Dagens fönster ...

Alldeles säker på vem som tagit den här bilden är jag inte.
Det kan ha varit jag själv, men också någon annan.

Hur som helst får den bli onsdagens fönster och jag tycker så mycket om den.

Så var det gjort! 

På väg hem från affären där friherrinnan och jag själv handlat, kom jag på det här med influensavaccineringen! Alltså svängde jag inte in på Ejdervägen, utan fortsatte raka spåret till vårdcentralen i Slöinge. Till min förvåning (hur kunde jag bli förvånad ...!?) var där fullt och nästan mer än så i väntrummet och den här bilden gör inte verkligheten rättvisa, ty till höger om mannen på den vita stolen, där satt dom flesta, plus lite längre fram och så där jag själv satt.

Intill mig hade jag två äldre farbröder.
Den ene av dem var kort i rocken och krumryggig och alla tänder i nederkäken lutade ett och samma håll, men åååå, så rar han var! När vi alla suttit där tysta i kanske tio minuter, sa han - på nån slags härlig dialekt - att ..."här är ju lika tyst i kyrkan ...".
Och så looog han.

Klockan 13.00 öppnades receptionen där vi skulle betala och detta skulle gå i turordning, ja, man fick ta en nummerlapp när man kom in i väntrummet (och rullen med lappar var det ingen som hittade .., man fick visa, den hängde på tamburmajoren vid fönstret) och sen, när vi skulle börja betala för oss (först betala, sen ropades respektive patient upp), så blev det lite småkaos.
Vems tur var det egentligen?
Och dom som kom långt efter oss och bara stövlade in till den alltid så vänligt leende kvinnan i receptionsrummet (där en ny höj, - och sänkbar disk installerats, nu var den i högt läge, det kändes som om man var på banken ..), dom fick snopna komma ut igen och ta en nummerlapp.

Till slut sa jag att den som kommer ut från lilla rummet och har betalat kan ju säga vilket nummer som står på tur och det tyckte även mannen på den vita stolen och då fungerade det perfekt.

Själva vaccinationen tog knappt en halv minut och kändes inte alls.

En yster Harry mötte mig vid ytterdörren och sigge hoppade ner från sin älsklingsstol och ville gå ut .., själv ordnade jag mig kaffe och en god macka med skivbar Arbogapastej.
Mer behövdes inte.

En tisdag ....

Och exakt en månad kvar tills det är lucia.
Å, så jag tycker om lucia!
Fin sång från tv:n på morgonen .., tända ljus, lussekatter och kall mjölk.

Men nu är det november.
Klockan fem steg pv upp och en timme senare gav han sig iväg på cykel till Sannarp, för jobb två dagar i veckan fram till jul. Nu tror jag att det handlar om gymnasienivå och mest matematik.

Själv är jag fri.
Ja, jag är ju pensionär.
Har tittat på Morgonstudion (tycker så mycket om Maria som läser upp kulturnyheterna!) .., gett fåglarna mat .. (ivrigast är lilla nötväckan som knappt kan bärga sig innan jag fyllt på!) .., och planen för dagen (man måste inte ha planer!) är att räfsa lönnlöv vilka ligger i  d r i v o r  i slänten!
Och friherrinnan som för tillfället är utan bil (lagning) ska få skjuts till affären .., jag tänker fortsätta lyssnandet av P-O Enqvist som läser från sin bok "Ett annat liv".
Från början var det FEMTON timmar att lyssna av .., nu är jag nere på tolv timmar.

Efteråt, på väg till bilen.

Igårkväll var det Filmstudio igen.
Den här gången visades en film av Michael Haneke - "Happy end" -, en film som nominerades till Guldpalmen (men inte fick den) i Cannes och som, när jag kollade recensionerna, fick så fantastiskt fina betyg.

Enormt bra skådespelare var det .., det var Jean-Louis Trintignant som jag en gång i min ungdom hade som filmstjärna, ja, dom här små korten man sparade på eller bytte med kamrater.
Det var Gina Lollobrigida, Brigitte Bardot, Pernell Roberts (Bröderna Cartwright) och Elizabeth Taylor och så han då, J-L.

Född 1930 (min mamma var född 1921).
Nu ser han ut så här och spelade helt fantastiskt bra!
Den 11:e december fyller han åttioåtta år.

Isabelle Huppert spelade som vanligt suveränt bra .., och med i filmen var även Mathieu Kassovitz, mannen som i underbara filmen Amelie från Montmartre hade rollen som den som reparerade fotoautomater. Den mannen hade banne mig inte åldrats en enda dag på alla åren sedan Amelie-filmen!

Själva biografen längst till vänster .... Bulls restaurang därefter.

Förutom på den första raden, var det fullsatt i salongen.
Själv hade jag tur och fick en "ensam-fåtölj" på balkongens högersida och det var perfekt, inte en enda sekund kände jag av den där knutan i skuldran!

Men själva filmen då?
Ja, den var .., annorlunda. 
Där jag satt högt uppe med fin utsikt över salongen där nere, såg jag hur somliga kollade sina mobiler under själva filmvisningen (i smyg förstås) och mitt i alltsammans hördes ljudliga snarkningar där nerifrån .., snarkningar som bara stegrades och först trodde jag att det hörde till filmen, men när publiken började fnissa och harkla sig ., förstod jag ju .., det var verkligen nån där nere som sov gott!

I någon av alla recensioner som jag läste när jag senare kom hem, såg jag att denna Happy End hade fått kanonbetyg av så gott som alla recensenter .., ja, jag är väl inte tillräcklig cineast för att till fullo inse den enorma storheten, jo, bra var den .., och som sagt suveräna skådespelare, men det var ändå ingen film som satte för evigt djupa spår i mitt filmhjärta. Igårkväll gav jag den en fyra av fem i betyg, idag skulle jag kanske valt en trea. (Förutom då själva skådespelarinsatserna).

Dagens fönster ...

Igår ett fönster från urmakeriet i Falkenberg, idag flera fönster (ååå, så hemskt att putsa dem!!) från Amsterdam! Det var annannan som i flykten hivade upp håven .., tänk, vad ni är underbara, ni fönsterfångare! (Ja, ni andra också!)

Tack snälla! säger jag.

Utflykt norrut och dagens fönster ...

Den första patienten läggs in i bilens bagage ...

I föregående inlägg berättade jag om väggklockan hemifrån som för ett par år sedan insomnat och därefter mest agerat väggprydnad. Otaliga gånger har vi tänkt leta reda på en urmakare som möjligen kunde bistå oss (eller mest klockan), ja, så att den liksom återuppstår.
Igår länkade Bert i Luleå till en klockreparatör i Falkenberg (jo, vi har sett hans annons tidigare, men aldrig tagit tag i det hela), men nu ringde pv till honom och jodå, det var bara att komma.

Och Amerikaklockan som jag älskar så högt ...

Den andra väggklockan, den som jag ropade in på autkion i Heberg och som saknade såväl pendel som en visare, den fick också göra oss sällskap.

I närheten av Eftra upptäcker vi en stor Highland-Cattle-kalv som spankulerar omkring vid vägrenen och uppenbarligen har tagit sig ut från hagen - men inte in igen -.
Hoppsan!
Det tar pv tio sekunder så har han klivit ut ur bilen och jag ropar "men vad ska du göra?!" och får till svar att han tänker "fösa in den i hagen igen", om han bara hittar nån öppning och jag tänker att nu har han fått spader.
Men se, ännu en bil stannar till .., det är Hemtjänsten i Falkenberg och ut kliver en resolut ung kvinna och hon gör pv sällskap och vips, så har dom agerat kofösare och pv lyfter bort strömgrejen och så får dom in kalven till den övriga skocken. Själv sitter jag i bilen och ringer till den enda bonde jag känner som bor i närheten, men det är inte deras djur, men frun som svarat vet vilka dom tillhör.
Ja, nånstans måste det ju ha blivit en öppning i stängslet.
Sen iväg till Falkenberg.

Så vackert där är!
Vi har svängt in på en liten sidogata med de allra vackraste trähus och mitt emot ligger en kyrka och längre ner flyter Ätran.
När pv lyfter ut väggklockan känns det som om vi bär in ett kärt barn till akutmottagningen.

Urmakaren visar sig vara en himla trevlig prick, kanske i vår ålder, kanske yngre .,. och han tittar på klockan och säger att den nog har minst etthundratjugo år på nacken och så tar han upp själva urverket och visar vad som säkerligen felas .., det är olja som geggat ihop (vi är oskyldiga) och med en slags kraftig tandpetare pillrar han i olika hål (det påminner om rotfyllning!) och säger att det ska säkerligen ordna sig, ja, nog ska han kunna fixa den så den både går och slår.
När jag frågar vad det kan gå på, säger han att .., tja, ungefär tre tusen kronor!
Jag ser resesparkontot minska radikalt, men pv säger att det här får bli min julklapp och födelsedagspresent från honom!

Sen hämtar vi in "lillebror" och klockmakaren säger att den var verkligen fin ..., och titta, där är små inläggningar av pärlemor, jo, nog är det en Amerikaklocka alltså och den är kanske enklare att laga; där fattas en visare och pendel och slagverket ska nog ordna sig också.

Den klockan betalade jag 250 kronor för och den är väl inte värd mera heller, men om ni bara visste hur mycket jag tycker om den. Och hur vacker jag tycker att den är!
Här finns en bild från nätet där man ser en liknande klocka.

Urmakaren heter Bengt, han är mellanbarn, Stenbock som jag själv (det gissade jag rätt på med en gång till pv:s förvåning) och han har vänster tumme upp.

Sen får vi ett kvitto och så småningom hör han väl av sig och det ska bli så outsägligt roligt att få två fungerande väggklockor .., och jag som älskar klockklang får ju i alla fall sånt i miniatyr - det är alltid nånting -.

På väggen på huset intill, kan man läsa följande.

Och så här ser det ut när man på gården, fast från andra sidan, då har jag alltså Ätran i ryggen.

Man kan ju undra ... hur många människor som har lämnat fotavtryck här, ja, under årens gång.

Dom gamla husdelarna gick alla i rött och grönt. Svårt att få fram rätt kulör här vid datorn, det var sååå vackert i verkligheten.

Innergården var byggd i fyrkant och ja .., här hade man lätt kunna tänka sig att bo!

Också från baksidan, med Ätran i ryggen.
Vi gick nämligen en runda med Harry efter att klockorna var inlämnade och då kunde vi gå in genom porten, men från andra hållet.

Och tänk .., om stenar kunde tala .....

Vacker och säkerligen väldigt gammal tegelvägg ...!
Det är sånt här jag är så glad för .., att jag bor där det fortfarande finns en massa historia i boningshusen! Jag saknade det sååå hemma i Malå! Där hade dom vackraste trähusen rivits; kvar blev Prästgården och Radio-Erikssons hus på Storgatan. Men alla andra!

Och så får det bli ett dagens fönster från herr urmakarens lilla verkstad.
Det kan inte hjälpas, men när man ser Ätran rinna förbi (det tycks ganska strömt) är det omöjligt att inte tänka på pojken Dante vars öde beseglades just i Ätran.
Men om det pratade vi inte.
Men tänkte.

Det här blev ett långt inlägg, men Anne i Mantorp blir väl i alla fall nöjd ,-)
(Hon säger sig tycka om just långa inlägg).

Hurra, hurra! 

Idag har min storasyster födelsedag!
Sjuttiofyra år.

En gång skickade hon ett gratulationskort till vår äldsta syster (det skiljer tre år mellan dem) och där gratulerades den äldsta till bemärkelsedagen, men längst upp stod det skrivet "better You than me".
Som vi skrattade!

Birgitta bor själv i huset utanför Adelaide .., hon är och har alltid varit orädd .., hon är rättfram och oerhört snäll. Och hon har varit med om en hel del. Hon har brutit flera ryggkotor och legat i gipsvagga under flera månader (skidolycka) och hon har dråsat i backen när hon skulle beskära ett träd och så hamnade hon med huvudet i en stenmur och det var inte långt ifrån att hon seglat vidare!

"Men det var ändå bra, för all min migrän försvann .. inte ett anfall sedan dess!" sa hon leende.

Nu är hon sedan en tid tillbaka änka, men tar obekymrat bilen och kör dom sextio milen söderut till sonen Fredrik som bor i Portland.

Så här såg det ut när hon i våras hälsade på hemma i fosterlandet.
(Här på besök hos AP).
Allt möjligt hann hon med .., hon bodde hon Rigmor utanför Hörby .., hon blev hämtad av min Maria som tog henne med till Upplands Väsby och guidade henne i Stockholm där B bodde under många år .., och Birgitta fick vara med när Emil tog studenten och sen åkte hon med oss tillbaka till södern, ja, vi lämnade av henne i Skåne och det var då fick rabarberpaj, innan pv och jag själv skulle åka hemöver.

Hurra, hurra för Birgitta!

Fars Dag ...



Köksklockan fanns i mitt barndomshem och satt på köksväggen.
Den hade en tillhört min pappas farbror och inne i själva klockan låg under alla år mina systrars mammas dödsannons. Hon hette Gunhild Nilsson, född Andersson i Risliden, Norsjö.
Det hände ofta att jag tog ut den blekta annonsen och tittade på den.
Där stod mina systrars namn och pappas förstås.
Som en egen liten familj var dom.

Klockans tick-tackande var av den högre sorten och det var även klangen när den slogs hela och halva slag. Det var pappa som drog upp den och ibland rättade till visarna, när den dragit sig lite.

När pappa dog i december 1976 sålde mamma huset och vi kom in att flytta in.
Det bestämdes att klockan skulle få bo kvar i huset.
Så småningom, många år senare, tackade även vi för oss och tog sikte på landet Skåne.
Klockan fick såklart följa med.

Och ytterligare elva år senare blev jag ensamseglare och kom att bo i en liten etta i Ystad.
Klockan gjorde mig sällskap.
Det kändes tryggt.
Som en liten livlina till det som en gång varit.

Efter sju år blev det ny flytt; nu till landet Halland.
Jominsann, klockan fick följa med, den var ju en så stor del av min uppväxt, ja, faktiskt hela uppväxten. Den var liksom en del av mig själv. Hela mitt liv. Och tänk, vad den hade varit med om! Först alla åren i Kalvträsk, så till Malå, sen till Bjäresjö, så Ystad och nu Stensjö.

Ibland upptäckte jag att jag vickade på tårna i klock-takt.

Sedan kanske två år tillbaka insomnade klockan helt lugnt och förhoppningsvis fridfullt. Hur många gånger som helst har vi sagt att "men vi måste lämna in den och få den lagad .., men var ...?"

Och inne i klockan finns inte längre Gunnas dödsannons, nu är det min mammas, man skymtar den lite på filmen.

Men hur kom jag att tänka på klockan just idag?
Jo, för den har så mycket med min pappa att göra.
Och idag är det ju Fars Dag.
Alla pappors dag.
Och lyfter jag blicken, är klockan det första jag ser.

Dagens fönster ...

Ulrika har ruskat om i fönsterhåven och ut ramlade fem fönster.
Lite dammiga .,. dom har kanske legat länge.

Det här är ett av dem.

Tack Ulrika!

Efteråt ...

Den här veckan blev det fyra dagar på raken i affären och det har verkligen inte varit långa dagar och idag var det bara tre timmar, från tio till ett och mest i mejeriet. Det var leverans från Arla och från Wapnö och tungt förstås och mycket att baxa in och fylla upp, men det är ju sånt jag tycker om.
I kassan var det mer eller mindre kaos mellan varven, då ATG-datorn inte ville samarbeta och detta just idag av alla dagar, då det var storspel på V75!

Men det fanns ljusglimtar också, förstås.
Som kvinnan som kom till nödkassan, kassa 3 .., och medan hon packade i sina varor berättade hon att hon läser här inne dagligen och jag bara gapade! Jodå, och det visade sig att hon bor på andra sidan kustvägen bara ..., och heter Jeanette! Till dig, du rara Jeanette, vill jag säga: du gjorde min förmiddag!! Tack!

Kom hem vid halv två och då var Hilda, Patrik och lille Edvin på besök.
Vi åt lunch och efteråt, när det bara var pv och jag själv, stöp jag på soffan och somnade rakt av.
Lördagskrysset i DN hade jag tittat på och tyckte att det såg mer än hopplöst ut, men när jag vaknat och blivit bjuden på kålpudding (nästan det bästa jag vet), då var det som om hjärncellerna vaknat till liv och vi fyllde i det ena ordet efter det andra!
Som vanligt är pv bäst på långorden .., medan jag klarade andra som han absolut inte kunde!
Ulan, till exempel.
Plötsligt kändes det så bra.

Det är becksvart ute.
Verkligen  b e c k s v a r t. (Är beck verkligen så svart?)
Härifrån syns inte ett endaste gatlyse, så är det klart väder, har vi en otrolig stjärnhimmel att titta på.
Det har vi inte nu.

Däremot har vi tittat på nyheterna och sett en president Trump som tycktes precis lika sur och tjurig som treåringar som inte får som dom vill, ja, det var i mötet med den franske presidenten som i allt verkar vara Trumps motsats. Och vi tog del av alla tända ljus på torget i Falkenberg och tänkte på pojken som förhoppningsvis inte blivit puttad i Ätran och vilken tur ändå att han är funnen.
Igårkväll var Kim Walls föräldrar hos Skavlan .., det var det ena värre än det tredje!
Hu.

Letar en bild, hittar en annan.
Det var väl vår glädje, förstås. Det som gjorde oss glada.
Där är bilden av Eva i Tyresös barnbarn på stranden .., och där är Sir John i sin tjusiga hatt ., och där är mossfolk om jag ser rätt .., abborrar på rad - då är det nog Gunnar i Vaplan som fått bra fångst - och där är nån som är på holiday och solar .. (Babsan kanske ...?) och där är en fin, grå tröja, undrar om inte den tillhörde - eller fortfarande tillhör - annannan i Portugal?

Ann i Göteborg sitter i härlig limegrön linnejacka eller tunika vid ett bord .., en ung man är vakt hos kungen .., min kollega Jessica i Västerås syns längst nere till vänster .., kan det vara Sportiga Jenny och hennes syster som är i London ..., och Emma och jag själv har också varit i London och jag tar en bild av mannen som plockar skräp. Den svartvita bilden ser jag inte vad den handlar om .., och inte människorna vid det som tycks vara ett smörgåsbord. Nån slags fest? Kanske student? Mannen i grävmaskinen som hade en hund med sig, dom två glömmer jag aldrig.

En till.
Här har Ulrika fått egen namnskylt och trivs i svenska kyrkan, menar att tycker det ger så mycket.
Någon - kanske jag - har varit hos tandläkaren. Och någon har sett filmen Stekta gröna tomater.
Vem kan den lilla krabaten längst ner till vänster vara?

Skrollar runt lite bland alla tusentals bilder.
Hittar mamma och Anders .., ja, det är på Annas studentexamen i Lycksele.
Mamma är då hemma på visit från Bolivia och dagarna innan vi åker till Lycksele har hon varit förfärligt dålig med sprängande huvudvärk, men vägrade som alltid att uppsöka läkare.
(Genetiskt betingat, som ni märker .., friherrinnan påstår att jag är lika hopplös).
Fina mamma med ditt tjocka tagelhår!
Och all din glädje!

Och pv i somras.
Glädjen när jag inte kände minsta rädsla ombord .., stoppen i Donsö, Björkö, Torekov och Mölle.
Kaffe ombord .., Harry som mest låg och sov.

Men nu är det snart den elfte november och den tolfte fyller min syster sjuttiofyra år, det är ju helt obegripligt, men så är det.
Och snart ska jag göra natt.

Ajöken, sa fröken.

Lördagsfönstret ....

Hej!

Ett fönster på ett café bland stadens myller en fredag em. Ett sånt där café med stora muffins och jättestora kaffemuggar. 

Turtlan på vift i Hufvudstaden. 

//Tack Annika! Och jag kanske är den enda människan i världen som tycker att just såna stolar/pallar är så himla obekväma att - framför allt - ta sig upp på! Kanske för att jag inte är så lång?

Dagens fönster ....

Nej då, det är inte vår ute och jag har inte köpt tulpaner.
Men ett glad-fönster från i våras eller från någora år tilbaka, kan ju behövas i bland.

Jag har tittat på nyheterna och det är skottlossningar enligt löpande-band-principen i Malmö.
Då behövs tulpaner och solsken.

Möten ...

Det är som den beryktade ketchupeffekten .., flera veckor av nästan-ingenting-på-jobbet och nu blir det fyra dagar på raken! Igår från ett till sex och mest i mejeriet, men även kassa, frukt och bröd. Jo, men det var trevligt.

Bäst av allt - som vanligt - var mötet med några barn; här syskonparet på sju och tio (eller möjligen elva), en rödhårig lillasyster som kunde spela Anne i Grönkulla enbart genom sin uppenbarelse och så hennes storebror som verkligen  ä r  som en storebror; en sån som man önskar man hade haft!
Det var den killen som i somras berättade så glatt att familjen skulle åka på semester till Rom och han visste redan så mycket om bland annat Leonardo da Vinci och om Rom! Otroligt!

Det är säkert två månader sedan jag träffade dem och oj, så glad jag blev att se dem där vid mejerikylen! "Får man möjligen ge er en kram?" frågade jag.
Oh ja, det fick jag och tänk, vilken glädje det är!

Kom hem vid halv sju och då hade pv gjort pyttipanna!
Han hackar morötter, potatis och palsternacka i lika små bitar som i den djupfrysta varianten och det är så himla gott! Lägg därtill rödbetor till och stekta ägg ....

Glad var han också .., kanske mest för att en av kunderna i affären, en rar kvinna i 35-40-årsåldern, frågade om han som jag pratat med var min man, för ååå, så fin hon tyckte att han var och så vältränad!  Jag berättade det för honom och det kan jag säga, att igårkväll rörde han sig med en viss stolthet här hemma ,-)

Och nu, ny dag.
Det blir ett kvällspass från tre till åtta tillsammans med rara Linn .., jag har gett fåglarna mat .., ett levande ljus brinner på bordet .., nyheterna berättar om den försvunne pojken i Falkenberg (å, så fasansfullt att han inte är funnen!) .., det är presidenten i USA förstås och nu blir det kaffe.

När det gäller den försvunne pojken, kommer jag ihåg när en kanske treårig Anna plötsligt var som uppslukad från jordens yta, då, hemma i Malå. SOM jag letade!! En av grannarna en bit ifrån oss, rektorn på skolan - Lennart Gustavsson - hörde hur jag ropade hennes namn och han följde mig ner till sjön och vi gick där och plaskade i vattenbrynet och skräcken var total.
Det visade sig att Anna hade byggt en koja av den ryamatta jag hängt ut för vädring på altanen och där under låg hon och sov så gott!!
Men jag minns f a s a n!
Och denne Lennart Gustavsson, ja, jag glömmer aldrig hur tacksam jag var att han, utan att jag ens bett om det, kom gående och hjälpte mig! Hur ska det inte kännas för anhöriga till Dante?
Det är Lennart ni ser på bilden .., denne genomsnälle man!
(Bilden har jag lånat från malåbyar.se).

En bild från i fjol.
Oj, rosa sittpinnar!
Att fylla på frön i automaterna är det första jag gör på morgonen .., och ännu kan man gå ut i särken och barbent och bara sandaler. Nog är det ljuvligt!



Igårkväll när jag hade lagt mig, tittade jag på en film som verkligen värmde hjärtat.
Det handlar om en förskola i Oslo - i antropofosisk anda - (vilket krångligt ord att stava!) och idag ska jag titta färdigt på filmen.

//Nu har jag sett den. Helt  U N D E R B A R!
Den som gjort filmen heter Margreth Olin, är norska och här recenseras den i radions Kulturnytt i P1. Göteborgspostens recensent tyckte att den var väl idyllisk. Ja, så kan det också vara, men fin var den.

November ....

... i början av Ejdervägen.

Det gula som täcker hela åkern, kan möjligen vara höstraps, men vi är osäkra.

Och då kan man lyssna till detta.

Torsdag ....

Nej, så här grönt är det inte ute just nu, men man kan ju låtsas.
Det är dis och dimma ..., fåglarna har fått mat .., och jag räknade till fyra fasantuppar kring syrénhäcken, annars brukar det oftast vara hönor som är på plats.

I vardagsrummet brinner ljus och mellan varven tittar jag på SVT:s Morgonstudion. Där visas klipp från gårdagen när Donald Trump läxade upp en av CNN:s journalister och det klippet får mig att må fysiskt illa. Vilken skam för USA att ha en så osympatisk president! En mobbare! Och vad jag inte förstår, det är att inte alla samlade journalister bara tågar ut från Vita Huset i gemensam protest?
Nej, jag begriper det inte.

Läser det vanliga morgonmejlet från min syster i Australien.
Hon fyller sjuttiofyra om några dagar, medicineras för hjärtbesvär, men är i allt sig lik från ungdomens dagar. Förra helgen tog hon bilen och körde dom dryga sextio milen till sonen i Portland och så hem igen några dagar senare. Helt annorlunda är det med hennes storasyster, hon drar sig i det längsta för att köra dom knappt femton milen från Skåne till Halland!
Tänk, att syskon kan bli så olika (och ändå så lika i mycket).
Själv är jag väl någonstans mitt emellan.

Och så en bild bara för att jag blir glad av den.
Det lilla fatet som var en gåva från Anja Notini och så vackra gröna ärtor!
Jo, grönt är skönt!

Dagens fönster ....

... finns i ett gult hus på en kulle, ja, resten vet ni ju redan.

Ni och ni.
Jag vet inte ens om nån är här och läser, men om, utifall att.

Så här såg det ut när jag kom hem från jobbet igår .., det var så otroligt vackert och solen på väg att doppa sig i havet .., en halvtimme senare skulle den vara helt borta.

Inhopp ....

Precis när jag hade tänkt föreslå pv att vi skulle åka och ta ett morgondopp i Skallkrokens hamn, ringde Pernilla från jobbet. Kunde jag tänka mig att arbeta från tio till tre?
Jo, det kunde jag.
Så det blev till att ta på sig arbetskläderna och så iväg.
Det var kassatjänst hela tiden och det är som vanligt trivsamt.
Gladast av alla kunder var nog Monica som berättade att hon idag på morgonen blivit farmor, ja, minns jag trätt var det här hennes nionde barnbarn? Och lillflickan som hon hade i sällskap, hon hade alltså i ett slag förvandlats till storasyster.

Men där var andra kunder som berättade om sin tillvaro.
Där var hon som legat på neurokirurgen i Lund och fått en tumör i ryggen bortopererad. Nu hade hon hjälp av sin syster, ja, själv fick hon inte bära nånting tyngre.

Och där var han som var irriterad då priset på en vara inte stämde med skylten och det är alltid lika förargligt och man förstår att kunden blir arg, det är inte roligt att känna sig lurad.

Andreas, fiskhandlaren som står utanför butiken med sin vagn varje onsdag, han kände sig krasslig och ville nog helst åka hem och lägga sig .., och där var den äldre mannen som alltid säger "hello darling", "hej sweetheart" eller "hej älskling" när han kommer till kassan och till dom yngre säger han mer intima saker .., så där som att någon är extra sexig när håret är utsläppt.
Om detta pratar vi i fikarummet.

I kassan möter jag även två poliser, ja, det är många såna utanför affären och även andra människor med gula reflexvästar och alla deltar dom i letandet efter den tolvårige pojken som försvunnit hemifrån; från Falkenberg.

En av poliserna säger att det är närmare tusen personer som anslutit sig; ja, det är helt fantastiskt så hjälpsamma människor är! När jag några timmar senare kommer hem, hör jag hur polishelikoptern flyger här ovanför. Det ska senare visa sig - friherrinnan vet - att den försvunne pojkens farföräldrar bor i Haverdal. Måtte han hittas levande!

Nu blir det ett extrapass i morgon också, från ett till sex och så på lördag, men bara tre timmar. Båda dagarna ska jag vara i mejeriet. Ja, det blir nog bra. Och jag är så tacksam för dom timmar som blir ..,  allt är välkommet till mitt konto!

Stackars pv börjar bli stressad.
Han hittar inte sin laddsladd till sin Ipad och snart har han vänt upp och ned på huset.
I den paddan har han nämligen tiderna för morgondagens arbetspass på sin gamla skola.

Nu ska jag lägga mig raklång på soffan och dra djupa andetag.

Dagens fönster ...

Hej! 

Ett litet fönsterbidrag från Trollhättan.
 I väntan på tåget hemöver så gick vi längs stadens gågata. Ett ganska öde centrum och säkert ett bra exempel på när affärer flyttar till köpcentrum utanför städerna. 

Där längs vår promenad så dök detta färgglada fönster upp. 
”Postar” det till Gula Huset. 

Hälsningar Turtlan 

// Tack Annica/Turtlan! Så omtänksamt av dig!