Om Lauren, Marios, Lotta och Sven.

Villvattnet hemma i Västerbotten.
Och småpojkarna som försöker fånga fiskyngel.

Jag ligger på soffan och läser om den 21-åriga Lauren Goldsworthy som bor Kentish Town i norra London och i artikeln berättar Laruen om sitt liv och sina drömmar och om mamman som är svårt sjuk och om småbröderna Phoenix och Indigo, 6 resp. 3 år, som hon, Lauren får ta hand om.

Inget arbete har Laruen.
Livet känns tungt.
Ovisst.

På bilden intill Laruen som sitter med händerna ihopknäppta, syns Marios Christofides.

Marios, som har cypriotiskt ursprung, är arton år gammal och drömmer om att bli polis .., ja, han har en helt annan framtidstro än Lauren.

Vänder jag blad, hamnar jag på Familjesidan.

Där står bland annat följande att läsa om en kvinna som, efter att för tredje gången ha kämpat mot cancer, nu har förlorat slaget i en ålder av 52 år.

"En hel generation reklammänniskor, formgivare och arkitekter kände L genom hennes arbete på Matton.

Den vackra rödhåriga flickan som kunde allt och som alltid var glad.

Med ett rättvisepatos parat med klarsynthet och klarspråk visade L vägen.

Hon var en av de enkla människorna som verkade i det tysta.

Med stor envishet tog hon sig an Chapati, en häst i mentala spillror, och byggde med denne en förståelse, samhörighet och ett språk som var svårt för utomstående att begripa.

Hon, en av de "eviga ridtjejerna", åkte dag efter dag till stallet för att mocka, utfordra, rykta och rida.

Det var hennes liv.

Varje dag spred hon glädje till andra.

L lämnar kvar en stämpel av godhet i våra minnen."

Lite längre ner på sidan står att läsa om Sven G. som nu har avlidit i en ålder av 85 år.

"1969 påbörjade Sven och Mona sitt livsverk, stugan i Villvatttnet där deras paradis växte fram.
Mona vistades där sina sista dagar innan hon avled 1990. Ett par dagar före sin bortgång tillbringade även Sven en eftermiddag där."

Det var i Villvattnet som pv och bloggmadamen stannade till efter besöket i Kalvträsk.

Det var där, vid den lilla badstranden, som två elvaårspojkar försökte fånga fiskyngel med en håv och det var där och då, när pv lyckades (med fiskfångsten) i första försöket, som en av pojkarna utbrast: "men du är ju Guuud!"

Själv låg jag raklång på en handduk i sanden och kände mig som den lyckligaste människan på jorden.

Så olika är våra liv.

Och jag undrar vad som händer med hästen Chapati.