I P1 i morse lyssnade jag till en intervju med en man som ansåg att Nordkorea var det närmaste paradiset man kunde komma på jorden.
Ungefär så.
För den som - likt undertecknad - aldrig har velat gå i Samlad Tropp; som inte för sitt liv ville vara med i skolans luciatåg .., som inte alls ville dansa runt midsommarstången när pappa tjaaatade och sa ..."men kom nu, det är sååå roligt så!" ..., och inte ville gå i prydligt led till midsommarfirande i Steninge, men okej då - gick längst bak nästan -, för en sån människa är Nordkorea skräckväldet personifierat.
Och när jag skriver detta, slår det mig att dom här känslorna säkert är genetiskt betingade.
Min mormor ville
absolut inte hamna på åldersdomhem och låtsades under lång tid att hon faktiskt hade skickat in en ansökan om boende på hemmet i Vilhelmina, och när det hela
uppdagades ..., och hon väl
hamnade just där, berättade personalen att hon, mormor, ofta satt för sig själv en bit ifrån .., ja, när det var gudstjänst eller andra samlingar.
Jag ler för mig själv när jag skriver om mormor.
Och när jag tittar på den här filmen ..., då ler jag
ännu mera.Tänk, om jag hade vuxit upp i Nordkorea!
Då hade jag kanske blivit inspärrad!