Snart helg ....

Och mina tre-på-raken-lediga-dagar är snart tillända, men på något helt mirakulöst vis har det känts som om jag haft tre veckors semester! Helt ofattbart!
Det har varit fina dagar med höstigt blå himmel, idag gråmulet men milt och pv är ju höstlovsledig och ägnar dagarna åt den inglasade altanen och att dra plaströr där elen ska få bo och kanske att vi snart får upp innerpanelen och framför allt utebelysningen, så kanske vi - under mörka kvällar - kan ta oss helskinnade från bilen till ytterdörren.

Snart är alla träden avlövade.
Boken längst till höger tappade sina i blåsten, den till vänster (som är så vacker!) är ännu inte helt naken .., kvar är eken och syrénerna.

Dessa eklöv som kan göra att man nästan får spatt.
På trappan vid altanen (där pv byggde ett slags stag som Gösta kunde hålla sig i) ligger allt detta.

Alldeles i korsningen mellan Ejdervägen och Kustvägen står några jättelika ekar.
"Ja .., den här måste nog vara ett par hundra år ...?" säger pv när vi står där och tittar uppåt mot grenverket som sträcker sig nästan över vägen.
Ekar .., nog är det nånting alldeles särskilt med dem, eller ..?

När vi inte går på promenader och när jag har fixat lunch eller middag, läser jag av och till i boken "Jag minns". Ju mer jag läser, desto mer minns jag.
Och längst upp på en sida från 80-talet minns Tina K Persson luffandet i Spanien, tillsammans med sin konstnärsvän Kerstin. Och tänk .., denna Kerstin är gift med pv:s kusin Mats - för övrigt son till Gösta och Sonja -.

Och jag läser Johanna Elisabeth Fredrikssons minne och kommer ihåg vår resa till Spanien - i mitt "förra liv" - då vi badade i samma pool som U2:s livvakt, en stor och robust bjässe från Irland.

Och jag läser och ler för mig själv när jag tänker på fru Sädesärla som byggt bo under Yvonne Hellstens mammas bil; på en avsats vid höger främre hjulhus.

Annat.
På Instagram följer jag ett antal olika sjukhus där personalen berättar om sitt arbete och ofta presenteras avdelning för avdelning. Väldigt intressant är det - enligt mitt sätt att se det -, men ibland undrar man vem dom skriver för? Mängder med fackuttryck som rimligen bara dom närmast sörjande har koll på och då faller ju lite vitsen, tycker jag.
Igår var det ett sjukhus som hade tagit en bild på "beredskapssamordnaren Peter" som satt på huk med en låda intill sig och texten löd: Beredskapssamordnare P kollar beredskapsförrådet av antidoter". 
Och ...?
Ställde frågan vad antidoter (säkerligen ett bekant uttryck för människor inom vården, men inte för mig) är och fick svaret att jag skulle ta kontakt med herr samordnaren, så skulle han svara.

Nu ville jag inte besvära honom, utan googlade rakt av (vilket jag ju kunde ha gjort från början) och nu vet jag: antidoter är olika sorters motgift. Tänk, vad man får lära sig!

Det är som nåt demensförbund som på sin sida berättade vilken butik i landet som vunnit när det gällde att ha tänkt på detta med dementa kunder och hur man kan underlätta för den gruppen.
Ställde då frågan vilka kriterier det rörde sig om .., ja, helt enkelt bad dem beskriva hur en sån butik bör vara utformad på bästa sätt?
Inget svar.
Och inget svar igen. 
Så synd! Det hade varit intressant att kanske få lite förslag på det området.

Och mera?
Nja.
Kanske inget.
Lyssnar till Rodrigo Leao med en våg-krumelur över a:et i Leao.
Ljuvlig musik.

Med ojämna mellanrum flyttar jag om tavlorna på fotoväggen i hallen.
Såna väggar har jag haft i åratal och motiven ändras allt eftersom.

Igår åkte den här upp .., ett maskinskrivet brev från AP till sin mormor i Argentina och i brevet berättar AP om precis allt som händer - just i stunden -.
Och mormor får allt berättat för sig.
Att det blåser ... att "nu kom mamma och läste" och "nu kom pappa" och att vår stövare silva har fått ett "jete fint pris de är som hund på hon har fot et med en hare på som guld de åkså mormor de är jätefint" och "nu lyser solen mormor fast nu ärde mindre sol mormorhördude nu sunger dom"och på slutet "ja ha skrivit alt sälv mormor på ändag" och sist av allt berättar hon att dom har fått plantera en slingärväxt", förmodligen i skolan.

Det finns inte ord för hur glad jag är att just det här papperet inte har kommit bort i alla flyttröror!

Nu ropar pv på hjälp från altanen!
Adios!

Fredagsfönstret ...

Jo, men det fönstret minns jag tydligt .., det var så himla finurlig text tyckte jag!
Det var i Ystad, nere vid hamnen och till höger i bild syns ett slags veckat tak; det tillhör färjeterminalen.

Och det var jag själv som - för många år sedan - tog bilden.

Insnöad ....



... på just den här sortens musik.

Ära vare youtube.

I sängkammaren ...

... står lilla fröken S:t Paula och förgyller min tillvaro.
Tre små blommor, ja, det är inte mycket att yvas över, men räcker gott.

Så vacker blå färg!

Annat: igår läste jag ut Joyce Carol Oates roman "Det var vi som var Mulvaneys".
Vilken underbar historia och det var som en sorg att lägga ifrån sig boken som var så tung och otymplig; jag önskar att min syster hade valt pocketvarianten, men det slår mig att hon nästan enbart väljer inbundna böcker, medan jag tycker bäst om den andra varianten.

Nu har jag precis pratat med fine Gunnar i Jämtland!
Så roligt! 

"Tänk på november ....."

På min morgonpromenad (nej, inte johanssonrundan och inte lillrundan heller) bland bloggvännerna, hamnar jag hos mossfolk. Ja, det är inte så många som bloggar numera, men några finns kvar och hon är  - tack och lov - en av dem. Och mossfolk går i inlägget tillbaka elva år i tiden (och fortsätter så ...) och det blir mycket igenkänning för den som läst hennes sida .., ja, där är hunden som inte längre är i livet och där är lägenheten i Örebro, und so weiter.

Då blir jag inspirerad!
Men min förra blogg raderade jag och den här är från 2008, ja, men det är ju nästan tio år i alla fall.
Vad skrev jag då, den 2:a november?
Jo, så här.

2/11 2008.
"En pojke från grannbyn som jag var väldigt förälskad i när jag var kanske fjorton, femton år ..., hörde av sig till mig  när jag hade det knepigt, för några år sedan. Då, när jag fick den där mentala härdsmältan. (Ja, när jag förärades ansvaret för kassabokföringen och kassaschemat i Ystad .., somliga behöver inte mer än så för att drabbas av härdsmälta ,-)
Idag har den pojken - som väl är en man vid det här laget - födelsedag och när jag kämpade för att lära mig det engelska morse-alfabetet då kom jag aldrig ihåg vad bokstaven N var .., och då sa han, för det var han som lärde mig det där (som jag nu har glömt, allt utom hotel, romeo, juliet, alfa, Charlie, echo, india, mike, november, papa, Quibec, Victor, Xylon, Zebra .. Yankee) ..., jamen, tänk på när jag fyller år ..., i november!" Ja, så var det ju! N - är november!"




För fem år sedan hade vi även då "Det bästa".
Och jag lyssnade till musik som jag tyckte så mycket om.
Som detta.

Ann i Göteborg hade bland annat åkt till Textilhögskolan i Borås och där upptäckt skulpturen "Ute" av konstnären Charlotte Gyllenhammar.

Och Rexxie hade druckit vin hos goda väninnor och haft trevligt, men bäst av allt var nog ändå att han fått besked att tumören på njuren inte givit några metastaser på lungorna!
(Han har förresten fått goda besked alldeles nyligen också .. att inga metastaser påträffats! Heja!)

Lyckliga Grodan (doktorn i Medelpad) hade efter ett arbetstyngt år varit på semester i Spanien och påstod sig inte ha längtat hem en enda sekund och Ulrika hade varit på stickläger i Järnboås och kom hem glad och lycklig!

I Skellefteå hade ellem - som sedan länge då varit drabbad av snarkproblem - fått en cpap och ett nytt- hopefulle snarkfritt - liv tog sin början (får man ju hoppas) och Eva i Tyresö hade opererats för sin läckande blåsa, vilket minsann blir till problem om man därtill är diagnostiserad för KOL och kämpar med ett evigt hostande! Nu kändes allt så mycket bättre!

Och Jenny, som då hette sportigajenny, hade bestämt sig för att läsa turistbyråns alla böcker .., hedgrenskan gladdes åt dotterns häst ute på landet .., eivor jonsson i Skellefteå hade varit i Stockholm och sett Fanny och Alexander och fått träffa Jan Malmsjö och Marie Göranzon backstage och den minnesgoda Cecilia N:s man hade varit ute på en rejäl joggingrunda tillsammans med hunden och pv hade åkt tre mil på rullskidor och var då naturligtvis salig, nära frälst.

Nu vet ni.
Medalj och så vidare .. ja, ni vet.

En åttaminuters tripp till Gamla Stan i Lahore, Pakistan.



Många tuuut, många leenden, många flugor och en vänligt leende taliban.
Men nästan inga kvinnor.

(Och jag tyckte att Amsterdam var stressigt ...).

Dagens och torsdagens fönster ....

... kom på messenger idag och den som hade håven med sig till Dublin, det var ingen mindre än madame Hedgren - Jörgensen från Trelleborg, men alltså nu på Irland; för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Tack Kerstin! Så omtänksamt av dig!

en onsdag ...

... och pv är ledig, ja, vi är lediga båda två.
Jag vaknar tidigt av - som alltid - avdomnade händer, främst högerhanden och det spränger så där som om handen ska ramla av!
Sen blir det mardrömmar .., jag dränker kattungar som inte vill dö och harry slåss med en stor, svart hund som kommer in det hus där jag just då bor och när sömnen väl tackat för sig, har det börjat regna och är grått och mulet ute.

Utebelysning ska återlämnas och nya helst hittas och det blir en tur till den stora butiken som säljer just sån. På ingångsdörren står en skylt att affären håller stängt den 4/10 och pv säger att det datumet är ju redan passerat ..., kassörskan hör pratet och meddelar att hon har skrivit ut det på datorn, eller någon har gjort det och hon kan inte ändra texten.
"Men du har väl en tuschpenna, sätt bara dit rätt datum, 4/11!" säger jag.

Och det krånglar när vi ska välja lampor och till slut tackar vi för oss och på väg hem sms:ar jag svärsonen på Ekerö som en gång arbetat som elektriker och han hjälper oss - halleluja - och nu ska det ordna sig!

Tittar in till friherrinnan och hennes väninna i tillfälliga boendet .., dricker en kopp kaffe och så hemåt. Fixar middagsmat .., pv arbetar med det elektriska (drar plaströr och annat i uterummet) och jag sitter i loppisfåtöljen och bläddrar i boken som kom igår, den med titeln "Jag minns", där människor fått skicka in bidrag av sina minnen från 1900-talet. Så intressant!
Så mycket igenkänning!
Så påhittigt!

Hittar tre inköpslistor i min väska; alla från jobbet.
Överallt ligger dom .., på golvet, utanför entrén, men mest förstås i kundkorgar eller vagnar.
Mycket att göra igår och inte hann vi med som vi hade tänkt heller, men så är det ibland.




Tänker på nästa höst.
Lite planerar vi allt .., pv funderar också (allvarligt) på att låta pensionera sig (eller kanske arbeta betydligt mindre) och jag säger att vi kan ju fira den nya tillvaron med att resa till Portugal, till Porto .., fyra övernattningar, vad tycker han om det?
Kanske kan vi ta en fika någonstans med den här madamen, om hon är på plats?
Skrollar runt bland olika youtubefilmer från Portugal i allmänhet och Porto i synnerhet; men mycket är så ..., ja, jag kan inte förklara det ., det är ju vardagsbilder jag vill se, inte bara vackra byggnader.
Det är själva vardagen jag tycker om.
Hittar till sist en film som går rakt in i hjärtat, den här ovanför.

Långa inlägg blir det. Och vet ni, idag fyller Annika i Kävlinge år!
Grattis du fina, rara Annika!

en tisdag ....

Jo, men tisdagar är bra dagar, det är ju dagen innan det vankas ledighet.
Det mesta är sig likt.
Morgonrunda med hundarna. Nelly har blivit piggare och följer nu lätt med på alla promenader; såväl längre som kortare, det är helt obegripligt, men det är likadant med mig själv .., nu kan jag gå obehindrat och det är som ett nytt liv; verkligen ett nytt liv.
Känner mig starkare!

Ser ni popplarna på bilden .., dom där höga träden?
Ett tag ville jag gärna ta rotskott och plantera nere i slänten, mot vägen till, men  .., nej, så höga och rangliga träd får hellre växa där nere mot havet till.

Det är en helt ljuvlig morgon med mild och len luft.
Saltmättad.

Inte är det ofta jag ser fartyg ute till havs, alltså fraktfartyg, men idag.
Har ni inte stor skärm eller extremt god syn, kanske ni inte heller gör det, men ungefär vid klockan fem i tolv på bilden, vid horisonten, skymtar ett fartyg.

Nu har vi gått uppför backen och ska snart passera fabrikör Johanssons hus på vänster sida.
Det första huset som skymtar är Stora Hus.
Det var just här i hagen det röjdes nåt hemskt för ett år sedan och pv sörjde alla björnbärssnåren som bara rycktes up från marken, så där som lösa tänder!
Men oj, så vackert det blev !

Nu är vi väldigt nära Ejdervägen, men först ska stoet hälsa lite på Nelly - oss andra är det inte så noga med -. Och Nelly är så glad, så glad och går självmant fram och låter sig nosas på och sen skuttar hon hemåt i vådlig fart. Jag ler mest hela tiden .., tänker på hur mycket glädje den lilla pigan skänker oss.
Ja, Harry också förstås, men eftersom vi varit så nära att förlora henne, är det extra roligt att hon nu är så alert.

Nu ska jag duka ute.
Friherrinnan och Ann-Marie är på väg hit och i ugnen väntar fikabrödet och kaffet ska sättas fart på.
Sen jobb från två till åtta.

Dagens fönster ...

... finns i ett numera tomt hus i landet Halland.

På jobbet ...

Det lät som om en bomb hade detonerat, eller som en mindre jordbävning (jo, det har jag varit med om) och för ett ögonblick stannade allt upp. Kunder stod som förstenade och vi bara tittade på varandra. "Herregud, nån har kört på en stört!" sa jag, som tänkte att ölstapeln rasat.

Så var det inte.
Det visade sig vara en kund som av misstag - förstås - hade kört rakt in i butiksväggen som bågnade rejält och allt dråsade i golvet! Vilken fasa och vilken evinnerlig tur att ingen kom i vägen för detta! Tänk, om en liten småtting just passerat .., det är ju tunga saker det här!

Länk till Hallandsposten.

Dagens fönster ...

... finns i ett grått eternithus i landet Halland.

I nästan sjuttio år har hon bott i huset; först hos sin morfar och mormor, sedan som gift och sist av allt på egen hand. Så - efter moget övervägande - beslöt hon sig för att säga hejdå till allt detta.
Till utsikten över havet och "kohallarna" och grannen Stig med sina kossor och alla katter som ibland hälsade på och norpade sig lite av brödbitarna som var avsedda till fåglarna.

Nu ska hon börja ett nytt liv.
Ett helt nytt oskrivet ark ligger framför henne.

Hon är så vanvettigt trött och slut på efter allt packande och städande och jag hoppas innerligen att hon står på benen efter detta och på instagram skrev jag följande, ungefär så här: "just nu finns det inga människor på jorden jag mer unnar en miljonvinst än friherrinnan och hennes idoga, arbetssamma väninna Anne-Marie! Jag önskar också att en resa till Maldiverna skulle tjoppa ner från himlen till dem båda .., helpension och med daglig massage .., och fågelkvitter och värme och dagar fyllda med solsken! Allt detta önskade jag också skulle dråsa ner över friherrinnans trofasta vänner och släktingar; yngre som äldre, som så makalöst har ställt upp och hjälpt henne på alla möjliga sätt.

Någon har skurat köksskåpen, någon har putsat fönsterna, några har kört möbler till magasinering, ja, dom har helt enkelt funnits där för henne!
Det här med att man får vad man ger ut, det stämmer verkligen på friherrinnan.

Lycka till med allt det nya! säger jag.
Jag tror att det i slutänden kommer att bli bra.

Hitta Nemo! 



Ja, jag tillhör de lättroades skara och måste säga att jag bara älskar detta att den franske presidentens adopterade hund Nemo får vara med lite hur som helst!
Underbart!



Att han sen markerar revir (från hundstallet till palatset .., det gäller att visa vem som bor där!) och lyfter på benet i det eleganta hemmet är ju en annan sak. Hoppas att inredningen klarar sig.



Och om nu bara inte gästerna är hundrädda (som Angela Merkel) så tror jag ju att det här är ett idealiskt sätt att få en avslappnad stämning. Jo, det tror jag. Heja dig, Macron!

All den där värmen ....

... den såg ut så här.

Det var Barbro i Brämhult (walkaboutsweden) som gladdes åt att sonen liksom hittat hem - på mer än ett sätt - och själv tänkte att jag flickvännens hand är så vacker och feminin!

Och så var det Ann i Göteborg (den STORARTADE) som börjat om från Ruta Ett) som också gladdes åt en ättelägg, nämligen sonen Anders som hade fått jobbet som han hoppats så på!
Grattis Anders och lycka till!
(En bild till skulle ha varit med, men den var stående och då hakade collaget upp sig - det var bilden på Anns nysydda byxor!)

Babsan i Uppsala, hon hade hälsat på hos makens moster, en glad och pigg dam på över nittio år och det hade kalasats på äppelkaka!

I Närke ägnar sig Ulrika åt att sticka mamelucker till frusna rumpor, eller så kan man ju göra som på bilden .., använda dessa som hatt! Krya på dig, Ulrika!

Bilden längst ner till höger kommer från Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow på instagram), hon som syr mest för jämnan.
Nu hade hon hittat ett sånt härligt tyg med Babblarna som motiv och nu, så snart hon får lämna sjukhuset (dessa eländiga gallstenar!), ska det bli sömnad av och såå glad barnbarnet ska bli!

Och så var det min egen glädje.
Småglädje.
Nelly som dråsade ner i bäcken, försvann och kom upp .., liv och död i ett spindelnät - mest död - och Cornelia på jobbet som suttit på dressyrsadeln som gett avtryck på ridbyxorna.

Tack livet! vill jag säga.

En bra söndag ....

Egentligen var det inte "min jobbarsöndag", men det spelar ingen större roll, nu blir jag ledig kommande söndag i stället, vilket resulterar i en tredagarsvecka (må, ti, lör). Härligt!

Det var Brooks och jag som kom vid halv tre och Brooks är tjugoett och en riktig klippa.
Han tog sig an frukt och kolonial, jag hade mejeriet, datumkoll, frontning av brödet och rengöring av pantmaskinen (tar fem minuter), så det kändes bra.
Kassajobbet delade vi på.
Och så skulle ju alla veckans annonsskyltar plockas ner och icke-sålda bingolotter returneras.

Eftersom det nu är höstlov i veckan,. har många kommit ner till sina sommarhus och där var bland annat sex unga skollediga flickor från Stockholm som nu skulle vara tillsammans några dagar i "morfar och mormors sommarhus" och det köptes chips och godis och läsk och dom såg ut att vara glada och upprymda.

Och där var kunden vars mamma diagnostiserats med samma sjukdom som min egen mamma förärades med och jag kände såååå väl igen alla tecken och det gjorde mig så ont om såväl kunden som mamman.
"Vilken trevlig butik det här är, ja, vilken trevlig butik det här är!" säger hon om och om igen, hon som handlat hos oss i så många, många år.
Nu var det för henne en alldeles ny butik.

Att inte bo inom hjälpa-till-avstånd - så där i vardagen - och veta att ens förälder bor ensam i sitt hus och visserligen kommer hemtjänsten två gånger dagligen, men det hjälper ju inte, hur mycket som helst kan hända mellan dom besöken!
Ja, oj, oj, oj .., jo, jag kan ana oron.

Och där var mannen som brukar säga "hej älskling!" när han kommer till kassan.
I mitten av de sjuttio, kanske?
Nu tackade han för sig, sa att han inte längre orkar bo kvar i huset, utan flyttar till ett äldreboende.
"Det kanske är sista gången vi ses ...?" sa han och jag önskade honom lycka till.

Och så var där Filippa som har tappat en tand och som nu är så vanvettigt söt med sin glugg!

Sist av allt upptäckte jag arbetskamraten Cornelia borta vid fruktdisken.
Det är hon som är på bilden.
Cornelia har egen häst som heter Cezar (en connemara, förklarade hon) och nu hade hon tävlat i dressyr (nja, det hade gått så där ...) och var alldeles sotig om rumpan och jag loooog och frågade om jag fick ta en bild? Jodå, inga problem.
(Det påminde mig nämligen om en helt underbar bild som AP:s väninna tagit där AP - efter en dressyrtävling - står framåtböjd i sina vita ridbyxor och med rumpan i vädret och den är så härligt, frimodigt underbar den bilden!)

Ja, på det hela taget blev det en bra kväll .,. vi hann med allt som skulle hinnas med och det kändes så BRA!

"Imponerande jobbat av dig Brooks!" hojtade jag när vi lämnade butiken och kom ut i kvällsmörkret.

Jag menade det verkligen.

Det bästa för Ulrika i Närke ...

Underbara Ulrika!

Det har inte varit en bra vecka så det var inte lätt att komma på något, men jag är i alla fall väldigt glad för att armarna inte bråkat så mycket. Jag har kunnat sticka mycket, och det gör det lättare att stå ut med smärtan.

Detta ska bli ett par mamelucker, även om de här tillfälligt sitter på mitt huvud. ;-)

Varför jag stickar just dessa, kan man läsa om här:
http://www.kammebornia.se/mameluckupproret/

Det bästa för Babsan i Uppsala ...

Varit hos makens moster, finaste Greta, 90 år.
Hon har ett stort hjärta. Pigg och bor själv, bakar, lagar mat, läser och är ute varje dag.
En alldeles underbar liten dam!

Kram Babsan!

Idag är det Efit (ett foto i timmen) ....
(Och jag arbetar eftermiddag och kväll och kommer att lägga in bilder senare ikväll).
Andra som är med hittar du här.

Vid 8-tiden är jag vilsen när det gäller vintertiden.
Är klockan verkligen åtta eller nio?
Nelly bryr sig inte.

Vid 9-tiden har pv tagit morgontidningen och slagit sig ned framför kaminen.
Själv har jag tittat på "Korrespondenterna" i SVT-play.
"Men du, det borde du titta på, det var hur intressant som helst!" säger jag. 
Nelly sover fortfarande gott i sin lilla korg. 

Vid 10-tiden tar jag mig en dusch och funderar över det här med att sköljmedel/mjukgöringsmedel är skadligt för miljön, men hårbalsam ..., det är väl i princip samma sak? Hur hälsosamt är det för våra hav? Funderingarna kommer sig av att jag för tillfället är utan hårbalsam och ett elände är det att få ordning på lockarna som tjorvar in sig i varandra. 
Det lilla vita huset till vänster på bilden, tillhör grannarna Bengtssons.
Eller grannen; mannen i huset lämnade det jordiska i somras. 
Och Nelly sover ännu. 

Vid 11-tiden har jag just läst i morgontidningen om vikten av att äta vettigt för att få ett långt liv. 
Massor av bönor, baljväxter och grönsaker. 
Ja, just det. 
Här blev det toast (för första gången på länge), med rökt skinka, mozzarella, svamp och tomat. 
Inte skymten av en baljväxt. 
Nelly har nu vaknat och försöker tigga sig till en bit av detta ljuvliga. 
(Och just som jag skriver detta, lossnar en fyllning till en tand. Ja, men det var ju trevligt). 

Vid 12-tiden tar jag Nelly och går Margret-Inger-rundan.
Den kan också heta Inger-Margret-rundan, beroende på var vi börjar och slutar. 
Idag hängde lilla pigan med alldeles otroligt bra - för den som inte känner henne är hon inne på sitt fjortonde år och är tämligen dement och allmänt förvirrad - och så snart hon har stannat till och nosat på nåt spännande, kan hon helt sonika vända om och springa åt fel håll. 

Bonusbild: Nästan hemma svänger vi av från lilla vägen och går ut mot skogen och då har man fin utsikt över nejden. Längst borta i bilden, ungefär vid den vänstra tallgrenen, syns fabrikör Johanssons hus - det med grönt koppartak -. Rakt ner/fram (det är brantare än man tror och ytterligare till vänster, men utanför bild, är det  r i k t i g t  brant!), ja, det vitgrå huset med flaggstång, det är vår närmaste granne ..., det gula är pv:s hus där även jag bor och vid vänstra taknocken skymtar det vi kallar för "polska ambassaden", då där alltid står massor med polskregistrerade bilar parkerade. 

När  klockan närmar sig 13.00  pågår avlånga-bords-förhandlingar i köket. 
Det är nämligen så att vi vill sätta upp fasadbelysning; dels för att det blir vackert, men mest av allt för att inte snubbla och slå ihjäl oss  när vi mörka höst, - och vinterkvällar kommer hem. 
Igår inhandlades hos K-rauta svart, enkel belysning med nedåtriktat sken. 
Väl hemkomna blev vi tveksamma. 
Det svarta var sååå svart mot vår ljusgula fasad och svart och gult kändes plötsligt mer som en hyllning till AIK. 
När jag så var ute med Nelly på promenad, försökte jag spana på andra husägares val av belysning. 
Den här tyckte jag väldigt mycket om.
Nu har vi bestämt oss för att lämna igen gårdagsinköpet och fundera lite till. 

Vid 18.00-tiden ...
Ja, mobilen låg ute på lagret och vilade och en enda bild hann jag med - den här -. 
Det här är min arbetskamrat Cornelia som kom in och handlade tillsammans med sin mamma; dom hade varit på dressyrtävling (Cornelia och hennes häst Cezar hade deltagit) och jag log när jag såg hennes rumpa med sadelavtryck. 
Om jag fick ta en bild?
Jodå, inga problem!
Tack fina Cornelia!
 

Intressant program ...

Korrespondenterna .., som den här gången tar oss till ett splittrat USA.
Här är länken, om någon är intresserad.

Det bästa för Kerstin i Dalarna ....
(lifeliwingitnow på instagram)

Dottern hämtade ut ett stretchtyg på ICA i torsdags

Idag (lördag) fick jag det med hem

Jag ska sy kläder till barnbarnet av det och han kommer att va en av dessa lyckliga småbarn som får "Babblarna-kläder"

Jag behöver "bara" bli frisk nog för att bli utskiven från detta sjukhuset  

Gallstenarna som krånglar igen...

 

Kram från Kerstin i Dalarna

Det bästa för Ann i Göteborg
(den STORARTADE)

Det bästa i veckan var nog att Londonsonen, fick jobbet han så hett ville ha och att byxorna jag provsydde efter ett nytt mönster blev så bra!

 
Det blir fler sådana fast kanske i andra tyger; linne eller varför inte Manchester som kommit tillbaka nu.

Hälsningar Ann.
Och så den andra sidan.