Dagens fönster ....

.... blir i alla fall jag glad av; utsikten från någon av våningarna på fotbollsarenan Anfield,
Undrar varför dom satt dit prickar? Men det är ju dom som gör det.

Dag 2 i Liverpool ....

Och så mycket har hänt, så jag får sansa mig lite. Liksom lugna ner hjärnan.
Vad har då dagen innehållit?
Jo, vi har språkat länge och väl med Claudia och Lester från Guatemala som är här på sin bröllopsresa (vidare till Irland, Skottland har dom redan hunnit med) och fått ta del av hans drömmar att bli tv-producent och göra bra program för barn. Så mycket förälskelse! Lester tog fram sin mobil och visade bilder från bröllopet.
Claudia och Lester hade mötts via Facebook och varit tillsammans i fyra år och såg ut att ha valt varandra med omsorg.

Det var bröllop här på hotellet igårkväll när vi kom.
Finklädda damer och herrar passerade mellan varven och brudgummen verkade yster och tycktes ha aningen svårt med balansen.
Igår morse när vi var på väg ner med hissen, mötte vi de unga nygifta.
Om jag säger som så .., så tänkte jag att "jaha .., nu är det vardag".
Måhända är de tu hur lyckliga som helst och kommer att fira guldbröllop i oktober 2069, ja, man får i alla fall hoppas.

Och mera ...?
Jo, vi har köpt dagsbiljetter till Arriva-bussen och åkt in till city .., vandrat omkring lite planlöst, fikat, tagit ännu en buss till fotbollsstadion och blivit emottagen av en helt underbar guide som önskade hela gruppen (som var stor) en trevlig tur runt arenan, ja, förresten önskade han oss alla en trevlig weekend och eftersom han troligtvis aldrig mera skulle möta oss (sa han), så passade han på att önska oss "a happy life!"
Jag hade kunnat krama honom rakt av, men gjorde det inte.

Och efteråt spankulerade vi omkring i området nära arenan och vi slogs av hur skräpigt och förfallet det är på många ställen i den här stan. Slitet. Skitigt. Nedskräpat. Som nånting som ingen bryr sig om.

Helt annorlunda är det då nere vid The Docks - vid vattnet - med moderna höghus och bara så läckert!
Där blev det fika i ett café med högt i tak och gott om sittplatser. Vid räcket vid bron hängde nog hundratals hänglås - ni vet, fastkedjade löften om evig kärlek - och jag känner mig som den mest cyniska människan på jorden som tänker ..:"jaha, och eftersom hälften av alla äktenskap går i kras, hur många av alla dessa lås består ...., ja, den där känslan alltså?"
Aldrig att jag ska låsa fast någon kärlek på ett räcke.

Så har vi tagit bussen tillbaka till Sefton Park och hotellet som vi tycker så mycket om.
Då hade solen strålat och det blev lite kyligare ute.
Överallt lönnlöv på marken

Vi var så trötta av allt  promenerande - ofta på kullerstenar - idag, så vi valde att äta i hotellets restaurang, ja, efter att först ha spelat Plump och därefter Backgammon.
Supergod mat!!
Det här hotellet som jag sannerligen inte hyste några höga tankar om, bara växer i aktning.
Och parken här utanför .., ja, så stor och vacker så det är inte sant!

Nu är klockan snart tio ..., eller det är den.
Då går vi över till vintertid natten mot imorgon då?

Det som är snyggt textat reagerar jag alltid på.
Här stod bussen vid ett rödljus och jag hann precis ta fram mobilen!
Kanske lite väl rörigt med mängder av färger, men alltsammans signalerar ju glädje, tycker jag,
så det spelar ingen roll.
Och så har den som hållit i pennorna valt olika stilar också .., stora och små bokstäver (ja, jag vet, gemena och versaler) ja, det var himla bra gjort!

Igår när vi kom, då ösregnade det.
Idag när vi lämnade hotellet tog jag fram min Clas Ohlson-regnponcho, inhandlad för en billig penning och den gjorde det hela betydligt mer angenämt. Vad jag inte förutsett var att kapuschongen skulle vara så kort .., så jag fick ju våt lugg och gräsligt lockig dessutom, vilket är det värsta jag vet.
Annars är det underligt, nu, när håret går mot allt mer grått/granitfärgat, blir luggen bara rakare och rakare. Kanske blir stråna styvare?

Sista bilden för idag.
På dessa stolar ska i morgon Liverpools spelare sitta, men just idag var det många andra som testade hur det var .., liksom hur det kändes.
Två av dem var dom här herrarna.
Så  u n d e r b a r t att få umgås med Emil lite mera än bara när vi är i Väsby.
Mjuk och go och snäll, men en uschlig plumpspelare ,-)
Vem som vann?
Hans mormor, förstås :)

Hej å hå!

Dagens fönster ....

...... finns i vårt hotellrum som för övrigt har namnet Birch - vilket jag tycker passar som bäst -.

Hällregn igår och även nu på morgonen. Här, i närheten av receptionen, sitter pv och Emil och spelar backgammon (Emil leder stort) och i ett samlingsrum intill, där visas VM i rugby; semifinal mellan England och Nya Zeeland och ni kan tro att det ropas och hojtas när England leder över favoriterna!

Hotellet är såååå fint, men inte  fint på det sättet man tänker sig. 
Det är gammalt och säkert slitet, men har en slags charm ändå. Inga vackra möbler ("det var ju så jäääävla korkat!!!" säger pv nu, när han förlorat ännu ett slag i backgammon, nu står det åtta-två) och nu ska vi gå på stan och Emil bjuder oss idag på en rundtur på Anfield Road, det är ju inte klokt så generöst!

Såååå många underbara möten hittills, så jag kan inte samla tankarna.
Igår på tåget hit från Manchester .., blev det prat med Camilla Knudsen från Billund i Danmark och av bara farten också med William från Glasgow. 

Nu ska vi göra oss i ordning. 

Dagens fönster och lite till ....

Så här sitter jag nu här - en fredagmorgon i slutet av oktober - och på det lilla bordet framför mig finns min egen laptop och det är den jag skriver på. Perfekt! Långt mycket enklare än att snubbla på minimala tangenter på mobilen.

Det här är min utsikt (bilden). Färjan från Bornholm har kommit och när jag tittar ut genom fönstret här på min högra sida, ser jag ströpassagerare komma kånkande på stora resväskor .., en ung kvinna hade en stor hund vid sin sida ..,en kvinna i vit täckjacka kollar sin mobil .., ja, det är som det brukar vara.

Vi var bland dom första till frukosten (ovanligt? inte!!) och här i den stora frukostmatsalen var då även ett sällskap orienterare vilka skulle till Bornholm på någon helgtävling. Det var ett yngre par med en liten Tore (jämnårig med lillkillen i Malmö), dom var från Motala och vid ett annat bord satt ett par från Motala. Men det är många som ska iväg med färjan.

Igårkväll blev det middag hos Tommy och Karin och Harry blev SALIG av glädje när vi kom dit och sprang runt, runt och letade Meja (deras labbe som inte längre är i livet) och det blev - som alltid där - god mat (jag önskade pita med tillbehör) och mycket prat och skratt.

På väg dit berättade jag för pv om hur mina tankar skuttar och far.
Bland annat hade jag tidigare på dagen haft ett låtsassamtal med den läkare som så småningom ska delge mig resultatet av alla undersökningar. Vi hade ett bra samtal doktorn och jag. Han sa att det var malignt, men skulle nog gå att åtgärda och vi pratade lite om olika behandlingar och allt sånt.

Det där är ett perfekt sätt att på nåt vis mentalt förbereda sig.
"Var han trevlig doktorn ...?" frågade pv.
Jag sa att det var han. Lite stressad bara.

Men nu är det ju så att jag  t r o r   ju inte att det är nåt farligt, det här är bara OM det skulle vara så.
Friherrinnan, som varit drabbad och behandlad för bröstcancer, hon däremot är mera av den raka sorten. Hon hymlar inte med vad hon tror och det tycker jag är oerhört befriande!

Så här ser det ut just nu .. när jag tittar ut.
Kvart över tio ska Tommy komma med yllekappan .., jag svettas nåt kopiöst numera och blir det för varmt, skaffar jag mig en bättre jacka - typ vindjacka - i Liverpool.

Ha det så gott!
Sen blir det nästa uppdatering från Liverpool.

Over and out.

Denna dagen, ett liv ....

Femton grader varmt ute.
Friherrinnan och jag själv och så Shejken och Bessie (frih. är dagmatte till henne).

Vi börjar med att doppa oss.
Tio grader ungefär.
Det sticker om låren och underlivet blir bedövat.

Men efteråt .., sitter vi på bänken och vi är barbenta och det är inte det minsta kallt och allt möjligt pratar vi om och jag har kaffe i termos och solen strålar på himlen .., vi ser en skarv med utbredda vingar och friherrinnans mjuka chokladkaka smakar bättre än någonsin.

Kanske är vi där en timme.

Jag känner mig så lycklig.

Ett brunnslock från Andalusien ....

Å, du snälle, rare Bert ...!

Sååå glad jag blev!

T a c k!

Dagens fönster ....

"Hej!

Fönstret är fångat på fina gamla Karlstads Teater där Wermland Opera huserar, jo, det stavas så.

Huset som syns är residenset där landshövdningen bor. Eller kommer att bo, för vi har varit utan ordinarie landshövding snart ett år nu. Tycks svårrekryterat. Någon intresserad?

Klarälven skymtar också och våra fina oranga stadsbussar.

Turtlan som bor i Sola stan."

//Tack Turtlan! säger jag. Vilket vackert fönster och vilken vacker vy!
>

Det hänger väl ihop ...

Pv hittar inte sitt bankkort och inte sin laddsladd. 

Själv drömmer jag de mest fasansfulla drömmar; alltid med djur inblandade. 

Djur som blir jagade av andra djur - oftast är det hundar - natten mot idag var det Nelly och kristallklart ser jag en katt springa in i ett hus till främmande människor och familjens hund biter katten och kastar upp den i luften. 

Vaknar och mår dåligt. 

Lyssnar till P1 och Vetenskapsradion. 

Somnar om. 

Drömmer då att jag är hemma i Malå .., pappa och mamma är där och en katt som inte är Sigge hoppar ut genom söderfönstret och gör sig förfärligt illa i huvudet. 

Vaknar. 

Tror att pv har cyklat iväg utan att säga hejdå. 

Det har han inte. 

Han sitter nere i vardagsrummet och rättar prov.

Dagens fönster ....

Bert i Luleå, han är minsann inte kvar där inte .., nej, han har susat iväg till Andalusien, närmare bestämt till staden Nerja. Jag förmodar att bilden kommer just därifrån och Bert skriver att det var nog det mest illgröna han skådat.

Ja, nästan så jag håller med.

Stort tack Bert för att du tog dig tid att plocka fram håven!

Vill du också åka dit?
Här kommer lite tips.

Kvällen innan ...

Det var på den tiden när man skickade mängder med vykort och knappt fick utrymmet för text att räcka till .., nej, bokstäverna svävade iväg ut i periferin. Det var ju så mycket att berätta om!

Året var 1991 och det var Anna och jag själv som var på holiday.
Först båt till Harwich (från Göteborg), därefter en hotellnatt i London och dagen därpå tåg till Axminster och därifrån minns jag inte ...? Blev vi hämtade? Tog vi buss? Eller taxi?
I minst en veckas tid, jag tror det var tio dagar, bodde vi sedan i ett hus vi fått låna av engelsmän som givit sig av till Malå och det var ett elände för oss att få igång duschen, för att inte tala om tv:n.

En stressig dag har det varit.
Jag körde in diverse kartonger som förvarats här i många, många år - mest kläder och leksaker från när Hilda var liten - och det blev i alla fall kläderna (jättefina små koftor som Hildas mormor Ingrid stickat) som hamnade hos hennes mamma. Övrigt får stå i vårt garage och utsorteras av Hilda själv, annars hamnar dom på återvinningen (det är gott om muslortar i kartongerna).

Mera vykortsskrivande .., det var i Rhetymnon på Kreta och kameran var en Canon - högt älskad -.
Den rosa koftan kom från Gudrun Sjödén; tyget kallades för Lahmanstrikå och jag älskade den.
Träskor hade jag också. Och behån låg tydligen kvar på hotellet.

Ett annat vykort som skickades iväg.
Som jag log åt texten.

Här postar jag ett vykort i Scotland (Skottland) .., kanske var det till Eva på Frösön, för det var egentligen bilder som hon tagit där som fick mig att längta våldsamt att äntligen göra slag i saken.
Ja, inte att skicka vykort, men att åka dit. Det gjorde vi också.

Nu är det kväller.
Kolsvart ute.
Pv har givit sig iväg till båten för att lägga på presenning eller fixa med motorn och i morgon hämtar jag upp honom i stan och så blir det Ystad nästa. Närmsta grannen kollar till huset och friherrinnan ger sigge mat och gosar lite med honom. Han sover inomhus hela dagarna och ger sig ut på äventyr nattetid.

Och ett extrafönster från Portugal ...

"En till ros förklädd fönsterbild! Jag blev så glad av den där rosen, som gjorde vad den kunde för att bli sedd."

Så skriver annannan och vem blir inte glad av den rosen!

Tack Anna!

Och nu skriver jag som Ulrika, vad hon lyssnar på, alltså.
Ja, jag lyssnar just nu till Veronica Maggio som sjunger att "Solen har gått ner".
Alldeles underbart vackert är det! (Men jag känner inte att den gått ner).

Ett litet ps ...

Att jag berättar så öppet om det här med mammografin och alla känslor omkring det, är INTE ett sätt att få medömkan och att alla ska tycka synd om mig!

Det är ett sätt att rensa hjärnan.

Jag skulle spricka om jag inte finge skriva av mig - det gäller i stort - det är som om alla tankar liksom samlas i en hög och börjar pysa. Och jag har sagt det tidigare och säger det igen: jag skulle hamna på psyket utan möjligheten att deleta/få ned alla tankar i form av bokstäver. Det finns garanterat någon diagnos för det hela, men det är ju mindre viktigt. Vid min ålder gör man som man vill.

Det betyder inte att jag inte blir varm i hjärtat och så innerligt rörd, av alla varma hälsningar, eller av ett brev med två heta kryddpaket som kommer med posten, eller alla rara ord och långväga snällord som landar i min mobil.

Oavsett vad som händer - om det är bra eller dåligt med mitt bröst - kommer jag att vara lika öppen om det hela. Och som sagt, det är  i n t e  för att gå med håven efter medömkan.

Hur som helst: ni är världens bästa bloggvänner! 

Onsdag i oktober ....

Ledig dag .., den som jag alltid hade tidigare.
Men så också idag.

Ska strax ringa till mammografin och få en tid för ännu en provtagning, pv har cyklat till jobbet, harry har en strut på huvudet (sår på svansen som inte vill läkas) .., sigge har fått nykokt fisk och från Morgonstudion hör jag prat om vikten av bokläsning, särskilt för barn.
Ja, det tror jag på.

Vi var väldigt unga när vi fick våra två första barn och ingen större pedagogik fanns i huvudet, men läste böcker med dem gjorde vi - säkert varje dag -! Och berättade hitte-på-sagor!
Och jag funderar över .., hur var det i min barndom?

Jo, mamma läste om Hattstugan och Petter och hans fyra getter, men så mycket annat var det nog inte. Men grannen, tant Margareta (hon som senare kom att arbeta på biblioteket) hon .., hon läste hur ofta som helst så snart några barn lekte med hennes dotter Eva-Lena!!
I deras vardagsrum fanns "Min skattkammare", ja, mängder med böcker, men hon lånade även hem från biblioteket och läste för oss. Så där satt vi, uppkrupna i deras soffa och ibland hade man en katt intill sig, ibland deras hund Tjorven.
Margareta, hon var verkligen en viktig människa i min uppväxt.

På hennes köksbord fanns alltid drivor med Burda-tidningar och mönster som skulle klippas ut eller redan hade klippts ut .., och på spisen stod som regel en tryckkokare - det var som en tidsinställd bomb - tyckte jag. På väggen upp till övervåningen hängde tryck av Picasso och en påsk gjorde hon ett collage av tygbitar som blev till en jättestor tupp; den hängde på väggen i köket och gick i grönt och rött och gult.

Såja, nu har jag ringt till mammografin och talat med världens raraste människa - hon heter Annika och är sextio år - och pratar en slags mjuk halländska. När jag skriver det här rinner tårarna, för hon var verkligen sååå ömsint och sååå vänlig och hon letade bland tider och sa att idag gick det inte att klämma in mig och i morgon har dom bara en läkare och jag berättade om Liverpool och resan med Emil och hon sa (tänk er nu den där mjuka, mjuk halländskan som nästan låter som småländska) att "det är klaaart att du ska resa med ditt barnbarn, var det Emil han hette .., ja, men på onsdag halv tio, går det bra Elisabet .., då ska vi ta hand om dig på allra bästa sätt och då hoppas jag att du berättar om resan med ditt barnbarn!"

Så på onsdag halv tio blir det nytt besök.
Om hon berättade nåt om orsaken?
Ja, att knölen inte hade gett ifrån sig så många celler som det behövdes och att verkligt elakartade knölar tydligen släpper ifrån sig rejält med celler, ja, det var väl nåt tröstens ord ,-)

Nu ska jag köra till affären och köpa mig ett riktigt gott bröd!
Och den här underbara människan Annika, hon gjorde min dag!!
Tänk, vad det betyder med vänligt bemötande!
Och tänk om människor insåg HUR mycket det betyder!

Nu känner jag mig glad igen.
Och nej, jag ser inte döden framför mig (ja, det gör jag iofs jämt, men inte av skräck, jag är bara medveten om att livet inte är oändligt) och jag tänker på dig mossfolk som är så rädd för cancer, såna här inlägg kanske gör dig orolig!

Over and out!

Dagens fönster ...

Från Skellefteå och från ellem kommer den här bilden!

Så fint!

Tack ellem!

Tre missade samtal ...

Alla utan uppringningsnummer.
Då anar man.
Då anar  j a g.

Lyssnar av mobilsvararen.
Jodå.
"Hej det är Annika på mammografin. Vi vill gärna ha tillbaka dig för ytterligare prover. Kan du ringa oss när du lyssnat av det här, eller i morgonbitti?"

Och plötsligt ville jag bara gråta.

Missade ....

... filmstudion igårkväll, då det blev jobb i stället.
Nu däremot, tittar jag på den, via youtube, då vi inte har Viaplay.

Nåt så djävulskt spännande har jag inte sett sedan jag såg fjolårets film (också filmstudion) - Allt för min son - som även den handlade om ett familjedrama  och jag vet helt ärligt inte om jag vågar se den här till slutet.

Här en länk till SVT:s recension av filmen.

Om huvudrollsinnehavaren Asger, suveränt spelad av svensk-danske Jakob Cedergren, kan man läsa här.
(Och jo, medan regnet sakta började falla här utanför, såg jag filmen till slutet).

Dagens fönster ....

En blick .., inifrån och ut.
Ulrika - som tagit bilden - säger att gardinerna ska väck, dom tycker hon inte om.
Men fåtöljen ser skön ut. Tänk, att sitta där och se småfåglar hämta frön (från någonstans)!

Tack! säger jag.

Känslan ....

Ungefär så här liten kände jag mig ett tag idag, det var när en kund skulle returnera ett paket till Schenker och jag klickade på fel ruta och allt tjorvade sig. Gud vare lovad (eller schemaläggaren) att jag arbetade tillsammans med Emma som är en hejare på att lösa problem! Det gjorde hon också. Allt löste sig och nästa kund som kom med en retur till Schenker, ja, då var det inga problem.

Filip som är tjugo år, var kassajour.
Han är så fin.
Några av arbetskamraterna visste att jag skulle på återbesök/ultraljud och dagen därpå, när jag kom in och handlade - det var när vi var på språng till Sthlm - frågade denne Filip hur det hade gått? Jag förstod inte vad han menade och sa att jag inte hade arbetat dagen innan .., var det några problem?
Nej, han menade återbesökt med ultraljudet.
Vilken kille!
Tjugo år och komma ihåg en sån sak.
Om det pratade vi idag och då berättade han att en kamrat till honom har leukemi och kanske var det därför han tänkte extra mycket på mitt besök.

Det märks tydligt att jag arbetar sporadiskt numera.
Nya plu-nummer tar tid att få in i huvudet och mitt i alltsammans har Hemköp centralt ändrat nummer på olika frukter! Man kan undra varför?

Det här är min skärmbild på mobilen.
Varje gång jag tänker ringa eller kolla nånting och det här kommer upp, får jag - på riktigt - ont i magen av all kärlek som rusar fram.

Pv tror bestämt att det är för att jag ser honom .., men i det här fallet är det faktiskt den där lille pojken som får hjärtat att slå trippla slag! Han var så trött, så trött när bilden togs och pv sjunger tyst om "I ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut ..." och hade han hållit på bara lite, lite till, hade den där lille krabaten somnat.

Och glad blir jag att ha träffat en man som tycker om även mina barnbarn.

I morgon är helt fri dag. Sotaren kommer. Harry ska få tid hos veterinären för såret på svansen; det som aldrig vill läka. Och kanske åker friherrinnan och jag själv och tar ett dopp.

Dagens fönster ...

Ett alldeles underbart kvällsfönster (ja, jag tycker att det är ett passande kvällsfönster) kommer från
Cecilia N.

Tack! säger jag.

Kaos .....

Ungefär så här galet tycks tillvaron i mångt och mycket vara, i alla fall när det gäller den svenska sjukvården. Då äldsta dottern arbetar på Nya Karolinska har vi ju fått information om hur galet det på vissa områden har blivit och det till en fullkomligt vanvettigt kostnad för sjukhuset!

Nu är det ju operationsutrustning som inte kan levereras runt om till olika sjukhus i vårt land.
Det är ju knappt man tror sina öron!! Om det hade skett i det forna Sovjet, då hade jag kunnat tänka att ... ja, ja, det vet man ju hur det kan bli .., men här, hos oss!

Och en sak är säker, denna Margareta Sandback på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, hon är ju en enastående stjärna på himlen! Så skönt det måste kännas!

Innan jag satte mig här vid bordet, stod jag vid diskbänken och tittade ut.
Uppe till höger i fönstret såg jag då en spindel fånga en spyfluga och väldigt omsorgsfullt lindades flugan in i nätet; spindeln t.om vek in ett av spindelns ben som stack ut och jag tyckte så synd om den lilla flugan - vilken ångest den kanske kände - men på min tallrik låg just då stuvade räkor och kanske kände räkorna samma ångest, särskilt när dom tippades in i en stor gryta med kokande vatten.

Ack, så svårt det är, det här med moralen.
Den där dubbla.

Nu ska jag städa undan lite.
Over and out.