagen sa chefen, så där i förbifarten, att jag nu bara hade fyrtio dagar kvar, sedan skulle min postcertifiering vara inaktuell.
En gång varje år ska den göras och det är lika kämpigt varje gång.

För det är ju så, att vissa saker gör man utan att tänka på hur det egentligen går till, man bara klickar sig fram, men när man ska redogöra precis för gången och inte står vid datorn, då blir det annorlunda.

Tre delprov är det.
Ett handlar om att skicka paket, ett om hämta och så är det om .., ja, vad handlar det i mitten om .., jo, var man hittar information .., och det handlar om fullmakter, vem som får hämta ut paket (krångligt om ett litet barn får ett paket från sin mormor eller farfar och inte har legitimation ...) .., vilka paket som är lämpligast att skicka .., hur mycket får dom väga, det är tulldeklarationer, det handlar om postförskott, företagspaket, porton förstås, om en kund ska hämta ut ett paket till sin fru/make och inte har deras legitimation med ..., och små filmavsnitt spelas upp och alla som arbetar i butik känner garanterat igen situationerna.

"Ja, ja, men jag har handlat i den här butiken i tjugo år, nog känner du väl mig, inte behöver jag väl visa leg ...?  Jaså ., ja, kan du hämta chefen så ska du se att det ordnar sig ...".

"Va fan .., min fru har ju skrivit på avin, varför måste jag ha hennes legitimation med mig ..? Äh, kom igen  nu!"

"Jag väntar på ett paket från .., kan du kolla om det har kommit? Nej, jag har inte fått nån sms-kod och ingen avi, men du kan väl titta efter ändå .., jag ser er postbur med alla paketen, kan du inte titta om det finns där, det är viktigt!"

Just så är det.
Inte dagligen, men inte långt ifrån heller.

I morse bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen redan innan tiden var utgången.
Gjorde alla delproven och andades ut, men upptäckte att jag glömt klicka på "certifiering", så det blev till att börja om igen.
Mellan några av delproven kom min rödvitrandiga syster och hennes dotter på besök.
Vi åt surströmming/fläskfilégryta och pannacotta till dessert (björnbärspaj när dom kom) och efter ett par timmar, så där vid halv fem, satte jag mig åter vid datorn.

Nu är det fixat.
Ett helt år till är jag certifierad!

Ååå, så ljuvligt!

(Och nu återstår bara ytterligare två certifieringar, sen går jag i pension!)

Dagens fönster ....

Ett fönster från Jämtland - från Frösö kyrka -, jo, det fångades av Karin i Ystad.
(Karin, gift med mina barns pappa och hon har tillbringat en del av sin barndom i Östersund).

Tack snälla! säger jag.

Sextio minuter kanske ...

Mer behövs inte för att man ska få lite livgivande frisk luft, en plastkopp med starkt kaffe, en mariabulle, en friherrinnemuffins med björnbärsfyllning och så förstås ett bad i havet.

Sen kan man sitta där på stranden - i lä för nordostanvinden - och förundras att det ändå känns så skönt när man kliver upp på land igen.

Skarorna med lågt flygande starar syns inte till, men här och där några svalor .., och nån enstaka sädesärla. Hästklapper hörs från vägen ..., vi vänder oss om och tittar .., jo, men allt känns bra.

Nu väntar jobb.
Bara två pass kvar, sen stundar ledig helg.

Två pass.

Dagens fönster ....

.... finns hos Ecke och Britt, grannarna här nere på Ejdervägen.

Ett badrumsfönster är det, om någon nu möjligen har missat det.

Ett långt inlägg ....

Dagarna susar iväg!
Den oerhörda produktionen av björnbärsmarmelad (fabrikören syns på bilden, i alla fall delar av honom), har nu ersatts av plommonmarmeladtillverkning. Jag kan säga så här .., är jag enjängd, finns det dom som är än mer enjängda!

"Men blir du aldrig less på din marmelad ..!" säger jag ibland.

Nej, det blir han inte.

Och på jobbet förändras tillvaron.
Från att ha haft jättelånga köer som når från kassorna till fruktdisken, börjar det bli mer som vanligt.
Plötsligt hinner vi fylla in varor, städa och göra fint .., jo, men det känns bra.
På lilla skrivtavlan på lagret syns inte längre rader av namn som skrivit ner när det är semesterdags och nån har fått ställa in sin efterlängtade till-solen-resa och om detta pratar vi en stund .. att man aldrig kan ta nånting för givet här i livet.

Onsdagkväll har jag stängning tillsammans med Hampus.
Han är väl i 20-årsåldern och jag tycker så bra om honom!

"Vad har du tänkt dig sen .., efter sommarjobbet ..?" frågar jag.

Jo, han ska läsa till läkare.

Lite senare, när jag håller på att fylla in frukt, upptäcker jag den rara tösen vars namn jag nu inte kommer ihåg, hon som sommarjobbade i charken, ja, numera är hon meteorolog och kan ofta höras i Radio Halland och medan jag plockar upp nektariner (för 10:- kilot), berättar hon om sitt arbete och hur intressant det är .., hur hon gör prognoser för olika företag och så är det ju det här med radion då.

Mellanbarn, Stenbock och höger tumme upp.

Fikarasten tillbringas tillsammans med fina Viveka.
Hon är till hälften italienska och arbetar under sommaren i charken.
Vad ska hon göra när hösten och vintern kommer ...?

"Jag vet inte riktigt ..., jag trivs så bra här i affären, ja, jag vet inte ...", säger Viveka.

På hennes smörgås ligger kokt medvurst och några skivor gurka.

I vanliga fall är det ett tvillingpar som sköter hela lösgodisavdelningen, plus avdelningen för så kallat "naturgodis", plus frysen med räkor i lösvikt. Vi brukar börja ungefär samtidigt på tisdageftermiddagarna och det är  m y c k e t  jobb som väntar dem! Nytt ska fyllas på .., det ska rengöras och hållas efter och det är många kilo det handlar om!

Nu, sommartid, har systrarna semester och då är det Marie som sköter om det hela.
Hon är i dryga femtioårsåldern och är som ett solsken.
När jag tidigare i somras hade missat att klicka i rätt dag för lösgodisleverans, så där så hon fick göra annat den kvällen - godiset kom först dagen därpå - var hon ändå lika vänlig och rar och sa att "det ordnar sig, jag kommer i morgonkväll i stället!"
Bara en sån sak!

Sist av allt hade jag igårkväll en man i kassan som genast sa: "jaha, här sitter du, du arbetade ju på Fridhems Livs i Ystad och sedan på Ica Supermarket!"
Jo, så var det ju.

Och jag minns någon av mina första veckor på Hemköp och känslan av total otillräcklighet och hur all yrkesstolthet hade tackat för sig och så kom en kund just från Ystad; en som hade handlat i lilla affären i många år och som sa så snälla saker och när kunden betalat och lämnat butiken, ja, då gick jag ut på lagret och grät rakt av. Det var en sån oerhörd lättnad; tänk, nån människa som visste att man inte var helt oduglig som kassörska!

Nu vankas morgondopp!

Dagens fönster ...

Ett östgötafönster, fångat av Ulrika.
Och så en hel drös med brännässlor.

Tack Ulrika! Du slår nog världsrekord i antalet fångade fönster!

Bästa dagen ...

Vilken tur jag hade, att Madeleine på jobbet ville byta ledig dag med mig!
Min onsdag, mot hennes måndag.
Och solen flödade och det var  v a r m t  och friherrinnan undrade om jag kände för att åka till Särdal (kanske tre, fyra kilometer söderut, mot Haverdal) och jodå, vi åkte dit. Så här ser vägen ut mot havet till.

Och vi blev på stranden i ett par timmar .., kaffe och fikabröd hade friherrinnan tagit med sig och jag nästan somnade - liggandes på den blå fleecefilten - och vi badade  l ä n g e  och jag tänkte att såna här dagar blir som små eller stora presenter; ja, bästadagar här i livet!

Efteråt.
Det blir som vanligt .., friherrinnan som letar efter sina bilnycklar.
Hur många gånger har jag varit med om detta ...?
Ofta på jobbet när vi slutade samtidigt .., då började letandet redan innan vi larmade och gick ut!

Och ja, jag tillhör också den sorten.
Leta-efter-mobilen eller bankkortet eller plånboken.
Under en semesterresa i Grekland sa Emma: "mormor, om du hade plånboken på samma ställe i ryggsäcken jämt, skulle det vara mycket enklare!"

Just det, ja.


Mandarinodlaren  - Svensk officiell trailer (1080p) from Njutafilms/Studio S on Vimeo.

Senare, på kvällen när pv kommit hem, tittade vi på filmen "Mandarinodlaren".
Vad tyckte vi?
Jo, vi tyckte om den.
Bra skådespelare, fin musik, fint filmad.
Inte den bästa film jag har sett, men helt klart sevärd.
Av mig får den betyget tre fönster av fem.
(Irriterar mig på såna här småbomber som briserar ...som fyrverkerier).
Vackrast var interiören! Vilken vanvettigt vacker ytterdörr!

Dagens fönster ...

Här en fönsterbild som kom susande genom rymden den tolfte juli.

"Hej!

Åker man på utflykt en regnig dag så är fönsterhåven med så klart. Turen gick västerut till Arvika med omnejd. Det här fönstret finns i fina Kaffekvarnen i Klässbol inte långt från det välkända linneväveriet.

För min del blev det en bit mazarintårta, M slog till med en bit White Lady (vit marsipan och chokladmousse)
Gott gott och mysigt i regnet.

Hälsningar från Turtlan som varit på tur."

Dagens fönster ....

Ett fönster som lever ett nästan eget liv, alldeles för sig själv där på vänstra sidan om farstukvisten.
Här växte min pappa och hans syskon upp.
Det var den äldste Erland, sen pappa Ivar, så kom Alice, Anna-Maria och Gösta.
Och så en lillebror - Jan Olof Arne - som bara blev ett år.
Farfar hette Anders Fredrik och farmor Anna Elisabet.

Då fanns säkert inte utbyggnaden till höger, troligen inte farstukvisten heller.
En lagård finns i närheten där nässlorna växte alldeles omåttligt höga.

Var huset finns?
I Kalvträsk i Västerbotten.

Måndag och ledig dag ...

I vanliga fall är jag ju alltid ledig onsdagar, men nu ville Madeleine byta med mig - jag tar hennes onsdag och hon min måndag - och alltså blir det här en alldeles underbart ljuvlig dag!

Högerknäet krånglar.
I flera kvällar och nätter har jag haft sån värk i skenbenet och när jag nu vaknar, blir det till att gå strakbent mest hela tiden. Irriterande! Lillrundepromenaden med hundarna blir bökig. Jag ger hästarna i hagen små morotsbitar och haltar vidare.

Sen hemåt.
Hänger tvätt .., ler åt pv:s konstruktion för att spänna tvättlinan; han har helt enkelt satt en lång stör i mitten som håller upp det hela och rent omöjligt är det att nå dit upp, men högt blev det.

Tar ett dopp i havet .., liiite biter det i skinnet, men inte mycket och det är ju det bästa som finns .., så jag ligger kvar ett tag. Tomt på stranden, nej, inte helt - där är två kvinnor - och den ena har fått en kallsup och gråter hejdlöst .., kanske är det en lillasyster till den andra som håller om henne och säger att det inte är farligt -.

Förbereder middag.
Steker egna tomater tillsammans med lök, vitlök och zucchini, ja, det får bli en slags röra till pastan när pv kommer hem.

Och friherrinnan ringer och undrar om vi ska åka till Särdal?
"En timme på stranden .., vad säger du?"
 Jo, det blir bra.
Dessutom har hon kollat och vet att det ska bli ännu finare väder nu på eftermiddagen.

Det låter som bäst.

Och så söndagsfönstret ...

Eller söndagsblomman, välj själv.

Fönstret finns hur som helst i ett gult hus på en kulle, allt uti det blåsiga landet Halland.

I minneskortet ...

Under vår semester i Skottland använde jag mig till nästan hundra procent av mobilkameran.
Det var enkelt att ha den i någon av mina stora klänningsfickor och fort gick det att ta fram den.
Men på några ställen plockade jag fram min lilla, lilla Canon.
Som här, t.ex.
Vi hade parkerat bilen vid ett närbeläget hotell - för övrigt den enda byggnaden inom synhåll - och det var så vanvettigt vackert, det var på ön Skye, nu kommer jag ihåg det!
Härifrån utgick vandringsleder och vi såg människor vandra iväg mot bergen och jag tänkte att så mycket roligare pv skulle ha haft, om jag hade haft ett fungerande knä!
När vi beundrat allt detta vackra, drack vi kaffe vid hotellväggen, sittandes på några bänkar.

Oh, Skottland .., du kommer nog alltid att ha en plats i mitt hjärta.
Ett eget finrum.
Och inte behöver du någon kod och inte någon nyckel.

När jag tittar på bilderna är det knappt att jag ser skymten av solen!
Mest verkar det ha varit tämligen mulet och ändå .., så är det inte känslan som är kvar.
Bara sååå fint var det.

Nu är vi inte på ön Skye och när bilden tas är jag vanvettigt kissnödig och hoppas att kyrkan ska vara öppen och hoppas också att där kanske, kanske, kanske ska finnas en toalett, men det gör det inte.
Jag smyger in i det som känns som en regnskog och hukar bland blommor och blader.

Någonstans under resans gång kommer vi till en minnesplats över stupade soldater; sånt som vi är helt befriade ifrån i vårt land. I varje liten by finns ett minnesmärke från första eller andra världskriget med namnen på unga män som stupat i strid; precis som det är när man åker i Frankrike eller andra länder i Europa, ja, det var likadant i Australien. Det händer då att jag får en känsla av utanförskap .., att vi i vårt land stått vid sidan om och låtit andra ta smällen.

Och just vid den här minnesplatsen någonstans i Skottland - i  en vid cirkel på en liten kulle - finns fotografier och hälsningar till äkta makar, söner, bröder, här och där nån morfar eller farfar, vilka alla deltagit i något krig.
Paul Warren i sin blå basker blev bara tjugotre år och förlorade livet i Afghanistan.

Nästa år ska min sistfödde tillbringa ett par månader i någon krigszon .., Irak, Afghanistan eller Mali.
Då lär det bli dagliga kontakter med Vår Herre, ja, från mammans sida, lika så gott att man förbereder hen, måhända måste det sättas in vikarier i den himmelska bönemottagningen.

Ja, jag tar med en mobilbild också, som varit med tidigare.
En liten träbytta med blommor av papper .., och kors med hälsningar eller namn.

Bild med oskärpa, men ändå, så här såg det ut ....och vi gick längs raden av människoöden och läste och förundrades och där var andra som hade med sig blommor och stod länge vid någon minnesplatta. Ja, jag kände mig utanför, på ett inte så bra sätt.
Och ja, neutralitet är förstås vettigt, om alla vore neutrala i krig så .., ja, hur hade världen då sett ut?
Om alla utom Hitler varit neutrala ..?
Sånt kan man fundera på.

Överallt i Skottland såg jag ormbunkar; precis överallt!
Det om nånting är väl ett tecken på att där är riklig nederbörd.

Så här såg det ut kring vägrenen!
Härlig, frodig grönska!

Vill jag återvända till Skottland?
Ja, det vill jag.
Jag vill åka ut på öarna och åka ännu längre norrut.
Ungefär så.

Dagens fönster ....

... kommer från Kroatien och då anar ni kanske att det är Eva på Frösön som var i farten med fönsterhåven!

Tack Eva!

Lördag ....

"Har du sett filmen om Greta Johansson ..?" frågar pv.

Nej, det har jag inte, men nu har jag.

Ett helt fantastiskt tidsdokument om en ung flicka från Stockholm och hennes livsöde.

En sjuttonårig tös som emigrerar till Amerika, likt tjugo procent av hela Sveriges befolkning, då, när det begav sig och hur hennes liv utvecklar sig.

Vilket program!

Tack tv-sportens Jens Lind som åstadkommit detta!

Dagens fönster ...

Ett fönster från Saxå ..., ja, det kommer från Karin, gift med mina barns pappa.
Tack snälla, rara! säger jag.

Tredje dagen ....

Foto: sonen .. Anders Eikedahl.

Dom här tre lediga dagarna på raken, är det bästa jag varit med om under hela mitt yrkesliv och det yrkeslivet har varat i fyrtio år. Att varannan vecka få ha en liten minisemester; ja, det går inte i ord att beskriva den glädjen, må så vara att sedan väntar jobbarhelg.

Igår blev det strandhäng i Särdal tillsammans med friherrinnan, idag blir det fisksoppa tillsammans med Eva från Tyresö och hennes Långe Make. Vi får se om pv orkar vara med; han hade vakten på båtklubben natten mot idag, kom hem vid halv fyra och skulle upp igen vid sex. Arma människa, så trött han ska vara! Och nej, idag cyklade han inte .., han tog bilen.
Det finns tydligen gränser.

Och så startar den olymiska friidrotten idag! Härligt, det är ju det bästa av allt!
Min inte överdrivet idrottsintresserade syster i Australien skriver så här i sitt morgonmejl:
"Skall kolla litet på OS - jag har inte längre någon koll på hur många medaljer vi fått, men jag vet att det är många.  Såg i alla fall simloppet i går när Adelaides highschool-elev Kyle vann guld. 
Rektorn i hans skola blev så glad att han gav eleverna ledigt resten av dagen."

Annat som händer eller har hänt?
Explosioner i Thailand och nio utbrända bilar i Malmö, enbart i natt.
Under sommaren som gått har - enligt Sydsvenskan - ett nittiotal bilar satts i brand!!
Så totalt meningslöst!

Och jag tänker så här .., om jag som självförsörjande har lyckats spara ihop pengar till en bil, kommer ut på morgonen eller kvällen för att åka till mitt arbete och så är min bil bara skrot .., vilka känslor det skulle röra upp! Jag skulle bli komplett galen av ilska och kommer så väl ihåg när min moped och min cykel stals under tiden som ensamseglare i Ystad. Så låst jag blev! Det blev till att promenera överallt och hade jag fått tag i den som orsakat det hela, vet jag inte vad jag hade gjort.
Jodå, jag inser också att en cykel, en inte alltför ny moped eller en bil - det är bara döda ting - men oj, så viktiga dom kan vara för många!

Och låt säga att man har en gammal bil som går bra och så sätts den eld på, ja, då får du kanske inte ut mer än några tusenlappar av försäkringsbolaget och så står du där och måste ta ett lån och ordna ny bil!

Ett jäkla oskick är det, detta att sätta fyr på och förstöra andra människors saker!
Och nej, jag köper inte resonemanget att allt är samhällets fel.

Bilden här ovanför - som jag tycker så mycket om - kommer från sonen.

Eller, det är han som har tagit bilden.
"Jag älskar kameran!" skriver han på familjechatten.
Det var där bilden hamnade.

Och bilderna går rakt in i mitt hjärta ..., för mig får i alla fall den här symbolisera glädjen över lediga dagar, ja, kanske över själva livet.

Foto: Anders Eikedahl

En till.

Det händer att jag ....

... helt enkelt glömmer bort hur oändligt vackert det är hemmavid.

Då menar jag i Västerbotten.

Eller södra Lappland, där mamma har sina rötter.

Men när jag sen tittar in hos Guy .., då kommer jag plötsligt ihåg.

En torsdag ...

Det var länge sen himlen var så blå som i morse.
Jag tar harry på lillrundan .., passerar hästhagen där ett sto och hennes föl väntar på frukost och fölet greppar tag i en blå hink och skakar den med tänderna .., kanske är frukosten försenad?

Här går jag - nu har jag vänt mig om och tittar västerut, rakt mot havet till. Vid den röda lagården står hästarna i hagen.

Tidigare idag .., mer på morgonen, går vi ner mot havet.
Ett nytt anslag har kommit upp - där berättas om den stenbrytning som en gång pågick här -.
Att man kan hitta Sillimanitgnejs, amfibolit och grovkorning pegmatit här, det hade jag noll koll på.
Här kan man förkovra sig i just detta.

Tidigt på morgonen skjutsar jag Lotta (pv:s kompis sedan tiden i Umeå, hon har övernattat här och var igårkväll på Göstas med pv och lyssnade till Ljungby jazz i baljan boys, medan jag själv blev hemma, njöt av en helt ledig kväll och somnade på soffan ..) till goda vänner i Frennarp och jag ser platser i Halmstad som jag aldrig tidigare skådat (sååå vacker bro över Nissan, bland annat!)  och sen till affären för att handla och så hemåt.

Då ringer friherrinnan och frågar om jag vill hänga med och ta ett bad?
Nja.
Jag är måttligt badsugen .., tvekar en stund, men säger sedan ja.

Vi åker till stranden i Särdal .., inte en bil i sikte på den sporadiska parkeringen .., knappt en människa på stranden. Det blåser friskt; en bit norrut längs stranden ser vi kite-surfare sväva i luften och dimpa ner i havet .., himlen är lika blå som i morse, men molnen kommer seglande med väldig fart och så fort solen skyms, blir det svalt.

Friherrinnan badar, men inte jag.
Jag ligger raklång på en turkosfärgad fleecefilt och kan som vanligt inte ha högerbenet liggande på marken ..., fåglar flyger förbi .., Anders ringer och småpratar ..., och där kommer friherrinnan gående från havet och säger att bara så jag vet, så är det varmare i havet än i luften.

"Good morning Sir ...".

Det var den sista dagen i England och vi skulle köra ombord på lilla kabelfärjan i Torpoint, för vidare befordran till Plymouth och bussresan till London.

Solen strålade.

Och vi körde ombord och det var trångt och tidig morgon och där, på färjan, gick en ung man och scannade av färjebiljetter. Han gick med väldig fart - resan över tar inte många minuter - men vid varje bil stannade han till, scannade biljetten, log och önskade en fin dag.

"Ja, ja .., inövat ...", tänker väl nån.

Ja, kanske.

Men tänk, den unge mannens vänliga uppsyn, det är vad jag minns allra mest från vår resa.

Hur långt blev mötet?
Femton sekunder ...?

Och ändå ...!

Torsdagsfönstret ...

När Eva på Frösön för några år sedan skickade en fönsterbild från hotellet Inn at Ardgour i Skottland, bestämde jag mig: den vyn skulle jag nån gång i mitt liv uppleva!
Det gjorde vi ju också och det var precis lika vackert som Eva beskrivit det, såväl i ord som i bild.

När hon nu fångat ett nytt fönster, den här gången i Kroatien .., ett fönster som nästan ser japanskt ut, vill jag utbrista samma sak, men den här gången har jag nog inte råd.

Men vilken vy!!
Tänk, att var morgon dra från gardinerna och så stå där och blicka ut över bergen i fjärran!

Det här var alltså boendet där Eva med familj tillbringade en vecka i somras och jag undrar hur många hon nu lockar att titta på Airbnb-sidan eller andra sidor med uthyrning i just Kroatien?

Tack fina Eva!