Lördagsfönstret ...

... finns i Köpenhamn och att ta sig dit är lätt som en plätt, om man bor i Ystad.

Tåg till Malmö och så byte och iväg.

En och en halv timme.

Max.

Och så har man stämplat ut ...

Lördag och söndag är bra arbetsdagar.

Korta.

Sju till halv två .., tiden bara svischar iväg!

Det är Olof, Roffe och jag själv på morgonen och det är mycket att göra och jag är dödens trött och det är fler som delar den känslan .., Olof har varit på galej natten mot idag, men sköter sig ändå med den äran.

Nu är andra semestergänget inne på sluttampen.

Lasse, Cowboy-Maria och Filip kommer tillbaka och det ska bli sååå trevligt!

På chefens skrivbord har jag lagt en gul post-it-lapp där jag förvarnar om att jag nog kommer att söka om ledighet si-så-där tio dagar i slutet av september.

Finns det någon flygstol till bra pris till Grekland, så tänker herr pensionatsvärden och bloggmadamen försöka hitta en sådan och därefter ta en båt ut till någon ö i Egeiska havet.

Om det löser sig.

Och den 25:e juli för två år sedan, då var det en ledig dag.

En härlig ledig dag.

Ett kvällsfönster ....

... härifrån.

Madamen på vift tog bilden.

Ett kvällsfönster från Tyskland ...

Så här skriver madame Tuvstarr, ja, det är hon som har skickat bilden.

"Den här bilden visar fönstren av ett fd. jalusiföretag i Meissen, en jättetrevlig stad som ligger vid älven Elbe och som är välbekant för både porslin och vin.

Många hälsningar från Tuvstarr."

Herr Föreläsaren ...

Berättarmannen i egen hög person.

Tänk er en kväll i slutet av maj.

Några goda vänner sitter tillsammans på en altan i landet Halland och en av vännerna, en man från Jämtland, börjar plötsligt att berätta om biodling; om att ha bin och hur fantastiska varelser dom här små krypen är.

Just så var det.

Och tänk .., aldrig någonsin i hela mitt femtiofemåriga liv har jag blivit så oerhört tvär-fascinerad av något, som av just detta.

Det berodde förstås mest på själva berättaren .., herr Rindå själv, men ändå.

Av bara farten lånar jag två månader senare en bok på biblioteket - "Bin till nytta och nöje" - och så ligger jag raklång och läser och läser och det är inte sant så fantasiskt detta är.

Hör bara här, det här avsnittet handlar om Binas dans.

"Låt oss säga att biet har hittat en blommande körsbärsträdgård. Hemma i kupan delar biet med sig av nektarn det burit i honungsblåsan. På så sätt får de andra veta vad det är för nektar och hur hög sockerhalt den har. Bina luktar också på den nyanlände för att lära sig känna igen doften av de blommor de skall besöka.

Därefter börjar dansen.

Vippande med stjärten springer biet runt i en figur som liknar en 8:a och beroende på 8:ans lutning förstår bina i kupan i vilken riktning körsbärsträden finns.

Vinkeln mellan 8:as mittlinje och lodlinjen i kupan, motsvaras av vinkeln mellan riktningen till solen och riktningen till nektarkällan.

Hastigheten på dansen och anger avståndet till fyndplatsen.

Om ett varv i 8:an tar tre och en halv sekund ligger fyndplatsen drygt en km bort, dansar biet varvet på 2 sekunder är den knappt 200 meter avlägsen.

Finns körsbärsträden närmaren än 100 meter, dansar biet bara runt, runt och kamraterna får med hjälp av doften leta reda på var träden finns. Vilket de också mycket snabbt gör."

Det var det här som Gunnar berättade om och vi bara g a p a d e av förvåning!

Kolla här bara!

Nu får jag veta att det inte all syns som JAG ser det.

Men här är länken.

Ringdansen talar om att det finns en rik foderplats nära kupan, men säger inget om riktning eller avstånd. Vippdansen talar om riktning och avstånd till en rik foderplats. Avståndet anges genom att biet varje gång det vänder rakt genom cirkeln utför en vippande, darrande rörelse med bakkroppen. Ju långsammare dansen går och ju eftertryckligare vippningarna blir, desto längre bort ligger fyndplatsen. Binas förmåga att uppfatta dansens hastighet gör att de med god precision förstår avståndet till foderplatsen. Vid motvind eller uppförsbacke anges ett längre avstånd och vid medvind eller nedförsbacke ett kortare avstånd. Det är alltid avståndet fågelvägen som anges, även om biet måste flyga runt hinder för att komma fram.
	Fynd rakt mot solen.	Fynd rakt från solen.
	Fynd 90° till höger om solen.	Fynd 40° till höger om solen.
	Fynd 90° till vänster om solen.	Fynd 40° till vänster om solen.

Ja, men håll med om att det är som trolleri!

Den 24:e juli för tre år sedan.

Då kändes det så här.

Dagens fönster ...

För nästan på pricken tre år sedan tillbringade jag några sommardagar i juli tillsammans med en man som letade ett hus och till sist fann ett.

Runt, runt på Österlen körde han, med mäklarpapperen intill sig.

I Blentarp, inte långt från Ystad, blev det paus.

Det var då och där jag föll pladask för den så vackra kyrkan.

Enkel, enkel.

Så avskalad.

Och det var där jag såg det lilla fönstret.

Tiden går!

Av en händelse ramlar jag över detta.

Oj, nog minns jag tydligt när jag satt vid stora slagbordet och skrev ned svaren från den här, för mig, nästan helt obekante mannen, som jag dittills endast hade mailat med.

Litet möte .., eller stort.

Bild från irlandsresan förra hösten.

När det bara återstår en halvtimme av arbetsdagen, får jag en kund i kassan som på engelska säger att hon i morgon ska återvända till Irland och nu undrar hon .., finns det någon möjlighet att få återlämna lite torrvaror som blivit över och ja, hon har kvittot med sig?

Jag säger att det går bra.

Kvinnan är ljusblond och jag frågar lite om Irland och vad hon gör här?

Jaha, Wallanderfilmen, förstås!

Nu är nummer två på gång .., den här heter "Faceless killers" och jag får veta att den första filmen (den brittiska versionen med Kenneth Branagh som Kurt Wallander) vann brittiska tv:s motsvarighet till Oscarsstatyetten .., ja, den fick jättefina recensioner!

Och så berättar jag om resan till Dublin i höstas och hur underbart jag tyckte att det var där och vilka rara människor.

Då blir hon så glad och säger att ja, men så känner hon det med Ystad också!

I flera veckor har inspelningsteamet varit här och alla är så begeistrade och tycker att detta är rena himmelriket och så lugnt mot för i England, ja, kvinnan är från Irland, men dom flesta andra är engelsmän.

Och så frågar jag lite om hennes tumme?

"Du har säkert höger tumme upp om du arbetar med film ..., hon är "editor", nämligen?"

Jovisst, det är precis vad hon har!

"Och så tror jag att du är storasyster ...?" fortsätter jag.

"Ohhhh, yes! How could you guess ...?!" utbrister hon leende.

Och jag berättar om vänsterhänderna och att det ju är för bedrövligt att jag inte har med mig kameran, men det går ju att ordna ändå.

Kvinnan visar sig heta UNA NI DHONGHAILE .., det är gaeliska och det där "ni:et" betyder "dotter till ..." ja, till mr Dhonghaile, alltså förklarar hon.

(Efternamnet uttalas "Gonilla ..", när hon säger det låter det som Gunilla.)

Dessutom får jag veta att Una är Vattuman.

Eller kvinna.

Och så tackar hon för sig och lämnar butiken.

Mitt emot mig sitter Hannah med h och smajlar så varmt.

Alltsammans har hon hört.

Och ååå, vilket härligt möte det blev med irländskan Una!

Arbetsdag ..

Underbar bild: Eva på Frösön.
För mig symboliserar bilden en enda sak, nämligen frihetsängtan.
Eller bara längtan rakt av.


Torsdag är jobba-kväll-dag.

Elva till åtta.

Då tar man sovmorgon, eller i alla fall vil-morgon, bara för att man inte har lust att stiga upp.

Himlen är gråmulen.

Radions P1 är påslagen från klockan sex och jag ligger under påslakanet som min mamma hade i sängen den morgonen när hon dog .., nu har jag tvättat det flera gånger och mammas doft finns inte längre kvar, men det går det med ..., och när jag igår tittade in på gruppboendet med färska blommor, då tänkte jag på hur skönt det är för henne - för mamma -, att hon har fått ro.

Men nu ligger jag i sängen och med påslakanet nästan-under-hakan och lyssnar förstrött till Sjörapporten och det är dimma och mera dimma och jag lyssnar till nyheter som handlar om Barack Obamas sjukvårdsreform och om för tidigt födda barn.

Utanför mitt fönster hörs bildörrar öppnas och slås igen.

Och jag tänker på pratet med pv igårkväll .., om restresor till Grekland i september.

Skopelos?

Han har läst en artikel i kvällstidningen och låter alldeles lyrisk.

Tankarna susar hit och dit.

Grekland.

Turkosfärgat vatten ..., parasoller .. moppeturer.

Vykort.

Restaurangmenyer.

Sånt tänker jag på där jag ligger under det rutiga påslakanet.

Och detta ska jag lyssna till ikväll.

Dagens fönster ...

Så här skriver Cecilia som har varit på semester i Trondheim och då passade på att agera fönsterfångerska.

"Det här är kulisser till bygdespelet om katastrofen i Titran.

1899 dog 120 fiskare från trakten i en storm.

Ett minnesmärke med alla namnen finns bakom min rygg där jag stod för att ta det här kortet. "


Och i en liten by i södra Frankrike kan man hitta det här fönstret.

Ett nästan-natt-fönster ...

... från den här ganska lyckliga madamen!

Kväller i Bohuslän ...

först blir det långt prat med herr Seglaren

en och en halv vecka kvar

tänker jag

"som klarar mig så bra som ensamseglare"

men längta kan man ju

och så ringer äldsta dottern

också från bohuslän

från en klipphäll

det är den som är på bilden

"här sitter vi nu mamma ..., emil och stefan simmar .., vi har dukat upp med ost och kex ..."

klockan är elva på kvällen

i bohuslän är det ännu inte becksvart

säger hon


hos mig har grannen fest

"Jättestolt över pappa ...."

Sånt här roar man sig med i Skåne.

Tyvärr finns ingen textad version, ja, för er som har svårt med dialekten.

Men det har inte bloggmadamen.

Anna - brandman ...

Jag har sagt det förut och säger det igen ....

Vore hon inte brandman, så kunde hon arbeta som fotograf.

En alldeles egen stil har hon!

Titta på hennes hundbilder!

T a c k .......!

För ett helt underbart interssant och tankeväckande sommarprogram!

På Österporttorg ...

... inte alls långt från min lägenhet, kanske 1 minuts promenad, är det loppis idag.

I vanliga fall, under inte-sommartid, är lördagar loppisdagar, men nu, med alla tusentals turister som besöker Ystad, är det förstås en rätt bra idé att byta dag.

Så jag hoppar av cykeln och stannar till.

Det är dom vanliga människorna som står bakom borden och hejar.

Kunder från affären som säger att ..."jaha .., idag är det ombytta roller".

Där finns sagoböcker, gamla kasettband med Vikingarna .., där är bestick i miljoner .., virkade dukar .., begagnade kläder som nu kallas för "vintage" och är hur modernt som helst .., där är vaser och tekoppar, några lampor på fot och ett bord med nästan enbart gamla tidningar.

Då blir det verkligt intressant!

Gamla veckotidningar är för mig rena guldgruvan och där finns Rekordmagasinet i års-vis-buntar och Allers från 1963 för tio kronor stycket och jag köper nummer 47, från den 24:e november- 63.

Det är från den tidningen artikeln om grafologi kommer.

I love it!

Och nästan precis som handstilen längst ner på bilden, skrev min mamma, i alla fall i flera av sina album.

(En bok ...., "Samlade dikter" av Dan Andersson, fick också följa mig hem. Då tänkte jag på dig, Bente.)

Mjauuuuu!

Den som har skickat världens underbaraste vykort som kom med posten idag,

med pElle på förstasidan ..., den människan får här en puss på kinden!!

Vem du nu än är.

Gullholmen nästa ...

Bilden är norpad från en tysk resebyråsida.
Ja, jag borde skämmas!

"Och nu är jag snart förbi Gullholmen och det fina vädret börjar tacka för sig .., det kommer mörka moln från sydväst .., ja, jag har tagit på mig regnjackan ...", säger pv på inte-det-minsta-knastrig-linje från Bohuslän.

Fem sjömil återstår.

Själv tänker jag cykla ner till stranden.

Om Lauren, Marios, Lotta och Sven.

Villvattnet hemma i Västerbotten.
Och småpojkarna som försöker fånga fiskyngel.

Jag ligger på soffan och läser om den 21-åriga Lauren Goldsworthy som bor Kentish Town i norra London och i artikeln berättar Laruen om sitt liv och sina drömmar och om mamman som är svårt sjuk och om småbröderna Phoenix och Indigo, 6 resp. 3 år, som hon, Lauren får ta hand om.

Inget arbete har Laruen.
Livet känns tungt.
Ovisst.

På bilden intill Laruen som sitter med händerna ihopknäppta, syns Marios Christofides.

Marios, som har cypriotiskt ursprung, är arton år gammal och drömmer om att bli polis .., ja, han har en helt annan framtidstro än Lauren.

Vänder jag blad, hamnar jag på Familjesidan.

Där står bland annat följande att läsa om en kvinna som, efter att för tredje gången ha kämpat mot cancer, nu har förlorat slaget i en ålder av 52 år.

"En hel generation reklammänniskor, formgivare och arkitekter kände L genom hennes arbete på Matton.

Den vackra rödhåriga flickan som kunde allt och som alltid var glad.

Med ett rättvisepatos parat med klarsynthet och klarspråk visade L vägen.

Hon var en av de enkla människorna som verkade i det tysta.

Med stor envishet tog hon sig an Chapati, en häst i mentala spillror, och byggde med denne en förståelse, samhörighet och ett språk som var svårt för utomstående att begripa.

Hon, en av de "eviga ridtjejerna", åkte dag efter dag till stallet för att mocka, utfordra, rykta och rida.

Det var hennes liv.

Varje dag spred hon glädje till andra.

L lämnar kvar en stämpel av godhet i våra minnen."

Lite längre ner på sidan står att läsa om Sven G. som nu har avlidit i en ålder av 85 år.

"1969 påbörjade Sven och Mona sitt livsverk, stugan i Villvatttnet där deras paradis växte fram.
Mona vistades där sina sista dagar innan hon avled 1990. Ett par dagar före sin bortgång tillbringade även Sven en eftermiddag där."

Det var i Villvattnet som pv och bloggmadamen stannade till efter besöket i Kalvträsk.

Det var där, vid den lilla badstranden, som två elvaårspojkar försökte fånga fiskyngel med en håv och det var där och då, när pv lyckades (med fiskfångsten) i första försöket, som en av pojkarna utbrast: "men du är ju Guuud!"

Själv låg jag raklång på en handduk i sanden och kände mig som den lyckligaste människan på jorden.

Så olika är våra liv.

Och jag undrar vad som händer med hästen Chapati.