Söndag, Ivar-dagen ....

Min pappas namnsdag och sonens och säkert många andras. 

Namnet förekommer även i Norge, Estland, Island och Lettland. 

Den finska formen av Ivar är Livari.

Nåväl, det var en utvikning det. 

I fredagseftermiddag tog vi sikte på Skåne, i akt och mening att pv skulle försöka hitta en ny bil. Eller en begagnad - laddhybrid -. Försäkringsbolaget vägrar bekosta reparation av bilen efter rådjurskrocken, däremot löser dom in den och han får en engångssumma och så skrotas den. 

Det vimlar inte av begagnade laddhybrider, i alla fall inte här. 

Kanske i Malmö?

Men nej, det blev inget köp där heller och jag föreslog pv att bara reparera det allra viktigaste på den bil vi nu har .., med silvertejp kommer man långt. 

Vi får se hur det blir. 

Lägger in samma bild igen och berättar kortfattat. 

Lördag eftermiddag blev det: bad ute på Ön i  Limhamn. Det var sonen och jag själv och räcket ner till havet var helt igenisat och istäcket runt själva räcket var nästan 1 dm tjockt. Nåja, det gick bra ändå. Glädjen att sonen gjorde mig sällskap var sååå stor. 

Tidigare på dagen blev det utflykt till  Sibbarbs camping och dit kom då sonens svärföräldrar, dessa underbart rara människor vilka lämnade Småland för Malmö. 

Dom hade, förutom kaffe och annat, med sig grillpinnar och tältstolar så vi kunde sitta med rimligt avstånd från varandra och minstingen sprang runt, runt och fiskmåsar cirklade runt omkring oss och en tämligen modig skata åthutades ideligen av gapiga måsar.

Claes hade fixat grillpinnar och den här var ju alldeles genialisk, då kunde vi värma bröden samtidigt. 

Aldrig  någonsin  har jag sett så många promenerande människor - ensamma eller i mindre grupper - och där var små och större hundar kors och tvärs och den här lille filuren kom och viftade så glatt på svansen och lät sig villigt klappas. 

"Han är fjorton år, men jag har haft en Jack Russell som blev nästan tjugo!" sa kvinnan och berättade att den här hanhunden är drabbad av artros (inte svårt att se, han var väldigt stapplig när han gick) men för övrigt pigg. 

"Ja, han får ju smärtstillande medicin förstås ...", förklarade hon.

Ett trevligt litet möte blev det.

Idag skulle vi så dra oss hemöver. 

Vaknade till snöfall (som vanligt när vi besöker Skåne vintertid) och jag hade beslutat mig för ett dopp - oavsett väderlek - och fick sällskap av sonen och minstingen och så pv, förstås - vi skulle köra raka spåret hem efteråt -. 

På Ribbans parkering stod den här underbart målade bilen. Det hela är reklam för en restaurang kring Lilla Torg. Sååå finurligt! Ser ni stockrosorna? Å, så fin den var! 

Jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i eller omkring Malmö; inte enbart för att där finns delar av familjen, men hjälp, vilken lycka med dessa långa, härliga bryggor med stegar ner till vattnet! Inte bara en enda .., utan många! 

Här är en familj på väg ut till där man badar (sommartid kan man även gå i från stegar närmare land, men inte nu) och en kvinna som jag mötte sa, när jag frågade var hon badat,  att "gå bara rakt fram, välj stegen till höger, den vänstra alldeles intill är så isig!" 

Så det gjorde jag. 

Där till vänster längst fram, finns ett stor U-format vindskydd (tänk er ett U på längden) och där satt människor som tydligen badat och nu värmde sig med nåt varmt från en termos. 

Det här var utsikten från stegen.

Alltså det finns inget som är så vackert som när havet är lite grönt .., och där låg jag och plaskade nån dryg minut bara och jag hade lätt kunnat ligga längre, men hade glömt att byta till neoprenhandskarna, utan gick i med vanliga fingervantar och åååå, så kallt det blir! 

Och det blev djupt på en gång, så där så man nästan drog efter andan när man inte nådde botten efter sista trappsteget. 

Efteråt. 

Den där nästan euforiska känslan. 

Badskor och dyblöta fingervantar. 

Fotavtryck. 

Glädje. 

Det förunderliga är ..., jo, att i vanliga fall brukar jag vara iiiskall om fingrarna i ett par timmar efteråt, men inte idag! Idag blev jag varm på en gång! 

Hur kan det gå till?

Varierar blodcirkulationen så mycket?

Annat trevligt?

Att på lördagförmiddagen bjudas på nybakade scones och fredagskvällen var det marinerad fläskfilé .., ett ljuvligt salladsfat, samt potatisgratäng och gott vin. Mera glädje. 

Och en superspeedad liten kille som visade alla sina bilar.

Besökte även en Ica-Maxibutik.

Oj, vilken spegeleffekt i fruktdisken! Så här minns jag att det var i Australien 1986  och då bara   h ä p n a d e  vi. 

Kom hem till små primulablommor i minsta vasen .,. en glad katt (som fått mat av friherrinnan) .., DN i postlådan (heja, nu fungerar det tydligen!) och så en massa skidåkning på tv. 

Vilka duktiga sprintåkare vi har! 

Och solen flödade och det var som den vackraste marsdag.

Och snart vankas handbollsfinal. 

Alldeles nyss ringde vännen Ingrid från Falun.

"Elisabet, brukar du se tv-programmet Min Sanning? Om inte, gör det! Där medverkar en svensk polis med ursprung från Libanon och det var sååå intressant!" sa Ingrid som inte hade tid att prata, middagen väntade. 

Jaha, nu förstår jag .., det är Nadim Ghazale  - som även medverkar i Veckans Brott - som hon menade att jag skulle lyssna till. Det ska jag också göra. 

Och så var helgen. 

Det blev ett långt inlägg som vanligt, men det är ju det här med dagbok och .., ja, ni vet.

Dagens fönster ...

"Direktfönster till dig! Med bonusdörr och dito karl!"

Vem skrev det?

Jo, den här madamen. 

Tack! säger jag.

En glädjekälla ....

Tänk, alla brev man fått - och skrivit - under årens lopp! I mellanstadiet var det brevvänner från Borås .., längre upp i åren var det Alison Findlay från Newcastle (kan ännu hennes adress utantill) .. , en tysk som hette Horst skrev också .., Dinah från Adak förstås (alltid skrivna med blyerts!) .., Ann-Sofie från Bjurholm .., grannfrun Ann-Britt (mamma till skolkamraten Bosse, då hade vi flyttat till Skåne) .. min syster Birgitta som först skrev långa par-avion-brev från New York där hon var au pair, därefter från Australien .., inte sååå många från min andra syster - men den vackraste handstilen - , mängder med resebrev från Ingrid i Falun och brev från exet som lyriskt berättade om några månader som blivande stridspilot - det var innan vi fick barn - och så nu, från Eva i Tyresö. 

Det är Evas senaste brev som syns här ovanför och det är alltid lika roligt med illustrationer till, det blir som att jag är med. Eller att man ser det på ett annat sätt. 

Och hennes brev har jag nyss suttit i soffan och läst. 

Jag glömde mammas oändliga mängder med brev, från först Argentina och därefter Bolivia., varje vecka kom dom under tjugo års tid! Långa, ofta maskinskrivna brev.

Det var då det.

Vykort från mamma till Anna. Älskar att hon - mamma - ringade in där pussen var!! 

Helt förvissad är jag att hon verkligen satte  pussen just där.

Och brev kan komma från småttingar också. 

Brev som berättar att avsändaren planterat en slingär väkst och att samma avsändare fått en kmira. 

Så glad jag är att breven - eller kopiorna - finns kvar. 

Det sista finns i sin helhet och sitter inramat på fotoväggen i hallen. 

Lördagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle och det är alltså ett fönster som speglar sig i en gammal dörr, den som leder till lillhallen och sen kan man - om man har lust - gå en trappa upp, där det finns två tämligen stora rum (ett av dem, det som en gång var Hildas, har badrum med dusch), plus en hall.

Det runda till vänster i fönstret är inte en julgransboll, utan en kokosnöt innehållande ister - ja, till småfåglarna -. 

Dagens fönster ....

"Det snöar hos oss också i Roslagen. Utan trädgård numera låter vi grankvistarna härbärgera de (på kvällen) lysande domherrarna på den inglasade balkongen."

Så skriver Monet från Norrtälje!

Tack! säger jag.

Halv fem ....

Och på spisen puttrar levergrytan som pv gjorde i ordning igårkväll ..., rödkålssalladen är klar och potatisen kokar .., så det är bara att slå sig ned när han kommer hem. Så snart jag börjar med middagen, anar Harry att nu .., nu är husse snart hemma. Då ligger han på soffan och med öronen på helspänn. Nej, han sover inte, bara  v ä n t a r. 

Och när jag kokar potatis, då tror sigge att det är fisk på gång och då sätter han igång och jaaaamar nonstop ..., trots att han nyss kalasat på torrfodret.

Vilken dag det har varit! 

På väg hem från Harplinge tidigare idag, upptäckte jag säkert ett trettiotal svanar (några fjolårsungar också), vilka tagit siesta på en frusen åker. Vägen är smal och för dagen tämligen spårig, så det blev till att snabbt köra in till sidan, veva ner rutan och försöka fånga dessa långhalsade krabater. 

Och sen hemma igen. Som vanligt är där långt fler människor som är ute och promenerar, än tidigare. Dom flesta är äldre, många med stavar. Andra med hundar i sällskap. 

Lyssnar - medan jag skriver - till en helt underbar spellista på Spotify. 

Titeln är "Wake Up and Smell the Coffee", den är sex timmar lång och musiken är så perfekt att lyssna till, i alla fall om man inte vill bli stressad och i alla fall om man tycker om lugn musik  o c k s å. Första spåret är norska Ane Brun som sjunger "By Your side". 

Sen är det drösvis med artister som jag inte ens visste fanns till. 

Den här unge mannen, till exempel. 

Han heter Plàsi - eller egentligen heter han Mikael Bitzarakis - och är svensk/grek. 

Ja, där ser man, det hade jag noll koll på. Och nu är klockan 16:46, längre tid tog det inte att skriva det här inlägget. Väninnan i Falun, den rara Ingrid, hon tror att det tar timmavis! 

Annorlundalivet ...

Vaknar till en kritvit värld och den här bilden gör inte tillvaron rättvisa; men det var så mycket blåstick i fotot, så den får bli svartvit. Men ni förstår så vackert det är! 

Och där syns spåren efter pv och harry som varit på sedvanlig - och mycket tidig - morgonpromenad, innan det var dags för den förstnämnde att ta bussen till Gullbrandstorp och högstadieeleverna. 

Åt andra hållet .., här står jag vid nerfarten och oj, vad jag saknar den gamla (sneda och vinda) björken som gav ett helt annat djup åt vyn mot havet till! 

Det är med andra ord en fin morgon. 

Skaran vid fröautomaterna är riklig och jag har slängt ut äppelskivor, brödbitar och lite gammal ost och allt tycktes uppskattas. 

För övrigt?

Lyssnade till en plågsam intervju i morse, ja, det var AstraZenecas kommunikationsansvarige som hade svårt att förklara varför EU inte får full tillgång till de utlovade doserna av covid-vaccinet. Reportern var bra, men man kände hur det det skruvades åt allt mer och hur den intervjuade nästan vred sig som en mask på väg att agnas på kroken! 

Mera vinterbilder ., här från Ystad en morgon, då när jag bodde i lilla ettan. 

Vad har dagen annars att bjuda på?

Jo, jag ska köra till Lantmännen i Harplinge och inhandla ännu en säck med fågelfrö .., harry ska ut på promenad .., och jag ska beställa Margit Silbersteins bok som hon berättade om i gårdagkvällens Gokväll.

Jag tänkte, när jag såg programmet .., att Margit Silberstein var ju politisk kommentator hos SVT och så försvann hon bara, men det kanske var boken som då upptog hennes tid. Det var Jovan Radomir som intervjuade henne igår och han gjorde det på ett så - i mina ögon - fint sätt. 

Det blir ett spretig inlägg det här, men så fungerar i alla fall min hjärna, att bilder och minnen kommer och går och susar förbi varandra i en aldrig sinande ström! 

Här är mamma på Annas student .., med en kanske nioårig ättapjött framför sig. 

Så fin hon är på bilden!

Så glad! 

Nu blir det kaffe och en macka med leverpastej (avdelningen onödigt vetande) och jag är så glad, ty nyss kom ett meddelande att någon som väntat på operation nu fått tid inom ett par veckor. Hurra! Hurra!

Dagens fönster ...

Och idag har Karl namnsdag. Min pappa, t.ex. 

Igår ägnade jag ganska mycket tid åt att leta bilder till ett litet födelsedagsalbum; ett 

sånt i blädderformat. Då - men jag visste det sedan tidigare - slogs jag av hur helt otroligt många fönster som kommit under årens lopp!!

Jag minns att en man vars namn jag nu inte kommer ihåg, skrev ett mejl och sa "vad du än gör Elisabet, släpp inte in reklam på din sida!" Det var under det första året, tror jag. Nog är det underligt att man kan komma ihåg en enda mening som en människa har sagt, ja, för nånting annat finns inte lagrat. Det var ingen som jag kände heller.

I alla fall och emedan ..., så när jag skrollade sida upp och ner, så dök den här fönsterbilden upp. Först tänkte jag att den kanske kom från Guy, men nej, jag tror att det var från annannan och om den var just från Porto, det kan jag inte komma ihåg heller. 

"Det var det värsta vad hon minns lite ..?" kanske den som läser här tänker. 

Ja, men det var ju något helt annat jag letade efter och då bara sparade jag bilden ., tänkte att den blir bra till i morgon. 

Hur som haver tycker jag att den är underbar i all sin enkelhet.

Och nu ....

.. när klockan närmar sig halv tolv, befinner man sig plötsligt i ett vinterlandskap.

Långsamhetens lov ...

Sonja, Friherrinnan, pv och min rödvitrandiga syster vid bordet. 

Ja, jysses ..., det var tider det, då, när man kunde sitta ute på altanen tillsammans, helt utan tanke på avstånd eller virus. Kramas kunde man göra också. Pussa på kinden om man så önskade! Nåja, vi är alla i det hela tillsammans och som det böljar fram och tillbaka. Såg bilder på twitter från ett diskotek i Polen - hundratals människor som dansade intill varandra - och i andra länder blir det upplopp när restriktionerna dras åt. 

Men i Stensjö går livet sin gilla lunk. 

Det är det vanliga.

Hundpromenader (om än korta - idag i snö-slask-regn) .., telefonsurr .., ett besök i affären .., och prat med äldsta dottern, som idag är fri. Oj, vad hon låter trött. 

Pv har arbetat i Gullbrandstorp och då är det ju bara halva sträckan i jämförelse med när han är inne i Halmstad. Han kom hem och stekte lever med den där vanvettigt goda såsen till - det blir morgondagens middag.

För övrigt ska väl kvällen handla om VM i handboll och så har vi lyssnat till USA-podden, där suveräne Anders Ask nu tog farväl. Neeeej! ville jag ropa. Först Kajsa Boglind, så Fernando Arias och nu Anders Ask. 

När han tackade för sig på slutet, stod pv lutad mot väggen in till vardagsrummet och jag var i soffan och det var inte långt ifrån att tårarna började rinna på oss båda. Som att säga tack och hej till en rar vän.

Kajsa gjorde ett programledar-inhopp för Sara Stenholm och gjorde det med den äran. Jag vet få som låter så  s n ä l l, som denna Kajsa.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan; en madame från Trelleborg.

"Hej! Idag for vi en sväng till Ystad. Tog några fönsterbilder. Ett par av dem är nog bekanta! Kram, Kerstin."

//Ja, verkligen Kerstin, nog är dom bekanta nog! Det vänstra fönstret tillhörde det lilla köket där jag hade min säng och matbord struntade jag i, åt gjorde jag vid det stora bordet vid fönster nummer två och där hade jag min dator och allt möjligt annat. 

Underbara fönster var det som släppte in mängder med ljus. Aldrig har jag haft finare och mer prunkande pelargonior än där, i lilla ettan.

Vid fyrtionio års ålder blev det här mitt livs första helt egna boende. 

Att flytta från huset - som jag ju älskade - ute på landet, till en lägenhet i stan, nära den gamla paradgatan .., ja, då fick man allt göra sin egen lilla trädgård. 

På stentrappan ut mot gatan blev det först vårprimörer och därefter andra blomster.

Då kunde det se ut så här. 

Och tänk, en enda blomma stals .. det var den stora pelargonian närmast dörren och den försvann samma vecka som jag flyttade till Halland.

Utsikt mot Petras Hörna, en damfrisering. 

I det grå huset på motsatta sidan vägen, där tuttade den s.k. Gryningspyromanen på - längst uppe - och jag vaknade en natt av brandbilar och ambulanser och mannen som bodde på översta våningen och tog sig ned via en brandstege, fick bli på min soffa, i väntan på att polis och brandkår skulle ordna upp det hela. 

Och så många härliga möten det blev, just där i den lägenheten!

Först kom Ulrika vars blogg då hette "Allt under himlen" och sen "Ellis", eller om det var ttvärtom. Hon var på besök minst ett par gånger. 

Och så var det bloggträff med bland annat den STORARTADE Ann från Göteborg som  övernattade hos mig ..., Bente från Norge kom på besök med sin son och stannade flera dagar .., Bettankax hälsade på, Torun från Staffanstorp (men egentligen Umeå) också .., jag minns inte om Bloggblad tittade in, vi fikade i alla fall tillsammans på Fritidsbaren vid havet och jag fick skjuts hem tillbaka, det kommer jag ihåg. 

Och Eva Grelsson har också varit på besök. Det är hon som har målat bilden här ovanför. 

En husletarman bodde på soffan under en veckas tid, då, när han letade efter ett hus att köpa på Österlen och Emma och Emil övernattade när dom kom på besök till Skåne. 

Och i februari kanske 2008, kom en smålänning på besök och resten är väl historia.

Ja, den lägenheten, den har verkligen en stor plats i mitt hjärta. 

Tack Kerstin som tack vare din bild längst uppe, tog mig med på en promenad längs minnenas aveny!

Ny dag, ny giv ...

Aldrig mera att jag dricker kaffe på kvällen! Så blev det ändå igår, med påföljd att jag bara blev allt mer pigg och när klockan närmade sig halv tre natten mot idag, då först kunde jag somna. Nåja, det spelar ju ingen större roll, när man ändå inte ska stämpla in på någon arbetsplats. (Bilden från förra sommaren).

I nattsvarta mörkret lyssnade jag till några avsnitt av "Känsligt läge" i P1. Jag tyckte att rösten hördes bekant och ja, det visade sig vara Uje Brandelius (Guldbaggevinnare från filmen "Spring Uje spring!") som tog upp olika känsliga ämnen. Hur intressant som helst var det och han vågade verkligen ställa frågor som i mina ögon hade känts .., obekväma. 

Tio olika avsnitt finns det och alla har rubriken "Att vara dålig på ...". 

Jag lyssnade på två av dem.

Och  s o m  jag log i mörkret åt avsnittet "Att vara dålig på jobbet"! Denne lågmälde Uje samtalar alltså då med en människa som berättar om ämnet för dagen och det ska jag säga .., att det var såväl HEMSKT som galet! Och hörvärt. Här en länk till programmen.

Så blev det morgon och då var man förstås mer eller mindre  halvdöd, men nu har livet återvänt. Har pratat med nummer två i barnaskaran, AP .., ett härligt samtal som gjorde mig så glad. Bilden togs vid nåt julfirande i Upplands Väsby; det var nog vid frukosten. Var  den äldsta dottern höll hus när bilden togs, förtäljer inte historien. Hon kanske var ute med hunden?

Och den förstfödda ringde på väg hem från nattjobbet och vittnade om att det nu lugnat ner sig rejält med patienter. Hon lät trött, men ändå glad.

Oväntat möte ...

Från Eva i Tyresö kommer den här bilden nu på morgonen. 

Så här skriver hon: 

"Denna finna snögubbe hittade Maja en bit från jobbet!!" 

Maja är Evas dotter och det var Maja som förra året - just på väg till jobbet - blev påkörd av en bil (hon cyklade) och hu, vilken kämpig tid som följde och lång tid efteråt stöter kroppen ifrån sig glassplitter från olyckan. 

Men nu, nu är hon tillbaka på sin arbetsplats och det är alltså på väg dit som hon passserar den här schangdoble herrn, med hatt och allt.

Dagens utsikt och några fönster ...

Hej! 

Skickar dig utsikten från fönstret just nu. Maken skottar taket på härbresutbyggnaden. 

Vi är totalt inbäddade i snö nu. Jag kan inte minnas när vi senast haft en sån vinter som i år. 

Och vi är så tacksamma över att vi köpte en snöslunga i höstas, den här gått på högvarv de senaste dagarna.

Kram från vinterJämtland.

Eva

//Tack Eva! Hörde även från en bekant i Malå idag, att hon efter femtio år just i Malå, aldrig upplevt dess like vad beträffar snömängder! 

Om lille Robin, Rolf och en humla.

Hemma i Malå bor Inger Andersson; en gång hade jag henne som lärare i tyska, men det var då det. Som så många andra finns Inger på Facebook och under en tid har vi malåbor och andra kunnat följa hennes äventyr tillsammans med en liten rödhake. 

Det är den som syns på bilden här ovanför (och nedanför). Inger tog bilderna.

Rödhaken, som fick namnet Robin,  har mer eller mindre bosatt sig under en gran på Ingers  snörika tomt och där - liksom på andra ställen - har den fått mat, för att sedan flyga in under granens grenverk.

Foto: Inger.

Ofta har den även suttit på hennes altan och nej, det var inte meningen att få den tam, men oändligt roligt har vi förstått att det varit. Det har flera gånger hänt att jag på dagarna kommit att tänka på den här fågeln och funderat över om den alls skulle klara vintern med kylan hemmavid?

Idag skrev Inger så här på sin facebooksida: 

"NÅGOT FATTAS, när jag tittar ut genom köksfönstret. Den lille rödhaken Robin finns inte mer. I morse när solen just visat sig o ljuset var på väg tillbaka möttes jag av en tråkig syn, när jag öppnade ytterdörren. Resterna av en liten fågel låg på altanen. Robin."

Så gick det alltså.

Foto: Anders, sonen.

Alldeles naturligt är det förstås att en fågel blir mat till en sparvhök eller någon annan hungrig typ och vi är många som verkligen inte är veganer utan glatt kalasar på hårt drivna/uppfödda kycklingar eller äter kotletter och inte vet vi hur den slakten av kossan gick till (men man hoppas ju att det inte var som det som visades på tv), men en liten rödhakes död .., den får många av oss läsare att bli lite ledsna, mig (jag) själv inräknad.

Det finns liksom ingen logik i det hela.

För så är det ju, att inte det minsta kände jag den arma humlan vilken i somras dråsat ner i vattenkannan och var nära att drunkna .., tills jag lyckades fiska upp den och därefter ägnade säkert en timme åt att försiktigt, försiktigt torka av den våta "pälsen". 

Och med mina knotiga fingrar strök jag - så varsamt jag bara förmådde -

humlan över huvudet.

Till sist flög den iväg och jag kände mig såå glad - men där fanns också en känsla av att ha förlorat en liten kamrat. 

Nej, det är inte mycket man förstår av det mänskliga psyket. 

På Ingers facebooksida räknar jag i skrivande stund till tjugoen kommentarer. 

Några ser ut så här: 

"Nej, men så sorgligt! Jag pratade om dig och Robin igår. Må han vila i frid på sin sista flygtur mot evigheten!"

"Nej, men så trist! Och jag som nämnde dig och din rödhake idag! Den var nog ett lätt byte för sparvhöken som förstås också är hungrig. Tack för att vi fick se den!"

Och apropå den lille rödhakens död och detta med hamstern Rolfs gravplats, skriver Inger själv så här: 

"Jag blev riktigt ledsen när jag kom ut på altanen.

Såg en hel kyrkogård i Vuoggatjålme för många år sedan, full med små, små kors och stenar. Det visade sig att barnen hade begravt fjällämlar och andra smådjur där". 

Så tack till dig lille Robin vill jag säga, för den glädje du gav oss under en för övrigt tämligen covid-deppig tid i januari år 2020.

Måndagsfönstret ...

.... fångades i ett gult hus - men inte på en kulle - utan nere vid bäcken, den som mynnar i havet en bit bort.

Det brinner! 

Bild: från en tidigare brand utanför Adelaide.

Utdrag ur morgonmejl från min syster i Australien: 

"Det hann bli 43 grader som mest igår och då var det naturligtvis en dåre som startade en gräsbrand i Hillarna. Den spred sig snabbt och flera hus brann ner. Vinden låg på  åt vårt håll, så brandröken låg tjock över nejden. Fortfarande brinner det okontrollerat, men man säger att regn är på väg. 

Jag gick ut och vattnade krukväxter och annat nödvändigt, men gick in ganska snabbt, för det luktar rök något hemskt! 

Idag är det vanlig måndag, men i morgon är det Australia Day, alltså vår nationaldag och allmän helgdag. På onsdag är sommarlovet slut för alla elever och nu skall de tillbaka till skolorna och inte studera hemma via datorn."