Bilder från helgen ...

Har ni sett en sötare liten raggsocka ..?
Inte jag.
Och rosa kalasbyxor.

I vanliga fall ser min dag ut ungefär så här: frukost, träning, dusch, hämta posten, lunch, bokläsning, skidskytte alternativt kunskapskanalen .., kaffe .., kokoskaka .., middag .., prat, prat .., sova.

I går var allt annorlunda.

Då blev det Ikea i Helsingborg .. besök i Svedala hos den här madamen och mormor Bettankax och lilla, rara, goa Ebba ..., fika och prat och urgoda lussekatter och ännu godare mjuk pepparkaka .., prat-och-prat ..., och sen iväg till Söderslätt .., till Trelleborg och Hedgren .., tre trappor upp och underbar lägenhet och gamla möbler och mycket böcker.

Pratochpratochprat och skratt och rar tös och skånskt uttal av Boel (och hela tiden säger jag fel) och hund som lossar hår och osynlig katt och utsikt över tegeltak och Trelleborg är bara så mycket S k å n e!

Så blir den dagen.


Lilla Ebba-gull.
"Oj, vad hon saglar ...", säger mamman.
I Västerbotten dreglar man.

Och sist av allt kustvägen till Ystad.
Långsamt går det.
Vägbulor nästan hela tiden.


Om hon som är mormor är stolt?
Å, det är bara förnamnet!

Så blir det besök i affären och kramar och kramar och puss på kinden.

Karina och Cowboy-Maria och Malin i kassan och Hanna.

Och rara kunder som frågar och ler.


En av pensionatvärdens bästa sidor, det är att han är så bra med djur.
Och med småttingar.
Ebba hon ligger där på magen och vänder sig ideligen om och tittar på den där filuren intill.
"Hej på dig du ...!" säger han och hon kämpar för att hålla huvudet upp och kolla in.

På kvällen när vi har låst upp dörren till min lägenhet, ramlar bloggmadamen ihop en enda hög.

Hon får våldsam frossa .., skakar som ett asplöv .. hackar tänder och har sprängont i benet!

Det blir dusch i skållhett vatten och nästan att hon somnar innan klockan är åtta på kvällen.

Hela natten blir ett enda snurrande i sängen Sultan.


Utsikt från Hedgrens balkong.

Och så blir det söndagmorgon och frukost från Möllers.

Besök igen i affären.

Emelie i kassan.

Och ännu fler rara kunder.



Sist av allt åker vi till Benestad, någon mil norr om Ystad och hämtar Sigge Nilsson.

Alldeles sjövild är han den första halvtimmen i bilen och till slut gör jag som ryska gummor gör med dom nyfödda; jag virar in honom hårt i en frottéhandduk, lägger honom i mitt knä och masserar hans öron och fötter.

Efter en stund har han somnat.

Resten av vägen .., i mer än två timmars tid .., ligger han och sover ihopkurad - utan att jag behöver hålla fast honom - i mitt knä.

Han slickar min hand ..., nosar mig i ansiktet .., snuuuuusar .., lägger sig till ro .. strääääcker på sig .., och vi sitter där, pensionatsvärden och jag själv .., och bara smajlar.



Inköpslista för kvällen.

Pelle tar emot ytterst vänligt, men sen ..., blir det fräs och fräs.

Och en lusing delar han ut också.

Sigge Nilsson .., åååå, han vill så innerligt gärna få leka med den där stora kissen .., ååå, han smyyyyger sig nästan ända fram, men när pElle fräser .., då viker Sigge Nilsson av åt sidan och låtsas att han egentligen hade tänkt gå en annan väg .., ja, t.ex till vardagsrummet, näää, näää, inte hade jag tänkt störa dig inte, tänker han nog.

Och i ett huj har Sigge lärt sig att ta trapporna till övervåningen och medan jag sitter här och skriver, ligger han på Hildas säng och sover.

pElle .., han har hoppat upp i sin fåtölj.

Och pensionatsvärden, han är i stan och sjunger på en adventskonsert.

Ungefär så har vi det.

Litet brev från pElle ...


Bortskänkes: ytterst irriterande kattunge.

Han heter Sigge Nilsson.

Svar till: snart galen äldre kattherre.

Dagens fönster ...

... finns här på pensionatet i landet Halland.

När bloggmadamen gjorde entré i det gula huset, då fanns inte en endaste blomma på arbetsbänken.

Det gör det nu.

Om man säger så.

Och där skymtar mobil-laddar-sladden .., ty idag bär det iväg till landet Skåne och då måste man ju såklart vara nåbar.

Den vackra amaryllisstjälken kommer från Gunvors svägerska Elsa.

På en liten lapp står det att hon tänker på familjen och beklagar sorgen.

Lördag ...

"Det finns ingen dragspelsmusik nuförtiden, sade Marita. Berätta för mig om dragspelet!

Men herregud! sade han, han tänkte numera aldrig på dragspelet, han ville inte tänka på det!

Det hade varit till förförelse, han hade huggit bort det ur sitt medvetande, han kunde knappast minnas hur tårdrypande det lät!

Det hade varit av märket Hagströms, han hade köpt det på avbetalning hos en musikhandlare i Skellefteå.

Det hade legat i en blå väska av pegamoid med dubbla förkromade lås.

Bälgen var av kalvskinn och svart, dragspelaren Olle Johnny som varit verksam i dansens och syndens tjänst hade haft ett instrument av samma slag, det hade varit rikt ornamenterat med lister av silver och inläggningar av pärlemor."


//Utdrag från Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren.
Bilden, som kommer från Sheffield i England, susade genom rymden tack vara annasmamma, hon .., Monica.

Fredag .....

Med posten kommer två köpefilmer, varav en är till mig själv.

Den ska vi se i helgen .., ja, jag har sett den säkert tio gånger, men inte pv.



För honom är det debut.

Ytterligare två filmer beställdes idag.

Som en kulturbärar-mormor vill jag att Emil och Emma ska få filmer som .., ja, såna som jag själv har tyckt så myckt om.

Mitt liv som hund .., Barntjuven (var för svår ...) och Barnen från Frostmofjället.

Den sist nämnda visade sig vara ruskigt spännande även för hårdhudade stockholmsbarn.

Och nu två till .., dom ska vi se när mormor och plastmorfar kommer upp och hälsar på efter nyår, är det tänkt.

Ikväll blir det På Spåret och sedan Skavlan.

Vilken härlig kväll!

Nån slags insikt .... eller möjligen ett konstaterande.


Sjutton grader varmt i pensionatets kök.

Iskalla fötter.

Från garderoben plockas yllekappa och halsduken fram.

Och så var det rehabdags ...

Efter knäböjet och nästan hemma, svänger man vänster.
På skylten står det: "Naturreservat".
Fortsätter man rakt fram, kommer man till Falkenberg.
Om jag inte missminner mig, är detta gamla E6:an?

Egentligen vet jag ingen människa som är mer enjängd än pensionatsvärden.

Som nummer två, eller möjligen på delad förstaplats, kommer i alla fall bombsäkert bloggmadamen.

Ty i vanliga fall tar jag alltid vägen ner till havet - alltid samma väg -, men idag slår jag på stort, ja, jag tänker att det gäller att vara f l e x i b e l ..., så jag svänger vänster från pensionatet .., och så vänster igen när jag har passerat postlådorna.

Då kommer man uppför en brant backe.

På vänster sida upptäcker jag en knallrosa skåpbil och jag frågar mannen som har blåkläder och tydligen ägnar sig åt renovering, om vägen fortsätter eller om det är stopp där uppe på krönet?

Det vet han inte, men han har sett andra som promenerar förbi, så kanske ändå ..?

Att gå uppför med kryckor är inga som helst problem.

Det är värre i nerförslut.

Åååå, så det draaaaaaar och sliiiiiter i senan bakom knäet och jag stannar till och gör knäböj och alldeles övertygad är jag att om någon ser mig, så tror dom att jag är våldsamt kissnödig och gör allt för att försöka undvika en olycka.

Efter ett par hundra meter kanske, svänger man vänster igen.



Det här huset är det första man ser, det ligger på höger sida.

Inte för mitt liv begriper jag hur man i en sådan lantlig miljö slår till och bygger Dallashus.

Jag tycker att det är a n s k r ä m l i g t.

Och inte en enda buske .., inte ett fruktträd i sikte!

Utanför huset finns en till-salu-skylt och här rör det sig om miljoner.

På mäklarsidan har vi tittat in och sett hur det ser ut.

Vill jag ha det?

Icke, sa Nicke.



Nästa hus är också relativt nybyggt.



Men så kommer småhusen .., dom som ligger mitt emot pensionatet.

Här blir det mer naturell stil och jag tycker att det passar in så oändligt mycket bättre.

Till vänster om pensionatet finns ett vitkalkat hus, mer som en länga, alldeles oerhört vackert är det.

Vid pilen skymtar segelbåten utan namn.



Alldeles mitt emot pensionatet ligger det lilla röda huset.

Just när jag kommer dit - då är jag förbi av trötthet -, ringer telefonen.

Det är vännen "Anna-Karin i Halmstad" som hör av sig och en liten stund pratar vi om sånt som tablettabstinens, kattungar och badrumsrenovering.

Så oerhört glad blir jag för samtalet!

Och titta .., knoppar på buskarna!

Ännu ett fredagsfönster ...

"Hej Elisabet!

Kul att höra att du är ute och går redan!

Jag åkte till Ystad på jobb idag och tog då en liten fönsterbild medan jag åt min lunchmacka och drack mitt kaffe (mobilkamera, så kvaliteten är inte den bästa).

Tror inte du behöver någon närmare beskrivning ...

Ha det så bra!

Carita."


// När jag nu på morgonen kollar min comhem-post, så upptäcker jag ett mail som blivit liggande i ett par veckors tid. Det är från Carita .., f.d. klasskamrat till en av mina döttrar och tänka sig att den rara madamen har haft vägarna förbi Ystad och nu är så rar att hon skickar en fönsterbild!

När vi i somras besökte Malå och stod utanför Sparbanken, då kom Caritas mamma och pappa och hälsade så glatt och av pappa Tage fick jag en sån vaaaarm kram och han berättade, till min OERHÖRDA förvåning, att han brukar läsa här på sidan!

I flera dagar efter (läs: månader!) blev jag så glad av dom orden.

Och tack snälla Carita för bilden!

"Oj, så rädd man blir ...!!"


Vill ni bli glada så här på morgonkvisten ...?

Detta hittade jag i Sydsvenskan och länkar vidare.

Fredag ...

Och pytteliten är bilden från annasmamma, men det går bra ändå.

Fredagsfönstret ...

... finns i Ystad, på Regementsgatan.

Åååå, dit ska vi åka i morgon!

En sväng på Ikea i Malmö .., kanske några kaffebesök längs vägen .., titta in i affären och hälsa på jobbargänget .., och på söndag ska vi hämta Sigge Nilsson.

Bäva månde Kung Pelle.

(Varför rullgardinen är så där hackig i kanten? Jo, det var herr och fru Undulat, som sedemera visade sig vara Fru och Fru Undulat eller om det nu var tvärtom .., Herr och Herr ., som pickade sönder rullgardinskanten om dagarna.)

Fra Hamar i Norge ...

... kommer den här bilden!

Det ni.

En liten undran ...

Till begravningsbladet nästa fredag är det tänkt att det ska finnas en liten bild av Gunvor på själva bladet.

Jag har tagit massor av bilder, men ingen där hennes ansikte inte skyms av en massa annat.

Ni som var med på bloggträffen ....?

Det är inte så att ni har en bild att avvara av just henne ..., om där finns någon?

Bara så ni vet ...

... så nu blir det en lugn eftermiddag och kväll här på bloggen.

Jag är på fest.

Just nu i Oslo, hos Obama och en hel del andra höjdare.

Och Mette-Marit .., hjälp, så vacker hon är .., så ur-stilig!

Ja, mannen hennes också.

Sen blir det ilfärd till Stockholm och nästa evenemang.

Vid middagen kommer jag att sitta vid bord 13 och min underbara moster, Lisbet, hon som bor i Vilhelmina, ska sitta intill mig, där .., bland alla kungligheter och nobelpristagare.

Det bestämde vi igårkväll när det telefonpratades.

Åååå, så vi ska prata och surra, men inte så vi stör någon.

Nu får ni ha en trevlig eftermiddag och kväll .., hälsar bloggmadamen.


Uppdatering: ååå, herrekors vilken talare han är, president Obama!!'


Uppdatering 2: den i särklass bäste talaren .., mannen som höll talet till Herta Müller. Helt fantastiskt!

Och hos vännen Eva på Frösön bloggas det om surdegar.
Nog måste väl Vår Kung vara surdegen nummer 1.
Knappt ett leende till pristagarna!
Låt Victoria ta över!

Bilder från det som har varit ..

Bloggträff i Steninge.
Gunvor är i högform och tycker att alla är sååå trevliga.
Frågan är om inte Gunnar är allra, allra trevligast ..-)



"Vill ni höra en rolig historia? Ja, rent av en liten fräckis?
Jo, det var den här ....", säger Gunvor.



"Näää, inte vill du flytta till landet Skåne inte ...?"



Bästa vännerna ute på Gunvors altan.

Och kaktusen som blommar så fint.



Lite småprat ute på altanen.

Gunvor berättar om Wiking och om all längtan.



"Ja, vi tyckte om att dansa tango, Wiking och jag ...".

Insikt nr 176 (kan också rubriceras "faran med starka tabletter ....").


Efter knäoperationen för tre veckor sedan fick jag, mot den då djävulska värken, Citodontabletter.

Vid några tidigare tillfällen har jag fått morfininjektioner och har då, per omgående, kräkts nåt alldeles hejdlöst, men det här skulle vara bra.

"Det klarar du nog ..?" sa sköterskan vänligt.

Det gjorde jag också.

Och Citodontabletterna lindrade verkligen.

Två tabletter, tre gånger om dagen, var ordinationen.

Det är vad jag har tagit.

Fortfarande får jag mellan varven ruskigt ont i framför allt vaden och foten, ja, runt knäet också, men mest nedanför.

Och en kväll är min Citodonranson slut.

Den har räckt aningen längre än vad som var planerat, men likväl, den är slut.

Och jag går och lägger mig .., utan tabletter.

Efter en halvtimme drabbas jag då av våldsam å n g e s t .., det kryper som hade jag myror över hela kroppen och mest i högerbenet och det känns som om hela jag ska gå i bitar!

Det är det absolut mest obehagliga jag har varit med om .., och när jag äntligen lyckas somna, ja, då vaknar jag på morgonen och är alldeles kallsvettig .., särken är våt .., jag är iskall på huden och håret är lockigt av all fukt.

S o m jag funderar på vad detta kom sig av!

Tills igårkväll .., då slog det mig plötsligt .., det är förstås avsaknaden av tabletterna!

Jag minns att du Matilda i Australien nämnde nånting om vilken drog detta var och hur kunde man få det utskrivet, den styrkan och den mängden.

Helt förvissad är jag om att du har rätt!

Nu vete sjutton om jag vågar ta en enda till tablett eller om jag helt enkelt ska försöka fasa ut det hela .., pö om pö .., för värk har jag ju fortfarande.


Mer att läsa om detta finns t.ex här.

"Ingen natt är så lång, att det inte följer en dag ...".

Finskt ordspråk.

Och den upplyftande prästkragebilden kommer förstås från annasmamma.

Dagens fönster ...

Sommar och semester.

Nu har vi kommit till Jämtland, till lilla Kvarnsjöns camping och jag har lyckats övertala pensionatsvärden att vi kan hyra den där stugan som ligger alldeles i slutet av backen - eller i början - hur man nu ser det .., och han ler och säger att okej då.

Och vi packar upp och utbrister ..."men åååå, så vackert här är!"

Senare på kvällen ska jag sitta ute på den pyttiga verandan och blicka ut över ett landskap som är så vilsamt, så där så att själen bara kurar ihop sig likt en trött hundvalp.

Alldeles helt underbart är det.

Och livet går vidare ...

Ja, tänka sig, att världen snurrar på såsom den alltid gör.

Som om ingenting alls har hänt.

Så jag kryckpromenerar till stranden och havet .., vittjar postlådan ., pratar med ett äldre par som bor nästan vid vattnet .., nere vid ängen - den som sommartid är fylld med blommande Trift - .., och pElle lullar på femtio meter bakom mig.

När vi kommer till det stora elskåpet, blir det tvärstopp.

Då gömmer han sig där bakom.

Bland enrisesnåret.

I säkert hundra meter hör jag honom jaaaaama så förfäärligt eländigt!

"Mjaaaau ...., mjauuuu!" vilket på kattspråk betyder "matte, kom tillbaka .., jag vågar inte gå längre .., kom nu .., skynda dig .,. bäst det är kommer grannens hundar farande eller alla tjugosju islandshästarna som du har pratat om .. , maaaatteeee .., snälla .., kom nu!"

Men matte kommer inte.

Nej, envist halt-går hon den där sista biten .., förbi lilla bäcken som porlar så friskt .. och inte förrän hon är alldeles vid slänten, nästan vid vattnet, stannar hon.

Då lutar hon sig bakåt mot den där ilandflutna stocken ..., låter kryckorna vila i höstgräset och drar några djupa andetag.

Mer behövs inte.

Insikt nr 175 (som borde ha rubriken: så liten är världen ...)

Igår, på väg in till det lilla sjukhuskapellet i Ljungby, säger pv plötsligt: "tänk .., när mojan var väldigt ung och väldigt sjuk så hamnade hon på sjukhuset här i Ljungby och minns jag inte fel pratade hon ofta om en doktor Lindgren som hade varit så oerhört snäll och vänlig mot henne ..., jag undrar om det inte är Monets morbror .., ja, hon skrev om honom i en kommentar".

Det är vad han säger.

Och nu, när jag har skrollat lite bland alla kommentarerna, hittar jag verkligen den där kommentaren som han tänkte på.

Monet sa...

"Och vet du Elisabet, jag som tänker på alla konstiga händelser som förbinder oss alla....

som när ....du skriver om att pElles matte nu är på Ljungby Sjukhus.
Under väldigt många år var min morbror, Elis Lindgren chef för detta sjukhus.

Vid ett dramatiskt tillfälle brann hela läkarbostaden ner och de förlorade allt. Själv vet jag precis hur det såg ut på lasarettsområdet och många somrar tillbringade jag på deras sommarställe mitt i djupa Småland när Ljungby.

Som det krävs specialkompetens för att uttala rätt."