Dagens fönster ....

Från Babsan i Uppsala kom den här bilden i fredags och nog blir man sommarsugen  nog!
Så här skriver Barbro:

"Hej Elisabet!

Hittade denna bild som var menad till dig....men glömt - Port de Mogan Kanarieöarna 2014 -.

Firade makens 60 årsdag på ett underbart ställe.
Kul att du är piggare 👍Lycka till med jobb imorgon

Kram Babsan."

Och det gick ju bra ....

Så var det allra första arbetspasset avklarat och det gick bra; bättre än förväntat.
Hostan höll sig i schack, det var det viktigaste av allt.

Och underbart att träffa alla rara kunder och arbetskamraterna förstås, även om vi bara är två från klockan tre - det var Joakim och jag -. Joakim berättade att han och flickvännen nu flyttat in i eget hus och hur härlig den där känslan är, ja, att man har en tomt att gå ut på och betydligt närmare till jobbet blev det också.

Och så tittade chefen in.
Då en resa till varmare breddgrader stundar, ja, så har han ägnat några veckor åt en slags diet och nu hade han minskat rejält i omfång. Se där, vad som händer när man är borta!

Att återse Valter - den raraste av kunder - var också hur trevligt som helst!
Det är ju så, att vissa kunder har särskilda små rum i ens hjärta och så är det med Valter.
Från sekund ett när jag kom till affären och kände hur all min yrkesstolthet susade iväg under några veckor (det var det där med svenska spel och hästkrakarna), så var denne Valter som en ängel mot mig. Det var han igår också och hälsade välkommen tillbaka och gjorde tummen upp.

Mer behövs inte för att man ska bli alldeles varm i hjärtat!

Och nu bär det iväg igen.
Nytt pass, även idag med Joakim, det ska nog bra.
Förmiddagspass är jag ju inte van vid, så det är bara att hoppas att man kommer ihåg alla lösenord och olika nummer hit och dit.

Ajöken, sa fröken.

Söndagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Sänder dig ett av alla fantastiska fönster i palatset Alhambra, Granada i Spanien.

Måste vara ännu mer fantastiskt när allt står i blom. Idag fick jag nöja mig med pomeranserna som ff hänger kvar på träden."

// Så skriver Catarina Bernhardtz som i mogen ålder tackade för sig och susade iväg till .., ja, visst var det Marocko?  En modig madame, vill jag lova.

Idag ...

Om en liten stund ska jag ta bilen och köra iväg till jobbet.
I totalt fem veckor har jag varit sjukskriven - med ett avbrott på sex arbetspass innan den här sista svängen tog sin början - och frånsett knäoperationerna har jag aldrig varit med om dess like.
Vilket bra liv man har haft, ja, att man varit så förskonad från sjukdom och elände!

Hur känns det nu då? säger pv med ojämna mellanrum.

Jo, det känns ganska bra.

För en timme sedan slog jag mig ner ute på stentrappan .., vände ansiktet mot solen och satt där sedan bara och njöt. Tittade jag lite till vänster, var växthuset det jag såg. Och plommonträdet som måste beskäras rejält.
Tittade jag ännu mera åt höger - mot rabatten, den mot husväggen - kunde jag titta på torra och spretiga lavendelplantor och en illandes grön isop. (Det är isop som doftar hundvalp!)

Bakom växthuset skymtar några vita hus. Dom tillhör grannen Inger som mest är här sommartid, nu är där tyst och stilla och likaså på vår andra sida, där Gun och Göran bodde, ja, innan sommarhuset såldes.

Så är det här just nu.
Nu ska jag byta om .., dra ett djupt andetag och köra till affären.
Jobb till åtta.

Dagens fönster ....

Det var igår när solen strålade, ja, som jag dukade fram lite mitt-på-dagen-kaffe-fika till friherrinnan och mig själv och det var just då jag upptäckte vem som hade hoppat upp på soffan Ektorp och nu satt där och höll koll ut över världen, ja, i alla fall över gräsmattan.

Lillpigan!

Denna dagen ett liv ...

Ja, tänk vilken skillnad det är när solen strålar!
Då sms:ar jag friherrinnan och undrar om hon vill dricka lite kaffe ute vid sydvästväggen och det vill hon, trots att kaffet är dammtorrt och datumet utgånget sedan länge och så värmer jag upp två gifflar och så blir vi sittande där ute i solskenet i någon timmes tid.

Nelly, som verkligen inte tillhör de gosigas skara, tror sig ändå om att sitta i friherrinnans knä en liten stund - ja, därifrån har man ju stenkoll på dom små kexen som ligger på en assiett -, men nåt sånt blir det inte och då hoppar Nelly ner och går och ställer sig vid ytterdörren och till sist piper hon rejält och menar att nu får det vara nog, nu vill hon faktiskt gå in och lägga sig på soffan Ektorp!

Så tackar friherrinnan för sig och jag skär tre hot-dogs-korvar i arton bitar och gömmer i omgångar.
Det är harry som får leta.
Oj, det fradgar ur munnen på honom, så exalterad blir han!
Korvbitarna träs på äppelträdsgrenar .., göms i växthuset eller under en trasig tegelpanna som seglat från grannens hus till vårt och ingenting i världen är så roligt som detta, att leta, tycker Harry.

Och själv känner jag glädjen över må bra igen.
Att orka med annat än att ligga raklång på en säng eller i en soffa.
Att känna glädje över småfåglarna ..., och börja tänka framåt .., så där lite på sommaren och allt vad därtill hör.

Jag upptäcker små, små snödroppar i rabatten ..., och nu, när pv har kommit hem, röjer han i växthuset. Jodå, det känns som om vi är på banan igen.
Ä n t l i g e n!

Dagens fönster ...

Hej Elisabet!

Jag hittade ett foto av ett fönster från Kambodja. Det är ett fönster med glasruta och med ett fint metallgaller utanför som hindrar oärliga personer från att klättra upp på taket och därifrån in i rummet. Fönstret och huset finns i den lilla staden Kampot.

Jag har blivit släktforskare och ägnar knappast någon energi till bloggen mer. Men det kommer nog snart något om mina anor, för jag har sådana!!!

Hälsa PV! Hoppas att han känner sig bra snart.

Kram!

Guy. 

// Tack för fönstret Guy! Och pv, han är pigg som en lärka bara någon timme eller två när hjärtat väl kommit i rätt takt. Det är som ett litet mirakel. Efter stöten blir det vila/sömn och sen väntade sjukhusets fisksoppa ("nästan godare än den vi gör själva!", sa han lyriskt) och så hemfärd. Idag är han på jobbet igen.

Första dagen ....

.... detta är första dagen på minst tre veckor som jag känner mig pigg och stark!
Det är så ljuvligt så man vill bara ropa rakt ut att hurrraaaaa!

Och man tar hundarna på promenad och känner sig inte matt i benen efteråt.
Att bonden har gödslat åkrarna gör ingenting.
Till och med skitdoft är underbart!

Man dricker kaffe och tycker - för första gången på länge - att det smakar gott!

Och man tänker att kanske ändå att man skulle inhandla lite vårblomster i helgen ....

Och inte är det så våldsamt länge kvar förrän tvätten kan hängas ut och torka i solen.
Så där på riktigt.

Men man tänker också på en pensionatsvärd som natten mot idag vaknade med kraftigare flimmer än tidigare och man tänker på hur trött han var igår efter jobbet, då, när han vittnade om att det inte är alldeles enkelt att vara mattelärare till elever som totalt struntar i lektionerna och man minns orden han sa att "det här tar på min hälsa, det känner jag" och man tänker på resan in till akuten vid tretiden på natten och alla tidningsbilar som vi mötte och alla små kaniner som sprang som tokiga fram och tillbaka och hit och dit och hur jag - tyst för mig själv - försökte att planera om-utifall-att flimret skulle förvandlas till nånting annat .., hur jag skulle göra och vad jag måste tänka på.

När klockan är halv två ringer pensionatsvärden hem.
Nu är allt överstökat.
Hjärtat slår i takt.

Nästa vecka ska han till flimmermottagningen; kanske är det den nya medicinen som orsakat att flimren kommer oftare, men också - det tror jag -, en inre stress.
Pensionatsvärden är ingen som skriker ut sina känslor, dom ligger nog och snurrar där inne, det är vad jag tror.

Nu ska jag sätta tulpaner i vatten, dammsuga och torka bort lite, vattna blommor och bara känna tacksamhet över livet.

Torsdagsfönstret ...

En annan morgonbild från förra veckan.
Det var en sån där "Jonna-Jinton-dag", alltså en sån där man hellre skulle vilja gå ut och uppleva världen än gå in till skrivbordet.

(Och har ni inte varit in på Jonnas blog så är det hög tid!)
Cecilia N

En vanlig dag ...

Bilden från i somras någon gång.

Eller ovanlig - för jag är ju ännu sjukskriven - och inte har jag vant mig vid detta att inte åka till affären, men på lördag är det tänkt. Som jag längtar!

Natten mot idag kunde jag omöjligen somna och till slut gick jag helt enkelt en trappa ner, tog mig ett glas naturell yoghurt och kröp ihop på soffan, med ett blommigt täcke över mig. Där, ihopkrupen i ena soffhörnet, låg redan Nelly, men hon tackade raskt för sig när jag hostade till och sen var där inget sällskap längre.

Lyssnade på P1-repriser som vanligt .., vaknade vid femtiden av en något förvånad pv som först då upptäckte att sambon inte låg på därför avsedd plats (dvs i sin egen säng) .., en timme senare mumlade jag hejdå och drog täcket om mig.

Ja, ungefär så där är det.
Dagarna försvinner utan att man märker det.

Tv:n står påslagen .., där är Gomorron-Sverige och vi får veta vilka som tilldelats Polarpriset och Camilla Lundberg - som sitter i Kulturpanelen - tycks besviken men försöker att hålla masken (ja, det är vad jag tror, alltså) och där är rapporter från primärvalet i New Hampshire och jag tycker att det är alldeles oerhört intressant (jo, Bert .., jag vet vad du tycker ...) och lite senare sänds en riksdagsdebatt som handlar om hur man bäst bekämpar terrorism, eller åtminstone hur man förhindrar att unga män eller kvinnor från vårt land ansluter sig till IS och SD:s Kent Ekerot verkar mest förvirrad och säger samma sak om och om och om igen, men där är också en väldigt engagerad man som heter Roger Haddad, född i Beirut på Marie Bebådelsedag - liberal är han -, vilken skillnad på deras iver, tänker jag.

Så är livet här just nu.

Onsdagsfönstret ....

.... finns i ett stort eternithus längs Kustvägen i Steninge.

I det huset har friherrinnan vuxit upp, tillsammans med sin mormor och morfar.
Fönstret vetter mot söder och man ser havet och hur det hela tiden förändras.
Och i hela sitt liv har friherrinnan bott i just det huset. 

Där det översta lövet syns, där bor friherrinnans väninna Ulla som för inte så länge sedan har blivit änka. På hennes tomt blåste flaggstången omkull i vintras. Det är ett sommarhus och Ulla har en hund - Sally - som är bästa kamrat med friherrinnans Shejken.

Hos Stig ....

Och rakt västerut, där bor bonden Stig som har sina kor lösa nere vid klipporna om somrarna, ja, dom går förstås på ängarna och betar, men nära havet. För ett år sedan fick Stig ett nytt knä och kanske blir det ännu ett byte - då på det andra knäet - och på gården finns bikupor och en hel drös med katter av vilka någon brukar bli överkörd när det är vår eller sommar.

Plantan på bilden längst uppe är en physalis.
Den fick friherrinnan som litet skott från pv förra sommaren.

Bakåt och framåt ...

Äntligen har pv fått besked!
Jo, nu är han - om han så önskar - tilldelad båtplats i Haverdals hamn och således kan hans segelbåt, den som i ett par års tid har stått uppallad nedanför huset, få komma i vattnet.

"Då kan du ju cykla till hamnen efter jobbet och så sover vi över där ...", säger han leende.

En slags bryggsegling.

Någon skärgård att tala om finns inte här, nej, vi får väl kuska runt lite i omgivningarna bara.

Ps. Och pensionatsvärden visade sig för övrigt vara helt oskyldig till min bankdosas insomnande. Det var batteriet som var på upphällningen. Så var det med den saken. Ds.

Tisdagsfönstret ...

... var en gång mitt.

Det var där mitt andra liv tog sin början.

Första gången i egen lägenhet - då var jag fyrtionio år -.

Är det månne pv ....?

Tänker mig att kolla mitt saldo på internetbanken, men min lilla svarta swedbank-dosa vill inte vara med.  I displayrutan står att läsa att den är "locked".

Jaså, det är den?

Och jag har inte använt den.

På jobbet igen ....

Natten till idag drömde jag om affären.
Åååå, hur underbart var det inte att stå bakom kassan och prata med kunder och arbetskamrater och G, som tampas med annat som är långt värre än influensa, hon var - i drömmen - tillbaka igen och stod och städade några skåp i charken, allt medan hon på sitt typiska sätt smånynnade på nån gammal slagdänga!
Det var så roligt att se henne!
Allt var som förut.
Det kändes tryggt.

Sen vaknade jag .., sträckte mig i mörkret efter mobilen och kunde då konstatera att klockan var halv fyra. Låg en stund och lyssnade till en P1-repris av programmet Konflikt med bland annat Göran Rosenberg som en av dom medverkande - denne man som jag ofta tycker är så klok -.

En dryg timme senare lämnade pv sängvärmen .., harry släpptes ut och kom efter stund springande uppför trappan och hoppade glatt upp i husses säng och kurade ihop sig, lycklig över att ha hela den sidan för sig själv! Jag strök honom över pälsen och kände att den var kall ..., jaha, han hade alltså fått vara ute på egen hand.

Nu är det morgon.
Det blåser ute .., morgon-tv är igång .., jag hostar, men känner äntligen, äntligen, äntligen att livet är på väg tillbaka.
Det där helt vanliga livet när man känner sig stark!
Ååå, vilken oändlig gåva!

Måndagsfönstret ...

"Kan ett kapellfönster vara nåt till din samling ...?" skriver alltid så rara Solbritt i Ystad.

Jo, men det kan det visst vara!

Tack snälla och hälsa till Regementsgatan och min gamla lägenhet! säger jag.

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti - just det - landet Halland.

En lugn och stillsam söndagmorgon, frånsett denna evigt långdragna hosta som kan göra en galen.
Men ändå. 
Det hade förstås kunnat vara värre.

Så länge tittar jag på en tangogudstjänst från Allhelgonakyrkan i Lund och det är en ren slump att tv:n är påslagen (förmodligen för att vi väntar på Vinterstudion), men jag blir sittande i den gröna loppisfåtöljen och följer fascinerat gudstjänsten där en man och en kvinna dansar en stillsam tango där mellan kyrkraderna och det är så sinnligt och så vackert, så där så man får ont i magen! 

Och mellan varven läser jag DN och hojtar till pv att han inte får missa Peter Wolodarskis ledare där han liknar EU vid en bostadsförening och jag läser dödsannonser och tänker att det på något vis är skillnad på dödsannonserna i DN, ja, jämfört med dem i GP, men jag kan omöjligen peka på skillnaden, bara att dom känns annorlunda.

Sen blir det storslalom i SVT och jag ger fåglarna mat och säger att innan vi åker på semester i sommar - om det nu blir nån sån - då ska garaget röjas, för var där fullt förut, är det ingenting mot för nu! När grannarna Gun och Göran flyttade, ja, då överlät dom hur mycket virke och annat som helst till en överlycklig pv och nu tar vi oss knappt in i det som egentligen är en carport! 

"Den där Karl-Johansoffan som jag ropade in på loppis, den kan vi köra till återvinningen och säkert guldbrokadsoffan också och kanske det där bruna skåpet som är fyllt med rat ...?" säger jag.

"Ja, ja ....", säger mannen som vill spara på precis allt.

Han har förstås hört detta förut.

Ungefär så är den här söndagförmiddagen som snart är mitt på dagen.



 
 

Bumlingen ...

Sjukskrivningsdagarna flyter samman och blir till en oformlig massa.
Jag tittar på tusen olika reprisprogram på SVT ..., Akuten förstås och annat som jag missat .., lyssnar till Vetenskapsradion, Kulturnytt och reprisen av Nordegren och Epstein och annat hörvärt.

Läser tidningar som snart upphör att komma.
DN, GP och Hallandsposten.
Löser korsord.

Ligger på soffan och använder nya febertermometern som är modern och digital, avläser siffror och hojtar till pv. Pratar med B på jobbet och med Britt på vårdcentralen i Nyhem, i stan, tackar för vänligt bemötande .., pratar med Sonja som ska flytta från sin stora lägenhet i stan till en 2:a i Harplinge och nu håller på att gripas av ångest.

"Men Sonja, tänk i sommar, då kan jag ta fikakorgen med mig och cykla till dig och så sitter vi där på uteplatsen och småpratar och säkert har du blommor i krukor och det blir säkert hur bra som helst!" säger jag, men Sonja  t v e k a r.

Jo, jo .., det där fikat blir nog bra, men det är väl allt det andra.
Själva uppbrottet.
Att vid dryga åttio års ålder börja om.
Och själva flytten.

Pv börjar gå in i vasaloppsbubblan och säger att han ska åka rullskidor; Ejdervägen fram och åter tio gånger i sakta mak. Jag står vid fönstret och tittar när han susar förbi och tänker att så sakta mak vet jag inte om jag tycker att det är.
Harry skriiiiiker av glädje var gång husse passerar nere vid postlådorna och blir synlig.

Själv värmer jag upp gårdagens fisksoppa.
Finns där nånting i världen som är så gott som fisksoppa?

På nätet får vi veta att Bodil Malmsten inte längre är i livet.
På Instagram skrev jag att alla hennes böcker inte gick in i mitt hjärta, men framför allt den första från Frankrike, den tyckte jag om.

Innan jag träffade pv, hade jag kontakt med en man från Stockholm.
En högt utbildad man som på alla sätt och vis ville försäkra sig om att jag inte var alldeles bakom flötet. Som han intervjuade mig! Vad hade jag för inredningsstil i min lilla lägenhet? Vilken sorts musik tyckte jag om? Jazz? Vilken sorts jazz?

Och vad tyckte jag om lampan Bumlingen (den hade han för övrigt själv) och så frågade han vad namnet "Bodil" betydde för mig? Jag sa att det såklart var namnet på min katt, men även Bodil Malmsten.
Och han skrev några rader från Bodil Malmstens bok, den med titeln "Den dagen kastanjerna slår ut ..." och ville att jag skulle berätta vad dom raderna sade mig, själv älskade han den boken, ja, vad tyckte jag nu egentligen?

Ja, jysses vilket sjå den mannen hade att fostra mig.
Och han frågade vilken sorts kläder jag hade på mig?
"Vad har du på dig du?" sa han var gång han ringde och jag som gick i shorts mest hela sommaren började hitta på, ja, jag förstod ju att det inte var riktigt vettigt att vara så enjängd och anoraken, nja, den undanhöll jag kanske honom.

Till slut tackade jag för mig.
Jag ledsnade väl helt enkelt på att bli korsförhörd och godkänd skulle jag nog ändå aldrig bli.

Allt det tänker jag på när jag läser att Bodil Malmsten inte längre är i livet.

Lördagsfönstret ....

"Jag kan icke räkna dem alla ....., Gideå förstås", skriver Cecilia N. 

Ja, det var många fönster i ett svep!
Tack rara, fina!

Dagens fönster ...

Idag, mer än någonsin, längtar jag efter att få känna mig helt och hållet kry och jag längtar efter sol och värme (ungefär som igår när friherrinnan bjöd på kaffe vid hennes garagehörna)  och att få slippa hostan och få tillbaka orken! Och jag längtar mig sjuk efter ett dopp i havet!

Då blir Ulrikas somriga fönster från Kyrkås som en mental doppvärmare!

Och allt är som bekant relativt.
Arbetskamraten som för ett drygt år sedan bad mig känna lite på hennes ena sida av magen ("känn här Bettan, visst är det lite svullet ...?")  och som sedan fick veta att där inne växte sig eländets elände bara större och större, hon har det svårt just nu.

I ett kort som kom häromdagen skriver hon ..."i sommar Bettan, ska jag komma ut till dig och sitta i trädgårdsstolen och dricka kaffe".

Nu vankas kaffe i nyinköpta bryggaren.