Idag ...

... några timmar i frihet innan arbetsklockan klämtar.

Ett tunt, tunt snötäcke på marken ..., leriga vägar ..., mild luft.
Och harry som är glad och sprallig över det här underliga vita som har kommit!

"Ååå, det går att äta!"


Det är halt i backen ner mot havet .., flera gånger håller jag på att dråsa omkull.


Halvvägs hemma möter vi en idogt motionerande herre och jag platsar harry som är lös.

Tänk, då händer det!

Han sätter sig alldeles blick stilla och inväntar mannen och inget hoppande och skuttande och jag blir närapå till mig av tacksamhet!



Sista biten.
Jag hör porlandet från lilla bäcken och tar mig en titt.

Glädjechock ....

Att komma hem från jobbet vid halv åtta och upptäcka ett grönt paket, innehållande världens godaste tunnbröd - Släppträskbröd - hemifrån, det är inget annat än ren och skär l y c k a!

Tack du UNDERBARA Gerd i Norsjö!!

Det blev två skinkmackor på raken!

"Men kan det vara sån skillnad på tunnbröd ...?" undrar somliga.

"Om, det är!" säger jag.

Släppträskbröd (som fanns i mitt barndomshem under hela min uppväxt och som finns nu också .., det är nästan slagsmål om brödet när det kommer till affärerna!) är alldeles perfekt lagom halvsegt, inte alls så där smultorrt som t.ex. Genes tunnbröd!

Nej, godare än detta, det finns inte på jordens yta!

Tack igen, Gerd!

Dagens fönster ...

"Skickar med vårat vardagsrumsfönster.
En bild som jag tog idag.
(Läs: igår - tisdag).

Snön vräkte ner utanför fönstret, något den gjort sedan i söndags.
Vi har massor med snö nu och jag börjar tycka att det kan räcka med det vita.

De små klockorna som lyser i fönstret är en present ifrån Island.
När jag ser dem lysa så går mina tankar till gården på Island och jag längtar tillbaka.
Någon gång ska det bli av.

Ha det så fint i landet Halland!

Kram Eva."

Kommer ni ihåg ...

... att jag berättade om en kvinna - kund i affären - som skrapade fram 100 000 kr i tv4-soffan?

Det visade sig senare att det var jag som hade plockat ner Trisslotten till henne och det kändes ju himla roligt.

Idag tittade hon in och köpte då ännu en lott.

Det var då jag tog fram kameran.

Ett kvällsfönster från Bohuslän ...

... ja, nästan som ett slags fönster i alla fall!

Monica hade håven redo!

Liten hälsning från Gränna ...

"Hej Elisabet.

Vill ännu en gång tacka för vinsten i uppmuntringslotteriet.

Tomteparaden gör sig fint i mitt fönster.

Och PV:s marmelad var jättegod! //sportigajenny."

Obs!
Ny dragning i morgon, onsdag, klockan 20.00!'

(Ps. Tanken var att detta skulle bli ett eftermiddagsfönster, men så råkade jag klicka iväg det för tidigt ..., nu får det vara så här, en hälsning från Gränna .., hälsar bloggmadamen.)

Olikheter ...

I P1 i morse lyssnade jag till en intervju med en man som ansåg att Nordkorea var det närmaste paradiset man kunde komma på jorden.

Ungefär så.

För den som - likt undertecknad - aldrig har velat gå i Samlad Tropp; som inte för sitt liv ville vara med i skolans luciatåg .., som inte alls ville dansa runt midsommarstången när pappa tjaaatade och sa ..."men kom nu, det är sååå roligt så!" ..., och inte ville gå i prydligt led till midsommarfirande i Steninge, men okej då - gick längst bak nästan -, för en sån människa är Nordkorea skräckväldet personifierat.

Och när jag skriver detta, slår det mig att dom här känslorna säkert är genetiskt betingade.

Min mormor ville absolut inte hamna på åldersdomhem och låtsades under lång tid att hon faktiskt hade skickat in en ansökan om boende på hemmet i Vilhelmina, och när det hela uppdagades ..., och hon väl hamnade just där, berättade personalen att hon, mormor, ofta satt för sig själv en bit ifrån .., ja, när det var gudstjänst eller andra samlingar.

Jag ler för mig själv när jag skriver om mormor.

Och när jag tittar på den här filmen ..., då ler jag ännu mera.

Tänk, om jag hade vuxit upp i Nordkorea!

Då hade jag kanske blivit inspärrad!

Tisdagsfönstret ...

... speglar sig i väggklockan, den som fanns i mitt barndomshem.

Det höga tick-tack-ljudet har följt mig genom livet.

Ett kvällsfönster ....

"Genom fönstret ut mot medelhavsbukt i Le Brusc nära Toulon hemma hos goda vänner.

Hård vind men härligt ljus fram till kvällen och underbar glöggfest bakom rutan.

Vi har faktiskt fantastiskt decemberväder härnere och njuter av det varje dag!
Kram
Monet."

Testar med lite text till filmerna ...

Men någon tankebubbla hittar jag inte .., jag får öva och öva.

En liten glimt av sonen ...

... så där helt oförhappandes på facebook.

Och jag tänker att ..., å, om hans morfar hade fått leva och vara med!

Knack-knack på fönstret!

Tillsammans ....

När jag var liten (eller yngre, eller mycket ung) hände det - oftast vid middagsdags - att mamma bad mig att cykla till Brännströms Järn & Sportaffär, ja, för att hämta hem pappa.

I affären (som doftade läder av alla hundkoppel som hängde på krokar direkt man kom in) fanns kanske fyra stolar framför disken och där satt allt som oftast karlar från byn och småpratade.

Mest om jakt.
Eller om fotboll och hockey.
Och skidor, förstås.

Brännströms blev en samlingsplats för karlarna, ett slags 60-talets "After work" långt innan det var ett vanligt begrepp.

I Stensjö - här där vi bor - och alldeles vid havet, finns också en sån samlingspunkt, nämligen en liten blå "stuga" nere vid hamnen, den som heter Oskars Hamn.

Det är den stugan ni ser på bilden här ovanför.

Där samlas var morgon några herrar för att ta sig en kopp kaffe och småprata lite om allt och inget; om vädret förstås och båtarna och fisket och allt som hör havet till.


Nästan alltid när jag tar morgonpromenaden med harry, så möter jag hamnkaptenen som kommer körande i sin vita bil och han vinkar så glatt och jag vinkar tillbaka och blir varm i hjärtat.

Det är ju så det är .., mer behövs inte för mig .., att känna sig "sedd" .., att vara en del av nånting annat.
Alltså blir en liten "vink-vink" till så stor glädje.


I förrgår hade jag en av dom här männen i kassan och han berättade hur trivsamt det var .., att det hade kommit att betyda så mycket - ja, åtminstone för honom -.

"Du vet .., som pensionär, ja, men då hade det lätt blivit att man blivit kvar i soffan hela dagen, nu träffas vi där nere och sitter och pratar och dricker kaffe och ja, det är ju så enkelt alltsammans, men väldigt trevligt!" sa mannen och log.

Och jag frågade om dom kanske ville ha en nybakad mjuk pepparkaka till måndagsfikat?

Tänka sig .., det trodde han att dom ville ,-)

Så nu på morgonen bakade jag en pepparkaka och tog harry med mig och körde ner till båthamnen och där satt dom, mannen från affären och hamnkaptenen som har cancer i halsen, men är på bättringsvägen .., och en liten stund stod jag där och småpratade och det kändes så himla bra.


Sen tackade jag för mig.

I baksätet satt harry och viftade på svansen och just som jag klev in i bilen, ja, då kom en tredje bil körande, just det, det var han med vallhunden, den som är så omåttligt lydig ..., och jag sa till mannen (som också var på väg till kaffet) att "skynda dig in nu, det finns ljummen pepparkaka på bordet!" och mannen log och jag körde iväg.


Det här är utsikten från lilla stugan.
Snart är det bara pv:s båt som ligger i vattnet.

Ny dragning på onsdag ...!

Förra veckans lördagsvinnare blev som bekant Rexxie och Monet.

Rexxie, som varit en "bloggbekant" sedan urminnes tider, dvs, nästan sedan jag började blogga 2005, hade under en period en egen blogg, men sen tappade han nog sugen, men jag minns ännu med glädje hur intressant det var att läsa om tiden när han arbetade i England, bland annat.

Här visade han bilder från sitt "tillfälliga hem" i Reading.

I april 2007 visade vi upp våra kylskåpsinnandömen (det var Ulrikas idé, innan dess hade vi visat kylskåpsdörrens utsida som ju säger rätt mycket om en människa).

Rexxie var inte sämre än att han hängde på!
I maj 2006 såg det ut så här i hans kylskåp.

Om jag skulle beskriva Rexxie för någon helt obekant, då skulle jag säga så här .., att han är fullständigt fenomenal på att snabbt få fram information av vilket slag det än månde vara .., (säger själv att han glömmer det lika snabbt .., det han fått fram, alltså), att han är modig (han säger ofta vad han tycker, även om det är helt på tvärs mot andras åsikter) och så har han ett stooooort och varmt hjärta!

Han är, i ordets rätta bemärkelse, g e n e r ö s!

Grattis till förstapriset, Rexxie!

Tröstpriset gick till Monet som egentligen heter Monica och bor i södra Frankrike, med utsikt över blånande berg.

En enda gång har jag träffat henne i verkligheten och hon var precis som jag hade trott; hon var himla trevlig, helt enkelt!

Monet är mästerlig på att berätta om det annorlunda livet som "invandrare" i ett annat land, må så vara att det är ett land inte sååå långt från vårt eget.

Ja, hon är fenomenal på att visa på olikheter och hon analyserar och drar slutsatser .., och precis som Rexxie, så stryker hon inte medhårs, utan säger rakt ut vad hon tycker och tänker och jag tycker det är så härligt befriande med såna människor(även om man kan ha olika åsikter) .., såna som inte ber om ursäkt för att dom finns till.

Och så en sak till: när hon visar texter på franska, översätter hon alltid.

Å, vad sånt betyder mycket när man själv inte kan det språket!

Då känner man sig delaktig på ett annat sätt och det vittnar också om o m t a n k e.
Man behöver inte känna sig "dum".

Bland allt som Monet har skrivit om, har jag nog haft allra roligast när jag läste om detta med hundbajsplockandet - eller det som inte alls plockas upp -!

Här .., finns ett sånt inlägg!



Och när det var vernissage här på bloggen, då berättade Monet att tavlan på bilden här ovanför, det var hennes favorit.

Konstnärens namn: Philip von Schantz.

Hon målar själv också, minsann.

Stort grattis nu till er båda; Rexxie och Monet!

Och så ..., kom ihåg: ny dragning på onsdag, men ny tid, klockan 20.00, då är jag hemma från affären!

Måndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Bilden togs igårkväll, när himlen över havet - för ett kort ögonblick - brann i rött-rosa-orange!

Eftermiddag ...

Promenad som vanligt.
Blåsigt, men precis lagom.
Kapuschongen uppdragen.

Solen på väg ner.
Luften är mild.
Mjuk.


Och harry skuttar och springer och sträääcker ut och lämnar mig aldrig längre än något hundratal meter.

Det är precis som med jobbet, tänker jag.
Det tar tid att lära känna varandra och bli trygga och veta hur någon funkar.

Med harry är det så att han hela tiden har koll.
Jo, han kan lulla iväg något hundratal meter, men kommer alltid rusande i raketfart och bliiiiir så glad och lycklig över att se matte eller husse igen, ja, det var ju säkert tio sekunder sedan!

Här sitter han uppflugen på en klipphäll och tittar ut över världen.

Allra mest tittar han på dom där människorna som just passerade oss och det var då jag tog jag fram kopplet, för även om harry håller sig nära matte eller husse, är det inte alltid som han tycks begripa riktigt vem som är vad.

Precis lika glad blir han över totalt främmande människor!


Och nästan hemma .., mörkret faller fort!

Vid Eckes hus (där jag ser att badbollen nu flutit iväg till andra sidan av bäcken, på andra sidan vägen ...) blir träden så här vackra.

Och så ett kvällsfönster ....

... från Lysekil och från den flitiga fönsterfångerskan Monica.

Och vill man njuta av lifvet och kanske bo på hotell en weekend i Lysekil, så kan man nog tänka sig att boka ett rum här, jo, det tror jag.

Annars kan man kanske hyra en stuga ...?

Eller bo på vandrarhem?

Ett söndagsfönster från Nora ...

Det var vännen Ulrika som agerade fönsterfångerska, så där i flykten.

Romantiken flödar ...

Elisabet: "Thomas ..! Lägg dig på sidan, du snarkar!"

Thomas (irriterat): "Jag ligger redan på sidan!"

Elisabet: "Jaha ..., ja, ja."

Kl. 03.02

Thomas: "Elisabet, du skär tänder! Du har skurit tänder i tjugotvå minuter!"

Elisabet (tämligen irriterad): "Men Harry har ju ätit upp bettskenan!"

Thomas: "Ja, just ja ....".

Ni som läser här ...

SVT 2, kl. 21.30 ikväll .., en alldeles u n d e r b a r film!!!

Vi har sett den och satt knäpptysta nästan hela tiden.

Den var - och är - magisk.

21.30

Filmklubben: Avsked

Japansk långfilm från 2008.

Cellisten Kobayashis orkester upplöses och arbetslös återvänder han med sin hustru till sin barndomsstad Sakata.

Där svarar han på en jobbannons som efterfrågar en "avreseassistent", vilket vid intervjun visar sig ha mindre med resor och mer med kistor att göra.

Oscarsbelönad som bästa utländska film 2009.

Regi: Yojiro Takita.

I rollerna: Masahiro Motoki, Tsutomu Yamazaki, Ryoko Hirosue, Kazuko Yoshiyuki, Kimiko Yo, m.fl. (Okuribito)

Filmen presenteras av Fredrik Sahlin.