Och så här var er lördag ....

Så underbara ni är, alla ni bloggvänner!

Marskatten sa...

Ösregn i V-götland
Grått grått grått
Kastruller på spisen kokar
Köttfärs i kylen väntar på att bli trillad i runda bollar
Marskatt bloggar istället för att vara nyttig
Det får man
En stund

Ha det gott!

den 20 december 2008 12:34

Evas blogg sa...

Snöfall.
Risgrynsgrötskokning.
Granhämtning.
Grötmiddag och julklappsbingo väntar.

Ha en fortsatt fridfull helg!

den 20 december 2008 15:36

LindaLotta sa...

Ösregn
Halv storm
Soffläge
Choklad
Ljus som blinkar (undrar hur länge strömmen är kvar...)
Katt på magen
Förkyld
Jullov

den 20 december 2008 15:51

Christina sa...

Ett stilla evighetsregn.

Försvunna tofflor.

16 domherrar vid fågelbordet samtidigt.

Ljudet av dubbdäck mot bar asfalt.

Nybakade lussekusar till mamma.

Letar efter Eccokänga inför hundpromenad.

Kallt och blött.

den 20 december 2008 17:10

Inkan sa...

Det är bara att gilla läget ...
I Stockholm är det vår just idag- jag känner doften av mylla!

Kyss havet från mig:)

den 20 december 2008 17:15

londongirl sa...

Regn och regn.
Engelsk fruktkaka i ugnen.
Hyacintdoft
Tända ljus
Lyssnar på radio
Katter och hund sover gott
Mannen gör julgodis i köket
Landar en stund i soffan
Vickar på tårna
Hälsar på här i Hallandet
Snart blir det köttbullar

Ha det så gott där du är och hälsa PV!

den 20 december 2008 18:06

Ellis sa...

Omväxlande snöfall/regn här.
Städning.
Stekt tossk till middag. ;)
Lite mer julpyntande.
Spelkväll.
Glögg.

Saknar er båda massor.
KRAM!

Hemresa ...

Halv tolv ska vi åka från landet Halland, meddelar mannen med jättemustaschen, han som är kund i affären och som jag till min glädje upptäckte i signera-skivor-kön efter konserten igår.

Den mannen är lång som en hässjestör och går lite som en cowboy och hemma i Skåne kör han Harley Davidson och påminner lite om forna tiders mc-knuttar och hans fästmö är vacker, talar stockholmska och brukar också handla i affären, men inte lika ofta.

Och namnsdagsbarnet kör mig till upphämtningsplatsen som visar sig vara mitt ute på landet; ett rött hus med vita knutar och på gården springer tre glatt svansviftande hundar och där är en stor lagård intill och så blir det lite prat och mera prat och hejochtack och så iväg och slippa stå i ett knökfullt Öresundståg och minst en timme tidigare hemma.

Minst.

Kvinnan har sovit dåligt och lägger sig i baksätet och somnar nästan genast .., men mustaschmannen och hans passagerare som är jag, vi pratar oavbrutet från Halland till Ystad.

Vad pratar vi om?

Vi pratar om konserten igår och vad musik gör med människor ., vi pratar om glädjen i att ha ett arbete man trivs med och då får jag veta att mannen är bilmekaniker och jag får veta hur mycket han tycker om sitt arbete och jag sneglar på hans stora händer där oljefläckarna nog aldrig riktigt går bort .., han berättar om sin unge chef som är så bra .., som kan det som mustaschmannen inte begriper sig på .. "ja, du vet .., allt det här datoriserade som finns i nyare bilar .., vi har mest BMW och Audi ..." och han berättar om sin uppväxt på Österlen, om pappan som var fiskare och önskade att sonen skulle ta vid .. men hur han, sonen, snart upptäckte att havet inte var hans cup of tea .., det blev traktorer och sedan hamnade han som bilmekaniker och ja, han tycker verkligen om sitt arbete!

Och vi pratar om Alzheimers sjukdom och mammor som blir förvirrade och när vi kör över Hallandsåsen och ser gräset som är grönt och frodigt vid sidan av vägen .., skrattar vi åt hur absurd tillvaron blir med föräldrar som är dementa.

Jag berättar om när min mamma sopade trottoaren med en vit toalettborste och hur jag sprang över gatan från lilla kvartersbutiken där jag då arbetade och sa ... "men snälla mamma .,. inte ska du väl borsta trottoaren med en toalettborste!" och hur mamma då tittade lite skamset på mig och sa ..,"men den är ju alldeles ren Eliza!"

Om sånt pratar vi.

Vi pratar också om fartkameror och förhållanden och detta att Börja Om och lära känna nya människor och jag frågar .., så där om han jämför sitt nuvarande förhållande med sitt förra .., och han säger att det är som natt och dag.

"Jag stod och mekade med nånting när jag såg henne komma in i verkstan .., hon skulle betala .. och jag gjorde mig ett ärende till kassan och tänkte genast att ..., ja, det var som kemi på nåt vis ... och aldrig har jag haft det bättre än nu och jag tänkte i morse att skillnaden nu, det är att jag bryr mig mera om att hon har det bra än hur jag har det själv ., det är liksom mera omtanke nu ...!" säger han och sneglar lite mot baksätet till där hans flickvän sover.

Och när vi passerar Skurup blir det prat om mc-resor ..., om bilar och Spanien och en krock i en rondell i Frankrike.

Det visar sig att mustaschmannen med dom stora händerna är Tvilling och mellanbror.

Hans flickvän fyller år på tisdag och är alltså Stenbock.

"Som jag själv då ..." säger jag och så blir det prat om det också och om bildningskomplex och begåvade människor och han nickar bakåt och säger att ..."hon är medlem i Mensa ..., ja, man märker det mest när vi spelar vissa spel .. hon är en jävla strateg, det är inte jag ...", säger han.

Två timmar knappt tar resan och när jag stiger ur bilen är jag alldeles inutivarm av den här känslan av att ha fått möta och ta del av en annan människas tankar om allt och ingenting och dela med sig och lyssna och helt enkelt vara medmänniska.

En liten stund att promenera tillsammans på livets stora allfartsväg.

Det är väl det som är själva meningen med livet.

Tror jag.

Fjärde-adventsfönstret ...

Röd pil = vackert fönster.
Prcikig pil: liten nyfiken hund.


.... visar min mormors föräldrahem i Sunnansjö i södra Lappland.

Om jag har förstått det hela rätt, så bodde här min mammas morfars svärföräldrar till att börja med .., och sedan han själv (mammas morfar) med fru och något barn, innan dom flyttade till Dikanäs, där han, P-O Hansson, blev småskolläare.

Fönstret, som är helt i min smak, - sååååå vackert -, är bara en del i bilden.

Man kan ju fundera över vad lilla hunden hette?

Så här var det.

För kanske en månad sedan frågade pensionatsvärden om jag ville göra honom, hans bästa kompis Lotta och deras vänner från Malmö sällskap till Halmstad Teater och lyssna till The Refreshments ., Sven Zetterberg, samt Louise Hoffsten.

Det ville jag.

Ikväll skulle det bli av.

Först tillbringade jag ett par timmar hos underbara vännen Anna-Karin som var lite halvrisig och därför skippades lunchen på Olssons Skafferi .., vi låg i stället på var sin soffa i hennes vardagsrum och hunden Frida gick mellan oss ..., levande ljus på bordet .., hembakta pepparkakor och kaffe ..., och tv: n visade skidsporter i alla de former.

Det kändes tryggt.

Hemtamt.

Jag är en sån som blir förfärligt nervös i vissa sammanhang och att "gå ut" på lokal och träffa människor som känner varandra sedan tjugo, trettio år tillbaka, men som jag inte har ett dugg kännedom om .., det gör mig lite svettig.

I vanliga fall är jag, precis som hästarna, ett flyktdjur.

Så många gånger under årens lopp har jag flytt .., men nu hade jag verkligen bestämt mig för att det här skulle jag klara av.

Och Bente i Norge pushade och skrev om Tankens Kraft och Anna-Karin looog och sa att det skulle gå bra och så hade jag ju verkligen bestämt mig.

Först blev det thaimat och sedan en stunds väntan inne på Halmstads Teater innan pv:s vänner dök upp och var jag orolig - ja, jätte - men det gick bra.

Det blev ös-rock-blues i ett par timmars tid och Sven Zetterberg är totalt underbar och ville jag ställa mig upp och hoppa och studsa .., ja, men gjorde jag det .., nej, jag satt stilla och vickade på tårna, för sån är ju bloggmadamen som aldrig ville gå i luciatåget när hon var yngre.

Mycket yngre.

Och sen efteråt .., när showen var slut och det var skivsignering utanför lokalen, då upptäckte jag en kund från affären hemma i Ystad och det finns inte ord för hur glad och lycklig jag blev .., det blev så hemtamt och nu får jag åka med dem hem i morgon och slipper en timme extra i restid ..., ja, och så ännu mera efteråt ...., kom en fråga om vi skulle följa med till pub och ta en öl och Samlad Tropp.

.........

Samlad Tropp.

Jag överlevde det med.

Mycket folk .., trevligt prat .., rara vänner ..., surr om Biltemas storsäljare .., filmer .., namnet på en skådespelerska och vi kom aldrig på det (Anne Reid i The Mother, var det ...) .., sånt som hände förr .., vem som hade abonnerat övre balkongen i puben .., ja, sånt.

Och sedan gick vi före de övriga och tog bilen till pensionatet.

Den som är tuff av sig redan sedan förut och aldrig känner sig nervös .., ja, ni förstår kanske inte .., men om det finns andra harhjärtade männinskor som är dubbel,- och trippelbottnade och inte räds att prata inför kungen, men blir orolig i andra, betydligt enklare sammanhag .,. ni kanske förstår?

Och nu på pensionatet.

Mannen som är värd har flera gånger påmint mig om den viktiga dagen som är idag .., ja, han har bett mig hurra och tycker minsann att jag borde påminna alla människor .., så det gör jag väl då.

Idag söndag har Thomas namnsdag.

Så är det.

Så var det.

Nu ska jag hoppa under täcket där världens snällaste pensionatsvärd ligger och väntar på kassörskan från sydöstra Skåne!

(Tack för alla kommentarer från inlägget här nedanför .., jag ska lägga ut dem alla när jag kommer hem.)

Lördag ...

Ösregn och grått i landet Halland.

En kaffebryggare sörrrrplar.

Pianoklink.

Melodikrysset.

Lockigt hår.

Sms-pling.

Lördagsfönstret ...

... finns i Arvidsjaur, tror jag.

Eftersom jag har glömt allt vad kameraattiraljer heter, så får det bli ett fönster i repris.

Att Jom tog bilden, förstår ni nog.

Och nu blir det frukost på pensionatet!

Bortaplan ..

Som vanligt är Öresundståget som ska ta oss passagerare från Malmö till Göteborg absolut fullsmockat med resenärer och från Malmö till Lund trängs jag med ett tjugotal andra resenärer som har inbillat sig att det kanske i "lågvagnen", den där man sitter elva och elva mot varandra .., möjligen ska finnas ett ledigt säte, men det gör det inte.

Efter stopp i Lund norpar jag mig en sittplats och det är ungefär samma lycka som att vinna på Lotto.

Intill mig en mamma och hennes dotter som har varit på semester eller bor i Turkiet.
Mitt emot mig en kvinna och en man i 30-årsåldern .., båda blonda, med ett otroligt giftastycke.
Mannen tar upp en stickad halsduk från sin ryggsäck och visar kvinnan att nånting har blivit fel och så får han utav henne en stoppnål och börjar helt enkelt att sy.

Paret verkar så lyckliga och harmoniska .., och på golvet står en stor shoppingkasse med texten Amsterdam.

En bit därifrån sitter två unga kvinnor; uppenbarligen ett par.
Dom löser korsord tillsammans.
Kånken-ryggsäck .., Fjällrävenjackor .. kort, stubbat hår.
Kyssar och kel.

Intill dem en ung man med rött hår .., brun manchesterjacka .., stickad halsduk och jeans.
Kortvuxen.
Han håller ett underligt föremål i handen .,. som ett hjul i trä .., med ett handtag i mitten.
Å, vad jag funderar vad detta är!!
Till slut kan jag inte bärga mig, utan frågar rakt ut.
"Jaha .., det är en sköld ...", förklarar den unge mannen som sover mest hela tiden.
Jag frågar om han tänker dra ut i krig .., men det ska han inte .., det är nån slags rollspel.

I Ängelholm uppenbarar sig serveringsvagnen.
Det är en rostfri historia med tre plan och liknar såna vagnar som finns på sjukhus och där vaser står på parad .., men här är det chips och salta nötter, vin och öl och smörgåsar.

Kvinnan som är säljare, är rundlagd och har snäv kjol och väst och så snart hon böjer sig ner kasar strumpbyxorna på henne och hon måste draaaaa till och ordna och ibland går hon ut på perrongen och hissar upp mer ordentligt (i Laholm, till exempel ...) och jag tänker att ååå, om hon hade fått ha en vid klänning som hon kan röra sig i och detta måste ju vara fasan själv, men kvinnan är glad och sprallig och duktig på att sälja och till mannen som kanske är från Somalia, säger hon att "han ska ta det försiktigt så han inte spiller varmt kaffe på sig!"

Mannens familj är slanka och tjusiga och har alla hilkor och det måste vara praktiskt .., inte behöver man bekymra sig om lockigt hår eller nåt sånt .., bara att dra hilkan om sig.

När klockan är nästan nio prick, rullar tåget in vid Halmstads Station.

"God Jul på dig!" säger kvinnan som har flugit med ett turkiskt flygbolag men talar göteborgska och jag säger också god jul och sedan är jag framme.

Kortläsaren har jag glömt i Ystad och minneskortet också och ni får allt tänka er själva hur det var.

Just så.

Men en härlig resa var det och i bilen, på väg till pensionatet, säger jag till mannen vid min sida att .., tänk dig själv ., allt det där blir som en film i min hjärna och det är nästan så att det känns som om huvudet ska sprängas .., inom loppet av tre timmar hinner man se och höra så mycket att det är nästan verkligen som en film!

Dagens glädjeämne ...

Och nu ska jag snart cykla till stationen och ta tåget till Malmö.
Eva på Frösön målade detta.


Lååånga köer i kassorna.
Framför mig två män som handlar godis i parti och minut och betalar med utländskt kort.

"Kasse ...?" frågar jag.

Mannen tittar frågande på mig.

"Kasse ...? Reklamufka ...?"

Det senare betyder kasse på polska och mannen strålar med hela ansiktet och en hel svärm med polska ord strömmar ur hans mun och han tittar på mig och säger ..."polska ..?"

"No, no .., bara reklamufka och Elzbieta ...!" svarar jag.

Då ler mannen med hela ansiktet och när han har packat sina varor klart ropar han högt och ljudligt nånting som slutar med Elzbieta och så vinkar han glatt.

"Vad betyder det ..?" frågar den rara Marianne som står i tur att betala .., hon har jobbat på apoteket i alla herrans år, men har nu gått i pension.

"Inte en aning .., kanske önskade han mig god jul .., eller trevlig helg ...?" svarar jag.

Glädjen sitter i länge efteråt.

Och nu är det fredag ...!

Bilden: människor som träffas.
Det var hos pensionatsvärdens storebror, det är hans hand som är längst nere till vänster.
Längst till höger ser ni handen som jag tycker så mycket om.
Och i mitten, en 54-årig bloggmadames skrynkliga hand.
Dom tre uppe är pv:s svägerska Lenas hand .., dottern Kajsa och så mannen från England som vikarierade som organist i den lilla småländska kyrkan och kom cyklande förbi på vägen, just när vi var där på besök ..., och Kajsa som i språngmarsch lämnade fikabordet .., rusade ut på vägen och rop-hojtade på den cyklande organisten ..., så där så att han skulle få fika, han med.


Och nästan direkt efter jobbet tar jag tåget till landet Halland.

Där väntar .., hopefully ..., en god middag .., i morgon blir det Olssons Skafferi tillsammans med den rara Anna-Karin .., senare på kvällen blues med Sven Zetterberg och Louise Hoffsten i Halmstad teater.., och sen är det söndag och dags att åka hem igen och då är sonen på hemmaplan!

Mycket att se fram emot, alltså.

Och nu ska jag susa iväg till affären .., det tycks vara regn och rusk ute.

Fredagsfönstret ...

..., det var sommaren 2006 och jag hade varit ute på husletarrunda med mannen som letade ett hus och som sedan fann det.

Vid en kyrka i en skånsk by, blev det paus.

Och jag tog fram kameran.

På kvällen.

Mamma på rehabiltering.
Det var ett par år sedan.
Den unge läkarkandidaten visade henne en otrolig respekt och mamma tittade på honom med sådan varm blick och hon skärpte sig allt vad hon kunde och svarade vettigt på hans frågor.
"Jag ser att du har varit sjuksköterska .., att vi har varit som nästan-kollegor ..?" sa han och mamma log.
Och han frågade henne om tiden i Sydamerika.
Mamma försökte verkligen.
Efteråt, när han hade lämnat rummet, slog hon händerna för ansiktet och grät tyst.
Så kämpigt hade det varit att hålla fasaden uppe.


Man undrar ju verkligen var dom tar vägen, alla dom som har gått före?

Var finns dom?

Ser dom oss?

Inte en enda gång har jag känt nån slags närhet .., att mamma skulle ha visat sig eller ..:?

Aldrig.

Och jag vill så gärna tro att det fortsätter .., att det inte bara tar slut .., att där finns en annan dimension .., det är vad jag vill tro.

Jul .., river upp känslor.

Så är det.

Blodtrycksförhöjning ....

Det beror säkert på utanförskap och trassliga uppväxtförhållanden och gud-vet-allt, men hade det varit mina barn som ställt till sånt här elände och kastat stenar och annat på brandpersonal och poliser, då vet jag vad jag hade gjort.

Just det.

Ett jäkla oskick är vad det är!

Och vad är det för föräldrar som inte fostrar sina barn?

I morgonkväll ...

... kommer älsklingssonen, han den ende sonen i familjen, hem till Ystad, men då åker jag förstås norrut, till pensionatet i Halland.



Men på söndagkväll och på måndag .., då får man kanske strääääcka på tårna och krama om den blivande konstapeln.



Alla tre barnen firar jul i Stockholm och dit kommer även deras pappa.

Själv arbetar jag till två på julafteon och kör sedan hyrbilen till min syster och hennes familj och efter nyår blir det barn och barnbarn för min del och åååå, så jag längtar!

Förmiddag ...

Balkongen på Samos.
Emil och hans mormor som är jag, sitter där tillsammans.
Havet tjugo meter bort.

Näst sista arbetsdagen den här veckan och då blir det sovmorgon och några timmar i frihet innan klockan elva då det är dags att ställa sig bakom kassan.

Det har varit mörkt ute ovanligt länge .., det tycks som om ljuset knappt kan ta sig igenom .., och jag står vid fönstret och tittar ut på människor som cyklar förbi eller rastar sina hundar .., och jag läser mail och ser att min australiensyster, hon som dråsade i backen och nästan slog ihjäl sig i våras, att hon och hennes man tänker hälsa på sonen som numera bor på Isle of Wight och efter besöket hos honom blir det visit hos systrarna i Skåne i hela tio dagar, ja, allt detta i maj månad och det känns som en extra rolig julklapp!

Det blir då andra gången på drygt trettio år som hon kommer hem.

Och telefonen ringer och en glad och lycklig pensionatsvärd berättar att det nu bara är någon enstaka lektion kvar innan det blir jullov .., och till eleverna som ska delas in i olika grupper har han gjort en tävling där man så snabbt som möjligt ska skriva ner svar på sånt som olika huvudstäder, bilmärken, idrottare och lite annat som jag just nu har glömt.
(När han var här förra helgen köpte han även små julklappar till elever som hade haft hundraprocentig närvaro under den här terminen och han slog in klapparna så fint och jag tänkte att ååå, jag tycker så mycket om den mannen som verkligen har ett så stort och varmt hjärta!)

Sånt, egenhändigt gjorda frågesporter, pysslade vi med om jularna när jag var liten.
(Jag vet att det inte heter "liten", utan yngre, men nu skriver jag liten).

Det var pappa, mina systrar och jag själv som tävlade (mamma arbetade som regel nästan alltid när det var jul ...) och eftersom jag var så mycket yngre än de övriga fick jag välja en egen kategori och då blev det alltid "hundraser", för var det nånting jag verkligen var intresserad av, så var det hundar.

Australiensyrran som då inte alls visste att hon skulle hamna på andra sidan jordklotet, var expert på skådespelare .,. pappa på idrottsmän och störstasyster var duktig på allting, förutom det där med hundarna.

Hur länge som helst kunde vi sitta där i vardagsrummet och skriva ner våra svar på rutiga block och sedan blev det häftiga diskussioner när något av svaren visade sig vara lite tvivelaktigt .,. pappa kunde hitta på byanamn som vi andra aldrig någonsin hade hört talas om och då sa han bara att "jo, den byn finns utanför Norsjö!" och vi var helt övertygade om att han fuskade!

Och allt detta kan man komma att tänka på en tidig morgon i december då en pensionatsvärd, tillika mattelärare, berättar vad han ska roa sina elever med.

Torsdagsfönstret ...

... är mitt.

Det är det allra bästa med min lilla lägenhet; här finns de allra mest ljufvliga fönster!

Djupa och höga!

Och som ni ser har gardinerna fått gå till den eviga vilan.

(Pelargoniorna är ännu stora och frodiga ..., den längst till höger blommar ännu!)

Och så ett godnattfönster ...

Ett som kommer från Piet Bootsma och själva fönstret är från Grudziadz i Polen.

Ååååå, så underbart, härligt!!!!

Bild: Christer Nilsson.

Det absolut roligaste hittills på bloggen .... hittar ni här!!

Kväller ...

Detta är vad jag längtar efter.
Att bada i havet.

Alldeles utmattad är jag när jag väl kommer hem.

Jag lägger mig på soffan och har en vit pläd över benen och Pelle vill sova på mina bröst men blir ivägputtad .., nej, det blir för varmt .., och han blir sur och vrång och tar ett skutt ner på golvet.

Tv-programmen fladdrar förbi.

Där är bonden som söker en fru och hittar en och där är han som påstår sig vara en hejare på att prata engelska och kanske inte är det .., och där är kvinnan som vill vara kvar hos sin bonde men som, när hon inte blir utvald, säger att det var då lika bra det och tror man på nåt sånt, nej, just det.

Pensionatsvärden har varit på krogsväng med snart jullovslediga kollegor och ringer och är väldigt glad och upprymd och halvvägs till bussen upptäcker han att ryggsäcken är kvarglömd på krogen ..., och det blir till att vända om och inte blir man särskilt förvånad över det heller.

När vi har sagt hejdå, hittar jag en bok som heter "Slagnäs" och är fylld av svartvita bilder.

På insidan av pärmen har min mamma skrivit något och jag tar på mig läsglasögonen och tar mig en närmare titt.

Så här står det.

"1/2 1981. (mamma är alltså hemma på tillfälligt besök från sitt arbete i Sydamerika).

Bara ett vänligt leende .., en hälsning varm och god .. kan vara nog.

Bara en knuten näve och några bittra ord ..., kan släcka en människas glädje och begå själamord.

Bara två stränga ögon, en tystnad isande kall ...,
kan vara nog att bringa, en ensam förtvivlad själ på fall.

Oh, slösa med varma blickar och tala så milt, så mjukt ...
ty endast kärlek kan rädda, det som är rotlöst och sjukt.

Nils Bolander."

Jag förstår att mamma har skrivit det fritt från minnet och jag minns att vi hade haft någon häftig diskussion innan och så hittade jag det här några veckor senare, - men då var allt som vanligt igen -.

Så onödigt .., när livet är så kort!

Och om igen läser jag raderna och tänker på min mamma som sedan ett halvår tillbaka är förvandlad till aska och ligger i en liten urna av papp.

Ett eftermiddagsfönster från Malå

"Det här fotot tog jag i söndags.

Det är ju egentligen inte ett fönster, men det är taget rakt ut genom fönstret i vårt lekrum. Spetsen på adventsstjärnan syns i kanten.

Det finns faktiskt grannar där bakom och det ser man i dag, men efter helgens snöande kunde man inbilla sig att man bor mitt ute i villande skog.

Det är härligt med snö.

Jag skulle aldrig vilja bo någonstans där det inte fanns snö på vintern.

Men gärna någonstans där det fanns ungefär fyra myggor en midsommarafton.

Ingela."

// Det är mer än femton år sedan jag senast såg Ingela och för mig är hon ... kolsvart och blankt hår .., röd anorak (kan vara fel .. men det är så jag minns henne ..) eller möjligen grön Fjällräven- jacka ... och hela hon utstrålar Friluftsliv!

Bortaplan ...

Tidningen Ud og Se, som jag älskar.
Detta är omslagsbilden.

Om man en ledig dag ställer väckaren på halv sju och en och en halv timme senare sätter sig på Pågatåget till Malmö för vidare befordran till Helsingborg, då känns det kanske inte så värst mycket som en ledig dag, men det är ändå vad det är.

Utanför tågfönstret är världens alldeles grå.

Och väl framme på Knutpunkten har jag en hel timme tillgodo innan det är dags att slå sig ned i tandläkarstolen, så jag spankulerar omkring i det Helsingborg som en gång var lite mitt och jag tittar in i butiken UNO som säljer danska linnekläder och expediten visar sig vara norska, så det är nordiskt värre .., men allt jag tycker ser härligt ut i färgen är snedskuret eller längre baktill än där framme och jag säger att det är då underligt att det inte ska gå göra helt vanliga, ordinära kläder för vanliga människor som inte nödvändigtvis vill ha ett snöre som drar åt ärmen 1 dm från axeln och det håller den norska damen med om.

"Men i februari kommer nya modeller ..., då kanske ...?" säger hon och ler så där lite hoppfullt.

Alldeles helt förvissad är jag att en butik som säljer linnekläder vars modell inte nödvändigtvis ändras från den ena säsongen till den andra .., skulle överleva, ja, i alla fall om där fanns ett bassortiment som man visste att "det här hittar jag här .., självklart i olika färger, men svart och linnefärgat skulle alltid finnas ...".

Det är vad jag tror.


Hänt-i-veckan-varianten till höger.
Det är den svenska passagerartidningen.

Tandläkaren som jag går till, hon håller till vid ett litet torg som jag aldrig lär mig namnet på, det är nära Åhléns i alla fall .., och där finns exklusiva klädaffärer där manliga expediter går omkring med ett måttband runt halsen och det ser ut lite som i London eller nåt sånt .., och där ute på torget är allt annorlunda .,. där sitter nu luggslitna människor som vinglar omkring lite och när jag från tandläkarrummet säger till sköterskan att ... ojoj .., vilket öde att ha det på det viset .., så berättar hon att så har det blivit sedan Systembolaget öppnade där alldeles i närheten.

Det tar nästan en evighet att fixa fyllningen som har havererat och utan att jag ber om det får jag två små stick med Xylocain-sprutan och jag gapar och gapar och lyssnar lite förstrött till lokalradion och pratet om gårdagens jordskalv och tandläkaren säger att hon ska "bränna bort lite tandkött" och det låter ju inte så där värst härligt men man överlever förstås, men sedan blir det borttagning av tandsten och då ligger jag så där som Svävande Damen hos Joe Labero och det låter så otäckt, precis som när man drar med kritan på svarta-tavlan och jag ryser i hela kroppen och säger att "aldrig mera!, detta, ja, jag lovar, är en värre fysisk upplevelse än gårdagens jordskalv!"

När allt är överstökat går jag till en liten restaurang som heter Tapas.

Där, på två avlånga bord, serveras en buffé med massor med smått och gott och det är överjordiskt smarrigt och kostar bara 80:-.

Och så vänder jag hemåt.

På kupébordet ligger två tågtidningar; en dansk och en svensk.

Den danska heter Ud og Se och är så läcker .., medan den svenska tågvarianten mest påminner om Hänt i Veckan.

Det är bilderna och själva layouten jag tycker så mycket om i det danska "passagermagasinet".
Titta här bara!



Men allra, allra bäst tycker jag om en tidning som jag har inhandlat på Pressbyrån och när jag bläddrar i den, då upptäcker jag en liten madame med blå ögon som ler så varmt mot kameran och tänk .., jag säger bara tänk .,. den lilla madamen som inte är så liten längre, det är min dotter och jag ser inte bara dottern, jag ser även Emma, så lika är dom!

Och sen är jag nästan hemma.

Ja, just så var den resan.