Några eftermiddagsfönster ...

I Sydfrankrike bor den skriv, - och fotoglada Monet.
Hon, som studerar tidningsspalter, tar bilder på nytillskottet Desi .., och lär oss allt om den franska försäkringskassan.



Och det här fönstret kommer från den här damen som just idag har förevigat utsikten från sitt arbetsrum.

Det är hon som knappt vet till sig av mormorsglädje och som gärna åker motorcykel.

Tack snälla till er båda! säger jag.

I stället för blodtryckshöjande medicin ...

Kulturminister Lena Adelsohn -Liljerot anser inte att det är konst att spraya ner en tunnelbanevagn och inte tycker hon att det är konst att krossa ett fönster i samma vagn heller.

Jag tycker att madame kulturministerns uttalande vittnar om ett alldeles särdeles gott omdöme.

I morse hörde jag Konstfacks rektor stamma fram sin förklaring till det skedda.

"Vi äger inte våra elever ...", sade han.

Och så var det ju den här kvinnan.

Ja, ja.

Och vill man vara riktigt modern i sin konst, så kan man pinka på Norrlandsoperans golv.

Så här skriver Aftonbladet.

Kiss på Operan

2007: Den spanska konstnären Itziar Okariz skulle kissa på Norrlandsoperans golv. Men en annan konstnär, Dorinel Marc, hann före och fångade upp urinen i en potta. Sedan smakade han på den och utbrast: ”This is art”.

Det är väl det som kallas för den fria konsten.

Förstås.

Sjukdag ...


Ligger på soffan Ektorp och lyssnar till P1.

Prat och mera prat.

Det är Täppas och damer och herrar som ringer in och säger sitt hjärtas mening.

Och sedan, ett nytt program, där en bloggmadame som skriver i en av gratistidningarna intervjuas.

Hon är "kolumnist".

Inte krönikör eller kåsör.

K o l u m n i s t.

I intervjun används ett ord mer än övriga .., faktiskt nästan hela tiden.

Det ordet är t r a n s p a r e n t.

"Ja, om man som jag är rätt transparent ...", säger metrodamen som är ung och som på bloggen berättar om sitt liv.

Transparent-transparent-transparent.

Intervjuaren kan minsann han också.

Transparent och transparens.

Det är vad jag hör när jag ligger där på soffan med Pelle intill mig.

Så nu vet man det.

Det heter inte öppenhjärtig längre.

Man är t r a n s p a r e n t.


Och utanför fönstret är himlen gråblå.

Så var det med den nya given ..

Badrummet besöks flitigt.

Tack och lov för Sveriges Radio och Ring P1.

Måndagsglädje ..

Från Barbro - Babsan - i Uppsala (men från Piteå, egentligen ...) kommer ett collage som gör att måndagen blir aningen mer lättsam.

Tänk ..., snart är vi där!

I en av pensionatets rabatter tittade igår små tulpanblad upp.

Det ni.

Måndag.

Ny vecka.

Ny giv.

Små och stora möten ...

Här står hon, Maria med sin lite annorlunda vänsterhand.
Den glade maken Don till höger om henne.

I höstas när Emma och jag själv tillbringade fjorton dagar på ön Kefalonia, mötte vi den rara Maria som är uppvuxen i Norrbotten .., men som sedan några år tillbaka bor i Sheffield.

I England.

Och i Sheffield, där finns en annan madame från Sverige.

Så här skriver hon i sin presentation och jag tycker att den är är så härlig!

"Det har ar min andra blog, for jag har tappat bort den forsta! Jag vet att det finns nan teknisk finurlighet som gor att man kan skriva prickar over vasentliga vokaler aven pa ett engelskt tangentbord, men sant pill orkar jag inte med. Huvudsaken ar att jag skriver pa svenska, sa att engelsmannen inte forstar vad jag skriver om dom :)"

Här finns hon, Anna i Sheffield!

På agendan ...

Om precis elva dagar vankas flygresa till Stockholm.
(Åtta arbetsdagar. Jag har räknat dem noga.)

Då ska mormor som är jag .., "vakta" barnbarnen och det är ju minsann ett hedersuppdrag.

Det blir filmvisning och önskematsedel och förhoppningsvis trivsamma kvällar.

Och en av dagarna har jag bestämt mig för att åka hit.

Åååå, vad jag längtar!

Ett kvällsfönster från Norrbotten ...

... närmare bestämt från Storavan.

Vem tror ni har tagit bilden ...?

Nä, just det.

Det är inte så svårt att gissa, det är den rare filuren som skickade panoramafönstret från lastbilen .., nämligen herr Jom.

Och det, om något, bevisar verkligen att en och samma människa kan rymma så många olika bitar inom sig.

Bilden är från i somras och gör sig förstås bäst om man klickar upp den.

Igår ... mitt på dagen.

Promenad vid havet i landet Halland.
I bakgrunden syns lilla samhället Haverdal.
Klicka gärna på bilden ...

(Och tittar Christer in här, då skrattar han på sig ., för jag meddelade ju högtravande att jag inte tyckte om att krångla till bilderna .., men det här bildbehandlingsprogrammet är så lätt att använda .., så jag kunde bara inte låta bli. Egentligen var himlen klart, klart blå. Och inte en snöflinga syntes på marken .., vid vägrenen var gräset fras-torrt.)

Ett eftermiddagsfönster från Stockholms skärgård ...

Till min förskräckelse har jag tagit bort allt i min inkorg, så även texten som handlade om det här fönstret.

Om sydfrankrike-madamen, tillika pudelmatten .., tittar in här, så får du gärna berätta om ditt skärgårdsfönster!

Nu har hon svarat:

"Jag skickade det här fönstret till dig och berättade att det här var badrumsfönstret i vårt hus på Yxlan. Det var ursprungligen ett sovrum så det var vanligt fönster med rätt rejäl insyn så vi ordnade med vackra franska gardiner och ett internetbeställt designat insynsskydd.

I varje skärgårdsfönster av rang måste det också stå olika sorters fåglar.
En del riktiga, en del påhittade.
Det finaste med det här fönstret var att när man satt i den massageduschkabin vi hade i badrummet så såg man ut ner mot havet, 100 meter bort.

Gardinerna hänger nu i det franska badrummet och är lika fina där.

Och skärgårdsfåglarna sitter och tittar på mig i mitt arbetsrum.
De verkar inte sakna sina tidigare platser värst mycket."

Apropå Melodifestivalen ...

Så här tyckte jag.

• Måns var proffsig och såg säker ut.
  

• Till min förvåning tycker jag att Heat också var bra.
  

• Dom tre damerna som sjöng var också bra .. (bäst, tyckte PV).

• Och så är jag, helt ärligt, döless på alla ironiska kommentarer från programledaren, som kanske har fått detta på sitt manus .., det är mycket möjligt, men spelar ingen roll ., jag är trött på ironi och sarkastiska skämt, så enkelt är det.

• Amy Diamond är så söt, så söt .. men hjälp, jag trodde att hon var kanske femton år?

• Det var rösterna från den nilssonska juryn.
  

Titta, vem jag mötte ...!

I en utomhuskruka hos Sonja och Gösta i Haverdal, upptäcker jag den här figuren.

Eller är det möjligen rent av ...?

Hemresa ...

Nästan hemma.

Inte en snöflinga ser jag i landet Halland, men så snart tåget passerat Båstad, då blir allt vitt.

Sportlov är lika med tomma vagnar.

Närapå ensamma är vi i kupén, Pelle och jag.

Så gott sover han i sin bur .., hela vägen .. vaknar bara till vid tågbytet i Malmö.

Och vi passerar hela raden av stationer .., Östervärn, Persborg, Oxie, Svedala, Skurup, Rydsgård, Svarte (då ser man havet!) och sist Ystad.

Där sitter jag på sätet och tittar ut över allt det vita och jag tänker på hur mitt liv de senaste fem åren har blivit ett enda tågpendlande .., nästan tre års varannanhelgspendling till Helsingborg och nu i ett års tid .., till och från Halmstad.

Fram och åter åker jag.

Kliver av och på.

En sommardag för tre år sedan låg vi på stranden och pratade om val som vi gör i livet; det var Husletarmannen som letade och till sist fann ett hus på Österlen .., det var Leina och det var jag själv.

Ibland tycker jag att jag är en sån som ..., ja, likt en barkbåt låter mig sköljas upp på stranden för att sedan åka ut i havet igen .., och så upp på en ny strand .., så där .., att jag kanske inte tar tag i rodret som är mitt liv .., men på ett annat sätt väljer jag ju verkligen.

För ..., jag väljer ju att leva så här.

Lite som en nomad.

I ett mail som kom till mig för flera år sedan, skrev mannen som letade ett hus följande:

"Nu förstår jag mer..

Jag har funderat på morgonen varför det attraherar mig så starkt att tala med dig.
Den allt annat överskuggande faktorn är att du är på väg.

Jag ser dig som en vandrare och resenär.

Och då är det så finurligt ordnat med oss människor att vi rustas för uppgiften vi har redan som små. Ska vi kunna gå långt måste vi ha en vision och vissa särskilda egenskaper. Att kunna prata är en sådan. Annars kan vi aldrig fråga om vägen eller beskriva var vi är.

Att vara i rörelse är en annan. Jag kommer ingen vart om hjulen inte rullar.

Det viktigaste är dock ett gott hjärta.

Annars tycker människorna inte om dig och de villar bort dig på vägen... ."

Alldeles enkelt är det inte.

Söndagsfönstret ...

... hittar man hos Sonja och Gösta i Haverdal.

På pensionatet ....

Ingen nu levande människa kan steka panerad torsk godare än pensionatvärden.

Lägg därtill p e r f e k t kokta morotsstavar och potatis och en sås som är himmelsk.

Jag skulle kunna äta ihjäl mig på den här maten.

Och han som ska åka till fjälls i morgon - torskstekaren -, han bakar just nu bröd och kanske gifflar också.

Själv löser jag korsord.

Kvällspostens var inga problem; en enda ruta behövde jag hjälp med.

Nu håller jag på med nåt lärarkorsord ..., ja, från en lärartidning.

Hmmm.

Det fattas några rutor.

Imorgon blir det tidig hemfärd .., klockan nio går tåget från Halmstad och jag är hemma vid tolv.

Nu ska jag inte skriva mera för idag .., och sen är det ju festival från Skellefteå.

Skellefteå .., det är för mig min tonårstid.

Dit åkte vi på skolresa.

Tretton mil enkel väg .., vi badade i Skelleftehamns badhus och efteråt åkte man rulltrappa på Domus. Vilken lycka.

På hemvägen, i bussen, såg jag en klasskamrat dricka Merry, som då var en ny läsk.

Ååååå, vad det såg gott ut!

Och på Skellefteå BB har jag fött två av mina tre barn.

Och min störstasyster har köpt en orangefärgad snurrfåtölj i stan.

"Stan" = Skellefteå.

Jo.

Ungefär så.

Och ni har det bra, hoppas jag ...?

Efter att jag klickat på publicera, tänkte jag .., ja, det blev på gränsen till patetiskt.
Dte är såna här vykort som finns att köpa på marknader, men det var så roligt att göra ett sånt i picnic:s bildbehandlingsprogram, så ni får ta det för vad det är.

På väg hem från stranden, tänkte jag just den tanken.

Den har slagit mig så många gånger här i livet .., att åtminstone det jag själv tycker är mest viktigt, det är helt gratis.

Att bo nära havet.

Bara en sån sak.

Att ha förmånen att kunna ta tåget och möta nya stränder.

Att få sitta mot en solvägg och känna värmen mot kinden.

Att lyssna till småfågelkvitter.

Sånt.

Alldeles gratis är det.

Och snäckskalen fanns i hundratal på stranden i Haverdal.

Lördagspromenad vid havet ...

Inte alls långt från pensionatet ligger Haverdal.

Där handlar jag melodifestivalgodisochchipsochdip (men pensionatsvärden tittar absolut inte på sånt dravel som melodifestivaler .., usch nej, han är en människa som hellre lyssnar till Nationalteatern, men nu är ju bloggmadamen på besök ....) och så föreslår chauffören att vi ska ta en promenad vid havet, nere i Haverdal.

Så det gör vi.



Solen lite mot kinden och vinden i ryggen.
Hundar som skuttar hit och dit.
Snäckskal i sanden.

Det känns som ..., vår.



Enkel resa med tåg från Ystad till Halmstad central, med rabattkort, kostar 108 kronor.

Etthundraåtta kronor.

För den summan kommer man till Paradiset.

Det är bara så.

Alla Hjärtans Dag ...

Egentligen är jag ingen som bryr mig i det här ..., ja, sånt som Halloween eller Alla Hjärtans Dag.

Men många andra gör det och jag vill bara meddela att min mobil har saligen insomnat eller i alla fall så är den djupt medvetslös och laddaren är i Ystad och till råga på allt kommer jag inte ihåg lösenordet för att kolla eventuella sms, så nu är det PUK-koden som gäller ..och den är hemma i pärmen, så har det kommit rara hälsningar, så kan jag omöjligen svara på dem nu.

Det är alltså inte så att jag bara struntar i er.

(Ja, Bettankax, jag glömde koden nu också ..-)

Men jag önskar alla en skön lördag i alla fall!

Och en fin hjärtedag ..., allt medan jag hör pianospel från nedrevåningen.

(Dan Anderssons .., Jag ska gå genom tysta skyar .., underbart vackert är det!)

Lördagsfönstret ...

Från Malmö till Halmstad är det mer än fullsatt på tåget!!

Överallt står resenärer och i glappet där dörrarna är, sitter ungdomar på golvet.

Jag har lyckats få en plats i lågvagnen och där är så trångt att man knappt kan röra sig.

Där är skidfodral och stora ryggsäckar och resväskor och två kattburar .., och intill mig sitter en familj på sex personer som ska på skidsemester och borta till höger sitter en ung man i grön Fjällrävenjacka och rastaflätor, - han tycks djupt försjunken i en pocketbok som handlar om havet -.

Mitt emot mig ...., en ung man och hans fästmö.
Kvinnan sover, med huvudet i pojkvännens knä.
Han i sin tur läser en bok av Peter Robinson.

I Helsingborg kliver ännu en skidsemestrande familj på.
Fem barn och mamma och pappa.

Jag, som brukar räkna Lyckliga Par, tänker att ..., jo, här är ett sånt.

Mannen och kvinnan pratar hela tiden med varandra och framför allt SER dom varandra .., och minstingen i familjen, - en ljuslockig pojke på kanske fyra år -, krånglar sig ned vid min högra sida .., där finns ett ledigt galonklätt säte.

Efter en minuts åkande med tåget, säger lillkillen att han är hungrig.

"Jaha .., men vi har ju nyss gått hemifrån ...?" säger hans pappa och ger honom ett rött äpple.

Det blir en trevlig liten krabat jag får som sällskap.

Han småpratar lite med Pelle och berättar att han också har en katt, eller två, den ene heter Bamse och är jättestor och precis då håller hans mamma upp mobilen och visar mig hur Bamse ser ut .., och jag får veta att familjen ska åka skidor i Storlien.

"Det är jättekul att åka sovtåg!" säger lillkillen och smajlar med hela ansiktet.

Tågvärden är en jättelång färgad man, han ser ut som en Massaj .., och rör sig nåt så ofattbart sinnligt .., som en som vet sitt värde och det är knappt han tar sig fram för allt som står i vägen och efter en stund ansluter ytterligare en tågvärd; en kvinna med göteborgsdialekt och alla är vänliga och rara och gör så gott dom kan i detta kaos.

När klockan är lite över fem, rullar tåget in på stationen i Halmstad.

I en röd Volvo sitter pensionatsvärden och väntar och Pelle får komma ut ur buren och sträääcker lite på sig ., och hela vägen till det gula huset på kullen tittar han ut över omgivningen och när bildörren slutligen öppnas, skuttar han genast ut.

Här, är han hemma.

Och i pensionatets kök står färdigpackade väskor inför pv:s sportlovssemester i Sälen; det är stora kassar fyllda med flingor och gryner och gud-vet-allt och nu är det frukost, säger pensionatsvärden och nu slutar jag att skriva.