tisdag 8 december 2020

Återvändsgränd ...


Tittade igårkväll på alltid så intressanta Vetenskapens Värld; det handlade om årets Nobelpristagare i kemi och fysik. Kemipristagarna är ju två kvinnor: Emmanuelle Charpentier och hennes kollega Jennifer A. Doudna. 
Då handlade det om gensaxen; detta att klippa och klistra bland våra gener. 


Ofta när nobelpristagare intervjuas, slår det mig vilken otrolig  e n e r g i  dom uppvisar! Så var det också med dom här båda kvinnorna, särskilt den sistnämnda. Och säkerligen är det just oceaner av energi - och kanske ännu mera: tålamod - som erfordras, ja, om man ska orka forska år ut och år in och måhända inte se resultat förrän man nästan är färdig för pensionering - om forskare nu alls tackar för sig -?

Pristagarna i fysik presenterades också; två män och en kvinna. ¨
Expressen skrev så här: 


"Den andra hälften tas emot av Roger Penrose, Reinhard Genzel och Andrea Ghez ”för upptäckten av ett supermassivt kompakt objekt i Vintergatans centrum.

De upptäckte att något osynligt och extremt tungt styr stjärnornas kretslopp, och att ett supermassivt svart hål idag är den enda kända förklaringen till det.


”Deras pionjärinsatser har försett oss med de mest övertygande bevisen hittills för att ett supermassivt svart hål finns längst inne i Vintergatan.”, skriver Nobelkommittén i sin motivering.

– I dag accepterar vi att de här objekten har en avgörande roll i hur vårt universum byggs upp, sa Andrea Ghez i samband med presskonferensen.



Obs! 41:30 in i programmet berättar Roger Penrose (bilden) om sin skolgång och om hur han räknade matematiska tal - inte med siffror - utan med tecknade bilder! Det var (är) ju helt sanslöst! 

Ja, och det var när det här med det svarta hålet diskuterades, som jag kom att tänka på bilden längst uppe i det här inlägget. Återvändsgränden nere på ängen, inte långt från havet. 

Men .., också en symbol för att det blev totalstopp i min hjärna när vi hamnade i det avsnittet av programmet. Till min glädje erkände även pv att "nej, nu hänger jag inte med längre!"


Här finns en länk till programmet, om någon känner för att tappa lite självkänsla.

(Kan ses i hela världen, fram till den 6:e juni nästa år). Lycka till!

Dagens fönster ...


... kommer från Mimmi i Motala. 

"Från ett regnigt Motala med 3.9 plusgrader kommer mitt oputsade fönster, men titta hellre på den lysande röda virkade stjärnan som min mamma i himlen gjort. 
Den hänger alltid i köksfönstret." 

Så skrev hon, Mimmi. 

// Elisabet skriver lite mera: jag var aldrig nån dansmadame .,. tyckte inte om att stå längst framme vid scenen och bli synad och vald, nej, det var inte min melodi. Det kom jag att tänka på när jag googlade på Motala för att se vad som kom upp ., jo, då blev det detta. Casanovas på Statt och en massa olika dansstilar, somliga mer vågade än andra. En långbent herre övar sig nog inför nattens eskapader, det är vad jag tror.
Ja, det var rent av spännande det här.

måndag 7 december 2020

Sånt som gjorde mig glad ...


Bilden från Maja till familjechatten. 
Å, så den fick mig att le. 
Och längst uppe i granen sitter en dinosaurie. 
Älskar att någon är så frigjord i sinnet! 


Hos Antikkulan brukar jag alltid hitta nånting som jag faller för. 
Det gjorde jag nu också - en hel del - men det blev den här lille grönfinken av manligt kön, som liksom talade till mig. 
Och jag svarade "ja, men du vill kanske få en annan utsikt än den i lilla butiken ..?"

Man kanske kan tänka så här att "fy, att uppmuntra till att stoppa upp djur!"
Å andra sidan äter jag gärna kyckling och tjäder och orre (åtminstone förr i tiden). 
Om nu herr Grönfink ändå är död och uppstoppad, kan den lika gärna få bo hos oss. 

Först tänkte jag sätta den med utsikt över gården, men det blev nästan ångestfyllt. 
Så där så att den är fången där på pinnen och tvingas titta ut över all frihet och andra fåglar som flyger fram och åter.
Nej, den får titta in mot köket och mot mig, när jag diskar. Det här är ett gammalt och tämligen luggslitet exemplar. På undersidan pinnen har någon skrivit fågelns namn med blyerts och vacker handstil, även det latinska namnet. 

Här kan man läsa lite om grönfinken och att den numera är rödlistad som hotad art, mest på grund av sjukdomen "gulknopp".


Och så en stilla reflektion. 
Kommer vi någonsin att hamna i det läget som vi var innan pandemin; det vill säga, att vi står nära varandra? Eller blir det här - per automatik - normaltillståndet?

Det här var när pv hjälpt Tommy med båten och vi var på väg hemåt. 
Mannen i permobilen visade sig vara en till åren kommen före detta anställd inom marinkåren och han var långt mer pratglad än jag själv, vilket inte vill säga lite. 
En trevlig prick som nog pratade med herrarna Göransson och Eikedahl i säkert minst tjugo minuter!

Sjunde december ...


Idag är det fyrtiofyra år sedan min pappa dog. 
Det skedde på Lycksele lasarett och mamma höll om honom in i det sista 
När hon- någon timme senare - körde dom nio milen hem - det var i trakten av Vormsele - knöt sig hela hennes kropp och fingrarna spretade rakt ut. Hon sa att det var ett smärre mirakel att hon inte körde av vägen.


Och jag har - vart år - skrivit så mycket om honom, så det ska jag inte göra nu. 
Men däremot ska jag tända ett ljus för den här underbare mannen som blev min pappa och som hade sån vacker handstil.

Det här ljuset ska få brinna, men med ett nytt ljus.

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan: "Här är vår adventsstjärna! Jag har sett många vackra stjärnor i olika material, men det är så här en "riktig" adventsstjärna ska se ut, enligt mig. Kanske skulle jag kunna ha en starkare glödlampa i den?" 

Och den som hade håven redo och som har så fina blommor, det är ingen mindre än ellem i Skellefteå. 

Tack! säger jag.

söndag 6 december 2020

På väg hem ....


... stannade vi till vid Mossbystrand. 
Där var mängder med kite-surfare ute till havs och bara så vackert. 
Hit körde jag ofta och badade, då, när jag ännu bodde i Bjäresjö. 


Här hade någon fått krångel. 


Efteråt blev det ett besök på Dinahs Place i Abbekås, där ett danskt par 
driver en restaurang. Nästan alla bord var bokade till senare på dagen och stod därför tomma (några skulle komma klockan två, andra tre, några klockan fem), men vi fick 
plats vid ett mindre bord. Ett annat par satt lite längre bort i restaurangen och alla fyra hade vi valt den danska fleskestegen för 100:-. 

På danskt vis är portionerna enorma. 
Det hade lätt gått att halvera såväl köttet (sååå mört) och antalet potatisar, även om dom är små. Äppelmosen är dansk och har rejäla äppelbitar i moset, inte alls som den man köper här hemma, och inte alls så söt. Rödkålen serveras varm och såsen är himmelsk.
Titta på snittgurkan .., det är ju en tredjedels burk nästan!

Vi pratade med ägaren, dansken, som vittnade om hur kämpigt det är för närvarande. 
Sommartid kan ju gästerna sprida ut sig och sitta utomhus .., nu är det så mycket mer restriktioner, vilket han hade full förståelse för. 

Och så berättade han att dom varit på Bornholm för att fira hans fars 90-årsdag. 
Då åts det på restaurang och alla skulle bära munskydd och då var det precis som Tegnell varnar för .., det sköttes helt galet! Folk tog av och på munskydden .., dom hängde på trekvart och det var liksom ingen ordning alls.

Kan säga att jag imponerades av all handsprit och alla tvättservetter som låg framme just innan man klev in i restaurangen, likadant i "damrummet".

En helg i december ...


... blommar en liten gul sak på en äng nära havet.¨

Det går bra för svenska skidskyttar .., jag köper en uppstockad grönfink och vi är på väg hem efter ett besök i Ystad där pv hjälpt exet med båten. Tjänster och gentjänster. 
Vi har bott på ett i det närmaste öde hotell utan personal. 


I ett stort kylskåp utanför dörr nr 14 finns en liten brun pappkasse och i den väntar söndagens frukost.


Den äter vi ensamma i den före detta frukostmatsalen. 
Tomt och öde. 
Inte en människa ser vi till, ingen personal heller, för den delen. 
Vi har fått en kod till att öppna hotellets ytterdörr .., och en kod för att få ut rumsnyckeln ur ett litet värdeskåp. Betalningen, vilken tidigare skedde vid avresa, den dras nu från kontot exakt på sekunden när möjligheten till avbokning utgår.
Ja, det är nog kärvt att driva hotellrörelse numera. 


Det här med tjänster och gentjänster. 
Idag var det pv:s tur att hjälpa exet med hans segelbåt - en Maxi 77:a som heter Vift. 
Till veckan ska den lyftas upp och mastas av, men nu skulle den flyttas på och det hade varit krångel med motorn. Efter ihärdigt ryckande i startsnöret gick den igång och här kommer dom mot kaj. 


Med den ene har jag varit tillsammans med i snart tretton år. 
Den andra i trettiofyra. 
Och dom är v e r k l i g e n  bästa vänner och har gjort tre längre seglatser tillsammans och den senaste - en kortare variant - från Haverdal till Orust. 
Båda är födda i september.
Båda är oerhört snälla. 
En är smålänning, den andra västerbottning.

Söndagsfönstret ....

..... fångades utanför Eckes lillstuga, den som nu är utbyggd och inte likadan som tidigare. 

Jag ä l s k a d e  det fönstret.

En fin andra advent önskar jag er alla!

lördag 5 december 2020

Klockan är 06:11 ...

Och jag har sovit sååå gott, så otroligt gott och vaknade inte förrän klockan var fem! På väg ned till köket och när jag tände ljus och klappade Sigge, lyssnade jag till "Tankar för dagen" idag med Svante Lindqvist. 

Avsnittet heter "Tacksamhetsträning i november" och gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Och det är inget enbart puttinuttigt. Det är ..., på riktigt. 

Här en länk till programmet som är sju minuter långt, om jag förstod det rätt.

Dagens fönster ...


Ett fönster (och en skjutdörr) i ett sommarhus i Haverdal. 
Av påskliljorna att döma har det varit påsk och det har bjudits på mat och som vanligt sitter jag i soffan efteråt (har, sedan knäoperationerna svårt att sitta  på en stol rakt upp och ned någon längre tid), allt medan den halvlånge och pv diskuterar något .., man kan fundera över vad det handlade om? En är mattelärare, den andre har undervisat i bland annat kemi, då kan man lika gärna sitta i soffan ,-)

Det här fönstret tillägnas Eva i Tyresö. 
Inte bara har hon besvär med sina lungor, nu har hon också drabbats av ledgångsreumatism och har så ont, så ont, så ont mellan varven!

Kanske Eva .., att tillvaron ska bli som förr någon gång och då ska det bli så roligt att ses igen!

fredag 4 december 2020

Kväller ...


Vad gör man då?
Jo, vi löser DN:s korsord och tidningen går hela tiden mellan oss. 
"Här, nu får du ta över en stund!" och så gör man nånting annat och så är det dags igen. 

Och Pv har varit med bilen på verkstad och fått den hjälpligt lagad, då dom inte hade tid att ta den just nu. Nåja, det var inga större bekymmer. En plåt undertill som fästes med buntband och det fungerade. När bilen står på uppfarten inspekteras den  v ä l d i g t  noga av Harry, ja, där framme. Som han nosar ...! 
Ja, han känner förstås doften av rådjuret. 


Själv har jag gjort fint i växthuset, stället in en trädgårdsstol och ett bord, fyllt två krukor med enris och ändrat om ljusslingan som vi lade på stenmuren, till äppelträdet nere vid vägen. Jo, de blev mycket bättre. 

Och eftersom jag är så himla barnslig, har jag även gjort - nej, ingen julkrubba - men väl en egen liten bondgård med en massa djur i hagen Nu måste jag köpa ännu en ljusslinga (tog den från ljusstaken), men det får bli senare. 

Sist av allt ringde en sprallig och såååå glad AP. 
Det blev prat om mat.
Pv köper en låda med kyckling-curry-med-ris hos Kinaboxen, alldeles mitt emot där han arbetar och den lådan räcker till  t r e  luncher (den är verkligt stor, den portionen!)
Anna äter lax eller kyckling med hälsosamt tillbehör när hon är på jobbet.
Detta, att hon delar hans enjängdhet, gör honom alldeles salig.
Eller kanske mer: att någon förstår precis.

"Ja .., hade du nu inte redan varit gift Anna, så hade jag nog friat!" sa pv glatt. 
Jag looog. 

Nu slår väggklockan fem, men den är kvart över sex. 
Hoppsan, det får nog åtgärdas.

Ps. Och Monet skickar en länk till en film som jag nog har sett minst tio gånger. 
Här är den. Länken.

 Nästan-helg ....

Lite snö igår, men nu är den borta och termometern visar på 1 plusgrad ute. Ingen sol. Bilden är från i fjol och jag blir inte ens klok på var jag stod när den togs? 

Det har varit aningen omtumlande sedan igåreftermiddag, då jag - på väg hem från Sonja som fått nybakat bröd och lite annat - krockade med ett rådjur. 

Så här gick det till och det mest absurda (för mig) var att när jag upptäckte den andra bilen som stod på motsatta sidan av vägen med varningsblinkers, så trodde jag att hon stannat för att se hur det hade gått (jag fick ju tvärbromsa och stod med varningsblinkersen igång). Då visar det sig att  h o n  tackar mig för att jag stannat. Hon hade kört på rådjuret först, sen kasade det väl över vägen och under vår bil. Men hjälp, vilken smäll!

Ja, ja. Förutom att nånting  i underredet gick sönder (pv är på väg till Toyotas verkstad med bilen, ja, den går att köra om man kör varsamt), så gick det ju bra. (Utom får det arma rådjuret).


Inga fler råttor eller möss har fångats på en dryg veckas tid. Hur är det möjligt? Det kan ju inte ha varit alla? Och trots att jag nästan varje vecka upptäcker överkörda ekorrar på kustvägen, så finns där fortfarande kvar krabater som kommer på besök. Underbart!


Och vilka akrobater dom ändå är! 
Den här bilden togs i fjol. 


För övrigt kan meddelas att jag igår fick fatt i  p r e c i s  en sån adventsstjärna som jag letat efter; den finns i koppar eller mässing (jag valde mässing, mer som guldaktig) och just en sån hade vi hemma i Malå. Då .., tyckte jag att alla andra stjärnor var långt mycket finare! 
Grannen tant Margareta hade en sån här rödgulorange stjärna i papp och åååå, vad jag tyckte att den var vacker! Någon annan hade en stjärna i halm. Den var också fin. 

Och nej, min stjärna (som är i mitt rum) ska  i n t e  stå så där, men vi hann inte sätta upp den igårkväll - jag fick dessutom huvudvärk när jag väl kom hem efter rådjurskrocken -. Pv som just nu är på väg in till verkstaden med bilen, har lovat svänga förbi Lantmännen i Harplinge och köpa ännu en sån här .., kanske vi kan ha den i uterummet?

Ja, det var väl vad jag hade på hjärtat. 
Idag fyller förresten Guy år! 
Här kommer en stor grattiskram till dig, Guy! 

Och så ett eftermiddagsfönster ...


... från Monet.

Så här skriver hon: "Vill du ha ett adventsfönster till? Så här har vi det på vår inglasade balkong mitt i centrala Norrtälje. Det är mera som ett uterum och vi äter fortfarande lunch där med en liten infravärmare som hjälp ibland."

Tack! säger jag. Det ser riktigt mysigt ut.

torsdag 3 december 2020

Tipsar om detta ....

Ifall ni vill känna hur det spritter i benen. 

Jag kunde i alla fall inte sitta stilla.

Här.

En slags resumé ....


Snålblåst och grått ute. 
Sydostliga vindar. 
Vi sätter upp ljusslingan som köptes igår ., har svårt att riktigt bestämma oss för var den ska vara. Så länge får den pryda stenmuren, den mellan grannen Ingers hus och "vårt". 
(Har fortfarande svårt att skriva "vårt", det är pv som betalat huset). 

Städar ur växthuset.
Räfsar undan löv som kommit så här på sluttampen 
Packar korgen med badkläder och handduk.
Bestämmer mig för att testa att hålla mig vattnet i fem minuter, så där som kvinnan från Halland som - peppad av en programledare i tv4 - gjort just det. Alldeles lyrisk var hon, påminde om någon nyfrälst, jo, det vet jag hur dom ser ut. 
Dom är nästan saliga.

Pv säger på en gång att inte en chans i världen att han tänker bada. 
Det blåser friskt (och iskallt) på piren i Steninge. 
Havet är så underligt .., beter sig på ett sätt som jag aldrig har sett tidigare. 
Låååånga dyningar, nästan så jag blir sjösjuk - på riktigt -, bara av att titta på.
Pv är redo. 
Håller i min badhandduk; den är som en livboj, känns det som. 


Det är absolut svinkallt i havet, men det är ju jämt när det är vinter. Och några fem minuter, nej, det fixar jag inte på några villkors vis. EN minut, då känns det som om händerna ska sprängas! Nu vet jag .,. nästa gång ska jag hålla händerna ovanför vattenytan, då kanske man klarar en halvminut till. 

Nu ser jag framför mig hur den som läser här sitter redo vid tangenterna, färdig att skriva: "är du fullkomligt galen osv ..!"

Ja, det är mycket möjligt att jag är. 
Men det handlar om att utmana sig själv. 
Mig själv.

Jag tillhör verkligen inte dom som i onödan testar mina gränser ., jag vill helst att tillvaron ska lulla på som vanligt. J u s t  därför tycker jag om att känna att jag fixar nåt som jag kanske inte tror att jag ska klara av. Det gjorde jag inte heller. Inte den här gången. 
Kanske om en månad?
Kanske aldrig?
Men jag ska i alla fall försöka.

Dagens fönster ...


Ett fönster fångat i flykten och vacker blå färg på huset .., det kom alldeles nyss nu på morgonen. Tack annannan! säger jag.

Igår ....


... körde vi in till Halmstad, då pv hade ett ärende att uträtta - ett måsteärende -. 
Under tiden besökte jag Clas Ohlson i akt och mening att hitta en guldig metall-adventsstjärna, men det fanns inte, bara en hel drös med andra - kanske mer moderna - modeller. 
Chefen för den här butiken är kund i affären i Haverdal och han är alltid så vänlig. 
Det var han nu också. 
Jag lämnade affären - inte med någon adventsstjärna - men med mängder av batterier av olika slag. 
Log för mig själv. 
(Tänkte också på dig Bert .., det blev long-life-batterier .., köp 2 förpackningar och spara 50:-, jajamensan, det gjorde jag och fick därmed en liten pannlampa!)


Aldrig någonsin under mina tio år här i Halland har jag sett Stortorget sååå öde. 
I vanliga brukar mer eller mindre luggslitna människor sitta bänkade lite här och var på torget och skicka flaskor mellan sig och ofta är dom så högljudda. 
Nu: tyst. 

Medan jag väntade på pv, kom Mymmel gående och det blev en stunds småprat. 
Och en man i min ålder kanske cyklade nästan på mig, bad om ursäkt och så stod vi också och pratade, mest om pandemin, men även om fotboll och var jag kom ifrån. Förstås.



På väg till bilen upptäckte jag ett brudpar vilka stod intill sina anhöriga.
Dom var inte många och jag frågade om jag fick ta en bild av den fina bruden?
Jo, det fick jag. 
Så lycklig hon såg ut att vara! 
Hon heter Sandy och den nyblivne maken Tonny - ja, med två n -. 

För övrigt har det varit en bra dag. 
Mycket glädje. 
Med posten kom ett handskrivet brev från Eva i Tyresö med ett recept på rågbullar som följde med. 
Det - brevet - spred också glädje.
(Eva tillhör dem som inte har instagram och som läser här).
Ja, det är bara att tacka och ta emot vad livet bjuder på. 
Tack! vill jag säga.

onsdag 2 december 2020

Och så ett kvällsfönster ...


.... som kommer susande genom rymden och den som tog bilden, det var ingen mindre än hedgrenskan i Trelleborg. 

Tack Kerstin!


Och tänk, allt man får lära sig! 


Det är inte enbart hur det ser ut inne i riksdagen (talmannens ig-konto) som man får ta del av på sociala medier, nej, även hur det går till att verka kossors klövar! 

På kontot malgomajgården (på instagram, det är därifrån bilden kommer och ja, jag har frågat om lov) kunde jag igår läsa att alla korna "hade blivit verkade." 
Att man skor hästar, det visste jag förstås, men det här med kornas klövar hade jag inte så mycket koll på. (Om jag alls hade nån kunskap på det området). 

Så jag frågade i kommentatorsfältet hur detta går till och hur lång tid det tar och lite annat.
Fick bums svar av självaste "verkmästaren", en man som heter Anders och bor i Vännäs utanför Umeå. Så här svarade han.

1. "Jag har en hydraulisk verkstol som är avancerad, kon går lugnt och stilla in i verkstolen, sedan får hon breda magremmar som är skonsamma för kossan, de ger stöd åt henne så att hon inte får panik då man lyfter benen för att sedan kunna verka klövarna. Hela bordet där kossan står hissas upp hydrauliskt, så jag står alldeles upprätt, behöver inte böja mig."

Så undrade jag hur man  - i dessa tider, särskilt i norr - där den ena mjölkbonden efter den andra tackar för sig, ja, om man kan leva på jobbet?
Svaret kom kvickt: 

2: Jag reser långa sträckor, har ett vitt arbetsområde som sträcker sig från Västerbotten till Jämtland, Ångermanland, Medelpad och även i Finland. Sitter mycket i lastbil. Arbetade inom det militära förut, men då militära lades ner så gick jag en utbildning i Skara SLU, och sedan dess har jag jobbat med klövvård och det är cirka 25 år sedan. Om du undrar varför man orkar hålla på så, är svaret att jag tycker otroligt mycket om kor och inte bara kor, utan djur överhuvudtaget. 

Att det tar i snitt tre minuter per ko att fixa klövarna och att kossor tycker allra bäst om att gå på gummimattor - då behöver klövarna verkas fyra gånger per år, i stället för två - det fick jag också veta. 

Nu vet ni. 
Och Malgomajgården finns även på Airbnb.

Och så dagens fönster ...


.... som speglar sig i fotoramen, den som står på pianot hos Sonja. Från vänster sonen Mats, Sonja - sååå vackert leende - dottern Ann (som inte längre är i livet) och så minstingen Maria som bor i Harplinge. 

Det var då det. 

Pratade länge med Sonja igår. Hon längtar efter besök. Och inte enbart telefon-prat. 
Vi får se om vi på något vis kan lösa det hela på ett säkert sätt.