September 2020 .... en b-återblick. 

Åh, den här månaden blir så ljuvlig och mycket är båtens förtjänst! Den första september fyller pv sextiofem år och just den morgonen lämnar jubilaren och Tommy (exet) hamnen i Skallkroken och tar sikte på Bohuslän. När bilden tas sjunger Tommy högt "ja, må han leva!" och dom verkar så omåttligt glada och spralliga!

Någon gång under dagen, jag tror det var vid två-tretiden, anlöper dom hamnen i Träslövsläge och jag tar med mig fikabröd och kaffe och Harry, förstås .., och kör dit och så blir vi där ett par timmar, innan herrarna kastar loss för nattsegling till Skärhamn i Bohuslän.  

Tommy  ä l s k a r  nattsegling och berättar ofta i lyriska ordalag om den där seglatsen till Tyskland (tillsammans med pv) och det var natt och vågorna slog över den som satt vid rodret. Varje gång detta berättas, tycker jag mig höra att vågorna blir allt högre :)

Nästa dags förmiddag ringer pv och undrar om jag inte ska göra dem sällskap? Han har tittat på SMHI och säger att det kan bli en kanonsegling sista biten upp till Orust. 

För min inre syn ser jag mig själv köra genom Göteborg och jag ser Tingstadstunneln och tänker att hjälp, så lätt att hamna fel. En halvtimme senare har jag packat bilen, harry sitter där bak och så ger vi oss av. 

Allt går geschwindt och Jesus åkallas endast när jag ska byta fil och hamna rätt i tunneln.

Vi kommer fram till Skärhamn exakt samtidigt som seglarna och jag hinner precis springa ut på en brygga och ta en suddig bild .., det är när dom letar ledig båtplats.

Vid Akvarellmuseet finns bryggor och jag tar ett kvällsdopp och sent på natten vaknar jag och upptäcker att en man i båten intill oss sitter ensam i sittbrunnen, han håller en cigarett i ena handen och jag tänker att han kanske inte kan sova?

Det kan han inte heller. 

Någon timme tidigare har han fått ett samtal från sin före detta fru; deras son har varit med i en svår olycka och ligger nu på intensivvårdsavdelning.

Vilken fasa.

Vid niotiden lämnar vi Skärhamn och tar sikte på Vindön på norra Orust, det är där båten ska tillbringa vintern på ett varv. 

Om man, när livet närmar sig slutet, ska plocka russinen ur kakan - den kaka som är livet - då kommer ett av russinen att bli just den här dagen. 

Det är himmelskt vackert, varmt och skönt .., och jag badar ideligen .., ligger raklång i aktern och håller i mig i badstegen .., flyter liksom med och det går precis lagom fort.

Och jag hör herrarna ombord sitta och prata om allt möjligt; det tittas på stora sjökortet och skrattas och jag känner mig så otroligt lycklig. 

Och jag lagar lunch och när jag står nere i köksdelen och steker korv kommer Tommy ner och säger att korvarna blir ju mycket finare om jag snittar dom .., och vi står en stund och diskuterar dessa korvar och det står så klart för mig att det ofta var just så här .., att vi - som gifta - ägnade mycket tid åt att "inte ge oss". Jag skriver det här med ett leende. 

Och korvarna blev ..., som ni ser, snittade :)

(Sen är det ju så att Tommy är släktens eminente kock).

Vi kommer fram till Vindön på kvällen och just då kommer regnet. Morgonen därpå tar Tommy bussen till Göteborg och därefter tåg hem till Ystad och själva packar vi bilen med allt som inte ska vara kvar i båten (dvs, allt som ryms i lilla bilen) och kör hem senare på dagen. 

Här viks seglen ihop. 

Några dagar senare tar pv tåget upp till varvet och ytterligare några dagar senare kör jag återigen samma sträcka och nu låter jag Vår Herre vara ifred .., den här gången litar jag på mig själv och allt går bra. Pv har hyrt en liten stuga på campingen alldeles intill varvet och där blir vi i nästan en veckas tid. 

Jag fixar lunch och middag .., tar harry på promenader i för oss nya omgivningar .., åker och handlar ., allt medan pv kämpar med att plocka bort alla stag och allt som är i vägen när det gamla däcket ska rivas och det nya ska på plats. 

Hela vintern ska båten bo på varvet och så, till våren, utgår vi därifrån och seglar ännu längre norrut i Bohuslän.

Så här står den alltså nu. 

Ett nytt däck har lagts på och i slutet av februari blir det så dags för pv att åka upp och göra allt som  h a n   kan bidra med; allt för att få ned kostnaden. Och innan båten hamnar i sjön ska såklart kölen målas och .., ja, det är mycket som ska göras.

Att ha middagen klar när pv kommer på sin el-cykel till stugan, jo, men det känns bra. 

Var och en har sin uppgift att fylla. 

Och från bryggan (där finns flera, vid campingen ligger även en småbåtshamn och varje dag tas båtar upp, oftast motorbåtar) där vi badar, ser vi mängder med småfiskar. Kanske makrillyngel? 

Ja, så var denna ljuvliga september 2020. 

Sååå mycket glädje .., ett helt russinpaket, nästan.

Dagens fönster ...

... ser ut så här och jag tror att det är jag själv som har tagit bilden, men är inte helt säker, men nu hittade jag den ...,, nu vet jag! 

Obs!

Det här fönstret fångades av Turtlan i september 2020 och så här skriver hon: "Ett fönster på den före detta fyren här på ön. Fyren som numera tillhör sjöscouterna. Fyrlampan är nedtagen men huset finns kvar. Där håvade jag in denna bild till dig."

Söndag ...

Sista dagen som pv är helt ledig. Nu väntar vanliga veckor - trista veckor för den som inte är överförtjust i distansundervisning - men kanske det ändå är det som hjälper? 

Den här veckan blir det heltid, ja, det blir det förresten för hans del fram till slutet av februari, därefter är det måndag och tisdag på gymnasiet som gäller. 

Och för övrigt? Jo, det tog sig vädermässigt fram på dagen, men det hade vi inte så stor nytta av, ty mest har det handlat om Tour de Ski nu i en veckas tid och med själva finalen idag. 

Det får anses som ett smärre mirakel att vi inte vuxit fast i soffan Ektorp, men det här med skidåkning (på tv) är ju verkligen ett gemensamt intresse. Lägg därtill svenska framgångar så blir det ännu mer intressant! Härligt!

När det inte varit såå spännande, har Pv strukit kläder (mest sina egna skjortor och han är nog den enda människa jag känner som inte tycker att det är trist!) och själv har jag gjort soppa som vi åt till lunch, torkat hallgolvet och lite annat. 

Svängde sedan förbi Sonja med en bytta av soppan och därefter raka spåret till Skallkroken för ett dopp. 

Det blåste tämligen friskt från sydväst och tack och lov att jag tagit på baddräkten redan hemmavid, nu gick det snabbt att komma i vattnet. 

Pv vägrade bestämt att göra mig sällskap. 

Det blåste för mycket och så var där ingen sol. 

Tio lugna simtag, jo, man blir sååå lycklig när man känner att man klarar att hålla sig lugn. 

Efteråt tar pv emot och langar kläder i rätt ordning och det finns inte ord för hur mycket jag älskar stickevantarna (dom som kom med posten), för att inte tala om en av tre likadana sticketröjor med polokrage .., mössan som är så varm och halsduken som jag kan vira flera varv runt halsen. 

Slarvar gör jag däremot med fötterna, men å andra sidan är det fingrarna jag fryser om. 

Har sett på Halmstads vinterbadarsida att många - framför allt kvinnor - har nån slags fingervantar av gummi när dom badar och det ska jag nog försöka få fatt i. 

Nu är klockan lite över fem .., lyssnar på härlig musik (Spotify) som jag upptäckte att en bekant från Ystad lyssnar till. "Ipi ´N tombi 1975". 

Ahaaa ..., det tycks vara en musikal från Sydafrika!

Söndagsfönstret ...

... fångades i vårt växthus, eller utanför. 

Kväller ....

En sån fin dag blev det. Några minusgrader i luften och två plus i havet. Det är obegripligt att man fixar det. Räknar till sju simtag - det är hopplöst att få ihop flera - men kanske beror det på att jag då närmar mig det grunda. Men man klarar det. 

Efteråt kaffe och en bulle till och vi sa att det är ju otroligt vad solen värmer! Såg en liten gärdsmyg på väg till bilen. Blev glad.

Efteråt .., medan pv tittade på Tour de Ski, gick jag ut och satte mig i solen. 

Harry gjorde mig sällskap och hela tiden passerade människor nere på vägen, somliga på väg till stranden eller hamnen, andra på väg därifrån.

Så satt vi där en stund, allt medan nötväckorna flög fram och åter och hämtade frön.

Väl inkommen igen, tog jag med mig julklappsboken och gick en trappa upp, till mitt rum. Mitt sovrum, alltså, det som jag tycker så mycket om. Inte en tavla ännu på väggarna och det är så befriande, men jag ska nog hitta nånting som passar. 

Lugnt och fridfullt. 

På väggen speglar sig västerfönstret och den virkade ängeln som Bente i Norge har virkat.

Medan jag läste kunde jag höra jubelrop nerifrån vardagsrummet .., svenskorna skidade hem en trippelseger och Oskar Svensson vann sitt lopp. Jag läste vidare. Boken är ganska bra, men jag faller inte pladask. Roligt ändå med igenkänning från Skåne.

Har pratat med två av tre barn idag. En på väg till nattjobbet på Karolinska, en på väg hem från häst och yoga, men inte samtidigt. Och på familjechatten kommer bilder där en minsting är ute med mamma och pappa i det fria. Har även pratat med Sportiga Jenny (så hette hennes blogg), angående pusselmattor. Så rar hon är.

Still walking ....

Så här när det emellanåt känns som om tillvaron går på sparlåga, tittar jag på film. 

Repristittar också. 

Den här japanska filmen (s o m  jag ofta faller för just japanska filmer!) var en sån som jag tyckte sååå mycket om. Så här skrev en recensent om den: Kore-eda är en mästare på att skildra mänskliga relationer och Still Walking är kanske hans finaste stund hittills. Med små medel, ofta uttryckt i en blick eller en bisats, fångar han all den sorg, bitterhet, kärlek, glädje, brustna drömmar och förhoppningar som ryms i en familj. Ett mästerverk varken mer eller mindre." - Per Löwendahl

Och nu ska jag alltså repristitta på den. 

Har sms:at Kent i Växjö och tipsat honom, men fick till svar att han nu skulle ägna sig åt den dokumentär som Rexxi föreslog .., nämligen, "Allan i Flaskhall" som finns på svt.play. 

Filmen Still Walking finna att titta på hos triart.se och det kostar 39:- . En billig biobiljett.

Dagens fönster ...

Så här skrev fönsterfångerskan, det var fredagen den 25:e december: 

"Det är egentligen för stark sol för foto, men det kom så många levande juldagsfönsteri min väg att jag bara måste fånga dem. Inhåvade i Miragaia, en av Portos äldsta stadsdelar nere vid floden".

Det var förstås annannan som var på vift och den här bilden fick bli svart-vit och jag räknar till åtminstone nio fönster!

Rexxie tipsar ....

Vilken fullkomligt underbar dokumentär som herr Nilsson (Rexxie, alltså) tipsade om! 

Den heter "Allan i Flaskhall" och i filmen får vi följa denne helt otrolige man, med en energi som tycks outsinlig! 

Filmen finns på svt.play och här är en länk till den.

(Jag tänkte en sak när jag såg filmen ., det här med att vissa människor är så tilldragande. Har det inte med en slags inre energi att göra? I alla fall för mig. Människor, som trots hög ålder, har liv i blicken och en slags nyfiken blick på livet.)

Augusti 2020 ... en återblick. 

I augusti är vi hemmavid mest varenda dag. 

Pv är ännu ledig fram tills slutet av september och alla dagar eller kvällar med fint väder, åker vi ut med båten (eller seglar) .., fiskar, hoppar i från aktern och tycker att livet känns bra.

Andra har det kämpigare. Så här skriver Catarina i Trelleborg: "I övrigt ska jag inte klaga, det går framåt med behandlingen och jag ser ett slut på cytostatika. Sen kommer strålning och lite efterbehandling men ljuset i tunneln syns. Jag mår också förhållandevis bra men det är klart att nån gång faller jag ned i något slags ledsenhål men det går snabbt över."

Så olika är människors liv och tillvaro. 

Inget kan man ta för givet. 

I växthuset ser det ut så här. 

Och jag bestämmer mig för att nästa sommar satsa mer på blommande växter än tomater; det är ju ändå blommor som gör mig så himla glad.

Min förstfödda är ett Lejon - ett typiskt lejon vill jag påstå - och det är hon som sitter intill sin lillasyster som har solglasögon. Bilden tas den där dagen då det är kalas i Upplands Väsby. Fyrtioåttaårskalas. Vi får hålla oss hemma.

Och det är ju otroligt, att dom som i tonåren ständigt låg i luven på varandra, ja, där ser det numera ut så här. 

Och så på båten igen!

Utan skärgård får man göra det bästa av förutsättningarna; att så ofta det går segla iväg och vara borta ett par timmar .,. bara detta att vara till  h a v s, går bra. 

Eller en övernattning eller två.

Över dagen kan vi ta oss till Torekov, Grötvik, Halmstad, Glommen och Falkenberg. 

Små och större hamnar att lägga till vid. 

I augusti får vi besök av sonen med familj. Här ska minstingen göra pv sällskap på promenad med harry. Pilen visar pv:s inflammerade hälsena. 

Och jag kommer in i tvättstugan och upptäcker att en liten krabat är i färd med att ladda tvättmaskinen. Annonsblad och dagstidningar ska bli rena. V ä l d i g t  omsorgsfullt stoppas blad efter blad in och luckan stängs och öppnas mellan varje tidning.

Eva och hennes halvlånge man - vilka är här nere i augusti - går var morgon på flera kilometer långa promenader längs havet. Dom går söderut och här står Eva vid en slags installation som någon förfärdigat. Så fin hon är på bilden! 

Och vi själva leker hemtjänst och handlar enligt inköpslistor till såväl dom här vännerna, som till Sonja. 

Och Sonja kämpar med sin rehabilitering! Med gå-stöd tar hon sig runt i sin lägenhet. 

"Men oj, vad det tar tid ...!" säger hon aningen deppigt.

Hon berättar om all hemtjänstpersonal som hjälper henne flera gånger per dag och ALLA tycker hon om .,. alla är dom så rara och hon får ta del av människoöden från alla möjliga ställen på vår jord! Dom flesta är ungdomar, många är män. Man märker tydligt hur uppiggad hon blir av dessa - ändå så korta - besök.

Ute till havs igen. En liten makrill - för liten för att bli middagsmat - får återvända till sitt rätta element. Förlåt, lilla fisk! Hoppas att du inte fick alltför ont i munnen av kroken som pv tog loss.

Och när pv inte fiskar, målar han om köksstolarna. 

Sååå fina blir dom! 

I slutet av augusti ser det ut så här när jag cyklar hemåt, efter en lång cykeltur mellan olika sädesfält. Det är den dagen när jag har cyklat till Sonja med middagsmat. Vilken frihetskänsla det är! Och  d o f t e n! 

Jo, jag älskar månaden augusti!

Studio 5 ....

På svt.play finns en elva minuter kort film som visar hur det kan se ut i en Aktuelltsändning, alltså det vi tittare  i n t e  får se. Aldrig hade jag trott att det var sån anspänning (om jag läser deras kroppsspråk rätt) bland vana nyhetsuppläsare! 

Intressant, hur som helst, tycker jag.

Här en länk till programmet.

Dagens gröna fönster ....

"Hej!

Om man nu gillar grönt så gillar man detta ställe. Mycket gick i grönt även så här i januari. Kan ju gissa att det är ännu grönare om några månader.

Tant Grön i Vintrosa heter stället.

Vi svängde förbi på väg hem till Turtlanland.

// Turtlan på liiiten tur". 

Och jag säger  t a c k   Turtlan! Grönt är som sagt var skönt!