Studie i blått ..., eller nåt.

Vilken underlig dag det här har varit.
En slags omåttlig trötthet kom över mig redan i morse och den sitter i ännu.
Nästan, i alla fall.
(Det blå i studien får väl syfta på pv:s tröja).

Medan pv målat i det lilla, lilla rummet längst till vänster vid vedboden, har jag fixat lunch och bakat bröd och slängt lite i maskinen, läst en bok om konstnären Oskar Bergman .., haft ett av mitt livs skrattigaste mobilsamtal - det var sonen som visade hur man kunde förändra ens ansikte till allt möjligt hemskt - och jag skrattade så luften nästan tog slut! Det låter ju fånigt, men det var så himla roligt!

Och så har vi löst vad vi trodde var gårdagens DN-kryss, men det visade sig vara förra fredagskrysset och då hade vi ju besök och tidningen fick vila.
Så tog vi oss an dagens korsord och så här såg det ut - som på bilden -.
Lite knepigt på vissa ställen.
Man riktigt ser hur pv funderar.

Tja .. men vi testar så här! tänker han nog.
Själv ligger jag utsträckt med benen på hans lår och så går korsordet mellan oss.

Se där! Nu blev det klart. Och eftersom jag vet att somliga blir kräksjuka av att se tår i öppen dager .,. så täckte jag över dem.

Och så har jag studerat minnesord i samma tidning.
Livsöden träder fram .., och idag var det två som var så ömsint författade.
Det här var det ena.

Det här det andra.
Hennes alster ska jag försöka få syn på någon gång. Altartavlan i Höglands kapell i Dorotea till exempel, om vi åker upp någon gång, eller altarväven i Föllinge kyrka .., ja, sånt. Och tänk att ha vernissage på sin 100-årsdag!

Just nu har jag bröd i ugnen .., det är veckofinal i Vem vet mest och framför mig står en bukett syréner (något bedagade) och en glasburk med pennor.

Så ser den här lördagen ut.

Söndagmorgon i landet Halland ....

... och samtidigt ett dagens fönster, det var från tiden innan vi hade bytt fönster på huset.

Klockan är snart nio, men jag har varit vaken länge. Borta är solen och den blå himlen, eller borta - den finns ju där - men inte här.
Inte just nu.

Gårdagen bara susade iväg.
Först ett besök på Biltema (där allt, verkligen allt .., verkar finnas!) där det skulle köpas splintar och annat till båten och själv hittade jag en perfekt hopfällbar fällstol ..,  en som inte är så himla låg (tar sig gamlingar öht ner i såna numera?) .., plus en liten pool perfekt till småttingar som någon varm sommardag kanske kommer på besök .., och pv köpte en flytväst i storlek 10-20 kilo .., ja, plus en hel del annat. Flera gånger kom ett biträde fram och undrade vänligt om jag behövde hjälp och jag blev så förvånad .., trodde mest att den servicen förekom i fina klädbutiker?
Till Claes Ohlsons hann vi också (det var där splintarna fanns!) och den lilla, lagom stora rislampa som jag hoppats hitta till växthuset, den fanns inte. Bara en jättestor, nej, den fick vara.

Senare på kvällen kom Hilda, Patrik och lille Edvin på middag och den minstes morfar förevisade pianot, mandolinen, samt växthuset .., och att leksaker behöver vara dyrbara och uträknat pedagogiska betyder inte alltid att dom blir älskade: nej, en flugsmälla och en utdragbar ryggkliare gjorde däremot stor succé!

Det var trivsamt, som alltid. Och Edvin har nu börjat prata och då blir det ju nånting helt annat. Rabarberpaj, det tyckte han var smaskens och Harry var spännande värre. Roligt var det också att med en något för tung spade försöka gräva i trädgårdslandet; det som inte är något egentligt sådant .., nej, där hamnar allt lite huller om buller.

Men varför en bild på den träskål som min morfar gjort? Jo, den hade vi sallad i. Varför den är märkt med en 5:a vet jag inte? Kanske nåt inlägg för åtta år sedan där vi skulle lista saker som betyder nånting extra? Nånting som vi skulle rädda vid en brand?

I letandet efter bilder, dyker pElle upp.
Var gång jag klipper gräset - just där pElle ligger begravd - tänker jag att det måste bullra nåt hemskt där nere i jorden och ja, jag inser att det nog möjligen bara är benrester kvar av denna älskade katt, men ändå.
Nån vila för hans lilla själ, det blir det i alla fall inte med gräsklipparbullret.
(Robotgräsklippare är toppen, men den kommer inte åt riktigt överallt).

Inget planerat för dagen.
Gråmulet ute.
Och m ä n g d e r  med mördarsniglar ute på gräsmattan.
(Det har regnat i natt).

Dagens fönster ....

"Hej!

Upptäckte ett fönster på badrumsdörren!" skriver hedgrenskan i Trelleborg.

Sicken tur! säger jag.
Tack Kerstin!

Resumé över en torsdag ...

Ja, så blev det, att nästan hela den här dagen har gått åt till båten. Nu gällde det att få masten på plats. För den som kanske inte känner till det, så vilar masten i ett mastskjul tillsammans med alla andra master och nu var det nästan bara vår som inte kommit på plats. Idag skulle det ske.
(Vid den nedre pilen stod jag och vevade och vevade och vevade. Den övre pilen visar bara själva masten).

Masten är mycket högre och väldigt mycket tyngre än den på den gamla båten, så det var ett åbäke att få den på plats. Först lyfts den (jag vevade ...) så den ligger horisontellt i luften, sen vevar någon - det var jag - så att den långsamt, långsamt tippas upp (då det var svårt att få den rätt, fick jag ideligen nya order: "Höj, sänk mera, inte så mycket, höj igen .., försiktigt!") och så stod då pv och en annan båtägare vid namn Lennart och försökte rikta den på plats. Det tog nog två timmar allt som allt, ty det bara strulade och Lennarts sambo eller fru Pernilla, hon höll i tampen så båten inte skulle svänga ut .., och ibland började masten luta oroväckande åt ena (havet) eller andra (mitt håll) hållet och jag var totalt mentalt slut på efteråt.

Det var nog även Pernilla.
När båten började röra sig för mycket, ropade Lennart att hon skulle säkra den med tampen i fören, men hon var ungefär lika duktig på knopar som jag själv och jag såg hur frustrerad hon blev. Å, vilka underbara människor!
När det äntligen var klart .. ,ville jag bara gråta av lättnad!
Vilken anspänning detta var.

Väl på vår båtplats, så skulle seglen på - stagen (linorna som löper från masten och neråt) hade pv redan fäst på därför avsedda ställen (han hade en ritning på hur det såg ut när dom tog ner dem, men den hittade han inte ..., tur att han har gjort detta förut, om än inte på den här båten!)
Förstår ni vilket kaos-virrvarr av staglinor .., det är ju som att sätta upp en väv i en vävstol och jag skulle jag aldrig i mitt liv fixa detta!

Det är ju tur att man känner sig själv och framför allt att pv känner sin sambo.
Förutom detta att masten ska dråsa i havet eller än värre - i backen - så är min största rädsla att harry ska missa när han hoppar ombord eller av båten och ramla i havet.
Man  k a n  verkligen göra sig illa, det är ju ganska trångt mellan båtarna och stegar och annat är i vägen.

Alltså vänder jag mig bort var gång det är dags för antingen det ena eller det andra, men  det gick hur bra som helst och nu har pv lovat att göra nån slags landgång - typ, ungefär som man har i hönshus med tvärgående ribbor - så blir det åtskilligt enklare för Harry. Själv krånglar jag mig på även om det sannerligen inte är den graciösa varianten.

På båten intill oss (bilden) huserar ett par i fyrtioårsåldern och dom köpte sin jättefina båt i fjol, lade nytt teakdäck (dyrt, dyrt, dyrt) och är inte särskilt vana seglare. I tre år inalles har dom testat detta.
Båten heter Alina och där fick dom med hela familjens initialer, egna och bonusbarnens.

Ytterligare ett snäpp bort satt ett par i åttioårsåldern och nästan alltid när vi är i hamnen, är även dom där. Den mannen hade fått ett hjärtstopp härom året (inte på båten dock) och blivit räddad av två ungdomar som gjorde HLR på honom och tack vare detta (han minns absolut noll och intet av det hela!) så kom han till liv igen.
Jag frågade om det inte kändes oroligt att ge sig ut till havs, när man varit med om nåt sånt? "Inte alls! Man  m å s t e  ju våga leva!" sa mannen som en gång varit militär.
Och looog.
Jaha, på det viset.

Nu är vi hemma och är totalt möra, såväl fysiskt (pv) som jag själv (mentalt och fysiskt). Harry har däckat och är väl halvt medvetslös.
På den mindre båten, som var betydligt knepigare att gå på längs sidan, rörde Harry sig obehindrat .., men konstigt nog är det som att det är svårare för honom nu. Ja, han är ju äldre också. Och rodret, (svansen) är ju nästan helt borta.
Så här låg han i alla fall och sov en stor del av tiden.
Älskade, älskade Harry!

På väg hem såg det ut så här.
Såååå vackert!

Nu ska jag gå i säng och titta på play .., jag har svårt att välja .. , Falsk identitet eller Normala människor. 
(Har sedan vi kom hem satt en deg på jäsning över natten .., det ska bli baguetter till frukosten, samt vattnat i växthuset och i rabatterna och diskat undan.
Det har varit rejält varmt idag och lär ska bli fint även i morgon).

Dagens fönster ....

En av fördelarna med att bo på Regementsgatan i Ystad, det var att man kunde promenera i kvarteren bland alla gatuhusen och dom flesta hade nästan full insyn i sina vardagsrum och bodde man då ensam - och kanske ibland kände sig lite ensam, så blev det en slags trygghet att se in i andra människors vardagsliv.

Det kunde kännas tvärtom också.

På sina kvällspromenader i Porto, där ser i alla fall annannan en katt i ett fönster.
Ett fönster som står öppet. Kattens blick möter hennes.

Tack! säger jag.

Dan före dan ....

Det slog mig precis, när jag funderade på rubrik och vitsen med en sådan - att det hade varit såå mycket enklare om jag, vid det allra första blogginlägget, bara hade numrerat det som en 1:a och så fortsatt vidare.

Jag undrar var jag då befunnit mig, rent siffermässigt, just nu?
Femton års bloggande allt som allt.
Till en början ett enda litet pytteinlägg bara .., knappt att man vågade trycka på publiceraknappen. Ett av dom första inläggen handlade om naturen söder om Helsingborg; några "backar" som jag inte kommer ihåg namnet på nu.
Nu kom jag på det: Hilleshögs dalar!

Nåväl.
Det var tankeflykt det och det är jag bra på, faktiskt är det en av mina allra bästa grenar.
(Och ja, det är inte så att jag inte begriper att en rubrik ska locka läsare, men det känns som att bjuda på godis för att få kompisar, då hade det varit enklare med siffror bara).

Gårdagen innehöll inte många sensationer.
En resa till Varberg - fem mil norrut - och ändå så annorlunda.
Varberg är bara så vackert.
Och när jag hade parkerat bilen och gick längs Eskilsgatan, hörde jag kyrkklockeklang.
U n d e r b a r t!

Senare på dagen tog jag Harry på promenad och när jag passerade Ecke och Britts gula stuga, sprang Harry iväg som salig .., han hade upptäckt Ecke!
Eftersom deras ene son låter bygga om lillstugan, är det mest kaos ute på gården och det här blir andra sommaren som Ecke och Britt knappt kan vara där dom trivs som bäst.
Och nej, det är inte sonens fel, det är byggfirmans och den firman ska jag i alla fall aldrig i livet anlita.

Och Harry lullade på runt benen på Ecke och så in mot köksingången - jaha ja - han kände förstås att Britt var med och hon kom ut, gåendes rakt mot mig och jag såg att hon hade kram i sikte, så jag hojtade att nää Britt, det är nog ingen bra idé.

Så stod vi där och surrade en bra stund och Ecke ville bjuda på kaffe ..."Britt, visst bjuder vi kaffe ..?" sa han och till slut satt vi där vid husknuten (bilden är gammal) och jag noterade att Ecke tappat i vikt.

"Ja, nu är det illa .., nu ser jag knappt nånting och jag har gått ner sju kilo och har liksom inga muskler kvar .., du förstår, hade jag inte haft Britt, hade jag befunnit mig på ett boende", sa han, denne tidigare så kraftulle ystadpåg som nu är i mitten av de nittio.
Men hjärnan är fullständigt intakt.

Medan Britt fixade kaffe, gick jag upp till oss och hämtade fikabröd och så satt vi där kanske någon timme och Harry kurade i skuggan och vi pratade om allt som hänt den senaste tiden - det kändes som en evighet sedan vi träffades -!

Senare på kvällen,vid sextiden, blev det middag i Skallkrokens hamn.
En nyklippt Sonja anslöt från Harplinge och så satt vi i vindskyddet tillsammans och kalasade på pastasalladen med kycklingfilé i bitar, en massa sallad, pesto, soltorkade tomater, färsk sparris och så bröd förstås och det kändes så bra.

Någon mast har ännu inte - som synes - (båten längst till höger är pv:s) kommit på plats.
Kanske idag. Och som synes är hans båt den enda som ligger med aktern mot bryggan; det är för att det ska bli enklare för Harry (och mig) att komma ombord.

Harry, ja.

Han känner sig numera så hemma i hamnen och han lullar på och hälsar på andra båtägare eller sitter och tittar på hundar som går på andra sidan hamnen eller som här på bilden, bara ligger och tar igen sig. Så trygg han är numera! 

Lille, fine Harry. 

Nio år fyllda och har "gamlats" sååå mycket på sistone. 

Och så ett kvällsfönster ...

... från Monet i Norrtälje.
Så här skriver hon:

"Från mitt köksfönster innan läggdags igår. Dramatisk natthimmel över Norrtälje!"

Tack Monet! säger jag.

Små och stora djur ...

Bilden: tanken var förstås att det var humlan som skulle vara i fokus. 
Så blev det inte. Harry är rädd för humlor och försöker alltid fånga dem, fast jag ropar att han ska låta bli! Jag har heller aldrig sett honom lyckas.

Varje förmiddag - eller egentligen ganska tidigt på morgonen - går jag ut och fyller på med mat till småfåglarna, därefter tar jag mig en sväng in i växthuset .., kollar därefter till rabatterna och i morse tog jag även död på ett tämligen stort antal mördarsniglar.

Jag har nu blivit så pass härdad, så jag tar lilla planteringsspaden och så klyver jag dem rakt av. Och nej, jag har inte tillstymmelse till medkänsla, men om sniglarna har vuxit sig stora, hämtar jag gärna den större spaden.
Det är liksom lättare att döda lite på avstånd.

Bilden: det var nästan som om den höll mig i tummen. ¨

Men det finns undantag.
Idag när jag fyllde trädgårdsvattenkannan upptäckte jag en humla som låg till synes livlös, i vattnet. Jag kopplade bort slangen och försökte genast fånga upp den lilla humlan och det var inte alldeles enkelt, men till sist gick det.

Humlan var förstås alldeles dränkt av vatten (med Substral växtnäring i också) och jag lade den på en kudde så den skulle få kvickna till, om den nu alls skulle klara sig.

Till en början låg den alldeles stilla och jag tänkte att nej, den kommer nog inte att överleva. Och jag försökte att med lillfingret att rufsa upp pälsen lite och då var det som om den vaknade till liv lite.

Bilden: och så blev det lite rumpan-uppåt-sträck för att kanske torka sig lite. 

Så gick jag in och blandade samman lite sockervatten och droppade detta just framför humlan, men näää, det var ingen höjdare. Då fick den bara vila hos mig, rakt av.
Efter en stund, när den nästan tippat omkull (nu är det nog slut ändå, tänkte jag) satte jag den på en varm tegelsten och puttade lite på den.

Och tänk .., då var det som om den vaknade till liv och den började testa sina små vingar  - ungefär som när en helikopter sätter fart på rotorbladen - och jag sprang in efter mobilen för att om möjligt hinna ta en bild, men icke .. just som kom ut, ja, då såg jag den brumma iväg upp mot tegeltaket!

Det är ju rent ofattbart att man på en och samma dag utan bekymmer kan ta livet av ett femtiotal sniglar, men ägna kanske en knapp timme åt att rädda en humla.
Någon vidare logik ser jag inte det hela.
Det är förstås mer känslor det handlar om.
Och jag blir fortfarande varm inombords bara vid tanken att den lilla humlan inte gick hädan. Faktiskt.

En alldeles underbar bok om humlor (förmodligen tänkt för barn) har jag köpt och jag ska villigt erkänna att jag älskar den! Här får ni lära er lite om hur det går till hemma hos humlorna. Boken heter "Humlans blomsterbok" och är författad av Stefan Casta och Maj Fagerberg och det är den sistnämnda som står för formgivningen.

Och man får veta hur boet ser ut.
I helgen som var satt Maja och läste intresserat i boken.
Ingen av oss hade till exempel en aning om att humledrottningen ruvar sina ägg ungefär som en fågel. Jo, minsann!

Kanske var det en drottning som blev räddad idag?
Kanske.

Dagens fönster ....

Om nu Guy i Arvidsjaur hade tagit den här bilden, då hade han nog skrivit .."ja, nu är du väl nöjd Elisabet .., här har du dina skruttiga fönster!"

Men nu var det inte Guy, utan madamen i Portugal.

Tack! säger jag.
Det är hur underbart som helst med olika sorters fönsterbidrag!

Ny vecka ....

Illustration: Kaj Beckman

... som börjar bra.
Vaknar tre, därefter klockan fyra och när klockan är sex, då är jag helpigg.
Ligger kvar i sängen till halv sju.

Några timmar senare cyklar jag till affären .., (pv har tagit bilen för att låta besiktiga den efter jobbet) och det doftar hägg och syrén och jag upptäcker gulmåra som kantar cykelbanan och bestämmer mig för att senare under dagen - eller kanske ikväll - ta en sax med mig och plocka mig en bukett.
Jag  ä l s k a r  gulmåra.

Men  ...., nu upptäcker jag - jag cyklade nämligen nyss iväg och plockade en liten bukett - att det här gula som jag lade märke till, det var  i n t e  gulmåra, det här är nånting annat. På bilden här ovanför, där är det däremot denna min favorit.

I Harriet Hjorths bok "Blomstervandringar" kan man läsa följande om just gulmåra:
"Örten kallades också för frillogräs och trätogräs av allmogen. I en gammal lunta har jag för längesedan träffat på uppgiften av det i vårt land fordomdags var i lag förbjudet att strö gulmåra på golvet i rum där dryckesgillen ägde rum och en eld brann på härden.
Men Arvid Månseson säger i "Een mykit nyttig Örta Bok" från år 1637 att gulmåra blandat med rosenättika och rosenolja till en salva varder brukat till dem som äro hjärngalna"
Den skulle enligt honom kunna bota sinneseggande besvär i stället för att framkalla dem!

Författaren fortsätter: "Redan Plinius kände till gulmåran som läkeört och uppger en hel del recept, av vilka några har stått sig ända fram till sexton, - och sjuttonhundratalens nordiska örtaböcker. Enligt ett av dem var den bra mot "ormars, scorpionerns och andra förgiftige kreaturs bett".

Annat att känna till om Gulmåra.
Under vår hednatid var den helgad åt Freja, och frejagräs har den även kallats. Dessutom användes den för att göra en barnaföderskas plågor lättare ..., man lade helt enkelt en knippa gulmåra i hennes bädd.
Dess gamla katolska folknamn var Jungfru Marie sänghalm, då det enligt legenden berättas att Jungfru Maria bäddade åt Jesusbarnet i krubban med gulmårans mjuka strå.

Se där, vad mycket som finns att ta till sig om denna underbara lilla blomma!
(Jag minns den från tiden i Bjäresjö, då, när jag körde moppe till Mossby strandbad och just innan man kom ner till stranden .., där växte mängder med Gulmåra!)

De två övriga bilderna har jag själv tagit.

Måndagsfönstret ....

"Genom vårt fönster just precis nu!" 

Så skrev annannan i Portugal i lördagskväll, mer exakt klockan 21:22.
Katten är hennes. Och rosorna.

Vackert ljus även här, precis som hos Turtlan i går.

Tack annannan! Och vilken fin katt du har!

Söndag i landet Halland ...

Så är då allt som vanligt igen.
Ja, förutom att här är så  t o m t  och  t y s t.
Och frånsett puttret från kaffebryggaren (borde avkalkas) och reprisen av Naturmorgon i P1.

Minstingen, hans mamma och pappa har tackat för sig och åkt söderut igen. Någon mastning av segelbåten blev inte av. Denna eviga snålblåst och mellan varven regn, nej, pv tycker inte att det är nån höjdare att vingla omkring på båten då, allra helst inte med den tunga masten. Vi hoppas på nästa helg, men då får vi ordna annan hjälp.

Om man i vanliga fall träffar den där lillkillen en eftermiddag och kanske en morgon, så hinner man inte bli riktigt bekanta. Men nu .., helt annorlunda!
Att den där lillkillen sträcker armarna mot en eller vill hålla en i handen .., ja, det är ju en ren och skär ynnest. Däremot ville han absolut inte att vi skulle läsa ur nån bok, nä, fy så trist! Och inte brukar det se ut så här i vår hall inte .., en liten jacka bland alla dom andra.
Eller små, små skor vid pv:s trätofflor .. mina sandaler eller sportskor av olika slag.

Rent otroligt är det hur utvecklingen går framåt när man snart är fjorton månader.
Det tog inte lång tid förrän han klurade ut hur man tar sig uppför vår trappa till övervåningen och då gick det i ett huj! Tjopp, bara!

För övrigt?
Monet skickade ett minnestest som vi kunde använda oss av - alltså pv och jag själv - ett test som jag kände igen från mammas frekventa besök på geriatriken  i Ystad.  Man kan få trettio poäng allt som allt och jag missade en fråga - man skulle räkna upp tre saker (som pv först räknat upp), och sen, efter en stund,  när man besvarat andra frågor, komma ihåg dom där tre igen. Där missade jag en av sakerna och fick därmed tjugonio poäng av trettio. Nästa gång ska jag minsann ta dem allesammans.
Några klockor syntes till, men dom klarar jag ju av på egen hand, om pv rättar.
Det här testet fick mamma utföra ungefär var tredje månad och det gick sakta neråt från början, för att sedan rasa rejält och sen tog hon sig inte upp igen.
På slutet fungerade ingenting.

Blev jag orolig av det missade ordet?
Nej, inte alls.
Att jag kan räkna baklänges tämligen snabbt från hundra (man minskar med t.ex åtta eller  eller sju hela tiden), gick lätt som en plätt.

Ja, ja.
Nu blir här kaffe och lite av mitt på-morgonen-bakade bröd. Steg upp klockan sex och tog hand om den kalljästa degen och dom blev nästan som igår, men inte riktigt. Nästa gång måste jag ha dem längre tid i ugnen och kanske även längre ner.

På soffan ligger två utmattade kompisar: Harry och Sigge.
Å, så trötta dom är efter att ha varit på helspänn .., ja, det gällde att passa sig när lillkillen tog sikte på tassar eller i Sigges fall: svansen! Mellan varven klappade han dem så fint.
Men sååå nyttigt att lära sig umgås med djur!

Nu mot kaffekoppen framåt marsch!

Dagens och morgondagens fönster ...

Hej!

Efter regn kommer sol. Duggregn och regn hela vägen hit. Kallt ute och kallt inne. Vi kånkade in våra grejor och maten för helgen. Tände i spisen och letade fram raggsockor.

Då kom solen därute.

Det blev ett så fint ljus som jag försökte fånga.

Hälsningar från Turtlan på stugtur :-)

// Tusen tack Turtlan .., jag säger bara det .., vilket kvällsljus!!!

Lördagmorgon i landet Halland ....

Och vi bjuds på ösregn och blåst och det är ju också ett elände, allra helst som pv hade lejt hjälp med mastning av segelbåten idag. Den här båten är mycket större och tyngre än den förra och masten följer förstås med och dessutom har pv inte mastat just den här tidigare.
Nu önskade han muskelkraft och bra balans - det blev Anders och hans Maja - och så skulle jag vara barnvakt då under tiden.
Men med regn och blåst och en tung mast och halt på däck .., nej, det finns gränser.

Vi i vår tur var barnbarnsvakt igår och det gick bra, bättre än jag hade förväntat mig.
En liten solstråle från morgon till kväll. Frånsett när han låg och sov (i nära två timmar, ja, kanske mer än så .., jag var tvungen att gå in och kolla om han verkligen var i livet!) var vi ute mest hela tiden. Fint väder .., varmt och skönt.
Bilden: Anders och Sigge. Kan man tänka sig så kelig Sigge blev nu då.

Det finns inte ord för hur vackert jag tycker att det är i Malmö!
Nu rörde vi oss enbart i trakten där sonen bor, men ändå ..., bland höga hyreshus finns stora grönområden, mängder med buskar (syréner som blommade så man gick som i hav av väldoft!) och gott om vettiga lekparker .., vanliga, gammaldags lekparker med gungor och rutschkanor och mycket gräs.

Och när vi åkte hemåt genom stan, såg vi blommande kastanjer överallt!
Å, så vackert!
Första gången jag såg kastanjer i blom, det var när vi hade flyttat till Ystad och någon månad senare var hela Österleden fyllda av just såna här träd! Jag höll på att tappa ögonen rakt av.

Nu ska vi i alla fall ta en sväng till hamnen .,. jag ska hämta en beställd tårta av Elise, en ung flicka som sommarjobbat i affären och är sååå duktig.
Bilden: Och sen gick han till Maja!

På en lyktstolpe i Malmö.

Och ännu mera kasdtanjer!

Nästan hemma från Malmö upptäckte jag ett recept på instagram, med bröd som såg så goda ut och receptet verkade så enkelt. Lite jäst .., ljummet vatten, salt, samt specialvetemjöl. Degen skulle jäsa över natten och blev väldigt kladdig att hantera, liksom fösas ihop på en plåt och först gräddas i 275 grader och sen missade jag resten av receptet, då jag hade tagit en bild bara ..., men jag sänkte gradantalet efter ett tag och så här såg dom ut klara. Stor succé!

Och den här bilden kommer att förstoras upp och finnas någonstans här i huset.
Som han plockade små tusenskönor när vi var ute på promenad!

Sist av allt: på en stolpe utanför affären där jag brukar arbeta, där har någon skrivit med röd penna: "Killar tänker med k*ken".
Jag är benägen att tillfullo hålla med.
Apropå detta att köpa sex.

Fy fasen!! säger jag bara.
Och hallickar som tar hit unga och fattiga flickor och lockar dem med jobb (men inte som sexslav) borde snöpas i gryningen, måhända kunde det straffet även gälla sexköparna.
Så var det sagt.

Dagens fönster ....

Ulrika har berättat att det ska bli höns på gården och det finns ju utrymme så det räcker och blir över. Att ha höns, det är nästan det roligaste jag har varit med om, när det gäller husdjur .., nja, inte riktigt, men verkligen nästan.
Dom är så personliga och så roliga!

Här står herrn själv och funderar på nånting .., det kanske är här hönsen ska få bo?
Stort lycka till Ulrika!

Nån slags sammanfattning av en dag ...

Ja, det rullar på.
Trettonde maj .., vips, är vi inne i juni.
Hade tre mejl i inkorgen när jag satte mig vid datorn i morse.
Ett var från vännen I i Dalarna, hon som är en bra bit över nittio och änka sedan flera år tillbaka. .
Så här skriver hon, t.ex.

"På kvällen, då min hjärna inte orkar så mycket, läser jag ett par sidor dagbok i "Ensamheten värst". Det är för mig inte svårt att sätta mig in i hennes (Siris) situation. Din vän Teglund har hållit några ”Tankar för dagen”, som jag nog hört tidigare, men dem hör jag nu i repris på paddan. 
Han levererar mycket tänkvärt, den mannen.
Tidigare har jag väl ”hållit i gång” så mycket jag orkat med gymnastik, föreläsningar av olika slag, kultursoppor ( soppa + teater), konserter m.m.. Då och då har jag åkt ut till Rankhyttan. Där hade Hans jakt, och dit åkte vi och plockade bär och svamp. Trots det kändes det ensamt efter Hans, i synnerhet mornar och kvällar redan före corona. Ensamheten var värst redan då. 
Men nu!!! 
Totalt isolerad. 
Som gamling får jag inte ens åka och handla min mat.

Och min syster, 74 år i november, skriver så här:
Mulet och jättekallt här i dag, bara 13C, så jag fick ta på mig en jacka när jag åkte upp till affären för att handla. Även inne i affären var det jättekallt, så där så jag frös om händerna. Här hemma har jag på värmen för fullt och skall snart fixa lunch och sätta mig i soffan och läsa.

I går eftermiddag var min gräsklippare Rob här och  klippte gräsmattorna och gjorde allmänt fint överallt. Jag är såå glad att jag har honom och denna årstid är det inte mycket för mig att göra utomhus annat än kratta upp löv förstås. Annat är det på våren, då är det ju jämt något att göra."

Det tredje mejlet var från pv och när jag läste det blev jag rent förskräckt. 

Så här löd det: 

"I morse gick det för snabbt på slutet. Glömde ryggsäck, Ipad, telefon och cykelhjälm. Men till jobbet tog jag mig helskinnad.

Du får gärna ta bort Ipad och tfn från sängen, du brukar ju varna för brandfara. Hade ju tänkt köpa vin idag men det får vara till i morgon i stället, vill inte cykla med vinflaskor i plastpåse från bolaget.

Minns inte om jag öppnade solfångarna.

Ja du Marie-Louise, det var nog allt.

Puss."

Jag blev på gränsen till orolig. 

Att han kan glömma plånboken hemma, det händer .., men detta .., att åka iväg utan ryggsäck och cykelhjälm, det har aldrig tidigare hänt! 

Nåväl, han kom hem glad i hågen (vi åt middag i hamnen, jag hade stekt makrill och hade med mig hela rubbet) och nej då, inte hade jag behövt vara orolig .., "vad då, att han skulle ha slagit i huvudet när han ramlade i vattnet ..., nej, nej!" sa han. 

Att han kallar mig Marie-Louise beror förstås på att han ironiserar över sitt dåliga minne. Jag kallar honom för Kurt.

Det är inte bara pv man kan oroa sig för .., den som läser här vet ju vad min största rädsla handlar om: att bli som mamma. 

Med ojämna mellanrum gör jag därför klocktestet. 

Alla rätt, visar pv .., som rättade och gör tummen upp. 

Stor lycka. 

Tänk, den dagen när man inte förstår hur det hela ska gå till. 

Den dagen kommer säkert. 

Jag hoppas att den dröjer.

Nu mot sängen! 

Pv har redan gått i säng .., jag har satt in värmefläkten i växthuset och hört råbocken råma borta vid lagården .. det är becksvart ute och allt känns bra. 

När Harry får besök ....

... av friherrinnans daghund Bessie, - för övrigt en helt ljuvlig hund -  då blir han verkligen uppvaktad. Allra mest uppvaktar Bessie honom i rumpan.

Kanske letar hon efter hans förlorade svans.

Dagens fönster ...

... fångades på Svanvägen här i Stensjö.

Svanvägen är en liten väg som går från Kustvägen till Vitabergsvägen och det är där som Harrys bästisar Alice och Elsa bor.