Till alla er som ...

... kanske jagar på och stressar inför påsken .., kanske ska ni ha främmande och ska laga massor med mat och känner att ni inte hinner med .., till alla er .., här får ni en avslappningsbild som är tagen av den nyblivne pensionären Hasse i Ö-vik.

För mig är den här bilden nästan som en symbol för v i l a.

Att ha kommit till r o.

(Apropå ingenting .., jag tänkte när jag satt i väntrummet på sjukhuset .., att detta att arbeta i en reception på en vårdcentral .,. ja, jag skulle nog helt ärligt kunna tänka mig att ge bort precis allt jag har, för att få ha ett sånt arbete! Tänk, att få möta människor på ett sånt sätt .., många äldre som kanske är lite oroliga ., åååå, det måste vara helt underbart! Där skulle finnas en termos med kaffe för en billig peng och en tv-skärm som visar naturbilder .,. tänk, havsvågor som slår mot stranden ..., eller en somrig äng med kor som går och betar och små lamm och kanske getter och hästar .., nog skulle det väl vara härligt? Och jag skulle han en anslagstavla där barnteckningar sattes upp .., och på toaletten skulle det finnas en vacker affisch och kanske något visdomsord. Så skulle det vara.)

Besök nr 2 ..

Läsare känsliga för blod och sprutor, ska nog låta bli att titta på filmen.
Kvinnan som stack mig heter Stina och var så rar och vänlig.
Det visade sig att hon känner Cowboy-Maria på affären.
Det är om gammaldanskurser i allmänhet och Maria i synnerhet, som hon pratar om alldeles i början.

Klockan åtta på morgonen är vi åtta patienter i vårdcentralens väntrum.

Alldeles tyst är det.

"Är det nån som möjligen vill titta på tv .,. det är ju nyheter ..?" frågar jag.

Jo, det är det.

Och sen ..,. är allt prat igång.

Allra mest pratar vi om Berlusconi och hans idiotiska uttalande om att de jordbävningsdrabbades ska se sin tältvistelse som en campinghelg.

Och så blir det prat om jordbävningen som drabbade Skåne den 16:e december i fjol.

Alla i väntrummet kände av den och en av kvinnorna berättar att hon hade varit alldeles skakig i benen hela dagen, ja, efter det som då hände på morgonen .., och hur ska det då ha varit i Italien ., ååå, så hemskt! säger hon och det nickas och hummas och herr Berlusconi, han står inte högt i kurs.

Lite över åtta kommer en av läkarna och öppnar dörren till sitt rum .., jag ser hur hon öppnar sin dator och samtidigt plingar det från kölappsvisaren .., då får den första av oss gå in till provtagningsrummet.

Det är en varm stämning i väntrummet.

"Du är från Norrbotten .., visst är du .. nä, kanske mer från Skellefteåhållet ..?" säger en man som jag känner igen som kund i affären.

Själv är han från Ångermanland och har en gång i världen spelat hockey för MoDo, som då hette nånting annat.

Och där är det äldre paret där mannen har Parkinssons sjukdom; även dom kunder i affären .., och kvinnan säger ..."jag kanske inte skulle ha känt igen dig direkt utan icakläderna, men jag hör din sjungande norrländska och då förstår man ju ..!" och det visar sig att mannen och kvinnan har sommarhus i Stora Skipås, bara några kilometer från pensionatet i Halland och jag får deras telefonnummer nedskrivet på en liten lapp ..."ja, så kan du ringa när du är där och så bjuder vi på kaffe, å, det skulle vara så trevligt!" säger kvinnan och ler varmt.

För varje ny patient som kommer in i väntrummet, hörs ett "Gomorron".

Skåningar är så otroligt artiga och jag översköljs av värme för dom här människorna som har så lätt att visa värme och vänlighet.

Sen är det min tur att gå till provtagningsrummet och jag säger "Glad Påsk nu till er alla!" och får en låååång och varm kram från kvinnan med sommarhuset i Halland och jag tänker att livet är så omåttligt generöst mot en .. !

Nu åker jag till landet Halland.

Jag ska bara vila.

En riktigt skön Skärtorsdag önskar den hostande bloggmadamen er alla!

Dagens fönster ...

... får bli ett somrigt Olof-Viktors-fönster .., det är ju som paradiset för mig.

Onsdagkväll ...

Mellandottern.

Efter läkarbesöket blir jag ännu sämre.

Illröda och feberheta kinder .,. våldsam hosta.

Så jag drar täcket över mig och ligger på soffan Ektorp och halvsover, mellan varven som jag tv-lyssnar till en kvinna med glittriga ögon; det är Annika Östbergs mamma och jag känner hur glad jag blir för hennes skull.

Telefonen ringer.

Mellandottern är glad och pratig och det blir långsurr och efteråt känner jag mig så lycklig.

Och från Västerbotten ringer en gammal skolkamrat som brukar höra av sig när han är mer än lovligt sprallig och var gång pratar han om det som hände för fyrtio år sedan och det låter som om det vore igår.

Det är som om tiden har stannat för honom.

"Minns du när du blev så full och jag bar hem dig till hyresrummet.., det var i Lycksele när du gick kamerala ..,minns du det ...?" frågar han och jag säger att ja, tvyärr minns jag det, då var jag femton år och vi var tre väninnor som inom loppet av någon timme hade stjälpt i oss en helflaska Silverrom, elegant nedsköljt med Coca Cola.

En kräkhink hade vi i närheten, för säkerhets skull.

Allt sånt kommer han ihåg.

Nu är han ett år äldre än bloggmadamen och har problem med hjärtat och just idag har han fått urindrivande tabletter på Malå Sjukstuga, ja, det är det vanliga pratet .., och jag säger att snart är det bara nya höftleder eller brutna lårben som fattas.

Senare på kvällen ser jag Färjestad vinna SM-guld i hockey (nu är nog Turtlegirl lycklig ) och jag tar hostmedicin och packar och gör klart för resan til landet Halland imorgonförmiddag.

Till pensionatsvärden och till pElle.

Grannen har högljudd fest.

Ute kör bilar förbi.

Det är onsdagkväll.

En annan slags graffti!


I SVT, kanal 2, visas hur några ungdomar i Malmö byter ut stenplattor på stadens trottoarer och i plattans (eller plattornas) ställe lägger de unga männen ett "konstverk", en ny platta eller flera .., ja, det blir som en tavla på trottaren!

Antingen kan det vara målat, eller en bild/ett fotografi .., och så är det som "vax" över.

Nåt så helt fantastiskt fint!

När jag blir helt kry, då ska jag ta tåget dit och ta bilder.

Mer om gatukonst finns här.
Jag ä l sk a r sånt!

Facit ..

Väntrummet är precis som alla andra väntrum man har suttit i .., ergonomiskt sittriktiga fåtöljer och ett bord med några vällästa tidningar.

Vi är fem personer som väntar på vår tur.

Alldeles knäpptyst är det.

När någon ny kommer hejas det lite försiktigt och jag säger - till en som står och tvekar vid kölappsapparaten - .."nä, du behöver ingen kölapp om du har betalat i receptionen ..." eller ..."ja, du handlar ju i affären .,. jaså, du är här också ..? eller .."ja, men du kan ju slå dig ner här intill mig .., jodå ..., jag är inte farlig ...".

Sånt prat.

Nästan exakt på pricken vid utsatt tid blir jag hämtad av läkaren, fvb till undersökningsrummet.

Läkaren är en kvinna på 36 år (jepp, någon frågar ...) och tycks vänlig.

Det blir det vanliga ., "berätta hur du känner det ...", lyssna på hjärta och lungor, ja, sånt och att jag har ett rätt stort blåsljud konstaterar hon raskt och frågar hur länge och jaså, sedan jag var liten .., men har ingen ... jaså, det har konstaterats .. men ingen som har tagit en närmare titt på det ...?

Sedan säger hon att jag ska lägga mig på britsen och ta av mig på överkroppen.

Älsklingstunikan, den röda, draperar jag lite finurligt över magarna och då ler läkaren.

Hon förstår.

Ja, sen går allt av bara farten.

Det visar sig att mitt blodtryck är av den högre sorten .,. och då menar jag verkligen den HÖGRE .., och läkaren rynkar sin panna och plötsligt kommer en helt underbar undersköterska (hon är underbar för att hon tror att jag är mycket yngre än personnumret visar ..., och när jag, senare, skyndsamt berättar detta för pensionatsvärden säger han ..."hade hon vit käpp ..?") in med en EKG-apparat och vi pratar om magar och annat och därefter blir det provtagning i lilla labb-rummet och sist av allt nytt samtal med läkaren.

Hon säger att jag absolut inte bör arbeta det som är kvar av den här veckan och i morgon ska jag upp och ta en hel drös med nya prover och på tisdag är det träff med läkaren igen för att kolla blodtrycket och lite annat och av bara farten skriver hon en remiss angående den där hjärtklaffen.

Antibiotika får jag också.

Och så är det över.

Så jag tar cykeln och susar (något försiktigt .., jag tänker på det höga trycket och känner mig plötsligt som en ballong med för mycket luft i .,. på väg att explodera ...) iväg till Apoteket och där översvämmas lokalen av väntande patienter eller anhöriga och jag lutar mig mot väggen och en kund från affären upptäcker mig på väg ut, så han stannar till och klappar så himla snällt på min axel och eftersom han hör att jag är hes, önskar han god bättring.

Mannen visar sig vara en av Ystad IF:s stormålvakter i handboll, ja, på den tiden det begav sig, nu är han inne för att hämta medicin till sin gamla mor.

Och så hemåt.

Nästan vid min port möter jag sonen som kommer körande med sin pappas bil och sidorutan åker ner och jag frågar om han vill ha fika med mig och det vill han.

"Om en stund!" säger han.

Och nu är stunden här.

Just nu kom han.

Så var det.

Är det.

Och nu är jag hemma hos mig och evigt glad och tacksam att jag till sist ringde vårdcentralen och i min anoraksficka ligger antibiotikan och väntar.

Det känns bra.

Och den unga läkaren har min fulla tillit.

Så var det.

Två onsdagsfönster ...

Det ena finns på min innergård och bloggmadamen tog bilden.
Fönstret sitter i ett tornformat trapphus.



Det andra är mitt västerfönster och Anitha tog bilden utifrån.

En liten tavla skymtar till höger .., det är ett fotografi som vännen Ellis har tagit.

Ajdå ...

Klockan 20.28 googlade någon i Södertälje på "byte av drivknutar kostar ..." och hamnade då hos bloggmadamen.

Näää.

Det blev nog inte som googlaren hade tänkt sig.

På kvällen ...

Jag brukar ju leta Lyckliga Par när jag står bakom kassan.
Det här är ett sånt. Ett lyckligt par.
"Men vad baserar du din tro på om par är lyckliga eller inte ...?" frågar somliga.
Jo .., när man märker att människor SER varandra .., att det verkar så ENKELT och naturligt alltsammans.
Att människor verkar ha trevligt tillsammans och respektera varandra; en slags omtänksamhet.
Senare på kvällen, långt senare, pratar jag med pensionatsvärden.
"Tror du att vi kommer att bo ihop någon gång?" frågar jag.
"Ja, det tror jag ...", säger han.
"Tror du att det kommer att hålla ..?" fortsätter jag.
"Ja, det tror jag också ...", svarar han.
"Hur kan du tro det ...?" frågar jag.
"Jo, för att vi är lika knäppa båda två, men också ganska toleranta", svarar han.
Jag håller med honom i allt.


... ringer det på dörren och där ute står, helt oförhappandes, Per-Erik och Anitha!

Det är väl bara folk hemifrån som inte aviserar sin ankomst och det känns så himla bra.

"Ja, vi tänkte bara titta in och hälsa på sjuklingen lite .,. men det blir ingen kram ...!" säger Anitha och skrattar gott.

Per-Erik och Anitha är bara ute och "kör lite ..," så där från norra Skåne och till Malmö och så hit till Ystad och ändå blir den totala sträckan inte mer än sexton mil!

Så det blir kaffe och inget mera ("nej, vi har nyss ätit plankstek på en restaurang här i stan ...", säger Per-Erik och klappar sig på magen ...) och prat om våren och om alla kvittrande fåglar .., och detta att deras skånska år snart är tillända.

I slutet av juni flyttar dom hem till Adak igen.

"Men aldrig att jag ville ha det här året ogjort ...", säger Anitha.

Som ett äventyr blir det.

Och så blir det prat om hosta, förkylning, förmaksflimmer och lite annat och efteråt, när dom här härliga människorna har druckit upp sitt kaffe och givit sig av mot Sösdala igen, då tänker jag att det här pratet, det är förstås ett solklart ålderstecken.


Jenny. En sååå fin f.d. arbetskamrat.

En stund senare, när jag sitter och skriver det här, ser jag nån som vink-hejar utanför söderfönstret.

Åååå, det är Jenny, hon som lärde upp mig i affären, ja, det var hennes arbetsuppgifter som kassaledare som jag fick ta över och det var då, som minnesgoda bloggläsare kanske kommer ihåg, som jag drabbades av den mentala härdsmältan.

Hur väl minns jag inte när jag låg här hemma på soffan Ektorp och bara ångrade att jag sagt ja till den uppgiften (det där med kassaledare ...) och så knackade det på fönstret och där ute stod Jenny med en underbar bukett med äppelblom och annat vackert!

Så småningom tackade hon för sig och började utbilda sig till frisör och hon delar nu salong här på gatan och bor i ett gult tegelhus alldeles här intill, kanske tio sekunders promenad.

Och nu står hon där utanför fönstret och vi småpratar lite och jag tänker på hur mycket det betyder, det här vinkandet och "hej, hur har du det ...! men åå, du låter ju sämre nu än sist, krya på dig Bettan!"

Faktiskt betyder det hur mycket som helst.

Just nu ...

Katten Boll från Småland.
Ungefär så har jag känt mig idag.


Aldrig tar hostan slut och jag tittar på film på SVT, "Mitt liv som hund", en av de bästa filmer jag har sett i mitt liv; en film bräddfylld av värme, humor och allvar.

Och en magnifik Anton Glanzelius i huvudrollen.

Det är säkert femtonde gången jag ser den här filmen och jag upptäcker hela tiden nya saker.
(Emil och Emma fick den som present när jag var uppe förr-förra gången och tyckte att den var jättebra! Då blir man glad.)

Telefonen ringer.

Det är pensionatsvärden som har öppnat sitt blå kuvert och nu ska jag gissa hur det har gått .., restskatt eller återbäring?

Han försöker att låta neutral, men jag hör genast på rösten .., han är världens sämste skådespelare.

"Ja, återbäring förstås ...!" säger jag.

Och så ska jag gissa hur mycket.

Nästan på pricken rätt svarar jag och då tycker förstås pensionatsvärden att det inte är lika roligt längre med den där gissningstävlingen.

"Nä, nu ska jag fortsätta att röja på altanen ...", säger han.

Utanför mitt fönster börjar molnen att hopa sig.

Himlen är grå.

På hustaket mitt emot sitter en duva.

På agendan ...

Fr.v. Karen Elleman, Claus Hjort Fredriksen och så Inger Stöjberg.

Är man hemma och är krasslig, har man inte så mycket annat att göra än att ...

• läsa bloggar, alt. blogga själv
  

• försöka lösa korsord så gott det nu går

• ligga på soffan och envist kämpa med Håkan Nessers "Människa utan hund" (jag tycks vara den enda människan i min bekantskapskrets som inte faller för hans böcker .., och jag undrar varför ..)
  

• telefonsurra med störstasyster på landet utanför Hörby, hon som ska få två ston med föl i en hage alldeles utanför sitt hus .., ack, vilken lycka! (ja, det är inte hennes hästar, men ändå .., tänk bara att sitta där ute och dricka kaffe i solen och få titta på små föl ...).
  

• eller titta på tv ..

Det sistnämnda är vad jag ägnar mig åt.

Danska 1:an.

Och tänk, så allmänbildad man skulle bli om man vore sjukpensionär!

Nu vet jag till exempel att Danmarks nytillträdde statsminister, herr Rasmussen, han som tycker så mycket om fleskesteg med god sås ..., har presenterat tre nya ministrar i sin regering.

Herr statsministern och två av de nya ministrarna visar upp sig utanför slottet Amalienborg och där vimlar av fotografer (hela tiden hör man klicket av kameror) och alla tycks så glada.

De nya ministrarna, ja, två av dem, är kvinnor som är såväl unga som vackra ..., och herr Rasmussen tycks rent av omåttligt lycklig över att ha dem under sina vingars beskydd .., ja, lite ser han allt ut som vår tupp gjorde när han struttade omkring med hönorna i släptåg.

Kvinnorna, Karen Elleman (man vill av bara farten fortsätta och säga Jensen ..) och Inger Stöjberg ler mot fotograferna och det slår mig att dom ser så ..,. annorlunda ut mot för sina svenska kollegor.

Nu ska jag fortsätta allmänbildandet.

Ajöken, sa fröken.

Guldkorn ..

I den till synes evigt brusande bäcken fylld med bloggare, får man tips om skimrande, små guldkorn.

Så här skriver madamen som befinner sig i Portugal.

annannan sa...

"Det här tror jag bloggmadamen skulle tycka om. "

Och så läser jag där och faller p l a d a s k.

Men ännu mera faller jag när jag scrollar vidare på sidan och hittar detta.

Precis så där kände jag det under många år.

Och vilken underbar rytm i språket!

Skånskt prat genom ett öppet fönster ..

Jag sitter vid mitt stora slagbord och läser ett mail från min australiensyster.

Västerfönstret på glänt ....

Dagens fönster ...

Igår kom två fönster från pensionatvärdens brorsdotter Joanna, som bor i Dublin.

Åååå, så jag tyckte om att vara där!

På Irland.

Och ååå, vilka härliga möten det blev!

Så här skriver i alla fall Joanna när jag har mailat och bett henne berätta lite mer om bilden.

"Hej igen!

Typiskt! Jag har legat under täcket sen jag kom hem, däckad av trötthet, men inte sovit.

Nu är klockan elva, jag ska upp om sju timmar och är pigg som en pippifågel!

Hoppas din hosta är bättre.

Bilden är tagen på Emor Street om jag minns rätt, på södra sidan av Liffey River (i Dublin).

Själv bor jag på Emorville Avenue som är paralellgatan.

En del katter stryker omkring.
Jag och irländaren (Joannas pojkvän) har faktiskt haft en livlig diskussion i dagarna då han störigt hävdar att katterna inte fattar när jag kallar på dom på svenska (!!).

"Ksss...kssss" säger jag.. Medan han säger "pssss pssss" och hävdar att det är det de "irländska" katterna lyssnar till.

Hur gick det med Thomas tankekraft? Inte så bra skulle jag tro!

Nu MÅSTE jag försöka sova.

Krya på dig!

Kanske vi ses i Steninge runt midsommar? :-)

/Joanna."

Ja ..., det var ju också ett sätt ...

... att uttrycka sig på.

I sjuksalen ...

Det var då det. Före hostan.

Efter att hostat mig igenom precis hela natten .., ger jag upp och ringer vårdcentralen.

I andra änden svarar syster A, som är kund i affären där jag arbetar och det gör mig glad.
(Hon heter egentligen Agneta och jag har en arbetskamrat som uttalar det som Agg-neta ..., vilket alltid får mig att dra på munnen. "Säger du ugg-nen också?" frågar jag då och får då ara ett leende till svar.)

Aggneta känns lugn och snäll.

Sånt är viktigt.

Och jag nästan ber om ursäkt för att jag ringer och besvärar (är man uppvuxen med en mamma som var sjuksköterska, då går man inte till doktorn för förkylning ...) och får sedan berätta hur det är ställt.

"Aj,aj då ...,, men du låter verkligen bedrövlig ....", säger syster Aggneta och till min förvåning får jag en tid i morgon, ja, för undersökning.

En kvinnlig läkare ska ta sig an bloggmadamen.

Hoppsan.

Nu gäller det att leta fram representations-behån!

Ett ännu senare kvällsfönster ..

"Hej!

Fönster finns också i Dalarna och några fångade jag i helgen som var.

Även kära M har börjat fota fönster fast han vet inte varför jag fotar fönster ;-))
Men han gillar temat har jag märkt!

Det här fönstret behöver inte så mycket beskrivning eller hur.

Lite kul att en Midsommarstång speglar sig som extra bonus.

Kram från ....."-

Vem då?

Jo, den här rara madamen.

Ett sent kvällsfönster ...

.... från en ung madame som jag tycker har en alldeles helt underbart vacker blogg!

Och annorlunda.

Och personlig.

Lägg därtill fantastiska bilder.

Så här skriver hon som varit med och kommenterat här i flera, flera år.

"Hej Elisabet!

Här kommer en annorlunda fönsterbild för man ser egentligen inte fönstret.

Men man ser vad som händer på andra sidan, och det tillhör nog inte vardagen för de flesta ;)

Krya på dig!!

/Anna"

Här går det undan ...!

Och nu är pensionatsvärden febrig.

Han påstår dock att med Tankens Kraft ska han vara frisk i morgon.

Eller ikväll.

Senast.

(Och den rara Malin på jobbet ligger i 39 graders feber och våldsam hosta.)

Kväller ...

Tända ljus.

Några korsord.

Och hostmedicinen inom räckhåll.