Ett foto i timmen .... EFIT.

Idag hakar jag på - det är den tredje lediga dagen på raken - och sicken tur att jag alltid tittar in hos mossfolk på morgnarna, annars hade jag missat det helt!
Andra är som med i fotokarusellen hittar du här. 

Klockan 07.00 ...., tittar jag ut genom sängkammarfönstret.
Det har snöat .., inga mängder ., och det är kallare än vanligt.

Vid 8 - tiden är detta vad jag ser: pv skrapar bilrutorna och ska sedan ge sig iväg till Ringenäs för att få några timmars träningspass innan Vasaloppet nästa söndag. Ja, såklart kommer han att träna även i Sälen, men att åka skidor är nog det bästa herr pensionatsvärden vet, så ..., ja, då blir det så här.

Kring 9.00 ..., på väg in i köket.
Passerar hemköpskalendern och det var ju tur att friherrinnan var uppmärksam än undertecknad, för här har jag skrivit upp fel tid för arbetskamratens begravning. Köket i gula huset är inte det minsta modernt, men duger bra.

Kring 10.00 står jag vid diskbänken och slänger ett öga genom fönstret.
Physalisbladen går rakt in i mitt hjärta. Stjälkarna har stått i vatten hela vintern .., rotsystemet är som ett garnnystan. Och så är månadens räkningar betalda. Härligt!

Vid 11.00 ..., har pv kommit hem från skidåkandet .., jag fixar kaffe och så ska vi slå oss ned ute på altanen i trädgårdsstolarna. Det är som vårvinter hemma i Malå i februari, mars.
Och i stotra trätunnan gömmer sig olika sorters timjan.
Bidar sin tid, kanske.

Vid 12.00 ..., dricker vi kaffe utanför husknuten - i söderläge - och efteråt får Nelly besöka hårfrissan, som är jag. Så värst snyggt blir det inte, men det får gå.

Kl. 13.00 har pv börjat packa sin resväska. Ja, den som tittar in här förstår väl vad som är på gång.

Kl. 14.00 börjar jag med fisksoppan och efter ett tag ringer jag friherrinnan och lockar henne .., jo, hon vill gärna komma. Musslor i skal ska också i. Saknas gör kolja som jag tycker är så gott, men det fanns ingen färsk sån i  affären.

Vid 15.00 går jag in i vardagsrummet och ser lillpigan ligga ihopkurad som en liten plutt.
Världens finaste är hon. Och på söndag får hon träffa sin Riktiga Matte och Husse igen!

Klockan 16.00 har jag fullt upp med middagen och vid halv fem kommer friherrinnan och när klockan är kring 17.00, då äter vi fisksoppa.

Klockan 18.00 har pv satt igång med att baka såväl matbröd som gifflar.
Gifflarna blir överjordiskt goda!

Kring 19.00-tiden tittar jag på Gokväll hos SVT. Ja, jag är sextiotre år.
Kvällens gäst är det före detta nyhetsankaret Ulf Wallgren och om och om igen säger jag ..., "men ååå, vilken sympatisk människa han verkar vara!" Så lugn och trygg och vänlig!

Klockan 20.00 tar jag på mig den nyinköpta koftan som jag föll pladask för.
Så len och mjuk!
Så ofattbart enkel!
I min barndom hade jag en nästan-likadan-kofta; den var ljusblå i bomull och hade som guldiga runda knappar med en fördjupning i mitten. Ungefär som salta pastiller. Jag älskade den koftan och det kommer jag att göra med den här också!

Nu är klockan nio och vi har följt med i På Spåret och jag är hysteriskt trött och den sämsta Efit-deltagaren som finns .., jag hinner liksom inte med!

I morgon ska jag arbeta tillsammans med Joakim; jo, men det blir nog bra.
Trevlig helg till er alla!

Fredagsfönstret ...

.....och blir man inte varm i hjärtat av en sån fin katt som tittar ut .., då vet inte jag!

Madamen i Porto tog bilden.

Efteråt ....

Det är många områden i och omkring Halmstad där jag aldrig har satt min fot och Trönninge är just en sån plats. Kyrkan är helt annorlunda än kyrkorna hemma i Västerbotten och där, under det gröna koppartaket, lite i lä, står en samling svartklädda människor när vi kommer promenerande, friherrinnan och jag själv.

Och jag säger till friherrinnan att vi går väl fram och hälsar och så säger jag att bara så du vet, så jag gråter sällan på begravningar, det är liksom nåt underligt med mig, nästan som att jag står vid sidan om .., som om jag bara är en iakttagare.
Men när vi går fram till människorna och jag förklarar att .., "ja, vi är arbetskamrater till Gunilla", då brister rösten på en gång. Mer behövdes alltså inte.
Så lite vet man om sig själv.

 

Och fint är det med den här lilla skylten just utanför porten.

Himlen är blå. 

Solen strålar. 

"Allt som fattas är lärkan ...", säger friherrinnan.

Direkt till vänster när man kommer in i kyrkan, är detta vad man ser.
En barnhörna.
Och klockan är så fin och så symbolisk för livet, tycker jag .., den skapar värme och hemkänsla.

Det blir en värdig begravningsgudstjänst och prästen pratar skånska och berättar om Gunilla; att hon föddes i Uddevalla (hade jag ingen aning om) och att hon flyttat till Halland och vilka butiker hon arbetat i. Han berättar också om vilken fin mamma hon varit; att dörren för barnens kamrater alltid stod öppen .., att familjen var nummer ett i Gunillas liv.
Och att hon älskade sitt jobb, det säger han också.

Och vi sjunger med i psalmer som går på tok för högt (då tystnar vi en stund) och där är vacker pianomusik och sist av allt får förstås alla gå fram till kistan och ta farväl.
Vi är nio stycken från affären och det känns så gott att stå där tillsammans.

Sen är det över.
Innan vi åker iväg berättar jag i all hast för barnen om hur omtyckt deras mamma var och så många kunder som stannat till när man fyllt in juice eller mjölk och sagt fina saker om Gunilla; om hur trevlig hon alltid var och hur ledsamt det hela är, ja, en del har börjat gråta .., och dom ska veta att deras mamma sannerligen har satt avtryck hos många människor.

Vi från affären åker till ett café inte långt därifrån och vi drar ihop två bord och chefsskapet bjuder på kaffe och tillbehöret och det blir nån timmes prat kanske och det känns bra.
Och allt medan vi sitter där, flyger en liten fågel fram och tillbaka uppe vid taket - fast vi är inomhus - och Carina ska snart börja arbeta och så sätter vi en slags punkt och alla åker hem till sig.

Ungefär så var det. 
 

Idag ....

... om några timmar bara, ska vi från affären följa finaste Gunilla till slutet.

Friherrinnan har erbjudit mig att åka med henne och sen samlas vi alla i Trönninge kyrka,
en bit utanför stan. Det blir ingen minnesstund, utan det hela avslutas efter akten i kyrkan, men åtminstone vi arbetskamrater tänker åka och ta en kopp kaffe någonstans - tillsammans - mer som för att sätta punkt och kanske få prata av oss lite.

Sånt som vi kommer ihåg.

#livet

Och grönt och skönt var det ....

Vårdcentralen i Falkenberg (dit vi hör) ligger vidunderligt vackert till, alldeles intill Ätran.
Står man i receptionen - som har stoooora fönster nästan ner till golvet - är utsikten inte några hus som på bilden, utan tänk er mera till vänster .., enbart brusande vatten och träd!
Så fantastiskt fint!

Jag skulle alltså till sjukgymnasten för att få dom rätta övningarna såväl inför - som efter - operationen. Hon - sjukgymnasten - visade sig heta Jenny och var nyutexaminerad .., hade läst i Luleå, men var uppvuxen i Värmland; i Degerfors. Rar och fin. Mjuk. Vänlig.

Och jag fick ligga ner på en sprittvättad brits och sträcka och tänja och ligga på sidan och sätta mig upp och resa mig utan att ta i med händerna, såna saker. Och mitt dåliga knä mättes och befanns vara tre centimeter tjockare än det andra och då var det ändå lindrigt svullet idag.

Efteråt var jag som vanligt illröd om kinderna av en massa .., inre rörelse.

I väntan på att det skulle bli min tur, gick vi (pv gjorde mig sällskap) omkring lite i korridoren och tittade in i träningslokalen och så kom vi till detta .., det var så ofattbart vackert så det var inte sant!
Och när jag gläntade på dörren slog värmen emot mig .., tänk, här ska jag få vara med på knägympa när rehabiliteringen börjar!  Ätran där utanför, förstås. Så smart att ta tillvara på utsikten .., och så klokt att spara träden! Vilka speglingar!

När besöket var avklarat gick vi ner till mot vattnet och tittade lite.
Det var otroligt strömt och pv visade var det härom året varit översvämning.
Men tänk, dom som bor i det här vita huset .., vilken utsikt!

Promenadvägen som heter Doktorns Väg lär vara 5 kilometer lång och med tre broar så man tar sig över på andra sidan.
Bakom ryggen där jag står och tar bilden, finns sittplatser .., ja, men där kan friherrinnan och jag ta en kopp kaffe (och något gott) när jag en gång varit på gympa och hon gjort mig sällskap!
Härligt.

Sist av allt åkte vi förbi Heberg och åt thai-mat i nåt som liknar en verkstad mer än en restaurang, men sextio kronor för en liten buffé är okej och maten var inte ens riktigt varm, men jag var hysteriskt hungrig och skakig och efteråt, när vi kom hem, däckade jag och sov i flera timmar, totalt utslagen!!

Förr om åren blev pv så förskräckt när det hände .., nu är han van och ägnade tiden åt annat ., som att åka rullskidor uppför vägen till Guds Gröna Ängar och att stryka örngott och annat. Inte förrän vid sjutiden vaknade jag till liv.

Nu väntar morgondagen med begravning av arbetskamraten.
Hu.

Om att fronta hyllorna ....

Monet undrar i en kommentar vad det här med att "fronta" egentligen betyder.
"Plockar ni fram gammal mjölk och ställer längst fram eller rättar ni bara till saker?"

Att fronta innebär helt enkelt att man gör fint i hyllorna: att varorna kommer så långt fram till kanten som möjligt. Och ja, äldst i datum ska såklart stå längst fram, annars blir det ett gräsligt svinn. I precis varenda butik där jag har arbetat, har den delen tagits upp när det varit möten ..., "nu MÅSTE vi bli bättre på att fylla in varorna på rätt sätt; det nyaste ska vara längst bak!"

Sen händer det ofta att kunder flyttar om och letar efter ett bättre datum på varan och det kan man ju förstå, men det innebär också att vi som arbetar får vara så enormt noga när vi ska göra datumkoll, för skulle man tvingas leta bakåt för varje vara, då skulle aldrig tiden räcka till.
Helst ska det inte heller vara några "hål" i hyllorna, utan det ska vara välfyllt.
Ni kan ju tänka er hur knepigt det är att kolla eller fylla in datum på varorna som står längst ner .., då får man krypa på knä och det kan jag ju inte, för att komma åt varan längst in.

Varor med kort hållbarhet kvar, ja, dom sätts ned med 30 eller 50 % och läggs antingen för sig eller står kvar i hyllan, ett system som jag tycker är jättebra, då det blir färre varor som bara slängs i en container. Tala om resursslöseri! Jag brukar tänka att köttfärspaket som förut bara slängdes .., vilken bristande respekt det är för djuret som slaktades!

I stora eller riktigt moderna butiker, finns ju det här systemet där varorna liksom åker fram av sig själv, det vore en nåd att drömma om.

Jag   ä l s k a r   välfrontade hyllor och det händer, när jag besöker andra butiker, att jag - av bara farten - drar fram en kartong lite mera .., så det ser fint ut. Det är väl det som kallas att vara yrkesskadad. Eller så betyder det att man har en väldig yrkesstolthet.

Åtminstone Hemköp har ett system där en en man eller kvinna med ojämna mellanrum kommer och betygsätter butiken. Då tas det här upp med om det är "hål i hyllan", om det hittas många varor med utgånget datum, hur rent det är i affären, prismärkning av varorna och så vidare. Kommer man för lågt i poäng, blir det ny kontroll och allt sammanställs och man får skämmas inför andra butiker ,-)

Den allra finaste frontning jag någonsin skådat, det var i en spritbutik i Belgrad, i det som en gång var forna Jugoslavien. Jag är helt förvissad om att personalen gick och frontade direkt någon tagit en flaska ur hyllan! I australiensiska butiker var det också väldigt fint i hyllorna.

Nu vet du kanske lite mera, Monet.

Dagens fönster ...

... speglar sig i vattnet och det var sonen som tog bilden när han igår besökte Stockholm och klarade ett för honom väldigt viktigt prov. Grattis Anders!

Mitt i veckan ....

Jaha, så var det dags för tre-lediga-dagar-på-raken-svängen, även om dom här dagarna blir aningen upphackade. Om en halvtimme bär det av till Falkenberg för träff med sjukgymnast som ska visa mig bra övningar inför operationen (egentligen väl sent, men jag låg ju sjuk och så fördröjdes allt), men framför allt vad som ska ske efteråt. Pv, som har sportlov, gör mig sällskap.

Och så är det ju den där sko-jakten.
Förstås.

Full fart på jobbet igår!
Sedan en tid tillbaka har vi ett schema som ska prickas av var kväll; det är vissa områden som ska ses över innan vi går hem och oftast delar vi upp dom här bitarna mellan varandra, vi två som arbetar kväll. Malin tog brödvagnen, charken och frukten, allt medan jag stod i kassan. Själv fyllde jag på och frontade i mejeriet, tog kundrundan (vilket innebär att man gör fint i hyllorna, plockar bort tomkartonger osv), pantmaskinen (ska rengöras) och så brödhyllan. Sen prickar man av med signatur på en lista som sitter på lagret (väldigt viktigt var den sitter, förstår jag att ni tänker ,-), ungefär som det ser ut på Statoils kundtoaletter.

Det där fungerar jättebra och butiken blir så oändligt mycket finare!
Men ..., om en månad eller två kommer det att bli svårt att hinna med, för då är vi just i skarven när vår, - och sommargästerna kommer på helgerna (och ibland om veckorna) och vi har då ännu inte satt in sommarpersonalen och då .., är det svettigt! Å andra sidan är jag ju hemma då - på rehag - men jag minns stressen.

Och här intill mig på bordet ligger kom-ihåg-listor inför Sälen.
Tulpaner ..:? Tar hon med sig tulpaner till Sälen?
Ja.
Det bästa som finns när vi kommer fram och har burit in allt från bilen, det är att tända värmeljus, kanske göra eld i braskaminen och så sätta en vas med tulpaner på köksbordet.
Så roligt det ska bli!

Dagens fönster ...

... finns i ett kök i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Kanske, kanske, kanske .., att man idag kan ana skymten av en blå himmel, men helt säkert är det inte.

Och man vaknar upp till kravaller i Rinkeby, diskussioner om Sveriges bistånd till Kambodja ., och barn som svälter i flera afrikanska länder.

Här - hos oss - sprang en räv över vägen när pv rastade harry .., själv ser jag just nu en rödhake i lilla eken .., och alldeles nyss skuttade ett rådjur rakt över grannens tomt.

Påsktecken .....

Eller lite av ett vårtecken, kanske?

Snart blommar kaktusen, den som kom som ett litet skott från Anne i Mantorp.
På bilden nyduschad och fin ..., ja, den var lite onödigt dammig för att visas upp.

Måndagsfönstret ....

.... kommer även det från Portugal och annannan.

Speglingar .., en rosa fåtölj .., ett slitet golv och en vit lampa.

Underbart!

Vecka 8 .....

Tre veckor kvar ...

Och den inleds med grå himmel och regndroppar på fönsterrutorna, men om jag inte såg i syne, så lär solen ska titta fram senare i veckan, ja, det vimlade faktiskt av solar på svt:s väderkartor! Underbart!
Kanske blir det då vårens första dopp i havet?

Vad står på veckans program?
Jo, ett sjukgymnastbesök i Falkenberg på onsdag .., och på torsdag ska vi ta farväl av fina arbetskamraten Gunilla ....,det ska jobbas ikväll, tisdag och lördag och jag ska - tro det eller ej - ge mig ut på sko-jakt! Så spännande kan tillvaron te sig!

Men nu är det måndag.
Pv har åkt till Ljungby för att låna sin storebrors takbox .., AP räknar ner (nästa vecka vankas Öppet Spår och nio mils skidåkning, som från Malå till Lycksele!) och i det dagliga mejlet från min australiensyster, ja, då kan jag läsa att det nu är bestämt att hon ska få en ny höftled.

En lista ska skrivas över vad som ska med till Dalarna - listan här ovanför är inte min och hittades i Halmstad - och jag ska leta garn till en sjal - inspirerad av den gröna som Ulrika ofta har på sig - ty ingen annan än självaste pv har erbjudit sig att sticka mig en sån.

"Men det är ju mönster och så ...!" sa jag.

"Det är lugnt, då blir det mer spännande att sticka, lite som matematik ...", svarade han.

Jo, jo .., det ska bli spännande värre!

Tänk om ...., vad tror du friherrinnan?

Och hur är det med er?
Nånting spännande på veckans meny?

Dagens fönster ....

...kommer från Uutrecht i Nederländerna.

Den som tagit bilden presenterar sig så här på sin blogg: "Forskare och funderare. Skåning i geografisk exil och agronom i vetenskaplig dito".

Just det! Hon är det.

Helg ...

Udda veckor har jag fritt under helgen, men nu blev det ett extrapass igår, från tre till åtta.
Timmarna fram till dess (grått, disigt, dimmigt ute!) blir det mest avkoppling .., VM-tävlingar i slalom och blodtrycksmätaren på bordet (jag hatar den!) .., favoritmuggen intill.
Tick-tack-tick-tack från väckarklockan på byrån.

Fem timmar på jobbet och på nåt sätt är det som att arbetstillvaron nu sakta skruvas upp, ja, det här med kundtillströmningen. Egentligen tar det verklig sats till påsk, då, när alla sommarhusägare från Småland, Stockholm och Jönköping (och andra ställen, Tyresö, t.ex) återvänder .., men man märker det ändå redan nu.
Nya ansikten i kundkön.
Lite jäktigare.
Och när jag- någon timme innan stängning - råkar slänga en blick i spegeln upptäcker jag att mina kinder är alldeles illröda.

En stund innan vi stänger för dagen kommer pv cyklande till Haverdal. Fågelmaten är slut och tjugo kilo solrosfrön ska kånkas in i bilen, då är det skönt med bärhjälp. Och så är det så himla roligt att inte köra hem ensam. Eller: att bli hämtad.

Sen hemåt.

Medan pv under kvällens gång blir allt tröttare, är det precis tvärtom för mig.
Jag råkar hamna i ett helt fantastiskt tv-program som heter "Asien från ovan" och det här avsnittet  handlar om Kambodja. Harry har - tillsammans med husse - redan gått upp och lagt sig, så det är bara Nelly och jag själv som är kvar nere i vardagsrummet och så det där programmet som är så intressant. Om någon är intresserad så går det i repris idag, kl. 15.25 i Kunskapskanalen.

Klockan är mycket när jag väl går i säng och då sover husets "herrar" gott .., allt medan jag drar täcket om mig. Rent omöjligt är det att somna!
Det är inte bara det där med att titta på sena tv-program, det är även allt annat .., en anspänning inför vad som väntar (operationen) .., en slags förväntan .., flera månaders rehabilitering och frånvaro av arbetskamrater och kunder ..., ja, det är mycket som blir annorlunda.
Att inte få köra bil på flera veckor, är också en sån sak.

Så i brist på besök av John Blund, lyssnar jag till Vetenskapsradions veckomagasin som bland annat handlar om hoppstjärtar! Inte en susning hade jag om att det fanns små djur som heter hoppstjärtar!
Hade ni?

När det blir morgon och pv cyklat långrundan med harry och vi börjar med frukosten, berättar jag för pv om den här .., ja, en slags sorg över att all denna kunskapstörst kommer så sent hos mig! Nu, när jag snart går i pension och inte vet man om demensen dyker upp när man minst anar det .., ja, då vill jag nästan aldrig sova, det är så mycket jag vill veta!
Och P1 är en  g u l d g r u v a!
För att inte säga Kunskapskanalen!

Och så ännu ett guldkorn!
(Ja, den här bloggen börjar alltmer förvandlas till Röster i Radio & tv) .., Söndagsintervjun nu på morgonen med höjdhopparen Stefan Holm.
Ååå, vilket härligt program!

Nej, inte det minsta lilla påsklilja finns i min närhet, men däremot små, små snödroppar i rabatten mot väster. Men påskliljor är vad jag längtar efter! 

Nu är klockan lite drygt tio .., jag har läst det dagliga mejlet från min tio år äldre (men pinnsmala) syster i Australien - hon har väldiga problem med ett ben och i ljumsken och grav artros är konstaterat .. - hon skriver om "bara trettio graders värme" och snart är det höst i sydaustralien, allt medan vi går mot vår .., och pv reprislyssnar till Stefan Holms prat .., och jag ska tända några ljus och ta mig an morgontidningen. 

En riktigt fin söndag önskar jag er alla!
Ajöken, sa fröken.

Lördagsfönstret ....

Häromdagen plingade det till i mobilen och där var minsann ett fönster från Canada!
Premiär - tror jag - för den här bloggen.

Avsändare visade sig vara Eva .., ni vet, Lyckliga Grodan och Mottagningen och kanske hade hon ytterligare någon blogg, denna madame som inte strösslar med orden, men det räcker ju ändå.
Jag ska nog gå en kurs hos henne vad det lider.

I ett tidigare sms kom bilden från ett flygplansfönster och där skrev hon nånting om att drömresan var på gång. Aha ..,det var till Canada den gick! 

En fredag ...

Rosor från pv ....

Och hela världen - i alla fall just här, där jag bor - är grå.
Dis och dimma .., en gräsmatta som är lerig och inte tillstymmelse till blå himmel.

Nåja, det går ju ändå och glädjeämnen finns ju.

Sveriges Radios "Europapodden", t.ex som jag lyssnade till igårkväll. Vilken källa till glädje!
Nu tog programledaren Johar Bendjelloul upp det stundande valet i Nederländerna, där tjugoåtta partier ställer upp och så var det förstås det här med monsieur Fillon - den republikanske presidentkandidaten - i Frankrike som tycks ha strulat till det rejält för sig och när hans stab vill komma till olika städer för att invånarna ska få tillfälle att lyssna till monsieur Fillon, ja, så får man helt enkelt ingen inbjudan! Pinsamt.

Att det är helg är förstås också nånting att glädja sig åt, även om det för egen del innebär ett extrapass i morgonkväll, men pengar behövs alltid, så det är helt okej.

Och så stundar "På Spåret" och Skavlan .., Naturmorgon och Ring-så-spelar-vi.
Igårkväll underbara filmen "Det blå huset".
S o m   jag hoppas att Jens finner det han söker, eller längtar efter.

Halva inköpslistan är färdigskriven.
Vi säljer färsk kolja för 99:- kilot i affären och den var så underbart god att steka upp, alltså får resterna bli dagens lunch. Och jag undrar hur många säckar fågelfrö som inhandlats i vinter?

Igår kom som sms en fönsterbild från Canada och den råkade jag vidarebefordra till den färgstarka madamen i Göteborg. Till Ann. Hon anade att det kanske hade kommit fel och skrev så här.

"Skickar lite skånska tår tillbaka. Taget när jag var på pedikyr häromveckan."

Tio tår mot ett fönster. Och vilket snyggt nagellack!
Tack Ann!

Själv besökte jag en gång Salong Lena i Steninge .., ja, friherrinnan har minsann många strängar på sin lyra och fotvård till goda vänner ingår förstås i menyn. Om jag vore miljonär, då skulle jag nog anställa en massör/massös, en fotvårdsspecialist och nån som borstar håret precis när man längtar efter just det!

Ungefär så.

Dagens fönster ...

"Några franska supermoderna fönster från det stora sjukhuset där jag snart ska opereras igen.
Trots den sterila utformningen blir man här omhändertagen med värme, omtanke och hög professionalism", skriver Monet i Frankrike.

//Lycka till med operationen! skriver Elisabet.

En något förvirrad torsdag ....

Vilken dag det här blev!
Egentligen börjar jag inte arbeta förrän kvart i nio varannan torsdag, men oftast är jag på plats redan klockan åtta och så även idag. Och för Anne-Marie i charken berättar jag om hur genialiskt jag förbereder mig kvällen innan, ja, jag lägger fram arbetskläder, nycklar, plånbok och vad som nu ska med. Ja, men det är ju jättebra!

Nu visar det sig att jag har glömt kjolen hemma!
Det är nämligen så att jag nästan alltid åker till jobbet i mina egna kläder och byter om där, men nu hade jag lyckatslanda ihop kjolen med ett par tights och det blir till att köra hem och hämta rätt utstyrsel och Anne-Marie smajlar stort ...., ( ja, det var ju det där med mina förberedelser ...). Men tänk, jag hinner såväl fylla in allt lösviktsbrödet, köra hem och hämta kjolen, klä om och ändå är jag klar innan min ordinarie arbetstid ska ta sin början! Härligt!

Hjälp med brödet - limpor och sånt - får jag av den vänlige mannen som nu arbetstränar hos oss, efter att ha varit rejält svedd i vingarna under några år.

Och underbara Anne-Marie har gräddat såväl wienerbröd, som cinelle-bullar, samt pecan-wienerbröd medan jag körde hem! Vilken pärla hon är!

Sen blir det det vanliga förmiddagsjobbet.
Mejeriet, avlösning i kassan, postkillen kommer med säcken med rekommenderade brev och dom vanliga varubreven ..., det blir kassaräkning, datumkoll och lite annat.

Joakim som egentligen är ledig torsdagar, tittar in och fixar fruktordern (Erik är i Mexico) och det är så trivsamt i personalrummet vid frukosten .., där är Jocke, Brooks (som i Eriks frånvaro sköter frukten med den äran!), mannen som arbetstränar och jag själv.
Och Mange dyker också upp!
Ååå, så roligt att ha så många arbetskamrater när man har frukost!

Det är är den enda korta rasten vi har på dagen.
Den som arbetar heltid (dvs nästan ingen!) har sedan lunch, men sen är det ingen mer kafferast.

I Halmstad har man blommiga och sååå fina påslakan!

Vid elvatiden bestämmer jag mig för att ringa till ortopedmottagningen i Hässleholm och prata med operationsplaneraren. Inte för att be om förtur - det kommer jag aldrig i hela livet att göra! - men för att kanske få en liten hint om  n ä r  det blir dags för operation, mest för att den som gör schemat i affären ska få en vettig chans att planera framåt, men även för min egen del.

Döm om min oerhörda förvåning när den vänliga kvinnan säger .."ja, Elisabet .., vad tror du om tisdagen den fjortonde mars, eller den sextonde kanske ..?"

Det låter ungefär som när man beställer tid hos frisörskan!
Jag väljer den fjortonde.

Så nu är det alltså bestämt.
Den fjortonde mars blir det byte av min högra knäprotes.
Glädjen och tacksamheten vet liksom inga gränser!

Så här var det första gången en knäprotes kom in i min lekamen. Det var då pv agerade bloggmadame, eller kanske mera bloggmonsieur! Bilden togs under utskrivningsdagen .., här står den alltid så vänlige kirurgen som bryter på danska och undrar hur det står till med min medpatient från Lund.
På sängbordet tronar icke använda kräkpåsar.
Det gäller att vara alltid redo.

Bodil vid sängkanten ...

Fem år senare får det vänstra knäet en protes, nu i Halmstad.
Dagen efter operationen ligger jag raklång på sjukhussängen ... jag har min limegröna älsklingsklänning på mig och är aningen förvirrad när jag vaknar .., ty vid sängkanten sitter chefens fru Bodil som varit så snäll och väntat i dagrummet då jag - enligt henne -  "tycktes sova så gott"!
Så omtänksamt. 
Nu sitter hon där alldeles tyst och ler så vänligt mot mig när jag vaknar och jag fylls av sån innerlig hjärtevärme. Jo, men jag känner mig som en del av det där livspusslet.
Så här var det då.
Helt annorlunda!

Efter förmiddagspasset hämtar jag så upp pv i stan .., och någon timme senare  ramlar jag ihop på soffan Ektorp, sover/vilar i flera timmar, är totalt kraftlös och utslagen! Iskall om ben och fötter .., het upptill. Men nu är det så, att vid sextiotre års ålder känner jag min egen kropp. Stackars liten! 
Det här var nog inget annat än en rejäl mental urladdning. 

Nu mot sängen!

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan Ulrika: 

"Qvick och jag gick en promenad vid "svansjön" Tysslingen i morse.

Vackert som bara den!"

Ledig dag ...

Då ser det ut så här.
Och jag slår mig ner på en av hällarna - den som är som en avsats - och det är så ljuvligt så det går inte i ord att beskriva!

Små isflak seglar förbi ..., på stranden - som inte syns på bilden, går en mamma med en liten flicka.
Inte ett ljud förutom en svag vind hörs.
Och så vågklucket.

Tanken var att båda hundarna skulle få göra mig sällskap. Jag stod i hallen och lockade och lockade på Nelly .., men ingen kom. Nej, hon hade ingen lust att följa oss .., utan låg ihopkurad för sig själv på soffan och visade med all tydlighet att hon ville vila lite längre.

Så blev det också.
Och nu har solstrålarna nått henne.

Mycket skönare och tryggare är det förstås med en mjuk fleecefilt att kura in sig i.
Pv ler ofta när jag bäddar om henne; han har inte riktigt förstått att det är ungefär som när man var liten och hade dockor .., oj, så jag bäddade om dem om kvällarna!
Och när flickorna var små och hade docksängar, då brukade jag alltid vända dockorna om dom låg med ansiktet neråt och så fick dom en liten filt över sig.

Barnsligt?
Ja, verkligen.
Men jag skulle nog göra samma sak än idag.

Och idag ....

..... fyller ingen mindre än Anne i Mantorp år!
Ni vet, hon som är så omåttligt beläst och som noga antecknar vilka böcker som kommit i hennes väg.

En enda gång har vi träffats; det var när vi var på väg till norröver och då svängde förbi Mantorp och hon som alltid kommenterat som "Anne-i-Mantorp" blev då en alldeles riktigt människa; så varm och rar och go!

Stort grattis på din födelsedag Anne!

Dagens fönster ....

.... kommer från Lissabon och floden Tejo skymtar i bakgrunden.

Ja, det visste ju inte jag förstås, däremot annannan som hade håven med sig.

Tack snälla!

Ingenting förstår man ....

Men det gör ju i och för sig inte så mycket.
Mitt blodtryck som i Hässleholm - under överinseende av herr kirurgen - var på tok för högt, sköter sig exemplariskt när jag nu på morgonen går på kontroll på vårdcentralen i Slöinge.

Det är där som väntrummet är så fint och hemtrevligt.

Vi är inte många som väntar på vår tur .., där är en äldre kvinna (visar sig vara 92 år) och hennes dotter som har kommit från Fjällbacka i norra Bohuslän för att bistå sin mor ..., en medelålders kvinna som sitter bakom mig .., en man som tycks ha bråttom och där är en till och där kommer en kvinna i min ålder vars dragkedja har hakat upp sig; hon får inte av sig täckkappan, så jag hjälper till och till slut lyckas jag befria henne och det blir en del stillsamma leenden i väntrummet.

Jag är den enda som hälsar på dom som kommer in genom dörren och det förvånar mig.
Inte minsta lille hej eller godmorgon hörs från medpatienterna!

Sen blir det min tur.
I fem, tio minuter får jag pausa i det lilla undersökningsrummet.
Tanken slår mig att numera doftar det inte sjukhus, så där som när jag var liten och fick göra mamma sällskap ute på pol, där den bruna eterflaskan stod på bänken och där sänka-rören hängde så prydligt på väggen.
Nu är där inga som helst dofter.

Så sitter jag där i min ensamhet och tittar mig omkring .., läser texten på lådorna .., suturmaterial, tejp .., skalpeller .., sånt .., och längst uppe på skåpet finns en förpackning med gröna plastmössor.
Utifrån hörs småfågelkvitter.

Och efter en stund kommer sköterskan in i rummet och hon är sedan länge kund i affären, men det är mest hennes man som handlar .., "vilken underbar blå färg du har på tunikan!" säger hon och då visar jag henne hur ännu mycket vackrare den är på insidan, där det står vem som har designat den!

Blodtrycket visar sig - till min förvåning - vara alldeles utomordentligt bra!
Lågt och fint, precis som vid mitt tidigare besök i Slöinge.
Jag får en liten lapp där siffrorna står prydligt nedskrivna, så där så jag kan visa herr kirurgen och så säger jag tack och hej och åker hemåt.

Glädjen - eller ännu mera: tacksamheten - är gränslös!
Plötsligt känner man sig hur pigg och kry som helst.

Kunde jag nu bara hitta mina uteskor, så vore det perfekt .., men jag kanske glömde dem på jobbet igårkväll? Ja, jag går ju ändå mest i sandaler hemmavid. Det är skönt att bli äldre, då gör man som man vill.